The magic can begin

Jag har gått tillbaka till min storhetstid, och dessutom utvidgat den till att ta 6-tåget till Linköping på både torsdagar och fredagar. Det är fysiskt plågsamt att behöva gå upp så tidigt när det dessutom är tjugo minusgrader ute, så ingen kan säga att jag inte offrar mig för mina studier. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag inte har engelska första passet en tredje dag, det räcker fullständigt med franskan och spanskan.
   Det som sades på spanskan i morse var i princip "tengo frío" och "tengo cansado" (vilket betyder "jag fryser" respektive "jag är trött") och det säger väl en del om hur motiverade vi var. Isabelle dök dessutom inte upp förrän efter halva lektionen, hon försov sig och missade bussen. Johanna dök inte upp alls och Haidar fick enligt ryktet gå från Skäggetorp.
På engelskan blev det lite mer suffix och så början på ett nytt arbete där vi delades in, tre och tre efter klasslistan, i olika organisationer (Greenpeace, UNICEF, Amnesty etc.). Det är tydligen någon mindre variant av EU-rollspelet där vi ska fördela pengar mellan våra organisationer.
   EU-rollspelet, ja. Det var lite sorgligt att jag, som vanligt, var försenad till den introduktionen eftersom jag fortfarande är helt förvirrad. Det är en rollspelsgrupp, en landgrupp och någonting som ska skrivas. Men jag fattade i alla fall att vi ska gå runt och "flirta med de andra länderna så att de skriver på vårt förslag", som Anna I Trean uttryckte det. Det är bra att Anna är i min rollspelsgrupp, då känner jag mig trygg. Det är trots allt tvåorna och treorna som har koll.
   Efter EU-rollspels-samlingen så följde jag med Nicolina och Sofia ner till Centralen. Sofie blev hämtad av sin pojkvän, så det var Nicolina och jag som satt och väntade i bussväntsalen en stund innan min ersättningsbuss dök upp och jag kastade mig ut för att få en Bra Plats. När jag åker tåg har jag stora krav: en Bra Plats är en plats vid ett fönster, med sätet vänt i tågets färdriktning, utan någon bredvid mig och gärna vid ett bord. När jag åker buss har jag bara ett krav: att få sitta själv. Utan någon fet gubbe från Kisa som tränger in sig bredvid mig. Det går väl ann om man får sätta sig längst in vid fönstret och det SEN kommer någon och tränger in sig, men att behöva sätta sig bredvid en fet okänd människa längst ut, det kan förstöra en hel resa. Och när man väl åker tåg är det ännu värre; då har jag cirka 1,5 centimeters mellanrum mellan mina egna knän och människan mittemots knän och cirka en halv millimeter mellan personen bredvid och mig.
   I alla fall hade jag tur idag; jag satt själv hela resan. Sen ska jag avsluta blogginlägget med att påpeka att solsken faktiskt GÖR människor glada, det är ingen klyscha. Vi är väl alla trötta på den här vintern nu, själv är jag fruktansvärt trött på den. Men idag, en liten stund, så sken solen. Och trots att det fortfarande var femton minusgrader och en halvmeter snö så kändes allt så mycket lättare. Bara för lite sol. På vägen hem satt jag och lyssnade på Kings Of Tomorrow och tänkte på festivaler, grönt gräs och soliga dagar hos Elise.
   Men allvarligt; i mitt nästa liv ska jag vara en björn. Äta och äta och äta hela hösten och sen gå i ide och sova bort snön och vintern och mörkret. Och kanske vakna till en stund när det är Melodifestival.