The magic can begin

"Hur många Andreas Johnsson krävs det för att skruva i en glödlampa?
Svar: Två. En som skruvar och en som skyller på att det var Carolas fel att den förra gick sönder."
Bara för det så ska jag inte såga programledarna det minsta i kväll.
   Jag lyssnar ju på Alcazar, även om det är mest på de gamla låtarna som Alexander Bard har skrivit (inte för att just han har skrivit dem utan för att de är sjukt fantastiska). Förra året var det de som fick min röst, både i sin egen deltävling och i finalen eftersom BWO inte tog sig dit. Så jag var totalt inställd på att rösta på dem i kväll.
   Deras låt kom, och det var inte någon wow-känsla men det var ju en helt okej partylåt. Så jag var fortfarande helt inställd på att rösta på dem.
   Johannes Bah Kuhnke kom, och vi sågade både honom och hans låt enhälligt efter en halv minut. Elin Lanto kom, och henne stör jag mig så mycket på (åh vad jag sitter och stör mig på alla hela tiden) att jag knappt lyssnade på låten. Min syster fällde sin egen giftiga kommentar när Lanto sjöng om någon doktor som skulle ge henne medicin; "ta det lugnt Elin, du ska få din medicin. Men du kommer att bli lite sömnig och oj, du missade visst framträdandet!".
   Sen var det den där Erik Linder och honom var jag inte ett dugg imponerad av. Jag kan inte annat än hålla med min brorsa, som spontant utbrast att han såg ut som en korsning av Erik Grönwall och Per Gessle. Och vad det lät som vet jag inte. Getty Domein var väl kanske inte direkt någon Melodifestivallåt, men jag vill inte kalla den dålig. Det är bara synd att han sjöng på ett språk jag inte förstår, jag tar inte in låtar på samma sätt när jag inte förstår texen.
   Och sen, kvällens stora överraskning; Timoteij. Ett för mig totalt okänt tjejband som jag knappt hade noterat. Visserligen från Skövde-Skara-Falköping, det som jag praktiskt taget räknar som mina andra hemtrakter (jag har min bästis i Mariestad, en kompis till i Skara och släktingar i Skövde som vi har hälsat på varje skollov så länge jag kan minnas), men fortfarande okända.
Och då kom wow-känslan, den jag har väntat på i två och en halv deltävling. En låt som vid första lyssningen bara gick rakt in. Och den wow-känslan kom inte vid Alcazar, utan vid ett relativt okänt tjejband från Skövde-Skara-Falköping. De var fyra helt vanliga tjejer, bara två år äldre än mig, med helt vanliga kläder och en fantastiskt bra låt. Det var så ÄKTA. Utan äckligt korta klänningar, hysteriskt blinkande ljus eller halvporriga dansare. Bara... på riktigt.
   Och så var det ju Darin. Han både lät bättre och såg bättre ut när jag var tolv. Mammas spontana kommentar var "han ser ju tjock ut". Och låten var mest en massa stön; "it hurts, it hurts, it hurts, it hurts". Nej, jag var inte särskilt imponerad. Med tanke på allt tjat om honom och allt förhandsfavoritande (nu börjar jag använda ord som inte existerar) så hade jag väntat mig mycket mer.
   Och rocktjejerna. Jag ångrar lite att jag sågade deras namn, för de var coola. Och låten var det inget större fel på. Jag tyckte faktiskt att den var bättre än Darins.
   Sen genomgick jag en lättare beslutångest; ska jag rösta på Alcazar eller på Timoteij? Men när tjejernas låt spelades upp i snabbreprisen så kände jag bara: ja. Jag röstar inte på Alcazar i kväll, jag röstar på den låt som gav mig wow-känslan som jag har väntat så länge på. Så jag förvånade alla, inte minst mig själv, med att rösta på Timoteij. Och när de gick direkt vidare så blev jag verkligen jätteglad.
Det är nu det börjar likna något: skrällar och överraskningar och finalister som ingen hade väntat sig. Nu börjar det bli en riktig Melodifestival.

Så jag sågar inte något mer i kväll. Meltzer får leva, Lundgren får väl leta efter hotet mot Melodifestivalen om han tycker det är roligt, folk får ha på sig vad de vill och de läskiga blå smurfarna får stå och slå på sina avlopprör (fast LITE coola var de ändå). Jag säger bara stort grattis till Timoteij. Till den mest äkta låten i årets Melodifestival.