The magic can begin

"Jag tänker INTE ta fåtöljen! Det får du göra, Axel, du som är stor stark karl!"
"Visst, visst." muttrade min brorsa.
Fåtöljen var i ljusbrunt skinn och hade stått i min mormor och morfars TV-rum så länge jag kunde minnas. Men nu hade de flyttat till en mindre lägenhet och fåtöljen skulle ut. Det skulle också fotpallen som hörde till, samt en lampa. Uppgiften att bära ner detta till Second Hand föll på mig och mina syskon. Det här kunde gå hur som helst.
Hissen var liten, det hade vi hört historier om även innan vi faktiskt hade varit i den nya lägenheten. Min pappa, som hjälpte mormor och morfar att flytta, beskrev det som att "den är tillåten för tre personer, men om man ska vara tre i den så ska man nog känna varandra VÄLDIGT väl."
Det var ingen överdrift; hissen i fråga var på cirka en kvadratmeter. Trots det lyckades min bror klämma in sig i den, med fåtöljen i famnen. Jag hade fotpallen under armen och tog trapporna med min syster, lampan hämtade vi i förrådet. Grannens förtjusande gulliga barn tittade lite förundrat på oss.
"Vad gör ni?" frågade pojken.
"Vi ska bära ner det här." sa jag, och sökte efter en bättre förklaring.
"Vad ÄR det egentligen vi håller på med?" frågade jag min syster. Då hörde vi ett vrål av frustration från bottenvåningen: vår bror hade kommit till delen med att få ut fåtöljen ur hissen.
Min syster hjälpte till, själv tog jag upp min mobiltelefon och förevigade scenen. Det fotot kommer glädja mig i många år framöver.
Det var inte långt till Second Hand, men med våra respektive bördor och i den bitande vinterkylan var det ett mindre underverk att vi tog oss dit. Där möttes vi av en mycket trevlig man som enligt namnskylten hette Bert, han visade oss var vi skulle ställa sakerna och gav oss även fikakuponger att ge till vår mormor och morfar, som tack för att de hade skänkt sina möbler dit. Vi begav oss tillbaka, mycket nöjda med oss själva. Vid hissen stod ett annat av grannens barnbarn, den lilla pojkens något blygare syster.
"Vi har lämnat bort sakerna nu." sa jag och log mot henne. "Det var skönt att bli av med dem. Eller vad säger du, Axel? Saknar du att ha en fåtölj i famnen?"