The magic can begin

"De har gjort om loggan och introt, bara så du vet." varnade min bror någon minut innan programmet började. "Så att du inte får ett utbrott över det."
Det fick jag tyvärr ändå. Man ÄNDRAR inte introt till Melodifestivalen, det är som att begå en dödssynd.
Marie Serneholt känns precis som en Barbie. Plastig, onaturligt perfekt och totalt utan personlighet. Så om inte deras svenska text till "Barbie Girl" hade varit så patetisk hade jag nog tyckt att hon passade i rollen. Och vem som grävde upp Christer Sjögren vet jag inte.
Jag har någonting emot Brolle. Jag vet inte vad, men någonting är det som gör att jag bara inte gillar honom. Min och min brorsas spontana fråga var ju annars vem som utsåg honom till Sveriges sexigaste man. Vi kom fram till att det antingen var hans flickvän eller hans mamma som mutade hela ålderdomshemmet till att hålla med henne. Låten sa mig absolut ingenting, den kändes platt och formlös.
Loreen, var det så hon hette? Vi döpte henne till Badrumsmattan efter vad hon hade på sig. Låten var väl... så där. Helt ärligt har jag redan glömt den. Jag kanske var för upptagen med att störa mig på badrumsmattan för att kunna bilda mig någon uppfattning om hennes låt.
Jag gillade Babsans låt, faktiskt. Visst, det var ingen vinnarlåt, men den hade gjort sig bra i Andra Chansen. Poppig, kul och lite annorlunda. Den fick min röst i kväll.
Sen kom Elisabeth Andreasson, och så fort jag såg hennes klänning och hörde de inledande tonerna av låten så sa jag rakt ut: "Nej.". Inte ännu en ballad av en ensam tjej med en fläkt. Jag är så trött på dem att jag bara vill spy. Hur många sånna har vi inte haft de senaste åren? För att inte tala om när vi har skickat dem till Eurovision. När skickade vi senaste något vettigt till Eurovision överhuvudtaget? ABBA med "Waterloo" 1974?
Jag gillar Sanna Nielsen. Jag glömmer aldrig "Empty Room", om inte BWO hade varit i final det året hade hon fått min röst och min besvikelse över att hon inte vann. Hennes låt nu i år hade den inte särskilt orginella titeln "I'm in love" och redan i första refrängen sa jag: "Ja.". Det var ganska självklart att hon skulle få första finalplatsen, eller hur?
Och sen kom han. Buddistmunken. The Moniker. Cirka fem sekunder in i framträdandet bröt jag ihop i ett hysteriskt skrattanfall som varade ända tills låten tog slut. Jag kunde inte avgöra vad som var värst: låten, hans kläder eller scenen. Det var bland det sämsta jag någonsin sett, och någon del av mig väntar fortfarande på att någon ska säga att hela framträdandet var ett skämt.
Nästa människa hade något grönt runt halsen, vi kom fram till att det var en sån där krans som man får när man vinner Vasaloppet. Varför hon tog med sig den till Melodifestivalen förblir dock ett olöst mysterium. Låten kändes mest enformig och tröttsam.
Och kvällens sista tävlande, Walz. Inte nog med att han såg ut som en varulv (eller som en kentaur, enligt min brorsa), han sjöng dessutom "Suicide" som "Sue-iii-cide", vilket nästan störde ihjäl mig.
Nej, jag var inte särskilt imponerad av den här deltävlingen. Och angående pausunderhållning så trodde jag inte att den kunde bli mycket sämre än förra året (jag är ju som bekant den enda i Sverige som inte är det minsta imponerad av Dolph Lundgren), men man ska aldrig underskatta SVT. Den har blivit sämre, mycket sämre.
Så jag röstade på Babsan, nickade när Sanna Nielsen fick första finalplatsen och struntade sen i att rösta i andra omgången eftersom jag tyckte de var rätt kassa allihop. Nästa vecka kommer allt bli mycket bättre, för då ska vi vara Där. Cloetta Center i Min Stad, Linköping. Madde och jag och Melodifestivalen. Oavsett vilka som tävlar kommer det att bli bäst.