The magic can begin

Den här är svår. Vad är kriterierna, liksom? Ska det vara realistiskt, realistiskt men osannolikt eller totalt orealistiskt? Det finns uppebarligen inga kriterier, så jag blandar hejvilt.

Först och främst skulle jag vilja åka på den omtalade resan till Skottland med Caddy. Bo på något lagom billigt hostel, hälsa på Nessie, åka runt på en massa fina spökslott, uppleva så mycket skotsk kultur som möjligt. Ha kul, skratta en massa med Caddy. Jag träffade förresten henne på tåget igår, hon åkte med mig från kisa till rimforsa och under den korta sträcken hann vi nästan skratta ihjäl oss. Hon sa att hon först varit sur över att hon missade bussen och var tvungen att ta tåget, men när hon såg mig insåg hon att det kanske var ödet. Det tror jag också att det var.
Sen vill jag naturligtvis åka till Brighton, men det behöver inte stå på önskelistan eftersom det kommer inträffa den 8 October (jag var lite frestad att börja räkna ner på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet, men Madde övertalade mig att låta bli). Till Spanien vill jag också åka, och få träffa mina älskade katalaner igen. Till Paris någon mer gång i mitt liv, för att det var så fantastiskt. Kanske till Brest igen, fast då måste jag bättra på franskan först.
Och sen skulle jag någon gång i mitt liv vilja åka till Månen. Nej, inte den där grå saken som snurrar runt Jorden, utan en plats som för mig är minst lika avlägsen: United States of America.
Att åka till USA är, för mig, ungefär som att åka till Månen: det finns folk som har gjort det, man kan ta del av deras historier och kanske dagdrömma om hur det skulle vara, men man kommer aldrig kunna åka dit själv och det får man liksom acceptera.
Nu tänker ni säkert att såå omöjligt är det väl inte, det är bara att spara pengar, bla bla bla, men jo. Tänk på att jag aldrig hade flugit förut när jag åkte till Frankrike. För en fattig flicka från landet är USA precis lika avlägset som Månen. Fast det tråkiga är att till skillnad från Månen, som mest verkar grå och tråkig, så lockar USA faktiskt. Jag skulle vilja åka dit. Och mitt smala hopp är Sofia, som har lovat att hon ska ta med oss (vet inte riktigt vilka som ingår i "oss" men det blir väl det vanliga gänget) på roadtrip genom USA om hon vinner en massa pengar. Hon sa att hon hade tänkt att alla skulle turas om att köra, "men eftersom du inte ska ta körkort så får du väl bidra med något annat".

Nej, jag ska inte ta körkort. Det är lika bra att reda ut det en gång för alla. Och innan alla börja protestera, "det måste du ju ha", "du kommer ju inte få några jobba annars" och allt annat folk brukar säga, låt mig förklara de tre anledningarna till detta för er:
1. Det kostar en förmögenhet. Om jag kände att jag verkligen verkligen ville så skulle jag väl kunna lägga ner en massa pengar på att ta körkort, men nu vill jag inte. Dessutom: att köpa bil. BENSINEN, bara den kostar ännu en förmögenhet. Bileländet kommer någon dag att gå sönder, och då ska den repareras till en liten nätt kostnad. Reservdelar. Vnterdäck. Bensin, ännu en gång. Nej tack. Eftersom det just nu inte finns något som säger att jag har mer pengar om ett år än vad jag har nu så sparar jag nog helst in på allt detta. Och som min pappa sa: "Med alla pengar du sparar på att inte ha bil så har du råd att åka taxi när du behöver."
2. Plugga en hel fet bok med trafikregler. Lära sig alla bilens delar och olika växlar och skit. Återigen, om intresset fanns så kanske. Men nu är jag inte det minsta intresserad. Jag ORKAR verkligen inte. Jag såg bara hur mycket min bror hade att plugga, och då skulle han ändå bara ta mopedkörkort. Likväl började han häromdagen diskutera med min pappa hur många "spanska svängar" det fanns på vägen till Växjö. Nördigheten stiger. Tänk er bara att ha detta i trean, ovanpå English C och Cambridge Exams och projektarbete och allt annat. Nej tack.
3. Även om ni har motsagt er de tidigare två anledningarna så kommer ni inte att kunna motsätta er denna:
Jag är en drömmare. Har alltid varit, kommer troligen alltid att vara. Min vän Madde, som som bekant umgås ganska mycket med mig, har lagt märke till att jag ibland glider bort till min egen lilla värld när vi sitter och pratar om någonting. Samma sak är det på tråkiga lektioner, på raster, på bussar, på tåg, hemma, överallt. Hela tiden. Att dagdrömma är min favoritaktivitet och så har det varit så länge jag kan minnas.
Nu fungerar ju inte denna egenskap något vidare ihop med bilkörning. Det räcker med att jag cyklar inne i stan för att jag måste koncentrera mig, säga åt mig själv "skärp dig nu, Lilly. Sluta drömma dig bort. Kolla nu när du svänger där framme, kommer det någon bil? Hoppsan, vad kom den där gubben ifrån? KÖR INTE ÖVER HONOM!"
Ni fattar, va? Jag skulle vara en trafikfara.

Så, det var en liten parentes. Bara för att jag vill att folk ska sluta tjata.
Ett körkort står alltså INTE på min önskelista.  Däremot vill jag hemskt gärna ha ett husdjur. Jag har haft tre kaniner i mitt liv, och så marsvinet Fabian som min syster egentligen ägde. Jag saknar att ha ett husdjur. Jättemycket. Men just nu har jag verkligen ingen möjlighet, så det får väl bli senare. I min lilla lägenhet i Brighton om ett år. Jag skulle vilja ha en pygmé-igelkott, såg ett reportage om dem i någon tidning hos mormor och blev helt fast. De var underbara.
Något mer? Ja, att någon gång tågluffa runt Europa, lämpligen med Sofia och gänget.
Kärlek. Kanske familj och barn, om det känns rätt. Ett fint bröllop i ett av de där skotska spökslotten. Till och med jag kan ha fåniga romantiska drömmar.

Jag tror det var det. Idag ska jag sortera min reklam, cykla in till stan (utan att köra över någon gubbe) och prata med banken, kanske skriva lite och ha ännu en mysig Johnny Depp-filmkväll. Imorgon ska jag packa, för 11:15 på söndag sticker jag till Göteborg med De Bästa. Elises pappa betalar hotell åt oss, så vi ska gå på Liseberg, gå och shoppa och bara ha en massa kul. Det hela börjar med en fyra timmar lång bussresa tillsammans med Madde. Det kommer bli... legendariskt. Jag lovar er en fullständig rapport på bloggen sen, kära läsare.