The magic can begin

Wow-känslan infann sig aldrig riktigt. Jag saknade en låt som man efter första lyssningen vet att man kommer rösta på, någon som fastnar.
   Olas låt sa mig absolut ingenting efter första genomlyssningen. Som något man hör på radio, en av miljoner liknande låtar som går spårlöst förbi. Men det är troligen en låt som växer i längden, redan andra gången kunde jag konstatera att "ja, den är väl helt okej ändå". Helt klart en av de bättre låtarna i kväll. Vilket i och för sig inte säger mycket, eftersom det var bedrövligt låg kvalitet på låtarna.
   Jenny Silver totalsågade vi enhälligt efter en halv minut. Även om hon INTE hade haft en totalt värdelös låt så hade jag totalsågat hennes baddräkt-liknande klänning, bedrövliga frisyr och svepande armrörelser. Smaklöst.
   Linda Pritchard var om möjligt ÄNNU värre. Seriöst, har svenska kvinnor ingen självrespekt alls? Jag kan svära vid vad ni vill på att om jag någon gång är med i TV så kommer ni INTE att ha på mig någon halvporrig baddräktsliknande klänning, hur mycket jag än får betalt. Dessutom var hennes låt mest tröttsam. Och tillsammans med baddräkten var det nästan outhärdligt.
   Pain Of Salvation var något av en överraskning; jag hade väntat mig någon typ av tysk industrirock snarare än deras lugna tempo. Sångaren liknade Ola Salo när han spelade Jesus. Det faktum att han hade byxor på sig var ett stort lyft efter tjejerna i baddräkt, fast jag önskade att han hade hittat ett par som var hela. Min syster störde sig mest på hans hår, medan mamma oupphörligt klagade på hans undertröja. Den, i kombination med håret och de trasiga jeansen, gjorde att han såg ut att vara klädd för att skruva med någon bil i något garage snarare än för att stå i TV. Jag sågade både honom och låten.
   Anders Ekborg var helt okej, fortfarande ingen wow-känsla men i alla fall ordentligen klädd och med en hyfsad låt. Han förtjänade bättre placering än vad han fick.
   Frispråkarn, ja, vad kan man säga? Låten hette "Singel" och efter någon minut gav min brorsa honom sin egen sågning: "Tja, låt mig säga så här: jag förstår varför han är singel.". Min syster gillade låten, men hiphop är verkligen inte min typ av musik. Även om låten inte var riktigt så illa som jag väntade mig.
   Jessica Andersson fick min röst i kväll. Fin ballad och, det mest fantastiska av allt: en helt anständig klänning. Där har vi i alla fall EN svensk kvinna som har sin självrespekt kvar.
   Sen kom Salem Al Fakir och han låt var lätt en av de bästa i kväll. Vilket fortfarande inte innebar att jag fick någon wow-känsla, snarare ett lugn konstaterande att "den här är okej".

Och programledarna: jag ska försöka att inte vara alltför hård eftersom INGEN programledare hittills har varit bra under sin första deltävling.
Det är något med mig och Måns Zelmerlöw som inte riktigt klickar. Han är liksom FÖR perfekt på något sätt, någon del av mig stör sig på honom. Trots det var han lugnt bäst i kväll.
Christine Meltzer var som en uppspeedad version av Petra Mede. Jag hatade Petra Mede i början, men vande mig till slut vid henne. Så Meltzer kan jag nog stå ut med. Hon hade på sig en extremt tight vit klänning utan minsta antydan till axelband, vilket jag inte riktigt gillar heller. Min syster tyckte att hon såg ut som en gås, men jag tänkte hela tiden på en golvmopp. Det var något med hennes hår.
Den enda jag INTE kan stå ut med är Dolph Lundgren. Jag har aldrig tidigare så mycket som hört hans namn, har fortfarande inte fattat vad han är känd för och definitivt inte vad han gör i TV. Redan vid hans stöddiga kommentar "Åh, här står jag i greenroom! Och nej; det är inte jag som har svårt med svenskan, det heter faktiskt så på svenska också!" så sågade jag honom. Denna sågning ökade i styrka allteftersom programmet gick, tills han slutligen tilldelades kvällens sågverk, som min bror så fyndigt uttryckte det.

Nej, vi får verkligen hoppas att det blir bättre. Jag läste igenom listan med bidrag i torsdags och två saker har jag fortfarande inte släppt: att ett av bidragen som sjungs av en tjej heter "Sucker For Love" (kan det BLI värre?) och att ett band på fullaste allvar heter Crucified Barbara (hur kan man överhuvudtaget bli tagen på allvar med ett sånt namn?).
Kvalitet efterlyses. Alexander Bard, låtskivandets gud, kom hit och ge folk något vettigt att sjunga.