The magic can begin

"I come here with a message. North Korea is attacking the USA, with nuclear weapons. And there is said that Russia and China could be involved in this attack."
"Great Britain, do you have anything to say?"
"We declare war against China." sa jag innan jag riktigt hade tänkt igenom det. Det lät bara så kul.
Sen visade det ju sig att Kina och Ryssland var oskyldiga, trots allt. Vi tog tillbaka krigsförklaringen.
"Do you want to apologize to China?"
Jag utbytte en blick med Caddy.
"No. We are not sure yet, they could still be involved." sa jag så brittiskt jag kunde.
Och en bit längre in i rollspelet erkände Kina att de stod på Nordkoreas sida.
"We declare war against China again."
"Honorable chairperson, dear delegates. Is a third world war the only solution? Shouldn't we all be working together, for peace?" sa Columbia. Det var också tal om att flytta alla amerikaner till Ryssland, vem idé det var vet jag inte.
"We should declare war against North Korea, they attacked us first." upprepade jag.
"Shouldn't you be Brittish and peaceful?" kom det bortifrån India.
"Noo." log jag och drack lite mer te. Jag tror jag har druckit bortåt två liter te idag. Caddy och jag gick in för att vara Proper Brittish på riktigt; hon tog med en tekanna och jag en låda English Breakfast Tea. Vi hittade dessutom ännu en tekanna till på skolan, och två Properly vita muggar. Allt detta lyckades vi få upp till tredje våningen. Vi droppade bara lite på golvet, men desto mer på bordet.
"Jag tror att du just spillde te på vår resolution." viskade jag och Caddy skrattade när hon insåg att det var sant. Proper Brittish, som sagt. Minglandet, när vi skulle gå runt och övertyga de andra länderna om att hålla med oss, var annars härligt. Vi tog med våra temuggar, gick runt och tilltalade alla med "darling".
"Hello, darling. How about a cup of tea?" Det tog faktiskt ett tag innan jag tröttnade på att säga det. Det var jätteroligt. Jag hette Fish i efternamn, och Caddy hette Chips. Fish&Chips.
Lärarna kom och gick, men Elsa var faktiskt med hela tiden som Russia. Helen tog lite foton på folk i rummet, så jag och Caddy höll upp våra temuggar när hon skulle ta på oss. Lite stolt måste hon ändå ha blivit över oss när hon såg hur mycket vi gick in för att representera hennes land. Eller den engelska delen av det, då. Skottar har så stark nationalitetskänsla att vi räknar Helen mer som skotsk än som brittisk.
Och Steven, amerikanen, var naturligtvis med som United States of America. När vi stod borta hos honom sa jag halvhögt till Caddy, på min extremt överdrivna brittiska engelska:
"I don't like Americans, they are so... American and unbrittish." Det var ganska roligt faktiskt. Men sen bjöd vi honom på lite te och kom fram till att det kanske finns bra amerikaner trots allt. Och dessutom hade vi liknande åsikter om kärnvapen.
Misstaget folk gör är att de tar FN-rollspel på alldeles för stort allvar. Egentligen är det bara som en rolig lek: vi leker att vi sitter i FN:s säkerhetsråd och ska ta beslut i viktiga frågor. Oftast blir det inte så jätteseriöst: idag blev vår lösning till exempel att införa Indiens system med olika kaster (samhällsklasser) i Kina istället för att förklara krig mot dem.
"How was your tea?" frågade Helen leende när jag mötte henne i trappan.
"Lovely." svarade jag och log sött, för det var det. De första tio kopparna. Men, som Caddy påpekade av erfarenhet, så här mycket te dricker de i Storbritannien så det är lika bra att jag övar mig inför resan till Brighton i höst.