The magic can begin

Jag trodde det skulle kännas hemskt att INTE följa en deltävling live och rösta på ett av bidragen, men sanningen är att det inte kändes alls. För vi hade så mycket roligare. Melodifestivalen har jag sett varje år sen 2005, men sånna här dagar och kvällar finns det inte många av. De betyder så mycket mer.

Men först var vi på Öppet Hus på FU. Från min klass var det jag, Josse och Olof. Olof och jag har varit med så många gånger att Martina konstaterade att vi nog tillhör invertarierna nu. Kan nog vara sant. Olof för att han bor tio meter från skolan, och jag för att jag älskar min skola och aldrig tröttnar på att berätta det för folk.
Med tanke på att det bara kom tre stackars nior så var vi en himla massa människor där: jag, Olof, Josse, Maria, Martina, Gun-Marie, Steven, Sophia danslärare, Fredrik i 1i, Catharina och så halva 2d. De tre stackars blivande elever som dök upp överföll vi dock, och om vi inte skrämde ihjäl dem så blev de nog ganska övertygade.
När jag tog på mig jackan sa Peter, rektor på FU: "Ska du gå nu, Lilly?"
"Ja, snart."
"Men... hur ska jag då klara mig här?!"
*skratt* "Men Peter, du är ju rektor!"
"Ja ja, det är bara på pappret. Du vet ju att du är här för att ta hand om mig."
Jag blev faktiskt lite smickrad. Kände mig betydelsefull för värvadet av nya elever.

Josse och jag gick mot centralen, där vi mötte Tina och hoppade på ett pendeltåg till Boxholm och vår vän Maddes 20-årsfest. Josse behövde en stund för sig själv för att samla tankarna lite, så hon satte sig en bit ifrån oss. Det var nog tur, för att vara tysta och lugna var nog ungefär det sista Tina och jag kände för. Vi pratade på om allt och inget, och framförallt imiterade vi våra lärare och skrattade så att vi nästan fick ont i magen. Det var helt klart en av de roligare tågresorna i mitt liv.
När vi gick av tåget i Boxholm ösregnade det, så när vi väl var hemma hos Madde så var vi så gott som dränkta. Så halvt för att komma i feststämning och halvt för att få av mig mina blöta jeans skyndade jag mig att byta om till det jag har döpt till min "bröllopsoutfit" - klänning, leggings, diadem med lila blomma och matchande örhängen. Jag sminkade mig till och med lite och kände mig ganska fin.
Vi åt lite rostat bröd, tog det lite lugnt och gick sen ut för att möta nästa gäng vid tåget: Maddes och Tinas klasskompisar Disa och Cissi och så deras kompis Jessica. Lyckligtvis hade det slutat regna då.
Sen blev det pizza på Boxholms pizzeria, en mycket trevlig tillställning. Madde vann 23 kronor på en spelautomat och fick ett kvitto som hon gick till ICA för att lösa in. Det fungerade inte och alla undrade varför ända tills Jessica läste det finstilta på kvittot och insåg att det skulle lösas in på stället där hon vann det. Vi orkade inte gå tillbaka till pizzerian utan struntade i det och gick hem istället. Där öppnade Madde sina presenter (av mig fick hon "En liten bok om bästa vänner" och en nyckelring med en liten nalle som håller ett hjärta där det står "I Love You", det var ju tvunget att stå på engelska eftersom det är från mig), vi åt glass och frukt och kladdkaka och hade mycket trevligt. Sen var Tina tvungen att gå, för att hinna med någon buss hem till sig från Linköping, så vi kramade henne hej då och gick sen en våning ner och spelade spel. Vi satt på golvet, Jessica och Cissi skapade en egen Spotifylista åt oss och Josse började av någon anledning att prata om vår saknade vän Johanna. Utan att tänka så mycket på det började jag sjunga "I feeeeel you, Johanna" från Sweeney Todd. Sen kom jag på att Maddes kompis Disa och jag har väldigt mycket gemensamt: vi gillar båda vampyrer, drakar, Johnny Depp i allmänhet och Sweeney Todd i synnerhet. Så Disa blev överlycklig och stämde in i sången, tillsammans sjöng vi både den och hela Epiphany ("We all deserve to die..."). När det sen jag dags att dela upp oss i lag inför spelet sa Madde till mig och Disa: "Jag tycker att ni två ska vara Lag Sweeney Todd." Disa och jag tyckte det var ett jättebra förslag. Cissi och Jessica blev Lag The Phantom Of The Opera och Josse och Madde Lag Grease, så det var tre musikaler som stod mot varandra. Under spelets gång lyssnade vi på allt från Britney Spears nyaste låt, en låt på spanska som drev med vår lärares felaktiga uttal av "platano", ett par låtar från våra olika musikaler, lite nittiotalsnostalgi med Markoolio och Aqua och så min nya favorit: "Klingelingeling, klingelingeling, hier kommt der Eiermann", som enligt google translate handlar om ägg. Tyska är ett ganska roligt språk ibland.
Jag och Disa förlorade tyvärr spelet, men sen kom vi på att det var ganska naturligt eftersom vi precis som Sweeney Todd är bittra och hämndlystna. Vi plockade undan spelet och gick upp en våning igen för att dricka lite läsk. Där satt vi sedan och skrattade, pratade, lekte "Jag har aldrig...", och hade jätteroligt. Dessutom insåg jag något fantastiskt: filmen "Edward Scissorhands", med Johnny Depp och Tim Burton, filmen jag troligen kommer älska och borde ha sett för längesen men inte har haft någon att se med. Disa är den perfekta personen att se den med. Så jag lovade henne att komma och våldgästa henne i Kisa någon dag för att se på den. Hon verkade inte ha något emot det.
Så blev det slutligen dags att gå till tåget hem, och jag bytte klänningen mot mina underbara och mycket saknade jeans samt min FU-tröja som jag hade på mig innan eftersom jag kom direkt från Öppet Hus. Det ledde till att Cissi och jag diskuterade namnbytet till Torsten Huséns Gymnasium på vägen till tåget, hon kom fram till att mitt projektarbete i trean borde bli att radera Torsten Husén ur alla historieböcker och därmed ur själva historien. Sen sjöng vi FU-sången, Cissi och jag. Så högt att det ekade över Boxholm. Som ett bevis på att vi älskar vår skola.
Där vi slutade tog Jessica över med diverse andra låtar; en som handlade om att alla på Katedral sprider könssjukdomar (mm, i Linköping älskar vi att slänga skit på andra gymnasieskolor, men det ger faktiskt en känsla av samhörighet), Berzans officiella låt och sen en massa andra som hon själv eller någon annan kreativ människa verkade ha hittat på. Jag hade aldrig träffat Jessica förrut men jag tyckte om henne direkt. Hon påminde för övrigt ganska mycket om Mica, min gamla pendlingskamrat.
Innan tåget kom tog Jessica gruppbilder på oss. Det roligaste var att jag ofrivilligt gjorde väldigt mycket reklam för Netto, eftersom jag hade mina festkläder i en kassa därifrån. Och den kassen lyckades hamna i bildens centrum.

På tåget till Boxholm på förmiddagen bjöd Tina in mig till sin egen fest, i mars. Jag blev jätteglad och skrev genast upp det i kalendern i min mobil.
Senare insåg jag att det är samma helg som finalen av Melodifestivalen. Och att jag faktiskt inte bryr mig.
Det är samma sak varje år: man röstar och hoppas, skriker åt alla jurygrupper som ger sina tolvor åt fel låt och blir sen ännu argare när fel låt vinner. Säger att vi likagärna kan lägga ner skiten och att vi kommer skämma ut oss i Eurovision för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen.
Och dessutom: hela min högstadietid satt jag hemma varje helg och såg på Melodifestivalen, det blev ännu en verklighetsflykt. Men den tiden är över nu. Det finns saker som betyder så mycket mer. Tina och jag på ett tåg, när vi imiterar vår spanskalärare och viker oss dubbla av skratt. Chokladglass med mina vänner. Att vara i Lag Sweeney Todd med Disa. Killsnack och fniss i köket. Att sjunga FU-sången för stjärnorna och gatlyktorna. Att sitta på en låda sand på Boxholms tågstation och bli fotad tillsammans med Josse, Cissi och Disa.
Så jag kommer gå på Tinas fest den helgen, utan att känna någon som helst sorg över att jag missar finalen av Melodifestivalen. För det finns saker som betyder så mycket mer.