The magic can begin

Jag har velat bli författare så länge jag kan minnas. När folk frågar mig "När började du skriva?" så brukar jag skratta och berätta att jag faktiskt skrev böcker innan jag ens kunde skriva. När jag var fem-sex år så ritade jag små historier som mamma hjälpte mig att häfta ihop till böcker. Jag berättade till bilderna eftersom jag knappt kunde skriva än. Jag hade tre karaktärer som jag gjorde flera böcker om, har för mig att huvudpersonen var en nyckelpiga. I övrigt kommer jag inte ihåg särskilt mycket om vad historierna handlade om, men jag minns de där små böckerna som mamma hjälpte mig häfta ihop.

Jag drömmer fortfarande om att sitta vid en liten stuga i havet och bara skriva. Vad jag ska göra för att få pengar till den stugan skiter vi i, för rubriken är "Mitt drömjobb" och inte "Vad jag ska göra för att betala mina räkningar om jag nu inte kommer in på universitetet".

Reality sucks. Sista dagen i Halmstad så var vi på ett lekland och åkte karuseller, och då konstaterade jag en gång för alla: jag ska aldrig bli vuxen. Aldrig sluta skrika i berg- och dalbanor, aldrig sluta drömma, aldrig sluta gråta till Disneyfilmer, aldrig sluta prata med mig själv, aldrig sluta älska gosedjur och aldrig sluta vara barnslig och spontan.

Jag må förneka i all evighet att jag är född och uppvuxen i Vimmerby, men jag har mer Astrid Lindgren i mig än vad jag ibland kanske inser. Jag är Pippi Långstrump: galen och kreativ och oförmögen att passa in i finare sammanhang och framförallt ständigt ett barn. Och jag är Ronja Rövardotter: vild och upprorisk och självständig och ett barn av naturen. Astrid Lindgren själv blev väl heller aldrig riktigt vuxen, och se hur det gick för henne.

Ja, jag ska bli författare. Så får det där med pengar lösa sig.