En hyllning till Johnny Depp, och till min nya gothiska vänner
Hon sa att ordet "stökigt" skulle få en helt ny innebörd när jag kom hem till henne. Jag tyckte det var mysigt. Ett inspirerande kreativt kaos som gav huset en personlighet och lät mig lära känna även familjemedlemmarna som inte var hemma.
Hennes rum var gothiskt, fullt av böcker och drakar. Jag trivdes direkt. När vi hade färgat håret på både henne och Disa (lila respektive alggrönt), ätit vegansk chili sin carne och bakat chokladbollar såg vi första Johnny Depp-filmen, Sweeney Todd. Disa och jag sjöng med till alla låtar, jag sa till och med vissa repliker samtidigt som eller lite innan alla fantastiska skådespelare i filmen. Emellanåt satt vi även och skrek åt deras karaktärer: "NEJ! Det där kommer du snart ångra!" "Du rör dig mot din egen undergång, Mrs. Lovett, förstår du inte det? SLUTA!" "Nej, Toby, nej. Dålig idé. NEJ NEJ NEJ!". Till detta åt vi chips.
När mina vänner hade sköljt ur sin hårfärg tog vi nästa film, Edward Scissorhands som jag som sagt har velat se hur länge som helst. Men det var värt all väntan. För jag totalt ÄLSKADE den.
"Dröm vassa drömmar." sa Caddy när vi låg i våra sängar.
"Vassa?"
"Ja. Ni får välja om det ska vara rakknivar eller saxar."
Jag tänkte på Sweeney Todd med rakkniven i hand, han som har tappat tron på mänskligheten och tycker att de alla förtjänar att dö. Och så tänkte jag på Edward Scissorhands med sina stora ögon och sin osäkerhet, han som försökte passa in så gott det gick med sina saxhänder. Honom som jag bara ville krama genom hela filmen.
"Jag vill nog ha saxar ikväll." sa jag och Caddy höll med. Disa hade sett filmen förut, men för mig och Caddy var det första gången och jag tror att vi blev kära båda två. I vilket fall satt vi och sa "aaaaw" genom hela filmen, praktiskt taget så fort Edward öppnade munnen.
Jag är egentligen inte den sortens tjej som ser en film bara för att en skådespelare av manligt kön är med, och som sen sitter hela filmen igenom och tjatar om hur snygg han är. Men alla har sin svaga punkt, och min är Johnny Depp. Jag såg första Pirates of the Caribbean-filmen när jag var tolv år gammal och sen dess har jag älskat honom på ett mycket tjejigt och oLillyaktigt sätt. Men för mig handlar det om så mycket mer än utseendet. Karaktärerna han spelar, de missförstådda, annorlunda, ofta halvgalna, ibland rent livsfarliga och samtigt oh så mjuka och sårbara. Jack Sparrow, Willy Wonka, The Mad Hatter, Sweeney Todd, Edward Scissorhands... Jag älskar dem allihop.
Frukost (yoghurt, mackor med nutella och jordnötssmör, te och chokladbollar) åt vi framför ännu en Johnny Depp-film, "Cry Baby". Disa sa att den var lite som en parodi på Grease och det var nog sant. Den var en parodi på det mesta. Den spelades in i slutet på åttitalet och bara det faktum att Johnny var så ung fick mig och Caddy att brista ut i våra "aaaaaw" igen. Jag kände mig helt ärligt lagom patetisk när jag satt och sa "aaaaaw, lilla Johnny", men någon gång ska man ju vara det också. Det var roligt. Filmen var helgalen.
Vår tillställning hos Caddy avslutades med lite Harry Potter-kunskap från ett spel, det blev alltifrån riktiga nördfrågor som hur många poäng Irland vann Quidditch-VM med i fjärde boken till frågan "Lever Harrys föräldrar?". Inspirerad av vårt lilla quiz gick jag till bibblan och lånade en av mina favoriter, tredje boken. Man kan aldrig läsa Harry Potter för många gånger.
Hennes rum var gothiskt, fullt av böcker och drakar. Jag trivdes direkt. När vi hade färgat håret på både henne och Disa (lila respektive alggrönt), ätit vegansk chili sin carne och bakat chokladbollar såg vi första Johnny Depp-filmen, Sweeney Todd. Disa och jag sjöng med till alla låtar, jag sa till och med vissa repliker samtidigt som eller lite innan alla fantastiska skådespelare i filmen. Emellanåt satt vi även och skrek åt deras karaktärer: "NEJ! Det där kommer du snart ångra!" "Du rör dig mot din egen undergång, Mrs. Lovett, förstår du inte det? SLUTA!" "Nej, Toby, nej. Dålig idé. NEJ NEJ NEJ!". Till detta åt vi chips.
När mina vänner hade sköljt ur sin hårfärg tog vi nästa film, Edward Scissorhands som jag som sagt har velat se hur länge som helst. Men det var värt all väntan. För jag totalt ÄLSKADE den.
"Dröm vassa drömmar." sa Caddy när vi låg i våra sängar.
"Vassa?"
"Ja. Ni får välja om det ska vara rakknivar eller saxar."
Jag tänkte på Sweeney Todd med rakkniven i hand, han som har tappat tron på mänskligheten och tycker att de alla förtjänar att dö. Och så tänkte jag på Edward Scissorhands med sina stora ögon och sin osäkerhet, han som försökte passa in så gott det gick med sina saxhänder. Honom som jag bara ville krama genom hela filmen.
"Jag vill nog ha saxar ikväll." sa jag och Caddy höll med. Disa hade sett filmen förut, men för mig och Caddy var det första gången och jag tror att vi blev kära båda två. I vilket fall satt vi och sa "aaaaw" genom hela filmen, praktiskt taget så fort Edward öppnade munnen.
Jag är egentligen inte den sortens tjej som ser en film bara för att en skådespelare av manligt kön är med, och som sen sitter hela filmen igenom och tjatar om hur snygg han är. Men alla har sin svaga punkt, och min är Johnny Depp. Jag såg första Pirates of the Caribbean-filmen när jag var tolv år gammal och sen dess har jag älskat honom på ett mycket tjejigt och oLillyaktigt sätt. Men för mig handlar det om så mycket mer än utseendet. Karaktärerna han spelar, de missförstådda, annorlunda, ofta halvgalna, ibland rent livsfarliga och samtigt oh så mjuka och sårbara. Jack Sparrow, Willy Wonka, The Mad Hatter, Sweeney Todd, Edward Scissorhands... Jag älskar dem allihop.
Frukost (yoghurt, mackor med nutella och jordnötssmör, te och chokladbollar) åt vi framför ännu en Johnny Depp-film, "Cry Baby". Disa sa att den var lite som en parodi på Grease och det var nog sant. Den var en parodi på det mesta. Den spelades in i slutet på åttitalet och bara det faktum att Johnny var så ung fick mig och Caddy att brista ut i våra "aaaaaw" igen. Jag kände mig helt ärligt lagom patetisk när jag satt och sa "aaaaaw, lilla Johnny", men någon gång ska man ju vara det också. Det var roligt. Filmen var helgalen.
Vår tillställning hos Caddy avslutades med lite Harry Potter-kunskap från ett spel, det blev alltifrån riktiga nördfrågor som hur många poäng Irland vann Quidditch-VM med i fjärde boken till frågan "Lever Harrys föräldrar?". Inspirerad av vårt lilla quiz gick jag till bibblan och lånade en av mina favoriter, tredje boken. Man kan aldrig läsa Harry Potter för många gånger.
Kommentarer
Trackback
