The magic can begin

Sovmorgon borde vara något positivt. Jag borde hylla den som har bestämt att vi inte ska börja förrän halv tio på tisdagar.
Men det gör jag inte. Det är mest tröttsamt, faktiskt. Om det är någon dag i veckan jag brukar komma försent så är det tisdag, just för att vi börjar fyrtiofem minuter senare än vanligt.
Nu skulle jag dessutom försöka ställa om min klockradio så att den skulle gå igång en timme senare. Dåååålig idé, Lilly. Jag är ungefär lika tekniskt begåvad som en plastgaffel. Någonstans gjorde jag fel, så klockradio-eländet gick igång tjugo över sex. Mm, kul. Så var det med den sovmorgonen.
När jag väl rättat till felet så ställde jag min mycket pålitliga mobiltelefon istället, och slumrade i kanske tio, femton minuter innan jag tvingades gå upp. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle duscha.
Ja, de flesta människor duschar på morgonen eftersom det gör dem pigga. På mig har duschande en helt motsatt effekt: det gör mig lugn och avslappnad och därför tycker jag bättre om att duscha på kvällarna. Men nu duschade jag alltså på morgonen. Och det gjorde mig inte särskilt mycket piggare, faktiskt. Mest blöt.
Tyskarna har anlänt, dock har jag inte haft äran att träffa dem än. Denna gång är jag inte involverad och det kanske är tur det, för jag har inte släppt spanjorerna än. Sofia är dock involverad och hon är helnöjd med sin tyska tjej.
Vi hade lite språk, alla grupper tillsammans. Vi i steg ett skulle intervjua någon i steg fyra, ställa lite frågor om fritid och familj och mat och jag vet inte allt. Jag och Malin slog oss ihop, eftersom hon har steg fyra i spanska och steg ett i franska. Det gick väl hyfsat. Hon hade spansk ordföljd på sina franska meningar, och min egen spanska är ju lite så där. Men det gick.
Sen skulle vi till Ryd. Och springa. Så kul att man garvar ihjäl sig. Jag var liite avundsjuk på mina vänner som fick åka och paddla med sina tyska utbytesstudenter och därför slippa. Men bara tills jag gick utanför dörren. Då kände jag hur kallt det var och tyckte istället synd om dem.
Jag väntade på bussen tillsammans med Joël, Lisa, Kalle, Emma och Emelie G. Av någon anledning började vi prata om vad folk gjorde före internets tid. Såg framför oss hur det ristade in sina bloggar, en massa smileysar och Dagens Outfit på runstenar.
"Hej, vad gör du?
Ska kriga mot Norge. Sj då? :)"
"Dagens outfit består av en björnpäls, rentarmar och en yxa från Norge."
Jag tror seriöst att jag har världens roligaste klasskamrater.
Jag sprang inte. Jag gick. Och, bäst av allt, bredvid mig gick min nya själsfrände Nicolina. Hon är, precis som jag, övertygad om att idrottslärare är födda sadister och existerar bara för att plåga stackars elever. Hon blev också vald sist på idrotten i högstadiet, fast i laguppdelningar istället för paruppdelningar, som i mitt fall. Hon förstår inte heller vitsen med varför folk tränar, eller varför de "lär sig" dricka kaffe. Hon delar min övertygelse om att motion är hälsofarligt.
2,5 kilometer kan gå väldigt fort att gå. Vi pratade om lite allt möjligt, både om våra gemensamma övertygelser och om hennes prao i åttan, alla burar hon glömde stänga och alla hamstrar hon tappade. Men också om grannar, hus på landet och McDonalds fiskburgare. Och när vi hade gått hela vägen och kom tillbaka så konstaterade vi: vad bra vi är.
Dagens lunch var höstgryta, den såg skum ut så jag valde pastan. Sen umgicks jag lite med min kära vän Madde innan jag gick på dagens sista lektion: franska. Den ägnades mestadels åt att läsa en text om Ludwig den fjortonde och hur en dag i hans liv såg ut. När vi kom till delen om hans toalettbesök och det faktum att han hade en speciell person anställd för att torka honom i rumpan så spårade vi ur något. Men kul var det. Efter franskan så skulle jag gå på mattestuga, eftersom min lärare praktiskt taget beordrat mig till det. Jag vet inte hur många gånger bara den senaste veckan (två dagar) som jag har beklagat mig över matte B och sagt att det troligen blir min undergång.
Så jag gick på mattestugan. Det var jag, några tjejer i trean och så en i ettan. Jag var nog minst pepp, men Tove bredvid mig var inte långt efter. Men hon ska ha mycket cred för att hon lärde mig hur man ser om en graf lutar uppåt eller neråt. Jag dog lite när min graf lutade åt fel håll, men så visade det sig att jag bara hade glömt ett minustecken i värdetabellen. Då levde jag upp igen. Nästan.
Mattestugan tog halva eftermiddagen. Sen kom jag hem, städade mitt rum (men inte toan, NÅGOT får faktiskt min granne göra. Saknar karlar helt förmågan att se när det behöver städas?), chattade med folk, nördade soundtracket till Pirates of the Caribbean och gick och köpte filmjölk. Nu är det mörkt ute och i morgon ska jag ha engelska. Jag måste passa på att njuta av det nu, för snart åker ju Helen till Brighton med våra kära treor.
Jag gillar det inte. Sist hon var där så fick vi ha naturkunskap istället för engelska. Behöver jag säga att det nästan blev min undergång?
Dessutom går ju min Madde i trean nu. Och hur jag ska klara mig utan henne en vecka vet jag inte.
Brighton-veckan lär bli tuff.