The magic can begin

Solen skiner. Jag fick MVG på religionsuppsatsen. På naturkunskapen satt Haidar och tjatade en halvtimme på att jag skulle säga vem av honom och Alex jag gillar bäst. Nästa år, när Sofia A fyller 18, ska vi åka till Tyskland. Sofia ska köra bilen, Malin läsa kartan (notera att det är samma Malin som frågade om Holland låg i Sverige), Isabelle sköta snacket, Johanna betala ölen (?) och jag ska blogga om allt, utan att utelämna någonting. På franskan hade vi heta diskussioner om vad vi ska baka till fransmännen som kommer hit.
Sånna här dagar är livet helt fantastiskt.
Och vi SKA se till att det där med Tyskland blir av. Jag älskar er, tjejer, så länge ni vill vara mina vänner så är jag lycklig <3

Dock lyckades jag missa tåget hem, vilket var mindre fantastiskt. Det är verkligen inget roligt alls att missa tåget när nästa inte går förrän om två timmar. Man vill bara sätta sig ner och gråta.
Det gjorde jag inte. Istället hoppade jag på första bästa buss till Kisa. Det var faktiskt mycket roligare, denna buss stannade på alla möjliga konstiga ställen så jag fick se världen. Dessutom kunde jag drömma mig tillbaka till en decemberkväll för inte alltför länge sedan. Det var mörkare då, jag hade sällskap av Olof, Kalle, Elin B och Kalle i tvåan och slutdestinationen var Motala och klassfesten, men det var en likadan buss och den avgick från samma hållsplats.
   I Kisa var det mindre roligt. Kallt, mörkt och totalt öde. Deras "väntsal" är dessutom det värsta jag sett; det stinker rök och både bänkar och väggar är nedklottrade med saker som "vill du knulla?" och "den som läser det här är en idiot". När jag väl hittade en buss till Vimmerby så visade det sig dessutom att mitt skolkort inte gällde. Det står visserligen Östgötatrafiken på det, men när jag åker tåg så gäller det ända till Vimmerby. Så var inte fallet med bussar från Kisa. Men jag hade tur; chauffören var snäll och hade väl inte hjärta att lämna en stackars tjej i Kisa klockan sex en onsdagkväll, så jag fick åka med ändå. Vi var två passagerare på hela bussen, den andra gick av i Södra Vi.
Jag tjänade en halvtimme på att åka buss istället för att vänta på nästa tåg. Det var en intressant upplevelse men inget jag rekommenderar: nästa gång är det inte säkert att chauffören är lika snäll.

Och så lite om Melodifestivalen. CD:n är i vår ägo och hemma analyserar vi sönder alla låtar. De roligaste kommentarer jag har hört hittills är att Andreas Johnssons låt låter som vår bil när den inte startar, och att Pernilla Wahlgrens låt låter som något ur en eftertext till "Göta Kanal 2" (jag vet inte om det sista är bra eller dåligt, fråga min bror).
Jag har insett att det är totalt omöjligt att bedömma en låt efter att ha hört den en enda gång, om det inte är Kärlek Vid Första Lyssningen (det är det sällan utom med Alexander Bards låtar, hehe). Så gott som alla låtar är ju helt okej efter några lyssningar. Vissa blir dessutom MYCKET bättre när man slipper se dem som sjunger.
   Och: jag har bestämt mig. Salem Al Falkir är den jag vill ha i Eurovision. De andra låtarna är fantastiska, men hans är den som liksom håller. Dessutom; vore inte det ett underbart budskap till alla Sverigedemokrater och liknande ohyra ute i Europa; det här är Salem Al Fakir, han är hur svensk som helst och vi är jättestolta över honom? Allt detta sa mamma redan efter första deltävlingen, och jag håller med henne nu.