The magic can begin

Jag trodde inte det skulle beröra mig så starkt, verkligen inte. Jag hade ju trots allt läst sista boken, konstaterat redan då att jaha, nu är det slut.
Men det var något särskilt med den här filmen. Den grep tag i mig och höll taget i två timmar och tio minuter. Och sen: över. Borta. Slut.
Jag läste första boken när jag var elva år gammal. Ett litet barn som inte visste någonting om magi, Skottland eller fantasy. Harry Potter öppnade alla dessa dörrar för mig. Sen läste jag dem i tur och ordning; andra, tredje, fjärde och femte. När sjätte boken kom gick jag i sexan och kastade mig över den. Den sjunde slukade jag under jullovet i åttan.
Jag har varit en äkta HP-nörd. Jag har skrivit listor med trollformler, gjort trollstavar, delat in mina klasskamrater i Hogwarts fyra elevhem och inte minst använt böckerna som en verklighetsflykt. En värld som bättre passade mig. Detta var alltså före alla Johnny Depp-filmer, före BWO, före allting. Jag såg filmerna på bio, en efter en. Tredje när jag gick i femman, fjärde när jag gick i sexan (dessa två blev jag djupt besviken på eftersom de inte följde böckerna tillräckligt bra, och därför har jag faktiskt inte sett dem sen dess), femte när jag gick i sjuan, sjätte filmen sommaren mellan nian och ettan, sjunde filmen del ett i tvåan och nu... del två. Den sista.

Det där med att dela in mina klasskompisar i elevhem var förresten inget jag slutade med. Jag gjorde det med min klass i sexan, min årskurs på högstadiet och har även gjort det med min nuvarande klass. Jag gjorde till och med en Facebook-grupp där jag publicerade alla uppdelningar och lät folk komma med synpunkter. Det gjorde de och jag bytte elevhem på folk tills alla var nöjda.
Tiderna har förändrats så mycket; jag har vuxit från tioårigt barn till arton år och nästan vuxen. Men Harry Potter har alltid funnits där när jag behövde en värld att drömma mig bort till, en stunds verklighetsflykt. Vi är en hel generation som vuxit upp med Harry Potter och nu måste ta farväl. Det kommer ta mig ett tag att gå vidare.

Filmen var fantastiskt. Visst, jag tycker fortfarande inte att människan som spelar Voldemort är det minsta skrämmande och undrar hur han kunde få rollen, det stör mig något otroligt att både han och Harry har BLÅ ögon istället för röda respektive gröna (hur svårt kan det vara för Warner Bros att skaffa fram kontaktlinser, liksom?) och VEM SA ATT NEVILLE VAR KÄR I LUNA?! Inte JK Rowling, i alla fall, men för övrigt... filmen hade en slags magi som fångade mig totalt.
Och grät gjorde jag också. Utan att spoila för mycket så kan jag säga att det är en liten del i filmen när Harry nästan har gett upp men då hittar sin sista gåva från Dumbledore: Uppståndelsestenen. Och plötsligt är de där, alla som har dött i striden mot Voldemort och inte minst Harrys föräldrar. Hans mamma sträcker sin hand mot honom och säger att du har varit så modig, älskling. Snart är det över. Vi stannar hos dig, till slutet. Voldemort kommer inte kunna se oss för vi finns inne i ditt hjärta, vi har aldrig lämnat dig
Och för första gången tyckte jag verkligen synd om Snape, för filmen fick mig att se allt i ett nytt ljus. Hur missförstådd han har varit hela sitt liv, hur tragisk hela hans historia egentligen är. Tänk att han behövde se på Harry varje dag i sju år, se in i hans mors ögon i hans fars ansikte och för evigt påminnas om... ja, jag ska inte berätta för mycket för er som inte har sett filmen. Men det är en fruktansvärt tragisk historia. Och jag är glad att Snape fick sin upprättelse, blev för en sekund livrädd att de skulle ha klippt bort det ur filmen.

Allvarlig JK Rowling, vad ska du ha för att skriva sju böcker till? Jag ger dig det, vad det än är. Du må ha varit grym och dödat de flesta av mina favoritkaraktärer (må ni vila i frid, jag sörjer er som levande personer) men likväl älskar jag dig.

Tillgiven Harry Potternörd
För evigt,
Lilly Nilsson,
Gryffindors elevhem