The magic can begin

När vi slutligen fått iordning både maten, datorn, projektorn och högtalarna så startade vi filmen och satte oss och åt. Den var engelskspråkig utan text; inga problem för oss Internationals dock.
Jag missade ett par minuter i början när jag gick för att värma mer mjuka tacobröd (eller jag hade tänkt värma dem, men struntade i det eftersom jag inte förstod mig på micron), men i övrigt tror jag att jag förstod nästan allt. Kyrkoflickan och skolans bråkstake; i början var det svårt att säga vem av dem som var mest tröttsam. Men de tog sig båda två och blev ett par; totalt oväntat för alla i filmens värld, men vi som tittade hade naturligtvis förstått det direkt.
Jag råkade få SMS mitt under kyrkoflickans stora avslöjande, vilket ledde till att alla hyschade irriterat på min mobil. Filmen var menad att vara sorglig, men en grupp tjejer på första raden (inga namn nämnda xD) satt och garvade vid helt fel tillfälle så det mesta av det sorgliga gick förlorat. Dock var det lite vackert i slutet, men fortfarande inte särskilt sorgligt. Jag föredrar Titanic.
   När filmen var slut och tre av oss sprungit iväg till sin buss så skulle mina något mer feminina vänner sätta på sig ansiktsmasker. Själv gick jag mest och garvade åt hur roliga de såg ut; de som bara hade vanliga såg extremt solbrända ut, men några av dem hade dessutom gjort något eget, grötliknande, som de smetade in sig med. Det såg extremt äckligt ut.
Två till sprang iväg till varsin buss och så var det bara jag, Elin, Malin, Emelie och Josse kvar. När allt kletigt var borttvättat så skulle de sminka sig och fixa håret. Även jag och Josse gick med på att låta tjejerna sminka oss och Malin gjorde underverk med mig. Jag kände mig som någon annan än mig själv, och jag tror att jag gillade det. Men Josse blev ändå sötast; med smink och sprayat hår så såg hon ut som Alice Cullen.
   Sen irrade vi runt i natten som glada, yra höns innan vi hittade en buss in till centrum. Klockan var kanske 10, jag satt på ett café, sminkad, med fyra kompisar, och visste att det är sånna här kvällar som gör livet värt att leva. När vi hade druckit upp vår varma choklad så var vi så hyperaktiva att vi GICK hela vägen tillbaka istället för att ta bussen. Och plötsligt gick vi över till att prata engelska med varandra, som om ingenting. Internationals.

Tack ännu en gång till Elin för en fantastisk kväll.

Jag sov hos Josse hela helgen. Och då, när vi stod i köket med varsin sked och skrapade upp resterna av smeten till chokladbollarna ur bunken, så insåg jag: det är det här som är äkta vänskap.

Så i morse vaknade vi av Josse outhärdligt hurtiga alarm, åt ost- och gurkmackor och äpplen och sprang sedan till bussen. På svenskan läste vi diverse blodiga medeltidsballader, plus något på fornsvenska som vi skulle försöka förstå (jag och Josse och Johanna fick det till "varför leker barbarerna med oskyldiga pennor"). Idrotten var okej; vi lekte lite lekar så som flaggan, kinesiska muren och kramkull. Allt var strålande tills den ondskefulla Joël, som stod för musiken, spelade en låt med en viss Carola. Jag insåg ganska snabbt att det inte FINNS något bättre sätt att få mig att totalt tappa koncentrationen.
   Sen åt vi köttfärslimpa och hade bild, vi färdigställde våra stackars stilleben och började sedan skissa på våra självporträtt. Det är jättedjupt och jättekul; man ska ha med både text och bilder som säger något om ens personlighet, tankar, känslor, osv. Jag har en lång rad med BWO-citat jag ska ta med.