The magic can begin

"... vad han alltså ville få sagt var att vi inte kan vara säkra på någonting. Om vi inte ser någonting, hur vet vi då att det existerar?"
"Men hallå, vänta lite." invände Sofia A. "Jag träffar ju inte Isabelle särskilt ofta eftersom hon bor i Motala, menar du att jag inte kan vara säker på att hon existerar då?"
"Hm, intressant. Ni får införa någon typ av telefonkedja: 'Har du sett Isabelle idag? Jag är inte säker på att hon existerar längre.'".
"... om ett träd faller i skogen, fast ingen hör det falla, har det då fallit? Och har det hörts om ingen hör det?"
"... den här stolen kanske inte alls finns, den kanske är en illusion. Vi kanske är höga på något allihop och bara inbillar oss att den finns där."
Blundar man så slutar saker att finnas. När du sen öppnar ögonen så finns de igen, men ingen kan bevisa att de har funnits medan du blundade.
Isabelle hade ett annat exempel: "Men... just nu ser jag ju bara Nicolinas överkropp, hur kan jag då vara säker på att hon har ben?"
Nicolina tittade ner på sina ben under bordet, som för att försäkra sig om att de fortfarande fanns där. Flera av oss insåg att vi inte hade träffat våra föräldrar sen i morse, hur visste vi då att de existerade? Själv hade jag inte träffat min familj sen i lördags. Inte förrän vid lunchen dök en annan, jätteskön tanke upp: alla hemska människor som jag inte har träffat sen högstadiet, de existerar inte. Inte vimarskolan heller, för den delen.
Sen gick Janne ut ur klassrummet en stund, då kom vi fram till att han inte existerade längre och att vi därför inte hade någon lektion.
Det var inte filosofi, det var kultur- och idéhistoria, men det hela var mycket intressant.