Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Förlåt för uppehållet i mitt dagliga bloggande. I fredags var jag så trött att jag knappt orkade sitta vid datorn, hela lördagen var jag på bröllop (grattis till min kusin Charlott som nu är Fru Wikander) och hela söndagen hjälpte vi till att stöda festlokalen. Sen jobbade Madde och jag häcken av oss i måndags för att bli klara med skoltidningen, och i tisdags gick vi och simmade vilket även det gjorde mig helt slut.
Men så igår, när jag väl hade slutat sväva omkring på mitt eget lilla rosa moln ihop med MVG:t på min engelska novell så skulle jag ju ta tag i det som borde varit fredagens rubrik. Och då FÖRSVINNER halva blogginlägget. Vilket ledde till att jag gick och la mig istället. Vaknade klockan åtta i morse, en halvtimme för sent, och gjorde bedömningen att jag inte skulle hinna äta någon frukost. Så jag åkte in till skolan, halvdöd, träffade Madde och fixade lite inför tryckandet av vår skoltidning och sprang (nåja, rörde mig i rask takt i alla fall) bort till Hemköp och köpte en kexchoklad och en drickyoghurt som fick utgöra min frukost.
Inte nog med att jag försover mig för första gången på typ... någonsin... det var dessutom TVUNGET att hända en dag när jag hade engelska direkt på mogonen. Lyckligtvs så skulle ju Steven, som vi har i engelska den här terminen, iväg på något annat viktigt så vi fick jobba självständigt under lektionen. Så det gjorde inget om jag var sen, tänkte jag. Sen kom jag på att det naturligtvis hade varit någon där och tagit närvaron när jag var på Hemköp och jagade frallor (som kexchokladen fick ersätta).
Och mycket riktigt, väl i klassrummet möts jag av beskedet att Helen, vår ordinarie engelskalärare, var och tog närvaron i början av lektionen.
"Jag sa att du skulle komma strax, för jag antog att du inte var sjuk." sa Isabelle, min räddande ängel i det här sammanhanget. Och nej, jag är ingen plugghäst. Men engelskan betyder allt. Jag KAN inte få frånvaro.
Det fick jag inte heller, för Helen kom tillbaka och då skyndande jag mig att säga: "I'm sorry I was late, I had to buy breakfast." Jag tror faktiskt inte att hon såg ens hälften så allvarligt på min sena ankomst som jag själv gjorde.
Magen skrek efter näring, trots min hastigt inhandlade frukost, men redan när jag vaknade och fattade beslutet att inte äta frukost så hade jag utsett dagens andra räddande änglar: Erik och Calle i trean, som i brist på sysselsättning under PA-dagarna eftersom de är klara med sina projektarbeten, eller bara omtanke om oss i de lägre årskurserna, har startat en våffelservering i uppehållsrummet. Så på första rasten svävade jag en trappa upp, betalade tio kronor och satt sedan och stirrade på Erik ända tills han var färdig med min underbara våffla med sylt, grädde och socker. Jag lovar, jag har aldrig ätit godare våfflor än de som serverats i uppehållsrummet dessa två dagar. Jag kunde inte sluta tacka Erik och Calle.
Usch, jag ska aldrig mer försova mig. Jag har varit i total obalans hela dagen. Nu har jag dock programerat min mobiltelefon att skratta ondskefullt klockan fem i halv åtta varje vardagmorgon, så att det inte ska behöva hända igen.
Ja, dagens rubrik ja. Eller snarare fredagens. Har jag verkligen inte bloggat på en vecka? Tragiskt.
Jag har valt ut tio låtar som betyder lite extra mycket för mig.
We're From Barcelona - I'm From Barcelona
Fråga inte vad som är låten och vad som är gruppen, för det håller jag knappt koll på själv. Sista kvällen med mina älskade spanjorer spelade någon den här på gitarr, och jag tyckte att den sammanfattade hela veckan.
”I’m gonna sing this song with all of my friends, and we’re I’m from Barcelona
Love is a feeling that we don’t understand, but we’re gonna give it to you
We’ll aim for the stars, we’ll aim for your heart when the night comes
And we’ll bring you love, you’ll be one of us, when the night comes”
Varje gång jag hör den här låten är jag tillbaka i skolans aula den där sista kvällen, ser deras ansikten, hör deras röster och känner deras kramar. Mina spanjorer.
Me Gustas Tu - Banda Duck Latino
Som alla vet hade vi spanska på torsdagmornar i ettan. Och för att muntra upp oss och kanske få oss en aning mer motiverade brukade läraren spela diverse skumma spanska låtar för oss, bland annat den här. "Me gustas tu" betyder "Jag gillar dig" och texten är sällsynt meningslös. "Vad är klockan, min älskling? Jag gillar morgondagen, jag gillar dig. Jag gillar havet, jag gillar dig. Jag gillar natten, jag gillar dig. Jag gillar gitarren, jag gillar dig." Och så Isabelles favorit: "Jag gillar Marijuana, jag gillar dig" (enligt läraren syftar det ju på namnet och inte på knarket, men det är ändå kul).
Nej, spanskan var inte särskilt seriös ens då. Men jag gillar ändå den här låten, för jag kan riktigt se Isabelle sitta där och skratta åt delen med Marijuana.
I Need Some Sleep - Eels
Jag sov över hos Josse för första eller andra gången. Vi satt vid datorn och lyssnade på en massa fina låtar, bland annat den här. Jag var ganska trött och behövde nog själv lite sömn, men något med hela stämningen fastnade i just den här låten. Natten, gatlyktorna utanför, tröttheten, stjärnorna och vänskapen. En vacker känsla.
Airplanes - B.o.B
Vi satt ett helt dygn i ett golfhus i Gullringen och spelade The Sims på varsin laptop. Det var sommar då och till slut visste vi inte vad som var natt och vad som var dag. När man inte sover finns det ingen skillnad längre, allting flyter ihop till en grå och utdragen verklighet. Spelen var vår verklighet.
Och den känslan fastnade i den här låten. Den då skillnaden mellan natt och dag eliminerades.
Rise To The Occassion - BWO
BWO var mitt liv. Deras musik blev min verklighet när den andra var för mörk, somrarna framför en scen blev vad jag levde för.
Men allt tar slut. Och det är inte helt smärtfritt, lika lite som att lyssna på den här låten. För när jag hör den så står jag där igen, längst framme vid scenen, med musiken dunkande genom kroppen. Jag sluter ögonen och är där igen.
Transmetropolis - Alcazar
En gång i tiden bodde jag i Vimmerby och dagspendlade till skolan. Vilket betydde att jag kom försent så gott som varje dag, mer eller mindre beroende på hur (läs: om) tågen gick. Vissa mornar valde jag då, plugghäst som jag är, att ta ett tidigare tåg. Det fanns två alternativ: ta tåget som gick halv åtta och kom försent, eller ta tåget som gick klockan sex och var på skolan först av alla.
Det enda bra med det tidiga tåget var känslan av att se hur det ljusnade ute, vara med när natten långsamt övergick i dag. Jag lyssnade på den här låten första gången jag åkte det tåget. När dimman lättade övergick mörkret långsamt i ljus. Det var nästan magiskt.
Barbie Girl - Aqua
2011 blev den nya starten jag behövde. Jag och mina Finaste, Josselyn och Maddelyn, hade världens finaste nyårshelg. Och en stor del av den spenderades framför min brorsas kareoke-spel, då vi bland annat sjöng den här låten. Jag tvingade min bror att sjunga hela den i falsett, det var bland det roligaste jag någonsin hört.
Welcome To My Life - Simple Plan
Min bror igen. Jag var kanske femton år och han bad mig lyssna på den här låten, sa att han hade tänkt på mig när han hörde den.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Älskade lillebror, det var så fint. Och den var som om den här låten verkligen var skriven för mig. Jag tänker fortfarande på dig när jag lyssnar på den. Och på mörka tider som är över för evigt nu.
Russian Roulette - Rihanna
Ja, någon låt ska man lyssna på när man flyttar hemifrån. I den här finns Allt: känslan av att köpa min egen mat på ICA för första gången. Havregrynsgröten jag åt så mycket i början. Vinden i håret när jag cyklade till skolan. Första natten i min nya säng. Känslan av att bli vuxen, skulle jag vilja säga att det är.
Töntarna - Kent
Vi hade medeltidsrollspel den dagen. Det regnade och vi tappade ägg, åt körsbärstomater, avrättade två av våra lärare som spelade onda kardinaler, diskuterade kristendom och synd. Vi var bönder, adelsmän, hantverkare, klosterfolk, handelsmän och kyrkfolk. Vi hade skapat våra egna karaktärer som vi spelade en hel dag, i Vreta Kloster. Min karaktär hette Ylva och var en stackars förtryck bondpiga som drömde om uppror mot herrskapet på gården och frihet och lika värde för alla människor, oavsett ställning i samhället. Jag blev mycket fäst vid Ylva och tänker fortfarande på henne ibland, undrar hur det gick för henne. Jag tror hon fick sin frihet till slut, hon var en stark och självständig ung kvinna.
Den kvällen lyssnade jag på den här låten. Så allt bevarades i den. Gräset, de krossade äggen, regnet, säckväven mot min hud och känslan av medeltid. Och, inte minst, min Ylva.
Men så igår, när jag väl hade slutat sväva omkring på mitt eget lilla rosa moln ihop med MVG:t på min engelska novell så skulle jag ju ta tag i det som borde varit fredagens rubrik. Och då FÖRSVINNER halva blogginlägget. Vilket ledde till att jag gick och la mig istället. Vaknade klockan åtta i morse, en halvtimme för sent, och gjorde bedömningen att jag inte skulle hinna äta någon frukost. Så jag åkte in till skolan, halvdöd, träffade Madde och fixade lite inför tryckandet av vår skoltidning och sprang (nåja, rörde mig i rask takt i alla fall) bort till Hemköp och köpte en kexchoklad och en drickyoghurt som fick utgöra min frukost.
Inte nog med att jag försover mig för första gången på typ... någonsin... det var dessutom TVUNGET att hända en dag när jag hade engelska direkt på mogonen. Lyckligtvs så skulle ju Steven, som vi har i engelska den här terminen, iväg på något annat viktigt så vi fick jobba självständigt under lektionen. Så det gjorde inget om jag var sen, tänkte jag. Sen kom jag på att det naturligtvis hade varit någon där och tagit närvaron när jag var på Hemköp och jagade frallor (som kexchokladen fick ersätta).
Och mycket riktigt, väl i klassrummet möts jag av beskedet att Helen, vår ordinarie engelskalärare, var och tog närvaron i början av lektionen.
"Jag sa att du skulle komma strax, för jag antog att du inte var sjuk." sa Isabelle, min räddande ängel i det här sammanhanget. Och nej, jag är ingen plugghäst. Men engelskan betyder allt. Jag KAN inte få frånvaro.
Det fick jag inte heller, för Helen kom tillbaka och då skyndande jag mig att säga: "I'm sorry I was late, I had to buy breakfast." Jag tror faktiskt inte att hon såg ens hälften så allvarligt på min sena ankomst som jag själv gjorde.
Magen skrek efter näring, trots min hastigt inhandlade frukost, men redan när jag vaknade och fattade beslutet att inte äta frukost så hade jag utsett dagens andra räddande änglar: Erik och Calle i trean, som i brist på sysselsättning under PA-dagarna eftersom de är klara med sina projektarbeten, eller bara omtanke om oss i de lägre årskurserna, har startat en våffelservering i uppehållsrummet. Så på första rasten svävade jag en trappa upp, betalade tio kronor och satt sedan och stirrade på Erik ända tills han var färdig med min underbara våffla med sylt, grädde och socker. Jag lovar, jag har aldrig ätit godare våfflor än de som serverats i uppehållsrummet dessa två dagar. Jag kunde inte sluta tacka Erik och Calle.
Usch, jag ska aldrig mer försova mig. Jag har varit i total obalans hela dagen. Nu har jag dock programerat min mobiltelefon att skratta ondskefullt klockan fem i halv åtta varje vardagmorgon, så att det inte ska behöva hända igen.
Ja, dagens rubrik ja. Eller snarare fredagens. Har jag verkligen inte bloggat på en vecka? Tragiskt.
Jag har valt ut tio låtar som betyder lite extra mycket för mig.
We're From Barcelona - I'm From Barcelona
Fråga inte vad som är låten och vad som är gruppen, för det håller jag knappt koll på själv. Sista kvällen med mina älskade spanjorer spelade någon den här på gitarr, och jag tyckte att den sammanfattade hela veckan.
”I’m gonna sing this song with all of my friends, and we’re I’m from Barcelona
Love is a feeling that we don’t understand, but we’re gonna give it to you
We’ll aim for the stars, we’ll aim for your heart when the night comes
And we’ll bring you love, you’ll be one of us, when the night comes”
Varje gång jag hör den här låten är jag tillbaka i skolans aula den där sista kvällen, ser deras ansikten, hör deras röster och känner deras kramar. Mina spanjorer.
Me Gustas Tu - Banda Duck Latino
Som alla vet hade vi spanska på torsdagmornar i ettan. Och för att muntra upp oss och kanske få oss en aning mer motiverade brukade läraren spela diverse skumma spanska låtar för oss, bland annat den här. "Me gustas tu" betyder "Jag gillar dig" och texten är sällsynt meningslös. "Vad är klockan, min älskling? Jag gillar morgondagen, jag gillar dig. Jag gillar havet, jag gillar dig. Jag gillar natten, jag gillar dig. Jag gillar gitarren, jag gillar dig." Och så Isabelles favorit: "Jag gillar Marijuana, jag gillar dig" (enligt läraren syftar det ju på namnet och inte på knarket, men det är ändå kul).
Nej, spanskan var inte särskilt seriös ens då. Men jag gillar ändå den här låten, för jag kan riktigt se Isabelle sitta där och skratta åt delen med Marijuana.
I Need Some Sleep - Eels
Jag sov över hos Josse för första eller andra gången. Vi satt vid datorn och lyssnade på en massa fina låtar, bland annat den här. Jag var ganska trött och behövde nog själv lite sömn, men något med hela stämningen fastnade i just den här låten. Natten, gatlyktorna utanför, tröttheten, stjärnorna och vänskapen. En vacker känsla.
Airplanes - B.o.B
Vi satt ett helt dygn i ett golfhus i Gullringen och spelade The Sims på varsin laptop. Det var sommar då och till slut visste vi inte vad som var natt och vad som var dag. När man inte sover finns det ingen skillnad längre, allting flyter ihop till en grå och utdragen verklighet. Spelen var vår verklighet.
Och den känslan fastnade i den här låten. Den då skillnaden mellan natt och dag eliminerades.
Rise To The Occassion - BWO
BWO var mitt liv. Deras musik blev min verklighet när den andra var för mörk, somrarna framför en scen blev vad jag levde för.
Men allt tar slut. Och det är inte helt smärtfritt, lika lite som att lyssna på den här låten. För när jag hör den så står jag där igen, längst framme vid scenen, med musiken dunkande genom kroppen. Jag sluter ögonen och är där igen.
Transmetropolis - Alcazar
En gång i tiden bodde jag i Vimmerby och dagspendlade till skolan. Vilket betydde att jag kom försent så gott som varje dag, mer eller mindre beroende på hur (läs: om) tågen gick. Vissa mornar valde jag då, plugghäst som jag är, att ta ett tidigare tåg. Det fanns två alternativ: ta tåget som gick halv åtta och kom försent, eller ta tåget som gick klockan sex och var på skolan först av alla.
Det enda bra med det tidiga tåget var känslan av att se hur det ljusnade ute, vara med när natten långsamt övergick i dag. Jag lyssnade på den här låten första gången jag åkte det tåget. När dimman lättade övergick mörkret långsamt i ljus. Det var nästan magiskt.
Barbie Girl - Aqua
2011 blev den nya starten jag behövde. Jag och mina Finaste, Josselyn och Maddelyn, hade världens finaste nyårshelg. Och en stor del av den spenderades framför min brorsas kareoke-spel, då vi bland annat sjöng den här låten. Jag tvingade min bror att sjunga hela den i falsett, det var bland det roligaste jag någonsin hört.
Welcome To My Life - Simple Plan
Min bror igen. Jag var kanske femton år och han bad mig lyssna på den här låten, sa att han hade tänkt på mig när han hörde den.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Älskade lillebror, det var så fint. Och den var som om den här låten verkligen var skriven för mig. Jag tänker fortfarande på dig när jag lyssnar på den. Och på mörka tider som är över för evigt nu.
Russian Roulette - Rihanna
Ja, någon låt ska man lyssna på när man flyttar hemifrån. I den här finns Allt: känslan av att köpa min egen mat på ICA för första gången. Havregrynsgröten jag åt så mycket i början. Vinden i håret när jag cyklade till skolan. Första natten i min nya säng. Känslan av att bli vuxen, skulle jag vilja säga att det är.
Töntarna - Kent
Vi hade medeltidsrollspel den dagen. Det regnade och vi tappade ägg, åt körsbärstomater, avrättade två av våra lärare som spelade onda kardinaler, diskuterade kristendom och synd. Vi var bönder, adelsmän, hantverkare, klosterfolk, handelsmän och kyrkfolk. Vi hade skapat våra egna karaktärer som vi spelade en hel dag, i Vreta Kloster. Min karaktär hette Ylva och var en stackars förtryck bondpiga som drömde om uppror mot herrskapet på gården och frihet och lika värde för alla människor, oavsett ställning i samhället. Jag blev mycket fäst vid Ylva och tänker fortfarande på henne ibland, undrar hur det gick för henne. Jag tror hon fick sin frihet till slut, hon var en stark och självständig ung kvinna.
Den kvällen lyssnade jag på den här låten. Så allt bevarades i den. Gräset, de krossade äggen, regnet, säckväven mot min hud och känslan av medeltid. Och, inte minst, min Ylva.
Kommentarer
Postat av: Sofia!
me gustas tu - mano chao
Trackback
