The magic can begin

(For the English version, schroll down)


"Oh Lilly, don't cry." sa de till mig hela tiden. Men det var hopplöst. Jag hade utkämpat ett krig mot mina tårar enda sedan Marina packade sin väska och vi gick till busshållsplatsen tillsammans för sista gången. Tanken "när jag kommer tillbaka hit, kommer jag tillbaka ensam"  var tillräckligt för att få mig att vilja gråta.
Vi signerade varandras flaggor. Vi skrattade och grät i en trött kombination. Dansade den skottska dansen som Helen lärde oss förra året, och en spansk eller katalansk också. Filmen "Mamma Mia!" var lite för glad för att matcha mitt sinne, men den hindrade mig i alla fall från att gråta. En stund.
För när jag såg Cristinas tårar började jag och kunde inte sluta. Jag tänkte på vår underbara vecka. Första mötet på busstationen, med Marinas vackra lockiga hår och stora tunga väska. Första kvällsmaten hos mig, pastan och min hemmagjorda sås som jag var så glad att hon gillade. Första engelskalektionen på torsdag morgon, med alla name games á la Helen. IKEA efter skolan. Kvällen hos Malin, vi tittade på "Idol" och en politisk debatt. Fredag med pizzaparty, femton katalaner och nästan lika många svenskar på den minsta pizzerian i den delen av stan. Party och dans till alla låtar vi kom på. Den långa och mörka men trevliga bussresan ner till Vimmerby, även med ett möte med en inte allför nykter klasskamrat. Helgen med Astrid Lindgren, svensk natur á la Gullringen och några filmer. Den ensamma måndagen, och den lyckliga återföreningen. Kvällen med nötter och smoothies hos Sofia.
Och sen kom det. Slutet. Avskedet. Tårarna.
De satt på Elsas och fikade. När Marina och jag dök upp och kom in genom dörren applåderade de allihop. Det gjorde de för Sofia, Marta and Maria också, men det gjorde mig varm inuti. Jag kände att de ville ha mig där. Jag var en del av deras grupp.
Vi gick till McDonalds och köpte kvällsmat. När vi väntade på Joël and Emma var jag tvungen att fråga Marina: vad hade varit det bästa med den här veckan i Sverige?
"Everything." sa hon.

Någonstans när jag hade anpassat mitt språk efter henne. Någonstans när jag kunde hålla en koversation med henne vid liv och prata om Sverige, musik, Stockholm eller politik. Någonstans när vi skrattade tillsammans. Någonstans när vi satt på busshållsplatsen, i kylan och mörkret, när hon spelade sin musik för mig och jag bara lyssnade utan att behöva säga någonting. Någonstans när jag lärde mig att se när hon var ledsen och när hon var glad, bara genom att titta på henne.
Någonstans där förstod jag att vi är vänner för livet nu.
Vet du vad det värsta är, Marina?
Imorgon kommer det inte att sitta någon katalansk hårdrockare med svart lockigt hår på extrasängen och äta Ballerinakex.
Jag kommer sakna dig så mycket, Marina. Ditt vackra hår, dina svart kläder, din närvaro i den andra sängen i mitt rum. Sättet du pratar, går, ler, skrattar och försöker hitta det engelska ordet för någonting, med dina händer och din gulliga spanska brytning.

Någonstanns här måste allt gå tillbaka till det normala igen. Jag måste börja prata svenska, tänka på svenska, cykla till skolan. Äta frukost ensam.
Jag har en lång väg tillbaka till det normala. Och jag vet inte om jag vill dit.
Vad jag vet är att jag kommer åka till Spanien och hälsa på alla dessa underbara människor. Jag har inte mycket pengar, har aldrig flygit förrut och min spanska slutar vid "Hola, como te llamas?", men jag ska. Någon dag. På något sätt. Jag lovar. Jag älskar er, mina katalaner.