The magic can begin

Vi struntar i teet, brödet och toapappret som faktiskt VAR vad jag köpte senast, för jag vill mycket hellre visa upp vad jag köpte i Stockholm igår:


Ja, Caddy och jag fick av någon anledning för oss att åka till Stockholm över dagen. Ditresan med Bus4You, hemresan med tåg. Vi skrev upp adresserna till alla affärer vi ville till på en liten lapp, köpte tunnelbanekort för en dag. I Stockholm var det 5 grader varmt och konstant hällregn, plus en hemsk isvind som letade sig igenom våra tunna jackor. Men vi höll modet uppe. Det bedårande halsbandet med Jack Skellington köpte jag på Shock, liksom kjolen det ligger på. Det är nog första gången i mitt liv jag har köpt en kjol. Men jag har insett vad felet är: jag är ingen HM-tjej. Jag har aldrig gått in på HM eller Lindex och hittat något jag faktiskt vill ha och då trott att det var fel på mig eftersom jag inte var intresserad av kläder. När jag sen gick in på New Yorker hittade jag plötsligt nästan direkt en T-shirt jag fastnade för och till och med gick och provade. Och när vi sedan gick in på Shock, Caddys favoritaffär med riktigt alternativa kläder, så fastnade jag för en kjol. Tyvärr finns ju Shock bara i Stockholm, Malmö och Göteborg, så jag får nöja mig med New Yorker här hemma.
Och halsbandet är bedårande. Det är två saker jag verkligen inte kan hålla fingrarna borta från: allt med brittiska flaggor och The Nightmare Before Christmas-grejer. Den lilla flaggan är en sån man sätter på sin resväska och skriver sitt namn på, för övrigt. Jag kände att jag behövde den.

Och så var det vårt sista stop för dagen: Science Fiction Bokhandeln. Helt livsfarligt, jag hade kunnat göra av med hur mycket pengar som helst. Jag gick runt i lokalen och intalade mig själv: NEJ, jag behöver INTE en liten härmskrikebrosch som Katniss har i Hunger Games, jag behöver INTE några av alla underbara affischer jag såg för var skulle jag sätta dem, jag får komma tillbaka när jag har väggyta över, och jag behöver VERKLIGEN ingen liten Darth Vader som säger "The Force is strong with you" och "I am your father" när man trycker honom på magen. Jag vet för övrigt inte riktigt vad det är mellan mig och Darth Vader, kanske min dragning till fiktiva skurkar som spökar.
Men något jag faktiskt behövde, och som jag länge har tänkt köpa, var masken. Nu ska jag en gång för alla berätta historien om denna mask, så att alla de bloggläsare som är lite mindre nördiga än jag förstår grejen:

Året var 1605 och katolikerna var väldigt förtryckta och orättvist behandlade i England. En liten grupp revolutionära katoliker (eftervärlden kallar dem för terrorister men jag tycker det är lite väl hårt med tanke på att de faktiskt var förtryckta) bestämde sig för att spränga det brittiska parlamentshuset, med kung och allt, för att få lite rättvisa, alternativt för att själva ta över och styra England (som faktiskt var ett eget land på den här tiden, tro det eller ej). Hjärnan bakom detta var två killar som hette Robert Catesby och Thomas Percy, men ingen hör någonsin talas om dem. När allt gick åt skogen var det istället Guy Fawkes, killen som fått i uppdrag att tända på, som blev arresterad, torterad och senare avrättad för högförräderi. Hur det gick för Catesby och Percy verkar inte vara känt, men med tanke på att de dog år 1605 så antar jag att de inte slapp undan avrättning.
I alla fall, varje år den femte november, på årsdagen för försöket att spränga parlamentet, så firar man i Storbritannien Guy Fawkes Night när man har på sig just sånna här masker, som sägs vara en rekonstruktion av hans ansikte, och firar att katolikerna inte lyckades. Min engelskalärare Helen (om ni nu möjligen har hört talas om henne) berättade för oss i ettan, just den femte november, att de brittiska barnen brukar gå runt och knacka dörr hos sina grannar och samla ihop saker som de sen gör en Guy Fawkes-docka av och bränner på ett stort bål.

Någon mer än jag som börjar tycka lite synd om Guy Fawkes? Jag menar det var ju inte ens hans idé, och ändå blir han bränd på bål varje år. Men stackaren har faktiskt fått lite upprättelse. Kommer ni ihåg mitt inlägg om alla galningar på film jag brukar falla för? Jag ska berätta lite mer om filmen V for Vendetta:
Det utspelar sig i ett framtida Storbritannien, det har varit ekonomisk kris och ett världskrig och ett enda parti har tagit makten över hela landet. De censurerar konst och kultur som inte passar dem samt skickar homosexuella, politiska aktivister, muslimer och andra oliktänkande till koncentrationsläger på ett riktigt Hitler-aktigt sätt. Det är kort sagt ingen kul värld att leva i. Huvudpersonen, Evey, blir en kväll nästan våldtagen av medlemmar ur den hemliga polisen. Hon räddas av en karismatisk, knivkastande frihetskämpe som kallar sig V och inte en enda gång under hela filmen tar av sig sin Guy Fawkes-mask. V tar sedan med henne upp på ett hustak och visar henne hur han spränger Old Bailey. Om jag inte minns fel är detta just den femte november, för V citerar Guy Fawkes och lovar Evey att nästa femte november, om ungefär ett år, komma tillbaka och spränga parlamentet precis som Guy Fawkes en gång i tiden försökte göra. Under detta år hinner V samla ihop hela Storbritannien till en revolution som Evey lite motvilligt blir indragen i. Han kapar en TV-kanal för att nå ut med sitt budskap, målar röda V på väggarna lite varstanns som skickar ut Guy Fawkes masker som alla i landet gladeligen tar på sig den femte november och... nej, jag ska inte spoila hela filmen för er. Se den, den är totalt fantastisk. Och V är så sjukt sexig att jag föll pladask för honom trots att jag aldrig såg hans ansikte. Haha, säger ju att jag har mina tjejiga sidor.
Så Guy Fawkes-masken har nu blivit symbol för revolution, rättvisa, uppror och sjukt sexiga frihetskämpar. Plötsligt blir det lite mindre synd om Guy Fawkes. Och jag var tvungen att ha masken i samma stund som jag såg den. Caddy köpte för övrigt en mjuk miniatyr av R2-D2, den bedårande lilla roboten från Star Wars, och vi var två mycket lyckliga nördar på tåget hem från Stockholm. Jag tog på mig masken en liten stund och lekte revolution, och det jag älskar mest med Stockholm är att ingen stirrar eftersom det knappt finns någonting som anses som konstigt. En tjej som gick förbi vår plats log till och med när hon såg mig, kanske hade hon också en revolutionär inom sig.