The magic can begin

Oj oj oj, nu börjar det bli på riktigt. När man sitter med naglarna intryckta i handflatorna och ber högt till godheten i världen att en viss låt INTE ska gå till final.
   Efter att min kära klasskamrat har hyllat Pernilla Wahlgren i sin blogg så måste jag skriva raka motsatsen; NEJ. Låten var totalt platt, gick in genom ett öra och ut genom det andra. Det hade jag kunnat stå ut med, om det inte hade varit för det faktum att hon såg ut som en korsning mellan Charlotte Perrelli och Carola. Jag höll på att kräkas. Dessutom VILL jag inte ha dessa schlagerdivor i final överhuvudtaget; jag är så fruktansvärt trött på att skicka en Carola-wannabe med fläkt och glittrande klänning till Eurovision varenda år. Vi ser ju hur det har gått hittills, eller hur? Fast jag ska vara schysst; Marlena Ernman gillade jag. Det var något nytt, något annorlunda. Dessutom var jag inte hälften så laddad inför finalen 09 som inför den 08; BWO hade åkt ut, jag och mamma satt i varsin säng med vita härliga täcken på vandrarhemmet i Stockholm och tittade på den kombinerade TV/datorn, jag var rätt frånvarande eftersom jag några timmar tidigare hade sprungit på Martin Rolinski på väg tillbaka från Gamla Stan och allt kändes mer som en kul grej en som en tävling på blodigt allvar (det VAR på blodigt allvar 08).
   I alla fall; kvällens favorit var Neo. Jag gillade låten, lätt pop helt i min smak som fick mig att tänka på Mika, och även om han kunde haft något bättre på sig så var det inte så att det störde. Han förtjänade den finalplats han inte fick.
   Och så de andra. Sibel i sin paketsnöreklänning berörde mig inte det minsta. När jag kollade på DVD:n från 2008 med Elise så slängde jag ur mig att Sibel är snygg, det tog jag tillbaka i kväll. Hon VAR snygg, 2008. Året då allt var perfekt utom vinnarlåten. Och dansarna i sina dykardräkter skulle ha passat bättre på planeten Ürgüp i Vintergatan som vi såg en halvtimme innan Melodifestivalen började (jag ÄLSKAR Vintergatan!).
   Py Bäckman kunde man bara garva åt. Alltså visst, hon skriver totalt fantastiska låttexter (jag får fortfarande tårar i ögonen när jag lyssnar på Gabriellas Sång), men hon ska helt klart hålla sig till det. Detta var bara totalt patetiskt. Det SÅG hemskt (hon såg ut som Ozzy Osbourne, jag älskar att citera min brorsa och hans klockrena sågningar), det LÄT hemskt och just denna låttext var bara pinsam. Det räckte med att höra en minut av låten för att räkna ut att hon skulle komma sist.
   Sen var det Lovestooned. Det roliga var att ALLT; både låten, kläderna och ljuset på scen, fick mig att tänka på en sån där låt i Eurovision; lite märkligt, på något språk man inte förstår, från något lite udda land. Som Iprenmannen 2006 (?) eller den där människan med golfkärran från Frankrike (?) 2008 (?) (jag har faktiskt ganska dålig koll på Eurovision, tro det eller ej. Det är så många låtar att hålla koll på). Just denna hade säkert varit bra om jag hade haft en annan musiksmak.
   Och så den där Anna Bergendal. Just den låten, och Pernilla Wahlgrens låt, råkade jag faktiskt höra en förhandslyssning på när jag var på toa hos min moster och morbror, troligen på någon kanal som börjar med P. Den är väl helt okej, troligen blir den bättre när man har hört den lite fler gånger. Dock tycker jag inte att den var tillräckligt bra för Finalplatsen Number One, den skulle Neo haft.
   De där småpojkarna i Noll Diciplin kunde gott ha stannat i Lilla Melodifestivalen, det är allt jag har att säga. Och det är en sågning, tro mig.
   Och så Peter Jöback. Honom gillar vi, även om jag hade väntat mig lite mer av låten. Hollow betyder förresten "ihålig", bara så ni vet (detta är första syntomet på FU International-syndrom; du får panik om du stöter på ett engelsk ord som du inte vet vad det betyder och måste omedelbart slå upp det, nästa syntom är att du börjar säga "vad heter det på svenska nu igen?").

Ja, nu blir det inte roligare. Vi har hört alla låtar och nu återstår bara den dramatiska röstningen. Fel låt kommer vinna, vi kommer skämma ut oss i Eurovision, alla kommer gapa och skrika och säga att vi ska lägga ner skiten, jag kommer i det tysta nästan hålla med men samtidigt veta att jag kommer vara i precis lika mycket extas nästa år och älska det precis lika mycket igen.
För det är så det är. Jag kan inte hjälpa det: jag ÄLSKAR Melodifestivalen.
   Men lika bra som 2008 blir det aldrig. Det är bara ett faktum. BWO:s magiska låt, kärleken, älskade Kristian Luuk, Björn Gustafsson som jag var störtförälskad i under två månader, Nour (som jag höll på att störa ihjäl mig på), och BWO igen.
Och jag var där. Den 23 februari 2008, i Cloetta Center i Linköping, på deltävling 3 av Melodifestivalen. Jag och min kompis Matilda satt på någon läktare och såg inte mycket mer än TV-skärmarna, men vi var där. Mitt i allt. Den känslan var totalt magisk, en av de största upplevelserna i mitt liv.
Och BWO var där. Långt ner, på scenen. Jag såg dem stå där och prata med journalisterna och funderade på att klättra, alternativt hoppa, ner till dem. Det gjorde jag inte och det behövdes inte heller, för tre månader senare fick jag träffa och krama dem bakom ett kravallstaket på Liseberg.
   Jag har DVD:n från Melodifestivalen 2008. Den sitter jag och tittar på ibland, drömmer mig tillbaka och känner mig som en gnällig pensionär när jag konstaterar; det var bättre förr.