The magic can begin

Helt allvarligt, snart kommer jag väl börja säga att vi borde lägga ner hela skiten. Jag sa det 2008 när Perrelli vann, jag sa det 2009 när BWO åkte ut och snart kommer jag säga det igen. Väl medveten om att jag kommer ta tillbaka det ganska snart och vara lika engagerad nästa år.
Okej, jag är sur. Jättesur. Det gick totalt åt skogen. Men jag ska försöka blogga hyfsat sansat ändå.
   Jag vill påstå att Andra Chansen är den tuffaste tävlingen i hela Melodifestivalen. Sen duellsystemet infördes är det ett stenhårt krig.
Vi hade en liten egen röstning innan programmet, jag och mamma och mina syskon. Och när vi lyssnade igenom låtarna så insåg jag en sak: Pernilla Wahlgrens låt kunde ha varit helt okej. Ingen vinnare, men en helt okej låt att dansa lite till. OM hon hade tagit en klänning som INTE såg ut som en korsning av Perrelli och Carola. OM hon hade skippat fläkten. OM hon inte hade varit otäckt nära finalen.
Men nu såg hon precis ut som Carola. Jag höll på att kräkas.
Men Undertröjan (som vi inofficiellt har döpt Pain Of Salvation och deras sångare till) kände jag inte direkt någon större lust att rösta på heller. Visst, jag hatar inte låten, men jag skulle inte direkt säga att jag älskar den heller. Så i första duellen lade jag ner min röst och hoppades att Svenska Folket ändå skulle rösta fram den artist jag ändå föredrog. Det gjorde de inte.
   Sen var det den lilla Mimmi Pigg mot Crucified Barbara. Jag gillar Crucified Barbara. Bra låt, coolt framträdande och snygga tjejer. I den duellen gick det i alla fall bra.
   Sen var det slut på det braiga. Neo, min favorit i hela Andra Chansen, blev utslagen av gubbarna med fiol. Innan resultatet lästes upp så konstaterade jag att "ja, deras låt är väl ändå okej". Men nu är frågan om jag inte kommer börja ha något emot dem med.
Nej, det kommer jag faktiskt inte. Jag har fullt upp med att störa mig på Pernilla Wahlgren.
   Sen var det dags för den duell där jag hade svårast att välja: Alcazar mot Jessica Andersson. Visst, Alcazar är totalt underbara, men jag tycker fortfarande att deras låt kunde varit så otroligt mycket bättre än vad den är. Så min röst gick till Jessica.
   Pausunderhållningen tänker jag inte ens kommentera. Jag passade på att messa med min vän Melinda precis då, så jag slapp Dolph Lundgren och vad-det-nu-var-han-höll-på-med. Jag citerar min underbara kusin Charlott: "Undra vad det skulle kosta att skicka tillbaka honom till Hollywood?". Dock var parodin på Pernilla Wahlgren totalt underbar. Christine Meltzer är bättre som skådespelare än som programledare.
   Sen hade man ju hoppats på rättvisa i världen. På att de coola hårdrockstjejerna hade tagit sig till final och att vi hade sluppit ännu en schlager-häxa med överglittrig klänning och Carola-fläkt i finalen. Men nu finns inte rättvisan. Inte någonstans. Ni ska se att hon vinner i finalen också och att vi ännu en gång får skämmas för Svenska Folket (vilka är egentligen denna anonyma massa som inte förstår sitt eget bästa?) inför hela Europa.

Nej. Jag vill inte tro det. Inte kan hon väl vinna över alla dessa fantastiskt duktiga killar som är i final? Salem Al Fakir, Peter Jöback, Erik Saade?
Nu hoppas vi på rättvisan i världen, mina vänner. Aldrig upplever jag så mycket samhörighet med BWO-fansen som när det är Melodifestival. Vi tycker lika om det mesta. Vi gillar Neo och Alcazar, stör oss på Pernilla Wahlgren (ännu en gång: jag har inget emot henne, det är framträdandet, klänningen och sammanhanget) och hatar Carola. Det är skönt. Hur det än går under en deltävlingen så finns BWO-fansen på MSN sen; vi firar och sörjer ihop. Just nu är vi sura ihop.