The magic can begin

Jag borde ha gått och lagt mig tidigt, men nu ligger det ju tyvärr inte för mig. Så istället såg jag på Johnny Depp-filmen Sweeney Todd och kom i säng runt halv 12. Försökte sen sova så gott det gick, i den stekande hettan.
Kvart över sju började min mobil skratta ondskefullt och säga åt mig att gå upp. Jag låg kvar och ignorerade den tills Madde ringde och sa att hon var hos mig om tio minuter. Ja, tanken var ju att hon skulle ta tåget och möta mig på centralen, men på grund av ett blixtnedslag var alla pendeltåg inställda. Så hennes pappa var snäll nog att skjutsa henne till mig. Väl där åt vi frukost tillsammans och slog ihjäl en och en halv timme framför TV:n, diskuterade terrorism och led med våra grannar i väst.
Min matsäck inför den fyra timmar långa bussresan bestod av choklad, fyra äppelmunkar och en tvåliters vattenflaska. Madde hade en hel kasse matsäck som hon ställde in i mitt kylskåp när hon kom hem till mig. Väl nere på fjärrbussterminalen insåg vi att den stod kvar där. Retligt för stackars Madde, men jag skrattade gott eftersom det lika gärna kunde varit jag. Vi hade dock inte glömt något annat viktigt, kom vi fram till, och steg ombord på Swebus med gott mod.
Från Linköping till Gränna diskuterade vi diverse saker, både i våra huvuden och utanför fönstret. Någonstans mellan Gränna och Jönköping började vi dock leka min nya favoritlek: en av oss börjar berätta en historia och lämnar sen över till nästa när det är som mest spännande. Det blev en vansinnigt skruvad historia som inkluderade Torsten Husén, en stulen kaffebryggare, en väldigt speciell äggklocka, en massa av våra lärare, en oplannerad tidsresa, en flykt från ett ålderdomshem och ett ouppklarat brott år 1996. Torsten Husén var berättelsens huvudperson och tvåhundrasjutton år gammal, född någon gång på femtonhundratalet och hade bevittnat Gustav Wasas kröning. Och ja, det går inte ihop att han är född på femtonhundratalet och bara tvåhundra år gammal, men jag har aldrig sagt att jag är bra på huvudräkning. Dessutom är det bara en historia. En väldigt rolig sådan, jag skrattade mer eller mindre hela vägen från Jönköping till Göteborg. Det är dock tveksamt om de andra på bussen uppskattade vårt sällskap.
I Jönköpng gjorde bussen ett längre stopp för att byta chaufför, vilket gav mig och Madde möjlighet att sträcka lite på benen, gå på toa och köpa nåot lite matigare än choklad och munkar inne på Pressbyrån. När vi hade gjort det rullade bussen vidare, och när vi hade ätit lite fortsatte vi vår vansinnigt roliga historia. Tosten Husén hade lyckats hamna i ordentlig knipa när vi väl var framme i Göteborg, men då hade vi helt slut på inspiration och lät berättelsen vila lite.
Göteborg är en mysig stad.





Vi anlände en timme tidigare än Elise och Jonas, men lyckades slå ihjäl den timmen ganska bra. Jag hittade en Army of Lovers-skiva jag inte hade (trodde det var omöjligt) i en butik på centralen för bara tjugo kronor. Givetvis köpte jag den. Nordstan var alldeles för stort för oss ("vad söta ni är" var Elises spontana kommentar), så vi häckade på stationen istället. Sen ställde vi oss vid det inkommande tåget och välkomnade våra vänner.
Elise hade färgat håret brunt, efter att ha varit blond i två år. Men när jag väl hade kommit över den chocken så var hon jättesöt.

Jag lägger inte upp någon bild på Jonas eftersom jag inte är säker på att han skulle uppskatta det. Elise och Madde är ju trots allt mina bästisar så de får tåla det, men Jonas är bara Pojkvännen. Han är hur som helst av medellängd, ganska smal och har brunt, nästan axellångt och mycket lockigt hår.

Elise och Jonas hade två kartor som de gjorde sitt bästa för att läsa av. Jag var inte till någon hjälp alls eftersom jag aldrig har lärt mig läsa en karta (det och mycket annat har jag min grundskola att tacka för) men Jonas var ganska bra och efter en stunds irrande lyckades vi hitta till vårt hotell. På vägen dit fick vi se diverse spektakulära saker så som en å, två Scandic-hotell, fyra bensinstationer, ett garage för spårvagnar, ett glas med vatten och någon typ av grönsak som någon lämnat stående under en bänk

och något enorm som jag tror var Ullevi.

Notera den vackra skotska flaggan.


Appropå flaggor så gillade jag hotellet jättemycket när vi väl hittade dit, inte minst på grund av vad som hängde över dörren:



Hotellet var jättemysigt. Vi hade ett rum med en dubbelsäng (den tog naturligtvis kärleksparet), en våningssäng (Madde ville sova underst så jag fick den otillgängligaste sängen, dock var den riktigt bekväm), en TV, en fåtölj, två skåp och en toalett med dusch. Det enda tråkiga var utsikten:


Mm, vackert och pitoreskt över ett tak, en parkeringsplats och Göteborgs industriområde.

När vi hade packat upp så blev nästa stora steg att hitta något att äta. Hotellet hade en bar, men eftersom det enda som serverades där och kostade under nittio kronor var jordnötter så insisterade jag på att vi skulle hitta något billigare. Vi frågade i receptionen och efter mycket om och men hittade vi en grekisk restaurang där vi tog varsin pizza (förutom Elise som slog på stort och tog någon typ av dyr fisk, har redan glömt vilken art den tillhörde). Tillbaka på hotellet var klockan bara halv åtta, så vi bestämde oss för att besöka hotellets källarvåning och spela bijard. Något både jag och Elise var totalt värdelösa på, ska tilläggas. Vi var överlyckliga om vi överhuvudtaget lyckades träffa någon boll med pinnen. Många skratt blev det dock.



Nästa dag vaknade vi alla klockan halv nio av min mobil, som spelade en låt från exempelmappen som gick "pick up the phone, pick up the phone, yeeey, yeeey, yeeey" och inte direkt var det bästa vi hört. Jag hade ju dessutom gjort misstaget att lägga den på byrån eftersom jag hade tänkt att jag då skulle bli tvungen att klättra ner från sängen för att stänga av alarmet och att det kanske skulle få mig att vakna till. Dock orkade jag inte klättra ner, utan låg kvar och ignorerade alarmet tills Madde (som sov i en mer lätttillgänglig säng än jag) stängde av det.
Jag gillar hotellfrukostar. Jag åt två mackor med ost och marmelad (provade äppelmos på den ena först men det var ingen höjdare), en tallrik fil och cornflakes, tre skivor vattenmelon samt drack ett glas äppeljuice och en kopp English Breakfast Tea. Sen begav vi oss, med hjälp av samma karta som dagen innan, iväg mot Liseberg. Genom ett område med hus som såg ut att kunna förfalla när som helst, över infarten till ett parkeringsgarage, förbi ett köpcentrum och över en cool bro innan vi slutligen stod vid entrén. För första gången sen 2009, för mig och Elise. För första gången sen 2010, för Madde. Jonas vet jag inte.

Dagen på Liseberg var... fantastisk. Jag och Elise åkte Jukebox så många gånger att vi nästan blev yra i huvudet, Madde övertalade oss att åka Kållorado (stavningen var det som gjorde mig mest besviken, jag hade alltid tänkt mig "Collorado") TVÅ gånger så jag var dygnsur i tre timmar efteråt (roligt var det dock), jag och Elise köade i tjugofem minuter och åkte Balder en gång ("vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö!", trots att jag har åkt Balder ett antal gånger innan och bevisligen överlevt så är det alltid lika läskigt), vi tog en promenad i Kristallsalongen och jag lyckades gå in i en glasruta (aj), Madde lyckades vinna en chipspåse efter att ha spelat bort alla sina pengar på diverse chokladhjul och liknande, Madde och jag åkte Parisehjulet några gånger och det var mysigt, Jonas övertalade Elise att åka Uppskjutet och Elise försökte sedan övertala mig att åka det (aldrig aldrig aldrig!) och en bra stund efter lunchtid ställde vi oss i kö på Burger King och stod kvar där i säkert en halvtimme. Jag vet inte om det berodde på hungern eller något annat, men hamburgaren jag slutligen köpte var HIMMELSK.

Så här snygga är jag och Elise när vi åker Balder. Och nej, jag köpte inte fotot. Bara fotade det.

När vi slutligen övertalade Madde att åka Jukebox så tyckte hon det var jättekul. Regnet hotade oss titt som tätt men det blev inte så värst mycket av det, och det var vi glada för. Lisebergsbanan orkade vi inte köa till, däremot försökte vi oss på FlumRide. För att garantera att vi skulle komma hem dyngsura, liksom. Eftersom jag bara har varit på Liseberg tre gånger tidigare (varav en var BWO-konsert och en hade lite halvdåligt väder) så hade jag aldrig tidigare åkt FlumRide, men jag gillade den. Särskilt nedförsbackarna.

När det slutligen var dags för det vi kom dit för, "Lotta på Liseberg" med Martin Rolinski, så var både jag och Elise helt slut och jag satt ner på marken och åt remmar med smak av sur vattenmelon under större delen av programmet. För att få sittplats var man tvungen att börja köa klockan elva och det var ingen som orkade, så vi fick ståplats med bra utsikt över... ja, en storbildsskärm. Men, som jag och Elise sammanfattade det hela: "det är ju bara en tredjedel av BWO i cirka fem minuter, han har troligen skägg också". Ja, att få barn gör någonting med människor. Sist vi såg Martin offentligt såg han helt bedrövlig ut, som om han inte hade rakat sig på en månad. Nu såg han lite bättre ut, men han hade klippt sig. Ett dödligt misstag som vi troligen aldrig förlåter honom för.

Ignorera den skumma minen, för det är den bästa bilden jag fick. Låten är bättre än jag vågade hoppas på, men lilla Martin kommer få jobba hårt för sin solokarriär. Och jag är fortfarande tveksam till att han kommer klara sig något vidare utan Alexander Bard (för att inte tala om Marina).

Efter jippot åkte vi Jukebox en sista gång, jag och Elise köpte varsin Lisebergskanin i en butik (hon en rosa och jag en grön) och sen påbörjade vi en lång och händelselös vandring hemåt. Vid det laget önskade jag att jag inte hade haft någon känsel kvar i mina fötter, för de skrek av smärta.
Väl tillbaka åt vi en halvskum och extremt dyr "pizzabaugett" i hotellets bar och stupade sedan i säng. Det läskigaste var att någon mäniska inte bara hade varit inne på vårt rum och bäddat min säng, utan även vikit ihop min pyjamas och lagt den under kudden så att jag höll på att aldrig hitta den. Det är troligen helt normalt när man bor på hotell (så sällan som jag gör det har jag ingen direkt erfarenhet) men jag tyckte inte om det alls. Det kändes som ett grovt intrång i mitt privatliv. Detta ledde till att Jonas fyllde i utvärderingen som låg på skrivbordet och bad hotellpersonalen att "inte röra andras saker/kläder när de städade". Haha.

På tisdagen lyckades vi slå ihjäl en hel dag genom att låsa in våra väskor på centralen och sen driva runt på stan. Vi besökte Shock, Nordstan, en park, ett dyrt café (Jonas köpte en milkshake som kostade fyrtio kronor och inte ens var god, jag drack upp den av ren snålhet), McDonalds, Hemköp, Nordstan igen och en massa skumma ställen. På bussen tillbaka till Linköping pratade jag och Madde och allt mellan himmel och jord, dock blev berättelsen om Torsten Husén aldrig klar. Den sparar vi till nästa resa, Finaste.