The magic can begin

Det var precis samma gubbe som förra gången, för tre år sedan. Jag drog slutsatsen att han är ansvarig för alla jippon på Cloetta Center.
"... och när vi är i sändning kommer en speakerröst att säga att här kommer våra programledare, men sen kommer de ju aldrig men ni fortsätter att jubla ändå. Istället kommer Lena Philipsson och då ska ni ju naturligtvis ge henne en jätteapplåd också. Sen kommer programledarna äntligen, så fortsätt att applådera..."
"... och så är det viktigt att ni som sitter här inte sträcker ut benen, för då kanske kameramännen snubblar och det vore ju tråkigt..."
"... och ni som sitter här kan ju börja tänka på hur ni ser ut i håret, för precis här har vi en kamera..."
"... och så ger vi alla artister lika mycket stöd, oavsett om man håller på någon särskild. Nu är vi i sändning om fyrtio sekunder."
Jag hade nästan glömt. Känslan av att vara mitt i allting, av att se hur det ser ut bakom kameran, att se folk dammsuga upp konfetti mellan numren och en gubbe som rent fysiskt springer runt en av artsiterna med en kamera när de filmar hela vägen runt denna...
Och den känslan, när man sitter där och vet att man är mitt i händelsernas centrum. När man hör det berömda introt gå igång och vet att det är här och nu som allting händer. Den känslan är fantastisk.
Madde och jag kom fram till att anting var alla låtar jättebra i den här deltävlingen, eller så blir allting bra när man ser det live. Så här i efterhand lutar jag åt en kombination. Visst var det mycket bättre den här veckan än förra (skärpning, Björkman. Blanda låtarna bättre), men faktum kvarstår ändå att när man är där sitter man inte och stör sig på vad folk har på sig eller hur de dansar. Man insuper stämningen och känslan av att vara där, och då stör man sig inte på någonting alls. Man bara lever och andas.
Madde var annars mest facinerad över hur mycket jag skrek. Hela tiden, oavsett vad som hände. Jag tycker det hör till att man ska skrika när man är på alla typer av konserter, så därför tog jag varje tillfälle som gavs. Under Erik Saades låt fick jag även något ryck och satt och hoppade fram och tillbaka på min plats som en galning. Jag tolkar det som att den var bra. Och så dök ju Alexander Bard upp från ingenstanns, som låtskrivare. Då skrek jag på riktigt, som om jag hade varit på BWO-konsert.
Så nej, jag har inget att klaga på. Jo, möjligtvis det faktum att någon riktade en strålkastare rakt i ögonen på mig varje gång de visade delarna när artsiterna blir "förhörda" innan de går ut på scen, men förutom det: inget. Jag hade en fantastisk kväll med en fin vän vid min sida, och skrek mer än jag gjort på mycket länge. Jag var lycklig.

Sen hade Madde och jag en lugn söndag och såg på Greveholm hos mig (greven är förresten jättelik Torsten Husén) innan det bar av ner till Vimmerby för köttfärslimpa med min familj och så uppföljaren till det berömda Sims-lanet. Samma golfhus, samma datorer, mindre Coca Cola och mer iskyla.
"Alltså om den där ungen leker i toan tänker jag döda den!"
"Men varför ska du mata ungen? Det gjorde du ju nyss, mata papegojan istället!"
"Försvinn härifrån kärring, du förstör våra liv!"
"Så ja, duktig idiot. Du kan ju om du vill." (Här någonstanns sa Sofia att det blev lite dålig stämning när Zandra och jag bara klagade på våra simmar, men några timmar senare så satt hon till och med och svor åt sina).
"Vad tjock han är! Nu måste han motionera; jag sätter honom i poolen och tar bort stegen." (Detta besvarades med kommentaren "vilken sadist du är, Lilly").
"Nu ska hon äntligen flytta ut ifrån det här huset, det verkar ju föra otur med sig!"
Och så Sofias vrål: "NEJ, NEEJ, NEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEEJ! HON DOG!"
Haha ja, vad kan man säga? Målet var att skapa så bra liv som möjligt åt den sim vi följde från födsel till död. Sofia var den enda som orkade spela till sin sims död, sen satte hon sig och halvsov i en fåtölj intill ett element. Då var klockan kanske halv sex på morgonen. Hennes sim fick en gyllene gravsten, men hon får ändå poängavdrag eftersom båda simens föräldrar dog innan simmen var vuxen, och dessutom blev simmens unge omhändertagen eftersom Sofia var för upptagen med mammans karriär för att kunna fokusera på ungen.
Zandra hade en del otur med att datorn hängde sig, och fick därför börja om några gånger. Det roligaste var annars att hon lyckades döpa sin sims nyfödda dotter till Lillflickan (när en sim föds får man skriva in ett namn, men innan man har gjort det så står det Lillflickan eller Lillpojken).
Min sim fick ett ganska bra liv; han uppfyllde sin livsönskan, gifte sig med sin pojkvän och adopterade en liten pojke vid namn Boris. När Sofias sim hade varit död i kanske en halvtimme så insåg jag dock att min skulle leva i minst två timmar till, och tröttnade därför. Det gjorde även Zandra, så vi utsåg Sofia till vinnare, packade ihop datorerna och påbörjade nästa utmaning; att gå hem.
Klockan var sex på morgonen, vi hade inte sovit någonting på hela natten och det var säkert tjugo minusgrader. Beträffande kyla är det bland det värsta jag någonsin varit med om. När jag äntligen kom hem till Sofia så var mina ben blålila och värkte.
Zandra gick hem och sov i sin egen säng, Sofia var en ängel och erbjöd mig sin soffa. Så jag kröp ihop under en filt, klockan sju på morgonen, och vaknade vid elvatiden av en ringande telefon. När jag försökte somna om kände jag en sträv tunga mot min hand.
"God morgon, gosevovven. Tycker du inte att jag ska sova längre nu?"
Vi åt frukost, gick en promenad med nämnd gosevovve och satte oss sedan och dagdrömde medan vi bläddrade i en katalog om språkresor, utlandsstudier och volontärarbete. Suck, så många möjligheter och så lite tid och pengar. Jag försökte intala mig själv att jag INTE behöver åka på språkresa till Scottland eftersom jag redan kan engelska, men likväl satt jag och dreglade över annonsen i säkert en kvart. Åh, Scottland. En dag, mina vänner.
Sen kom Zandra över, vi åt spagetti och köttbullar och slog ihjäl lite tid innan jag åkte hem och... nej, inte spelade Sims. Umgicks med min familj, faktiskt. Jag var ju inte lika död som efter förra lanet eftersom jag ändå såg tre eller fyra timmar på Sofias soffa, men likväl var jag seg. I natt har jag sovit som en sten.

I morgon ska jag tillbaka till Linköping och simma med Madde, på torsdag blir det eventuellt Johnny Depp-kväll med Disa och Cissi/Caddy. Sen blir det mer Melodifestival, denna gång från TV-soffan, och så tillbaka till skolan och ladda för min skotska dansare Amira och hennes ankomst.
"Håll dig väl med henne så kanske du kan komma och hälsa på henne någon gång." sa mamma när jag berättade om mina drömmar och Scottland. Jag tänker inte förneka att jag har tänkt tanken.