The magic can begin

Uppdateringen här är ju... bedrövlig. Det är en vecka sedan jag skrev ett långt och detaljerat inlägg om The Nightmare Before Christmas.

Okej, så vilken sorts person faller jag för? Den där missförstådda stackaren på film, han som tar ut sin inre smärta på omgivningen. Ofta genom att mörda dem. Om de förtjänar det eller inte spelar inte så stor roll, det som däremot spelar roll är att den här personen ska kunna visa känslor. Den missförstådda och sårbara sidan av honom ska skymta lagom mycket, det är då jag brister ut i mina aaaaw och tjatar en hel film om att han behöver en kram.
Jag tog The Phantom of the Operas parti under hela filmen, när han mördade folk så tyckte jag att de förtjänade det. Inte ens när han hotade att mörda Christines älskade Raoul (han med den smöriga frisyren) om hon inte stannade hos honom så tyckte jag att han gjorde något fel. Han ville ju trots allt bara slippa vara ensam, och eftersom han aldrig hade möts av någon vänlighet i sitt liv så visste han inte hur han annars skulle få Christine att stanna hos honom. Det gjorde hon för övrigt inte och det har jag svårt att förlåta henne för.
Sweeney Todd skär halsen av folk helt kallblodigt och verkar ha stängt av alla känslor, men hans liv blev ju förstört. Han satt i arbetsläger i Australien i femton år och när han kom tillbaka hade mannen som sände dit honom drivit hans fru till självmord och adopterat hans dotter med avsikten att gifta sig med henne när hon blev tillräckligt gammal. Ingen skulle ju direkt må bra av det. Och dessutom: Johnny Depps ögon är värda att dö för. Man kan inte annat än älska Sweeney Todd, med dem ögonen.
Caddy älskar Star Wars-filmerna, och eftersom jag helt hade gått miste om dem så tvingade hon mig att se alla sex. Eller tvingade och tvingade, jag tyckte det var en trevlig ny bekantskap redan efter första. Dessutom slutade det med att jag förälskade mig i Anakin Skywalker. Han som blev Darth Vader och mördade oskyldiga barn. Till och med då stod jag fast vid att det enda han behövde var en kram. Det var inte hans fel, hans liv var så tragiskt redan från början och hans mamma dog och kraften var ju så stark och den mörka sidan av den så lockande och bla bla bla. Vi såg filmerna i samma ordning som de gjordes, Caddy sa att det skulle bli mer spännande för mig då och hon hade rätt, alltså såg vi de om Luke och Leia först och då tyckte jag mest att Darth Vader var läskig. Nu har jag sett hans bakgrund och nästa gång jag ser filmerna (för det kommer att bli en nästa gång, garanterat) så kommer jag troligen sitta att tjata om att allt han behöver är en kram.
Och V i V for Vendetta, han är helt klart den ädlaste i den här skaran. Han mördar ju folk och spränger byggnader för en god sak, eller hur? I kampen för frihet och demokrati är alla medel tillåtna. Dessutom smälter jag när han kastar knivar på folk. Det kan inte vara något bra tecken...

Haha nej, allvarligt talat. Innan någon blir orolig för mig så ska jag förtydliga att dessa fiktiva mördare är dagdrömmar att plocka fram när jag har tråkigt eller bara vill krydda vardagen lite. En singeltjejs billiga nöjen. I verkligheten skulle jag vilja ha en partner som är bra på att få mig att skratta och framförallt trygg och stabil på ett sätt som kompletterar den spröda, känsliga konstnärssjäl jag är.
Nu ska jag, innan det här blogginlägget blir alldeles för personligt, avsluta med lite fina bilder på mina fiktiva favoritmördare. Allt blir roligare med bilder, har jag upptäckt.



The Phantom får sitt hjärta krossat av den onda Christine.



Sweeney Todd i ett av sina mindre mordiska ögonblick.



Den sjukt snygga Anakin Skywalker innan han blev Darth Vader och läskig.



Och V, som faktiskt inte visar sitt ansikte en enda gång under hela filmen.