The magic can begin

Sista dagen plastade vi in våra alster och hängde upp lite varstanns i Gamla Linköping. Sen fikade vi, Jessica hade fixat päronsaft och chokladkaka med jordgubbar. Hon är nog inte så dum ändå.
Vi var De Ursprungliga: jag, Clara, Valeria och Sebastian. Vi pratade, skrattade och gjorde en sista övning: berättelser där man började med slutet och sen skickade vidare och lät nästa skriva vad som hände innan. Den jag skrev slutet på handlade tydligen om onskefulla valrossar, vid namn Bob och Bengt. I någon annan berättelse var det ankor och igår pingviner, Jessica sa att nästa skrivkurs borde hållas på Kolmården.
"Jag vill ha ditt nummer, Lilly." sa Valeria innan vi skulle skiljas åt. Bara rakt ut, utan omsvep. Och det fick hon så gärna.
Fem minuter senare fick jag ett SMS som löd: "Bu, lilly :D det är herman som talar !!"
De sa att vi aldrig ses igen, jag hade tänkt invända och säga något i stil med "jodå, när ni blir stora och kommer in till Linköping för att börja gymnasiet så kommer vi ses massor", men sen insåg jag att Clara och Valeria är jämnåriga med min lillasyster. Innan de ens hinner börja nian har jag förmodligen flytt landet, bosatt mig i London eller Brighton eller Edinburgh.
Men vi kan ses ändå, tjejer. För jag kommer sakna våra kreativa förmiddagar.

I morse stannade jag till på Coop i Valla för att köpa lunch. Tänkte att en pappersservett har mer utstrålning än hela personalen där tillsammans, tänkte skriva det till Sofia som brukar handla där.
Men jag hann inte så långt, för när jag skulle låsa upp min cykel hörde jag en röst bakom mig:
"Lilly, hey!"
Och jodå, där stod han, livs levande. Amerikanen jag inte sett sen skolavslutningen.
Jag blev faktiskt glad av att träffa honom. För att han sa hej till mig, såg så glad ut. Pratade med mig en stund, och sen avslutade med "Thank you for your E-mail by the way, it was very nice of you".
Jodå, världen är oförutsägbar. Så oföutsägbar att till och med Steven och jag nog kan bli vänner.