Jag tar tillvara på varje ögonblick jag får med er
Jag skulle egentligen bara ha ett glas mjölk. Men Betty såg mig och hennes gest kunde bara betyda en sak: kom och sätt dig hos oss.
Jag satt bredvid henne, studerade alla grönsaker hon hade på tallriken och försökte svara på frågorna de ställde. Det är svårt att höra vad folk säger i vår matsal, och dessutom måste jag lyssna mycket noggrannare när det är på engelska.
"Hi Lily, how are you? You were sad you couldn't have Amira staying with you the whole week, right?"
"Yeah." erkände jag och undrade hur mycket Amira har berättat om mig för sina vänner.
"But you know you can come and visit her in Scotland? And you can see me too, and my cats..."
Så i ett andetag bjöd Andy in mig till både sig själv och Amira. Och när Amira själv kom och satte sig med sin tallrik så sa hon inte emot.
Vi pratade om att jag kunde hälsa på henne i Skottland, visst. Jag ville informera henne om att jag tog det väldigt seriöst, så att hon inte lovade för mycket.
"You know I really will do this? What if I stand there, knocking at your door and goes "hi Amira, here I am, can I stay with you?"?"
"Then I will be happy, cause you fullfilled your dream."
Jag ska följa mina drömmar, Amira. Och när jag kommer till Storbritannien kommer jag att ha vänner i landet. På en dansskola i Skottland.
Jag satt bredvid henne, studerade alla grönsaker hon hade på tallriken och försökte svara på frågorna de ställde. Det är svårt att höra vad folk säger i vår matsal, och dessutom måste jag lyssna mycket noggrannare när det är på engelska.
"Hi Lily, how are you? You were sad you couldn't have Amira staying with you the whole week, right?"
"Yeah." erkände jag och undrade hur mycket Amira har berättat om mig för sina vänner.
"But you know you can come and visit her in Scotland? And you can see me too, and my cats..."
Så i ett andetag bjöd Andy in mig till både sig själv och Amira. Och när Amira själv kom och satte sig med sin tallrik så sa hon inte emot.
Vi pratade om att jag kunde hälsa på henne i Skottland, visst. Jag ville informera henne om att jag tog det väldigt seriöst, så att hon inte lovade för mycket.
"You know I really will do this? What if I stand there, knocking at your door and goes "hi Amira, here I am, can I stay with you?"?"
"Then I will be happy, cause you fullfilled your dream."
Jag ska följa mina drömmar, Amira. Och när jag kommer till Storbritannien kommer jag att ha vänner i landet. På en dansskola i Skottland.
Dag 8 - Något jag brukar göra på måndagar
Elsa sa att hon hade en överraskning åt oss om vi jobbade på bra. Vi förstod nog alla vad den överraskningen var och satte därför fart med att sortera lapparna med fransk mat i olika högar.
"Mandel! Är det en frukt?"
"... Paris-Brest, det kan ju vara vad som helst."
"Det här betyder "nunna"." sa jag hjälplöst och viftade med en av lapparna.
"Det är säkert ett bakverk!" sa Emma optimistiskt och la den i bakverkshögen. Vi hade nästan alla rätt, och de som låg fel var de svåra.
Sen kom överraskningen. Ett stort kuvert från en fransk skola.
"Hon gillar att skriva på datorn, jag tror ni passar ihop." sa Elsa när jag fick mitt brev. Jag skrattade medhållande och kastade mig sedan över det dataskrivna brevet jag hade fått i min hand. Jag var glad att det var dataskrivet, fransmän har ofta oläslig handstil (förlåt Elsa, men det är sant).
Marina var underbar och Amira är fantastisk, men jag måste erkänna att Manon kommer bli något särskilt. För Marina hade jag i andra hand, och Amira i typ... fjärde. Men med Manon kommer det bli ett helt utbyte: jag åker till henne och hon kommer till mig. Och det ser jag fram emot jättemycket.
Hennes engelska var faktiskt helt okej, inga större fel. Hon gillar att skratta, träna judo, shoppa med sina vänner, lyssna på musik och se på amerikanska TV-serier.
"My family is very cool but they make jokes a bit special so when you'll come at home, don't be afraid ! :)" Ingen risk. Jag tror hon kommer känna sig som hemma när hon är med min familj också. Hon bor för övrigt en halvtimme från skolan, men fem minuter från stranden. Det gillar vi. Synd att det kommer vara svinkallt i vattnet när vi kommer dit, bara.
Jag hittade tre personer med hennes namn på Facebook. Men hon hittade mig, och idag svarade hon mig:
"I'm really happy too to found you :) . I was a little stressed the idea of having a pen-friend because my english isn't amazing. But i'm reassured because you look like very friendly. I'm looking forward to meet you. :)"
Jag skrev att jag längtar jättemycket efter att få komma till Frankrike, att hennes engelska omöjligt kan vara sämre än min franska och sen något klychigt om att vi kan hjälpa varandra. Hon verkar vara en jättegullig tjej.
Uppgiften om Nelson Mandela skulle varit klar för en vecka sen. Hoppsan. Jag sprang upp till datasalen och gjorde den färdigt så gott jag kunde, fortfarande med tankarna på Manon och resan till Frankrike.
"Varsågod, Catharina. Nu är du väl stolt över mig? Jag är stolt över mig själv."
Catharina satt för övrigt och diskuterade vad hon gjorde efter gymnasiet med Sofia. Själv diskuterade jag våra stundande utlandsresor med Isabelle, vår rektor Peter ska tydligen följa med dem till Tyskland. Isabelle verkade tycka det var kul; "vi fick Peter."
Plötsligt frågade Catharina mig: "Och du då, Lilly, vad ska du göra?"
"Åka till Storbritannien och prata en massa engelska." svarade jag utan att tveka, för jag tog för givet att vi fortfarande var inne i diskussionen om efter gymnasiet.
"Nej, jag menar på redovisningen."
"Aha. Jag ska prata om kvinnoidealet under renässanen, tillsammans med Lisa." sa jag och log mot nämnd Lisa. Det kan nog bli riktigt kul. Det är en typisk Janne/Catharina-uppgift: vi ska ha en "renässans-middag" och redovisa om olika saker, äta lite och sen ska vi bli underhållna av kändisar. Vilket brukar betyda våra andra lärare, ofta utklädda. Men men, jag klagar inte. Jag njuter av varje knäpp grej vi gör, för det binder oss samman. Det är trots allt bara på vår skola vi gör sånt här.
I matsalen såg jag henne så fort hon kom. De röda lockarna i hennes mörka hår lyser och hjälper mig att urskilja henne i mängden.
Men först mötte jag Andy och en av tjejerna, på väg upp för trappan.
"Have you seen Amira?"
"Yeah, she's over there." svarade jag, i tron att Andy letade efter henne.
"Have you given her a hug?" frågade han sen och log menande. Jag skrattade, hon måste ha berättat om mitt löfte för sina vänner. "I'm going to."
Och det gjorde jag. Hon log och sa att hon hade kul, men att det var "tireing" och visst såg hon lite trött ut. Men lycklig. Jag gav henne mössan hon glömde hos mig igår, sa att jag saknar henne hemma. "Aaaw, you're cute." Hon lovade att vi ses antingen "later" eller "tomorrow". Troligen det senare, tänkte jag. Då ska jag krama henne igen.
Trots att jag inte har någon matte längre och egentligen slutar efter SO:n så brukar jag inte direkt ha bråttom hem. Idag följde jag med Madde till Åhlens, babblade på om Amira och Manon och resan till Frankrike och lyssnade sen på vad Madde hade att säga. När hon gick till sin lektion gick jag till klassrummet för att hämta väskan och bege mig hemåt, men nere i entrén kom jag att tänka på pengarna jag fick av skolan att köpa mat åt Amira för. Och eftersom jag tar varje tillfälle som ges att gå ner och prata med min älskade Helen så frågade jag helt enkelt: "De här pengarna som jag fick, ska jag ge tillbaka det som blev över? Det är arton kronor."
"Nej nej, gå och köp godis för dem eller nått." sa Helen och log.
"Säkert?"
"Ja, ja, absolut. Tanken var ju att ni skulle äta upp dem, eller hur?"
Jag log. Vi pratade lite mer och jag anförtrodde Helen hur mycket jag saknade att ha Amira hemma hos mig. Hon sa att jag ändå fick ha henne den bästa tiden, den då vi faktiskt orkade hitta på saker ihop, för den här veckan ska de dansa till fyra varje dag och kommer vara helt slut. Det kanske ligger något i det. Jag är i alla fall väldigt glad över att Camilla skulle på en jätteviktig danstävling just den här helgen och att jag därför fick möjligheten att ha Amira hos mig. Det är en helg jag aldrig kommer glömma.
Sen kom jag på att jag kanske skulle sluta störa Helen (även om hon protesterade och sa att jag inte störde alls), så jag önskade henne en trevlig eftermiddag och gick sedan till biblioteket. Jag gick därifrån någon timme senare med fem böcker i väskan, tog bussen hem för att tvätta och blogga.
Och nej, det här är inte vad jag brukar göra på måndagar. Det är en beskrivning av en speciell måndag. Jag försöker bli av med de tråkiga rubrikerna, okej?
"Mandel! Är det en frukt?"
"... Paris-Brest, det kan ju vara vad som helst."
"Det här betyder "nunna"." sa jag hjälplöst och viftade med en av lapparna.
"Det är säkert ett bakverk!" sa Emma optimistiskt och la den i bakverkshögen. Vi hade nästan alla rätt, och de som låg fel var de svåra.
Sen kom överraskningen. Ett stort kuvert från en fransk skola.
"Hon gillar att skriva på datorn, jag tror ni passar ihop." sa Elsa när jag fick mitt brev. Jag skrattade medhållande och kastade mig sedan över det dataskrivna brevet jag hade fått i min hand. Jag var glad att det var dataskrivet, fransmän har ofta oläslig handstil (förlåt Elsa, men det är sant).
Marina var underbar och Amira är fantastisk, men jag måste erkänna att Manon kommer bli något särskilt. För Marina hade jag i andra hand, och Amira i typ... fjärde. Men med Manon kommer det bli ett helt utbyte: jag åker till henne och hon kommer till mig. Och det ser jag fram emot jättemycket.
Hennes engelska var faktiskt helt okej, inga större fel. Hon gillar att skratta, träna judo, shoppa med sina vänner, lyssna på musik och se på amerikanska TV-serier.
"My family is very cool but they make jokes a bit special so when you'll come at home, don't be afraid ! :)" Ingen risk. Jag tror hon kommer känna sig som hemma när hon är med min familj också. Hon bor för övrigt en halvtimme från skolan, men fem minuter från stranden. Det gillar vi. Synd att det kommer vara svinkallt i vattnet när vi kommer dit, bara.
Jag hittade tre personer med hennes namn på Facebook. Men hon hittade mig, och idag svarade hon mig:
"I'm really happy too to found you :) . I was a little stressed the idea of having a pen-friend because my english isn't amazing. But i'm reassured because you look like very friendly. I'm looking forward to meet you. :)"
Jag skrev att jag längtar jättemycket efter att få komma till Frankrike, att hennes engelska omöjligt kan vara sämre än min franska och sen något klychigt om att vi kan hjälpa varandra. Hon verkar vara en jättegullig tjej.
Uppgiften om Nelson Mandela skulle varit klar för en vecka sen. Hoppsan. Jag sprang upp till datasalen och gjorde den färdigt så gott jag kunde, fortfarande med tankarna på Manon och resan till Frankrike.
"Varsågod, Catharina. Nu är du väl stolt över mig? Jag är stolt över mig själv."
Catharina satt för övrigt och diskuterade vad hon gjorde efter gymnasiet med Sofia. Själv diskuterade jag våra stundande utlandsresor med Isabelle, vår rektor Peter ska tydligen följa med dem till Tyskland. Isabelle verkade tycka det var kul; "vi fick Peter."
Plötsligt frågade Catharina mig: "Och du då, Lilly, vad ska du göra?"
"Åka till Storbritannien och prata en massa engelska." svarade jag utan att tveka, för jag tog för givet att vi fortfarande var inne i diskussionen om efter gymnasiet.
"Nej, jag menar på redovisningen."
"Aha. Jag ska prata om kvinnoidealet under renässanen, tillsammans med Lisa." sa jag och log mot nämnd Lisa. Det kan nog bli riktigt kul. Det är en typisk Janne/Catharina-uppgift: vi ska ha en "renässans-middag" och redovisa om olika saker, äta lite och sen ska vi bli underhållna av kändisar. Vilket brukar betyda våra andra lärare, ofta utklädda. Men men, jag klagar inte. Jag njuter av varje knäpp grej vi gör, för det binder oss samman. Det är trots allt bara på vår skola vi gör sånt här.
I matsalen såg jag henne så fort hon kom. De röda lockarna i hennes mörka hår lyser och hjälper mig att urskilja henne i mängden.
Men först mötte jag Andy och en av tjejerna, på väg upp för trappan.
"Have you seen Amira?"
"Yeah, she's over there." svarade jag, i tron att Andy letade efter henne.
"Have you given her a hug?" frågade han sen och log menande. Jag skrattade, hon måste ha berättat om mitt löfte för sina vänner. "I'm going to."
Och det gjorde jag. Hon log och sa att hon hade kul, men att det var "tireing" och visst såg hon lite trött ut. Men lycklig. Jag gav henne mössan hon glömde hos mig igår, sa att jag saknar henne hemma. "Aaaw, you're cute." Hon lovade att vi ses antingen "later" eller "tomorrow". Troligen det senare, tänkte jag. Då ska jag krama henne igen.
Trots att jag inte har någon matte längre och egentligen slutar efter SO:n så brukar jag inte direkt ha bråttom hem. Idag följde jag med Madde till Åhlens, babblade på om Amira och Manon och resan till Frankrike och lyssnade sen på vad Madde hade att säga. När hon gick till sin lektion gick jag till klassrummet för att hämta väskan och bege mig hemåt, men nere i entrén kom jag att tänka på pengarna jag fick av skolan att köpa mat åt Amira för. Och eftersom jag tar varje tillfälle som ges att gå ner och prata med min älskade Helen så frågade jag helt enkelt: "De här pengarna som jag fick, ska jag ge tillbaka det som blev över? Det är arton kronor."
"Nej nej, gå och köp godis för dem eller nått." sa Helen och log.
"Säkert?"
"Ja, ja, absolut. Tanken var ju att ni skulle äta upp dem, eller hur?"
Jag log. Vi pratade lite mer och jag anförtrodde Helen hur mycket jag saknade att ha Amira hemma hos mig. Hon sa att jag ändå fick ha henne den bästa tiden, den då vi faktiskt orkade hitta på saker ihop, för den här veckan ska de dansa till fyra varje dag och kommer vara helt slut. Det kanske ligger något i det. Jag är i alla fall väldigt glad över att Camilla skulle på en jätteviktig danstävling just den här helgen och att jag därför fick möjligheten att ha Amira hos mig. Det är en helg jag aldrig kommer glömma.
Sen kom jag på att jag kanske skulle sluta störa Helen (även om hon protesterade och sa att jag inte störde alls), så jag önskade henne en trevlig eftermiddag och gick sedan till biblioteket. Jag gick därifrån någon timme senare med fem böcker i väskan, tog bussen hem för att tvätta och blogga.
Och nej, det här är inte vad jag brukar göra på måndagar. Det är en beskrivning av en speciell måndag. Jag försöker bli av med de tråkiga rubrikerna, okej?
Min Amira
Hon är holländsk, cyprisk och skotsk, allt på samma gång.
"When people ask me where I come from, I'm like oh my God, don't ask, cause I'm from everywhere."
Hon är stark, självständig, oberonde, sprudlande glad, färgstark och speciell. Hon kallar folk "bunny" istället för "honey". Hon kan inte sluta tacka mig för att hon får bo hos mig den här helgen och jag försöker få henne att förstå att hon inte behöver tacka alls, för det gör mig så lycklig att ha henne här.
Vi åt pizza (healthy pizza, pizzorna i Skottlans är tydligen hemska), och sen stack vi över till Maya i danstrean, vi missade bussen men insåg sen att det bara tog sju minuter att gå. Mayas Jodie är så engelsk att jag fortfarande är helt fascinerad. Hon är från Cambridge och pratar som jag gjorde under FN-rollspelet, när jag trodde att jag överdrev så mycket att det inte finns någon som faktiskt pratar så.
Så jag satt där i en säng hos Maya och bara njöt av att vara omgiven av britter. Jag sa inte särskilt mycket, den jag kände bäst i sällskapet var Amira och henne hade jag känt i några timmar, men det behövdes inte. Jag var så lycklig bara jag fick höra deras engelska och finna att jag förstod allt. Och de ord jag inte förstod listade jag snart ut vad det betydde.
Jag kände inte för att prata en massa, och Amira förstod precis.
"Sometimes I just want to sit down and get to know people by listening to them, instead of talking and interrupting them all the time." Det var precis så jag kände.
Vi gick hem också, brevid varandra under stjärnorna. Hon hade druckit några glas vin och jag berättade om mina drömmar om Storbritannien. Hon sa till mig att aldrig sluta drömma, att tro på mig själv och att följa mina drömmar. Att i slutändan är det bara en person som kan se till att de slår in - jag själv.
Just nu är de ute på någon klubb, för folk som har fyllt arton. Eftersom jag är yngst i sällskapet åkte jag hem istället. Men det känns bra, nu får jag lite tid att samla tankarna. Blogga. Amira gav mig två stora kramar och lovade att vara hemma i "proper time" eftersom hon trots allt ska dansa klockan tio i morgon. Hon erbjöd sig till och med att följa mig till busshållsplatsen, trots att hon inte ens vet var den ligger. Min Amira. Jag gör allt för dig den här helgen, sätter dig framför mig själv. Inget kan göra mig lyckligare än att se dig le.
Amira berättade att jag pratade i sömnen i natt, jag frågade vad jag sa. "I don't know, cause it was in Swedish." Det hade inte förvånat mig det minsta om det hade varit på engelska. Jag tänker på engelska och tror till och med jag drömde på engelska.
Jag är omgiven av Native English Speakers, härliga dansare från olika delar av Storbritannien. Jag är så lycklig. Jag blir bara mer och mer övertygad om att det är i Storbritannien jag hör hemma.
"When people ask me where I come from, I'm like oh my God, don't ask, cause I'm from everywhere."
Hon är stark, självständig, oberonde, sprudlande glad, färgstark och speciell. Hon kallar folk "bunny" istället för "honey". Hon kan inte sluta tacka mig för att hon får bo hos mig den här helgen och jag försöker få henne att förstå att hon inte behöver tacka alls, för det gör mig så lycklig att ha henne här.
Vi åt pizza (healthy pizza, pizzorna i Skottlans är tydligen hemska), och sen stack vi över till Maya i danstrean, vi missade bussen men insåg sen att det bara tog sju minuter att gå. Mayas Jodie är så engelsk att jag fortfarande är helt fascinerad. Hon är från Cambridge och pratar som jag gjorde under FN-rollspelet, när jag trodde att jag överdrev så mycket att det inte finns någon som faktiskt pratar så.
Så jag satt där i en säng hos Maya och bara njöt av att vara omgiven av britter. Jag sa inte särskilt mycket, den jag kände bäst i sällskapet var Amira och henne hade jag känt i några timmar, men det behövdes inte. Jag var så lycklig bara jag fick höra deras engelska och finna att jag förstod allt. Och de ord jag inte förstod listade jag snart ut vad det betydde.
Jag kände inte för att prata en massa, och Amira förstod precis.
"Sometimes I just want to sit down and get to know people by listening to them, instead of talking and interrupting them all the time." Det var precis så jag kände.
Vi gick hem också, brevid varandra under stjärnorna. Hon hade druckit några glas vin och jag berättade om mina drömmar om Storbritannien. Hon sa till mig att aldrig sluta drömma, att tro på mig själv och att följa mina drömmar. Att i slutändan är det bara en person som kan se till att de slår in - jag själv.
Just nu är de ute på någon klubb, för folk som har fyllt arton. Eftersom jag är yngst i sällskapet åkte jag hem istället. Men det känns bra, nu får jag lite tid att samla tankarna. Blogga. Amira gav mig två stora kramar och lovade att vara hemma i "proper time" eftersom hon trots allt ska dansa klockan tio i morgon. Hon erbjöd sig till och med att följa mig till busshållsplatsen, trots att hon inte ens vet var den ligger. Min Amira. Jag gör allt för dig den här helgen, sätter dig framför mig själv. Inget kan göra mig lyckligare än att se dig le.
Amira berättade att jag pratade i sömnen i natt, jag frågade vad jag sa. "I don't know, cause it was in Swedish." Det hade inte förvånat mig det minsta om det hade varit på engelska. Jag tänker på engelska och tror till och med jag drömde på engelska.
Jag är omgiven av Native English Speakers, härliga dansare från olika delar av Storbritannien. Jag är så lycklig. Jag blir bara mer och mer övertygad om att det är i Storbritannien jag hör hemma.
Dag 7 (eller snarare dag 15) - I min handväska.
Jag vet att många av er undrar vad som hände med mina rubriker, och sanningen är att just den här rubriken var så tråkig att jag sköt upp den så länge som möjligt. Men idag ska jag ju börja mitt nya liv och ta tag i saker, så. Min handväska är dock inte bara tråkig, den ligger i Vimmerby. Så istället får ni en titt in i min skolväska.
En svart pärm
Den är för alla ämnen utom engelska, franskan och spanskan. Engelska och franska är mina två viktigaste ämnen (och dessutom är det där vi brukar få mest papper), så de fick varsin egen pärm. Spanskan tar jag inte tillräckligt mycket på allvar för att kosta på mig en pärm till (hoy est jueves), men när jag insåg att alla papper inte kunde ligga i en hög i mitt skåp hur länge som helst gick jag och köpte en grön plastmapp med svarta gummiband. Alla andra ämnen bor i den här pärmen. Det finns tio flikar och jag använder just nu åtta av dem:
1. Religion (som vi inte har i år, vad onödigt insåg jag nu)
2. Svenska
3. Samhällskunskap
4. Historia (sen vi fick Catharina är de två ungefär samma ämne, ännu en onödig flik)
5. Naturkunskap
6. Övrigt kul (här hittar man bland annat papper om FN-rollspelet, manus till en temaredovisning och ett lärarspex och mitt schema från ettan)
7. Spanska Övrigt tråkigt (den fliken behöves mer än spanskan efter ett tag)
8. Psykologi
Det enda som får stå före innehållsförteckningen är brev från mina utbytesstudenter.
Två kollegieblock
med gröna blad och vattendroppar på framsidan, ett fullskrivet och ett till hälften fullskrivet. Här för jag anteckningar från alla lektioner.
Fyra (!) nummer av tidningen Extra Östergötland
Jag ska bläddra igenom dem sen och kolla om det var någon mening med att jag sparade dem
Ett blått paraply
Haha, det hade jag nästan glömt att jag hade där.
En plastpåse från Downstairs i Vimmerby
VARFÖR?
En miniräknare, modell Avancerad
Min lilla älskling som fanns vid min sida genom hela matte A-kursen
Instruktionsboken till miniräknaren
Tja, mina tekniska skills är inte på topp...
Ett pennfack i svart med vita moln på
I det hittar man både pennor, sudd, stift och en sax
En skolkalender med reklam för Jack&Jones på framsidan
"Gymnasiekalendern 10/11 Linköping Norrköping". Jag gillar den. Det står en del spännande saker i den.
Och så, sist men inte minst: Ett litet skrivblock med texten "evil plans and other stuff" på framsidan
Tack syrran, det var den perfekta födelsedagspresenten <3
I övrigt har jag inte så mycket spännande att rapportera. Madde och jag våldgästade min familj i lördags, vi åt tacos. Melodifestivalen blir bara sämre och sämre; Nicke Borgs engelska gav mig utslag. Stora, kliande utslag. Lasse Stefanz var på rymmen från ålderdomshemmet, jag såg hur sångaren fick ta stöd mot mikronfonen för att klara sig utan sin rullator. Linda Bengtzing lät väl... som hon brukar. Love Generation var en positiv överraskning och fick min röst. Och för att citera min mamma: "Vilket nummer ringer man för att rösta bort programledarna?".
I Andra Chansen blir det slakt, som alltid. Det är vinna eller försvinna. Själv har jag en skotsk dansare hos mig den helgen, så jag vet just nu inte hur det blir med någonting.
Min Amira. "Sweden in 4days! :))" skrev hon på sin Facebookstatus för någon timme sedan. Jag är nervös, men det var jag å andra sidan ännu mer inför Marinas ankomst. Helen säger att Amira är en jättebra tjej och att vi nog kommer funka bra ihop.
Någon Melodifestivalsfinal blir det inte heller för mig, min vän Tina fyller år så jag ska till Åtvidaberg på fest. Det kanske är lika bra, har jag kommit fram till. Det enda jag har gjort de senaste tre finalerna av Melodifestivalen är att sitta och skrika åt TV:n, skriva på någon typ av internetcommunity att jag vill säga upp bekantskapen med svenska folket och sen gå och vara sur i en vecka. Då blir det roligare i Åtvidaberg med Tina, Madde, Caddy, Disa, Jessica och dem andra.
En svart pärm
Den är för alla ämnen utom engelska, franskan och spanskan. Engelska och franska är mina två viktigaste ämnen (och dessutom är det där vi brukar få mest papper), så de fick varsin egen pärm. Spanskan tar jag inte tillräckligt mycket på allvar för att kosta på mig en pärm till (hoy est jueves), men när jag insåg att alla papper inte kunde ligga i en hög i mitt skåp hur länge som helst gick jag och köpte en grön plastmapp med svarta gummiband. Alla andra ämnen bor i den här pärmen. Det finns tio flikar och jag använder just nu åtta av dem:
1. Religion (som vi inte har i år, vad onödigt insåg jag nu)
2. Svenska
3. Samhällskunskap
4. Historia (sen vi fick Catharina är de två ungefär samma ämne, ännu en onödig flik)
5. Naturkunskap
6. Övrigt kul (här hittar man bland annat papper om FN-rollspelet, manus till en temaredovisning och ett lärarspex och mitt schema från ettan)
7. Spanska Övrigt tråkigt (den fliken behöves mer än spanskan efter ett tag)
8. Psykologi
Det enda som får stå före innehållsförteckningen är brev från mina utbytesstudenter.
Två kollegieblock
med gröna blad och vattendroppar på framsidan, ett fullskrivet och ett till hälften fullskrivet. Här för jag anteckningar från alla lektioner.
Fyra (!) nummer av tidningen Extra Östergötland
Jag ska bläddra igenom dem sen och kolla om det var någon mening med att jag sparade dem
Ett blått paraply
Haha, det hade jag nästan glömt att jag hade där.
En plastpåse från Downstairs i Vimmerby
VARFÖR?
En miniräknare, modell Avancerad
Min lilla älskling som fanns vid min sida genom hela matte A-kursen
Instruktionsboken till miniräknaren
Tja, mina tekniska skills är inte på topp...
Ett pennfack i svart med vita moln på
I det hittar man både pennor, sudd, stift och en sax
En skolkalender med reklam för Jack&Jones på framsidan
"Gymnasiekalendern 10/11 Linköping Norrköping". Jag gillar den. Det står en del spännande saker i den.
Och så, sist men inte minst: Ett litet skrivblock med texten "evil plans and other stuff" på framsidan
Tack syrran, det var den perfekta födelsedagspresenten <3
I övrigt har jag inte så mycket spännande att rapportera. Madde och jag våldgästade min familj i lördags, vi åt tacos. Melodifestivalen blir bara sämre och sämre; Nicke Borgs engelska gav mig utslag. Stora, kliande utslag. Lasse Stefanz var på rymmen från ålderdomshemmet, jag såg hur sångaren fick ta stöd mot mikronfonen för att klara sig utan sin rullator. Linda Bengtzing lät väl... som hon brukar. Love Generation var en positiv överraskning och fick min röst. Och för att citera min mamma: "Vilket nummer ringer man för att rösta bort programledarna?".
I Andra Chansen blir det slakt, som alltid. Det är vinna eller försvinna. Själv har jag en skotsk dansare hos mig den helgen, så jag vet just nu inte hur det blir med någonting.
Min Amira. "Sweden in 4days! :))" skrev hon på sin Facebookstatus för någon timme sedan. Jag är nervös, men det var jag å andra sidan ännu mer inför Marinas ankomst. Helen säger att Amira är en jättebra tjej och att vi nog kommer funka bra ihop.
Någon Melodifestivalsfinal blir det inte heller för mig, min vän Tina fyller år så jag ska till Åtvidaberg på fest. Det kanske är lika bra, har jag kommit fram till. Det enda jag har gjort de senaste tre finalerna av Melodifestivalen är att sitta och skrika åt TV:n, skriva på någon typ av internetcommunity att jag vill säga upp bekantskapen med svenska folket och sen gå och vara sur i en vecka. Då blir det roligare i Åtvidaberg med Tina, Madde, Caddy, Disa, Jessica och dem andra.
En hyllning till Johnny Depp, och till min nya gothiska vänner
Hon sa att ordet "stökigt" skulle få en helt ny innebörd när jag kom hem till henne. Jag tyckte det var mysigt. Ett inspirerande kreativt kaos som gav huset en personlighet och lät mig lära känna även familjemedlemmarna som inte var hemma.
Hennes rum var gothiskt, fullt av böcker och drakar. Jag trivdes direkt. När vi hade färgat håret på både henne och Disa (lila respektive alggrönt), ätit vegansk chili sin carne och bakat chokladbollar såg vi första Johnny Depp-filmen, Sweeney Todd. Disa och jag sjöng med till alla låtar, jag sa till och med vissa repliker samtidigt som eller lite innan alla fantastiska skådespelare i filmen. Emellanåt satt vi även och skrek åt deras karaktärer: "NEJ! Det där kommer du snart ångra!" "Du rör dig mot din egen undergång, Mrs. Lovett, förstår du inte det? SLUTA!" "Nej, Toby, nej. Dålig idé. NEJ NEJ NEJ!". Till detta åt vi chips.
När mina vänner hade sköljt ur sin hårfärg tog vi nästa film, Edward Scissorhands som jag som sagt har velat se hur länge som helst. Men det var värt all väntan. För jag totalt ÄLSKADE den.
"Dröm vassa drömmar." sa Caddy när vi låg i våra sängar.
"Vassa?"
"Ja. Ni får välja om det ska vara rakknivar eller saxar."
Jag tänkte på Sweeney Todd med rakkniven i hand, han som har tappat tron på mänskligheten och tycker att de alla förtjänar att dö. Och så tänkte jag på Edward Scissorhands med sina stora ögon och sin osäkerhet, han som försökte passa in så gott det gick med sina saxhänder. Honom som jag bara ville krama genom hela filmen.
"Jag vill nog ha saxar ikväll." sa jag och Caddy höll med. Disa hade sett filmen förut, men för mig och Caddy var det första gången och jag tror att vi blev kära båda två. I vilket fall satt vi och sa "aaaaw" genom hela filmen, praktiskt taget så fort Edward öppnade munnen.
Jag är egentligen inte den sortens tjej som ser en film bara för att en skådespelare av manligt kön är med, och som sen sitter hela filmen igenom och tjatar om hur snygg han är. Men alla har sin svaga punkt, och min är Johnny Depp. Jag såg första Pirates of the Caribbean-filmen när jag var tolv år gammal och sen dess har jag älskat honom på ett mycket tjejigt och oLillyaktigt sätt. Men för mig handlar det om så mycket mer än utseendet. Karaktärerna han spelar, de missförstådda, annorlunda, ofta halvgalna, ibland rent livsfarliga och samtigt oh så mjuka och sårbara. Jack Sparrow, Willy Wonka, The Mad Hatter, Sweeney Todd, Edward Scissorhands... Jag älskar dem allihop.
Frukost (yoghurt, mackor med nutella och jordnötssmör, te och chokladbollar) åt vi framför ännu en Johnny Depp-film, "Cry Baby". Disa sa att den var lite som en parodi på Grease och det var nog sant. Den var en parodi på det mesta. Den spelades in i slutet på åttitalet och bara det faktum att Johnny var så ung fick mig och Caddy att brista ut i våra "aaaaaw" igen. Jag kände mig helt ärligt lagom patetisk när jag satt och sa "aaaaaw, lilla Johnny", men någon gång ska man ju vara det också. Det var roligt. Filmen var helgalen.
Vår tillställning hos Caddy avslutades med lite Harry Potter-kunskap från ett spel, det blev alltifrån riktiga nördfrågor som hur många poäng Irland vann Quidditch-VM med i fjärde boken till frågan "Lever Harrys föräldrar?". Inspirerad av vårt lilla quiz gick jag till bibblan och lånade en av mina favoriter, tredje boken. Man kan aldrig läsa Harry Potter för många gånger.
Hennes rum var gothiskt, fullt av böcker och drakar. Jag trivdes direkt. När vi hade färgat håret på både henne och Disa (lila respektive alggrönt), ätit vegansk chili sin carne och bakat chokladbollar såg vi första Johnny Depp-filmen, Sweeney Todd. Disa och jag sjöng med till alla låtar, jag sa till och med vissa repliker samtidigt som eller lite innan alla fantastiska skådespelare i filmen. Emellanåt satt vi även och skrek åt deras karaktärer: "NEJ! Det där kommer du snart ångra!" "Du rör dig mot din egen undergång, Mrs. Lovett, förstår du inte det? SLUTA!" "Nej, Toby, nej. Dålig idé. NEJ NEJ NEJ!". Till detta åt vi chips.
När mina vänner hade sköljt ur sin hårfärg tog vi nästa film, Edward Scissorhands som jag som sagt har velat se hur länge som helst. Men det var värt all väntan. För jag totalt ÄLSKADE den.
"Dröm vassa drömmar." sa Caddy när vi låg i våra sängar.
"Vassa?"
"Ja. Ni får välja om det ska vara rakknivar eller saxar."
Jag tänkte på Sweeney Todd med rakkniven i hand, han som har tappat tron på mänskligheten och tycker att de alla förtjänar att dö. Och så tänkte jag på Edward Scissorhands med sina stora ögon och sin osäkerhet, han som försökte passa in så gott det gick med sina saxhänder. Honom som jag bara ville krama genom hela filmen.
"Jag vill nog ha saxar ikväll." sa jag och Caddy höll med. Disa hade sett filmen förut, men för mig och Caddy var det första gången och jag tror att vi blev kära båda två. I vilket fall satt vi och sa "aaaaw" genom hela filmen, praktiskt taget så fort Edward öppnade munnen.
Jag är egentligen inte den sortens tjej som ser en film bara för att en skådespelare av manligt kön är med, och som sen sitter hela filmen igenom och tjatar om hur snygg han är. Men alla har sin svaga punkt, och min är Johnny Depp. Jag såg första Pirates of the Caribbean-filmen när jag var tolv år gammal och sen dess har jag älskat honom på ett mycket tjejigt och oLillyaktigt sätt. Men för mig handlar det om så mycket mer än utseendet. Karaktärerna han spelar, de missförstådda, annorlunda, ofta halvgalna, ibland rent livsfarliga och samtigt oh så mjuka och sårbara. Jack Sparrow, Willy Wonka, The Mad Hatter, Sweeney Todd, Edward Scissorhands... Jag älskar dem allihop.
Frukost (yoghurt, mackor med nutella och jordnötssmör, te och chokladbollar) åt vi framför ännu en Johnny Depp-film, "Cry Baby". Disa sa att den var lite som en parodi på Grease och det var nog sant. Den var en parodi på det mesta. Den spelades in i slutet på åttitalet och bara det faktum att Johnny var så ung fick mig och Caddy att brista ut i våra "aaaaaw" igen. Jag kände mig helt ärligt lagom patetisk när jag satt och sa "aaaaaw, lilla Johnny", men någon gång ska man ju vara det också. Det var roligt. Filmen var helgalen.
Vår tillställning hos Caddy avslutades med lite Harry Potter-kunskap från ett spel, det blev alltifrån riktiga nördfrågor som hur många poäng Irland vann Quidditch-VM med i fjärde boken till frågan "Lever Harrys föräldrar?". Inspirerad av vårt lilla quiz gick jag till bibblan och lånade en av mina favoriter, tredje boken. Man kan aldrig läsa Harry Potter för många gånger.
Melodifestivalen, Sims och allt annat
Det var precis samma gubbe som förra gången, för tre år sedan. Jag drog slutsatsen att han är ansvarig för alla jippon på Cloetta Center.
"... och när vi är i sändning kommer en speakerröst att säga att här kommer våra programledare, men sen kommer de ju aldrig men ni fortsätter att jubla ändå. Istället kommer Lena Philipsson och då ska ni ju naturligtvis ge henne en jätteapplåd också. Sen kommer programledarna äntligen, så fortsätt att applådera..."
"... och så är det viktigt att ni som sitter här inte sträcker ut benen, för då kanske kameramännen snubblar och det vore ju tråkigt..."
"... och ni som sitter här kan ju börja tänka på hur ni ser ut i håret, för precis här har vi en kamera..."
"... och så ger vi alla artister lika mycket stöd, oavsett om man håller på någon särskild. Nu är vi i sändning om fyrtio sekunder."
Jag hade nästan glömt. Känslan av att vara mitt i allting, av att se hur det ser ut bakom kameran, att se folk dammsuga upp konfetti mellan numren och en gubbe som rent fysiskt springer runt en av artsiterna med en kamera när de filmar hela vägen runt denna...
Och den känslan, när man sitter där och vet att man är mitt i händelsernas centrum. När man hör det berömda introt gå igång och vet att det är här och nu som allting händer. Den känslan är fantastisk.
Madde och jag kom fram till att anting var alla låtar jättebra i den här deltävlingen, eller så blir allting bra när man ser det live. Så här i efterhand lutar jag åt en kombination. Visst var det mycket bättre den här veckan än förra (skärpning, Björkman. Blanda låtarna bättre), men faktum kvarstår ändå att när man är där sitter man inte och stör sig på vad folk har på sig eller hur de dansar. Man insuper stämningen och känslan av att vara där, och då stör man sig inte på någonting alls. Man bara lever och andas.
Madde var annars mest facinerad över hur mycket jag skrek. Hela tiden, oavsett vad som hände. Jag tycker det hör till att man ska skrika när man är på alla typer av konserter, så därför tog jag varje tillfälle som gavs. Under Erik Saades låt fick jag även något ryck och satt och hoppade fram och tillbaka på min plats som en galning. Jag tolkar det som att den var bra. Och så dök ju Alexander Bard upp från ingenstanns, som låtskrivare. Då skrek jag på riktigt, som om jag hade varit på BWO-konsert.
Så nej, jag har inget att klaga på. Jo, möjligtvis det faktum att någon riktade en strålkastare rakt i ögonen på mig varje gång de visade delarna när artsiterna blir "förhörda" innan de går ut på scen, men förutom det: inget. Jag hade en fantastisk kväll med en fin vän vid min sida, och skrek mer än jag gjort på mycket länge. Jag var lycklig.
Sen hade Madde och jag en lugn söndag och såg på Greveholm hos mig (greven är förresten jättelik Torsten Husén) innan det bar av ner till Vimmerby för köttfärslimpa med min familj och så uppföljaren till det berömda Sims-lanet. Samma golfhus, samma datorer, mindre Coca Cola och mer iskyla.
"Alltså om den där ungen leker i toan tänker jag döda den!"
"Men varför ska du mata ungen? Det gjorde du ju nyss, mata papegojan istället!"
"Försvinn härifrån kärring, du förstör våra liv!"
"Så ja, duktig idiot. Du kan ju om du vill." (Här någonstanns sa Sofia att det blev lite dålig stämning när Zandra och jag bara klagade på våra simmar, men några timmar senare så satt hon till och med och svor åt sina).
"Vad tjock han är! Nu måste han motionera; jag sätter honom i poolen och tar bort stegen." (Detta besvarades med kommentaren "vilken sadist du är, Lilly").
"Nu ska hon äntligen flytta ut ifrån det här huset, det verkar ju föra otur med sig!"
Och så Sofias vrål: "NEJ, NEEJ, NEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEEJ! HON DOG!"
Haha ja, vad kan man säga? Målet var att skapa så bra liv som möjligt åt den sim vi följde från födsel till död. Sofia var den enda som orkade spela till sin sims död, sen satte hon sig och halvsov i en fåtölj intill ett element. Då var klockan kanske halv sex på morgonen. Hennes sim fick en gyllene gravsten, men hon får ändå poängavdrag eftersom båda simens föräldrar dog innan simmen var vuxen, och dessutom blev simmens unge omhändertagen eftersom Sofia var för upptagen med mammans karriär för att kunna fokusera på ungen.
Zandra hade en del otur med att datorn hängde sig, och fick därför börja om några gånger. Det roligaste var annars att hon lyckades döpa sin sims nyfödda dotter till Lillflickan (när en sim föds får man skriva in ett namn, men innan man har gjort det så står det Lillflickan eller Lillpojken).
Min sim fick ett ganska bra liv; han uppfyllde sin livsönskan, gifte sig med sin pojkvän och adopterade en liten pojke vid namn Boris. När Sofias sim hade varit död i kanske en halvtimme så insåg jag dock att min skulle leva i minst två timmar till, och tröttnade därför. Det gjorde även Zandra, så vi utsåg Sofia till vinnare, packade ihop datorerna och påbörjade nästa utmaning; att gå hem.
Klockan var sex på morgonen, vi hade inte sovit någonting på hela natten och det var säkert tjugo minusgrader. Beträffande kyla är det bland det värsta jag någonsin varit med om. När jag äntligen kom hem till Sofia så var mina ben blålila och värkte.
Zandra gick hem och sov i sin egen säng, Sofia var en ängel och erbjöd mig sin soffa. Så jag kröp ihop under en filt, klockan sju på morgonen, och vaknade vid elvatiden av en ringande telefon. När jag försökte somna om kände jag en sträv tunga mot min hand.
"God morgon, gosevovven. Tycker du inte att jag ska sova längre nu?"
Vi åt frukost, gick en promenad med nämnd gosevovve och satte oss sedan och dagdrömde medan vi bläddrade i en katalog om språkresor, utlandsstudier och volontärarbete. Suck, så många möjligheter och så lite tid och pengar. Jag försökte intala mig själv att jag INTE behöver åka på språkresa till Scottland eftersom jag redan kan engelska, men likväl satt jag och dreglade över annonsen i säkert en kvart. Åh, Scottland. En dag, mina vänner.
Sen kom Zandra över, vi åt spagetti och köttbullar och slog ihjäl lite tid innan jag åkte hem och... nej, inte spelade Sims. Umgicks med min familj, faktiskt. Jag var ju inte lika död som efter förra lanet eftersom jag ändå såg tre eller fyra timmar på Sofias soffa, men likväl var jag seg. I natt har jag sovit som en sten.
I morgon ska jag tillbaka till Linköping och simma med Madde, på torsdag blir det eventuellt Johnny Depp-kväll med Disa och Cissi/Caddy. Sen blir det mer Melodifestival, denna gång från TV-soffan, och så tillbaka till skolan och ladda för min skotska dansare Amira och hennes ankomst.
"Håll dig väl med henne så kanske du kan komma och hälsa på henne någon gång." sa mamma när jag berättade om mina drömmar och Scottland. Jag tänker inte förneka att jag har tänkt tanken.
"... och när vi är i sändning kommer en speakerröst att säga att här kommer våra programledare, men sen kommer de ju aldrig men ni fortsätter att jubla ändå. Istället kommer Lena Philipsson och då ska ni ju naturligtvis ge henne en jätteapplåd också. Sen kommer programledarna äntligen, så fortsätt att applådera..."
"... och så är det viktigt att ni som sitter här inte sträcker ut benen, för då kanske kameramännen snubblar och det vore ju tråkigt..."
"... och ni som sitter här kan ju börja tänka på hur ni ser ut i håret, för precis här har vi en kamera..."
"... och så ger vi alla artister lika mycket stöd, oavsett om man håller på någon särskild. Nu är vi i sändning om fyrtio sekunder."
Jag hade nästan glömt. Känslan av att vara mitt i allting, av att se hur det ser ut bakom kameran, att se folk dammsuga upp konfetti mellan numren och en gubbe som rent fysiskt springer runt en av artsiterna med en kamera när de filmar hela vägen runt denna...
Och den känslan, när man sitter där och vet att man är mitt i händelsernas centrum. När man hör det berömda introt gå igång och vet att det är här och nu som allting händer. Den känslan är fantastisk.
Madde och jag kom fram till att anting var alla låtar jättebra i den här deltävlingen, eller så blir allting bra när man ser det live. Så här i efterhand lutar jag åt en kombination. Visst var det mycket bättre den här veckan än förra (skärpning, Björkman. Blanda låtarna bättre), men faktum kvarstår ändå att när man är där sitter man inte och stör sig på vad folk har på sig eller hur de dansar. Man insuper stämningen och känslan av att vara där, och då stör man sig inte på någonting alls. Man bara lever och andas.
Madde var annars mest facinerad över hur mycket jag skrek. Hela tiden, oavsett vad som hände. Jag tycker det hör till att man ska skrika när man är på alla typer av konserter, så därför tog jag varje tillfälle som gavs. Under Erik Saades låt fick jag även något ryck och satt och hoppade fram och tillbaka på min plats som en galning. Jag tolkar det som att den var bra. Och så dök ju Alexander Bard upp från ingenstanns, som låtskrivare. Då skrek jag på riktigt, som om jag hade varit på BWO-konsert.
Så nej, jag har inget att klaga på. Jo, möjligtvis det faktum att någon riktade en strålkastare rakt i ögonen på mig varje gång de visade delarna när artsiterna blir "förhörda" innan de går ut på scen, men förutom det: inget. Jag hade en fantastisk kväll med en fin vän vid min sida, och skrek mer än jag gjort på mycket länge. Jag var lycklig.
Sen hade Madde och jag en lugn söndag och såg på Greveholm hos mig (greven är förresten jättelik Torsten Husén) innan det bar av ner till Vimmerby för köttfärslimpa med min familj och så uppföljaren till det berömda Sims-lanet. Samma golfhus, samma datorer, mindre Coca Cola och mer iskyla.
"Alltså om den där ungen leker i toan tänker jag döda den!"
"Men varför ska du mata ungen? Det gjorde du ju nyss, mata papegojan istället!"
"Försvinn härifrån kärring, du förstör våra liv!"
"Så ja, duktig idiot. Du kan ju om du vill." (Här någonstanns sa Sofia att det blev lite dålig stämning när Zandra och jag bara klagade på våra simmar, men några timmar senare så satt hon till och med och svor åt sina).
"Vad tjock han är! Nu måste han motionera; jag sätter honom i poolen och tar bort stegen." (Detta besvarades med kommentaren "vilken sadist du är, Lilly").
"Nu ska hon äntligen flytta ut ifrån det här huset, det verkar ju föra otur med sig!"
Och så Sofias vrål: "NEJ, NEEJ, NEEEEEEJ, NEEEEEEEEEEEEEJ! HON DOG!"
Haha ja, vad kan man säga? Målet var att skapa så bra liv som möjligt åt den sim vi följde från födsel till död. Sofia var den enda som orkade spela till sin sims död, sen satte hon sig och halvsov i en fåtölj intill ett element. Då var klockan kanske halv sex på morgonen. Hennes sim fick en gyllene gravsten, men hon får ändå poängavdrag eftersom båda simens föräldrar dog innan simmen var vuxen, och dessutom blev simmens unge omhändertagen eftersom Sofia var för upptagen med mammans karriär för att kunna fokusera på ungen.
Zandra hade en del otur med att datorn hängde sig, och fick därför börja om några gånger. Det roligaste var annars att hon lyckades döpa sin sims nyfödda dotter till Lillflickan (när en sim föds får man skriva in ett namn, men innan man har gjort det så står det Lillflickan eller Lillpojken).
Min sim fick ett ganska bra liv; han uppfyllde sin livsönskan, gifte sig med sin pojkvän och adopterade en liten pojke vid namn Boris. När Sofias sim hade varit död i kanske en halvtimme så insåg jag dock att min skulle leva i minst två timmar till, och tröttnade därför. Det gjorde även Zandra, så vi utsåg Sofia till vinnare, packade ihop datorerna och påbörjade nästa utmaning; att gå hem.
Klockan var sex på morgonen, vi hade inte sovit någonting på hela natten och det var säkert tjugo minusgrader. Beträffande kyla är det bland det värsta jag någonsin varit med om. När jag äntligen kom hem till Sofia så var mina ben blålila och värkte.
Zandra gick hem och sov i sin egen säng, Sofia var en ängel och erbjöd mig sin soffa. Så jag kröp ihop under en filt, klockan sju på morgonen, och vaknade vid elvatiden av en ringande telefon. När jag försökte somna om kände jag en sträv tunga mot min hand.
"God morgon, gosevovven. Tycker du inte att jag ska sova längre nu?"
Vi åt frukost, gick en promenad med nämnd gosevovve och satte oss sedan och dagdrömde medan vi bläddrade i en katalog om språkresor, utlandsstudier och volontärarbete. Suck, så många möjligheter och så lite tid och pengar. Jag försökte intala mig själv att jag INTE behöver åka på språkresa till Scottland eftersom jag redan kan engelska, men likväl satt jag och dreglade över annonsen i säkert en kvart. Åh, Scottland. En dag, mina vänner.
Sen kom Zandra över, vi åt spagetti och köttbullar och slog ihjäl lite tid innan jag åkte hem och... nej, inte spelade Sims. Umgicks med min familj, faktiskt. Jag var ju inte lika död som efter förra lanet eftersom jag ändå såg tre eller fyra timmar på Sofias soffa, men likväl var jag seg. I natt har jag sovit som en sten.
I morgon ska jag tillbaka till Linköping och simma med Madde, på torsdag blir det eventuellt Johnny Depp-kväll med Disa och Cissi/Caddy. Sen blir det mer Melodifestival, denna gång från TV-soffan, och så tillbaka till skolan och ladda för min skotska dansare Amira och hennes ankomst.
"Håll dig väl med henne så kanske du kan komma och hälsa på henne någon gång." sa mamma när jag berättade om mina drömmar och Scottland. Jag tänker inte förneka att jag har tänkt tanken.
Det är inte varje dag man får tillfälle att förklara krig mot Kina
"I come here with a message. North Korea is attacking the USA, with nuclear weapons. And there is said that Russia and China could be involved in this attack."
"Great Britain, do you have anything to say?"
"We declare war against China." sa jag innan jag riktigt hade tänkt igenom det. Det lät bara så kul.
Sen visade det ju sig att Kina och Ryssland var oskyldiga, trots allt. Vi tog tillbaka krigsförklaringen.
"Do you want to apologize to China?"
Jag utbytte en blick med Caddy.
"No. We are not sure yet, they could still be involved." sa jag så brittiskt jag kunde.
Och en bit längre in i rollspelet erkände Kina att de stod på Nordkoreas sida.
"We declare war against China again."
"Honorable chairperson, dear delegates. Is a third world war the only solution? Shouldn't we all be working together, for peace?" sa Columbia. Det var också tal om att flytta alla amerikaner till Ryssland, vem idé det var vet jag inte.
"We should declare war against North Korea, they attacked us first." upprepade jag.
"Shouldn't you be Brittish and peaceful?" kom det bortifrån India.
"Noo." log jag och drack lite mer te. Jag tror jag har druckit bortåt två liter te idag. Caddy och jag gick in för att vara Proper Brittish på riktigt; hon tog med en tekanna och jag en låda English Breakfast Tea. Vi hittade dessutom ännu en tekanna till på skolan, och två Properly vita muggar. Allt detta lyckades vi få upp till tredje våningen. Vi droppade bara lite på golvet, men desto mer på bordet.
"Jag tror att du just spillde te på vår resolution." viskade jag och Caddy skrattade när hon insåg att det var sant. Proper Brittish, som sagt. Minglandet, när vi skulle gå runt och övertyga de andra länderna om att hålla med oss, var annars härligt. Vi tog med våra temuggar, gick runt och tilltalade alla med "darling".
"Hello, darling. How about a cup of tea?" Det tog faktiskt ett tag innan jag tröttnade på att säga det. Det var jätteroligt. Jag hette Fish i efternamn, och Caddy hette Chips. Fish&Chips.
Lärarna kom och gick, men Elsa var faktiskt med hela tiden som Russia. Helen tog lite foton på folk i rummet, så jag och Caddy höll upp våra temuggar när hon skulle ta på oss. Lite stolt måste hon ändå ha blivit över oss när hon såg hur mycket vi gick in för att representera hennes land. Eller den engelska delen av det, då. Skottar har så stark nationalitetskänsla att vi räknar Helen mer som skotsk än som brittisk.
Och Steven, amerikanen, var naturligtvis med som United States of America. När vi stod borta hos honom sa jag halvhögt till Caddy, på min extremt överdrivna brittiska engelska:
"I don't like Americans, they are so... American and unbrittish." Det var ganska roligt faktiskt. Men sen bjöd vi honom på lite te och kom fram till att det kanske finns bra amerikaner trots allt. Och dessutom hade vi liknande åsikter om kärnvapen.
Misstaget folk gör är att de tar FN-rollspel på alldeles för stort allvar. Egentligen är det bara som en rolig lek: vi leker att vi sitter i FN:s säkerhetsråd och ska ta beslut i viktiga frågor. Oftast blir det inte så jätteseriöst: idag blev vår lösning till exempel att införa Indiens system med olika kaster (samhällsklasser) i Kina istället för att förklara krig mot dem.
"How was your tea?" frågade Helen leende när jag mötte henne i trappan.
"Lovely." svarade jag och log sött, för det var det. De första tio kopparna. Men, som Caddy påpekade av erfarenhet, så här mycket te dricker de i Storbritannien så det är lika bra att jag övar mig inför resan till Brighton i höst.
"Great Britain, do you have anything to say?"
"We declare war against China." sa jag innan jag riktigt hade tänkt igenom det. Det lät bara så kul.
Sen visade det ju sig att Kina och Ryssland var oskyldiga, trots allt. Vi tog tillbaka krigsförklaringen.
"Do you want to apologize to China?"
Jag utbytte en blick med Caddy.
"No. We are not sure yet, they could still be involved." sa jag så brittiskt jag kunde.
Och en bit längre in i rollspelet erkände Kina att de stod på Nordkoreas sida.
"We declare war against China again."
"Honorable chairperson, dear delegates. Is a third world war the only solution? Shouldn't we all be working together, for peace?" sa Columbia. Det var också tal om att flytta alla amerikaner till Ryssland, vem idé det var vet jag inte.
"We should declare war against North Korea, they attacked us first." upprepade jag.
"Shouldn't you be Brittish and peaceful?" kom det bortifrån India.
"Noo." log jag och drack lite mer te. Jag tror jag har druckit bortåt två liter te idag. Caddy och jag gick in för att vara Proper Brittish på riktigt; hon tog med en tekanna och jag en låda English Breakfast Tea. Vi hittade dessutom ännu en tekanna till på skolan, och två Properly vita muggar. Allt detta lyckades vi få upp till tredje våningen. Vi droppade bara lite på golvet, men desto mer på bordet.
"Jag tror att du just spillde te på vår resolution." viskade jag och Caddy skrattade när hon insåg att det var sant. Proper Brittish, som sagt. Minglandet, när vi skulle gå runt och övertyga de andra länderna om att hålla med oss, var annars härligt. Vi tog med våra temuggar, gick runt och tilltalade alla med "darling".
"Hello, darling. How about a cup of tea?" Det tog faktiskt ett tag innan jag tröttnade på att säga det. Det var jätteroligt. Jag hette Fish i efternamn, och Caddy hette Chips. Fish&Chips.
Lärarna kom och gick, men Elsa var faktiskt med hela tiden som Russia. Helen tog lite foton på folk i rummet, så jag och Caddy höll upp våra temuggar när hon skulle ta på oss. Lite stolt måste hon ändå ha blivit över oss när hon såg hur mycket vi gick in för att representera hennes land. Eller den engelska delen av det, då. Skottar har så stark nationalitetskänsla att vi räknar Helen mer som skotsk än som brittisk.
Och Steven, amerikanen, var naturligtvis med som United States of America. När vi stod borta hos honom sa jag halvhögt till Caddy, på min extremt överdrivna brittiska engelska:
"I don't like Americans, they are so... American and unbrittish." Det var ganska roligt faktiskt. Men sen bjöd vi honom på lite te och kom fram till att det kanske finns bra amerikaner trots allt. Och dessutom hade vi liknande åsikter om kärnvapen.
Misstaget folk gör är att de tar FN-rollspel på alldeles för stort allvar. Egentligen är det bara som en rolig lek: vi leker att vi sitter i FN:s säkerhetsråd och ska ta beslut i viktiga frågor. Oftast blir det inte så jätteseriöst: idag blev vår lösning till exempel att införa Indiens system med olika kaster (samhällsklasser) i Kina istället för att förklara krig mot dem.
"How was your tea?" frågade Helen leende när jag mötte henne i trappan.
"Lovely." svarade jag och log sött, för det var det. De första tio kopparna. Men, som Caddy påpekade av erfarenhet, så här mycket te dricker de i Storbritannien så det är lika bra att jag övar mig inför resan till Brighton i höst.
Hur man som bäst spenderar en friluftsdag
Friluftsdagar. Brukar de inte vara utomhus?
Inte för att någon ville vara ute i den här kylan, förstås. Vi skulle spela innebandy, hela skolan, som uppvärmning inför FN-rollspelet. Jag vet inte vems idé det var, men plikttrogen som jag är gick jag dit. Madde valde att plugga engelska istället (något jag uppmuntrade henne till, hon har ju trots allt Cambridge Exams snart), så jag gick med Disa och Cissi. Eller Caddy. Jag har alltid sagt Cissi eftersom Madde gör det, men när Jessica och Disa kallade henne för Caddy tyckte jag att det var mycket coolare och mer speciellt. Jag växlar fortfarande mellan Cissi och Caddy.
I sporthallen var det en del människor, men ändå väldigt lite folk med tanke på att hela skolan borde varit där. Lärarna var dock inte särskilt många de heller. Det var de hurtiga; Maria, danslärarna och vår idrottslärare (troligen var ju jippot även hans idé), Tony och Steven som senare utsågs till "Players of the day" på vår nya fina Facebook-sida, och så lilla franska Elsa. När Caddy och jag hade spelat vår första match (och förlorat) satte vi oss hos just Elsa och passade på att fråga var de andra lärarna höll hus. Vi fick oss ett gott skratt, för det framgick tydligt att de var minst lika osugna på innebandy som vi var.
Här har vi alltså lärarnas ursäkter för att inte spela innebandy:
Janne: han hade lektion på andra sidan (han brukar säga det, host host)
Catharina: hon har ingen undervisning på onsdagar, så då kommer hon inte heller på friluftsdagen eftersom det råkar vara onsdag
Martina: hon var sjuk (här började Caddy gapskratta, det trodde hon inte en sekund på)
Helen: hon var tvungen att vakta skolan ("det kunde vi ha gjort", konstaterade jag och Caddy)
Och så Gun-Marie: ingen ursäkt alls. Hon bara struntade i att dyka upp.
Fast okej, Catharina bor faktiskt i Motala så jag kan förstå att hon lite långt att åka. Och Helen har troligen viktigare saker för sig än att spela innebandy nu när hon är ansvarig för allt administrativt arbete på skolan. Eller så har jag bara mer förståelse för henne eftersom, ja, hon är Helen. Och procentuellt sett så var det troligen fler elever än lärare som inte dök upp, men hey: de borde väl föregå med gott exempel?
I vilket fall: Caddy och jag spelade två matcher, och när vi var säkra på att vårt lag hade åkt ut ur turneringen tog vi våra grejer, smet ner för en "hemlig" trappa och sprang sedan ut, mot friheten.
Sen kom det roligaste av allt: lata som vi var skulle vi ta en buss tillbaka till skolan. Vi gick till Tinnis, missade ettan med ett par sekunder och satte oss därför för att vänta på nästa buss. Det gick en himla massa bussar hela tiden och alla åker ju till resecentrum, tänkte vi.
Men icke. Vi satte oss på buss nummer 16 och istället för att åka till resecentrum åkte den TILLBAKA till sporthallen. Caddy och jag blev lite rädda att busschauffören var i maskopi med lärarna och ville köra oss tillbaka till fångenskapen och innebandyn. Men nej, den fortsatte. Efter ett tag insåg jag att det var på väg till Berga, hem till mig.
Ja ja, då kunde vi ju lika gärna gå hem till mig som att leta upp en buss in till stan. Men vad bjuder man folk på? Någon som kommer på spontanbesök för första gången, som dessutom är vegan?
Men det löste sig. Caddy är en självständig ung kvinna så hon letade lite i mitt skafferi och hittade äkta katalanska nötter, de som min Marina hade med sig. Jag kokade te och innan jag visste ordet av satt vi i min säng och såg på världens bästa julkalender Mysteriet på Greveholm medan vi åt nötter och drack te. Behöver jag säga att det var en av de bättre friluftsdagarna i mitt liv?
För övrigt händer det en massa roliga saker i mitt liv just nu. I morgon är det FN-rollspel i skolan, och för er som inte vet vad det innebär så ska vi helt enkelt avsätta en hel dag till att leka att vi sitter i FN:s säkerhetsråd, som reprensentanter för olika länder, och besluta i viktiga frågor. På formell engelska. Jag och, guess who, Caddy-Cissi-Cecilia, ska vara Storbritannien och sitta och dricka te hela dagen. Och skylla alla världens problem på Kina. Ibland krävs det inte mycket för att göra mig lycklig.
Och i april åker vi. Jag, Joël, Lisa, Olof, Emma, Emelie, kanske Elin, Elsa och Steven, av någon anledning. Till det Frankrike jag har drömt om sedan jag var liten. Det är en ganska gullig historia faktiskt: jag var fem eller sex år och såg reklam för Disneyland Paris på TV och ville sååå gärna åka dit. Men jag visste ju att vi aldrig skulle ha råd. Men ändå tänkte jag att om jag lärde mig franska i skolan så kanske kanske jag skulle kunna åka dit någon gång ändå. Och det fick jag ju till slut, tack vare att jag valde franska. Och för att jag valde världens bästa gymnasieskola. Jag tänker mycket på den där lilla flickan som drömde om Disneyland, ler lite och känner det som att hennes dröm ändå gick i uppfyllelse. För jag vet att den sjuttonåriga (hjälp, snart fyller jag arton) Lilly kommer ha minst lika roligt med sina franska utbytesstudenter som den femåriga Lilly skulle haft på Disneyland.
Min franska utbytesstudent är en sextonårig flicka och heter Manon. Det uttalas som "Manjon", och det första jag gjorde var ju att uttala hennes namn fel så att det betydde något helt annat. Att dömma av vad hon har skrivit är hennes engelska inte mycket bättre än min franska, och hennes familj kan troligen inte engelska alls. Det kommer bli tufft, men jag ska verkligen försöka. För hoppningsvis kan jag förbättra min franska en del.
Och: i sista stund anmälde jag mig för att ta emot en skotsk dansare. På vår skola saknas det som sagt alltid värdar för utbytesstudenterna, och dansklasserna är nästan lika små som våra språkgrupper. Så när jag loggade in på Schoolsoft och såg ett lite desperat meddelande från min älskade Helen om två stackars skotska dansare som inte hade någonstanns att bo så anmälde jag mig, så nu är jag plötsligt indragen även i dansarnas utbyte. Lilly är lycklig, som sagt.
Inte för att någon ville vara ute i den här kylan, förstås. Vi skulle spela innebandy, hela skolan, som uppvärmning inför FN-rollspelet. Jag vet inte vems idé det var, men plikttrogen som jag är gick jag dit. Madde valde att plugga engelska istället (något jag uppmuntrade henne till, hon har ju trots allt Cambridge Exams snart), så jag gick med Disa och Cissi. Eller Caddy. Jag har alltid sagt Cissi eftersom Madde gör det, men när Jessica och Disa kallade henne för Caddy tyckte jag att det var mycket coolare och mer speciellt. Jag växlar fortfarande mellan Cissi och Caddy.
I sporthallen var det en del människor, men ändå väldigt lite folk med tanke på att hela skolan borde varit där. Lärarna var dock inte särskilt många de heller. Det var de hurtiga; Maria, danslärarna och vår idrottslärare (troligen var ju jippot även hans idé), Tony och Steven som senare utsågs till "Players of the day" på vår nya fina Facebook-sida, och så lilla franska Elsa. När Caddy och jag hade spelat vår första match (och förlorat) satte vi oss hos just Elsa och passade på att fråga var de andra lärarna höll hus. Vi fick oss ett gott skratt, för det framgick tydligt att de var minst lika osugna på innebandy som vi var.
Här har vi alltså lärarnas ursäkter för att inte spela innebandy:
Janne: han hade lektion på andra sidan (han brukar säga det, host host)
Catharina: hon har ingen undervisning på onsdagar, så då kommer hon inte heller på friluftsdagen eftersom det råkar vara onsdag
Martina: hon var sjuk (här började Caddy gapskratta, det trodde hon inte en sekund på)
Helen: hon var tvungen att vakta skolan ("det kunde vi ha gjort", konstaterade jag och Caddy)
Och så Gun-Marie: ingen ursäkt alls. Hon bara struntade i att dyka upp.
Fast okej, Catharina bor faktiskt i Motala så jag kan förstå att hon lite långt att åka. Och Helen har troligen viktigare saker för sig än att spela innebandy nu när hon är ansvarig för allt administrativt arbete på skolan. Eller så har jag bara mer förståelse för henne eftersom, ja, hon är Helen. Och procentuellt sett så var det troligen fler elever än lärare som inte dök upp, men hey: de borde väl föregå med gott exempel?
I vilket fall: Caddy och jag spelade två matcher, och när vi var säkra på att vårt lag hade åkt ut ur turneringen tog vi våra grejer, smet ner för en "hemlig" trappa och sprang sedan ut, mot friheten.
Sen kom det roligaste av allt: lata som vi var skulle vi ta en buss tillbaka till skolan. Vi gick till Tinnis, missade ettan med ett par sekunder och satte oss därför för att vänta på nästa buss. Det gick en himla massa bussar hela tiden och alla åker ju till resecentrum, tänkte vi.
Men icke. Vi satte oss på buss nummer 16 och istället för att åka till resecentrum åkte den TILLBAKA till sporthallen. Caddy och jag blev lite rädda att busschauffören var i maskopi med lärarna och ville köra oss tillbaka till fångenskapen och innebandyn. Men nej, den fortsatte. Efter ett tag insåg jag att det var på väg till Berga, hem till mig.
Ja ja, då kunde vi ju lika gärna gå hem till mig som att leta upp en buss in till stan. Men vad bjuder man folk på? Någon som kommer på spontanbesök för första gången, som dessutom är vegan?
Men det löste sig. Caddy är en självständig ung kvinna så hon letade lite i mitt skafferi och hittade äkta katalanska nötter, de som min Marina hade med sig. Jag kokade te och innan jag visste ordet av satt vi i min säng och såg på världens bästa julkalender Mysteriet på Greveholm medan vi åt nötter och drack te. Behöver jag säga att det var en av de bättre friluftsdagarna i mitt liv?
För övrigt händer det en massa roliga saker i mitt liv just nu. I morgon är det FN-rollspel i skolan, och för er som inte vet vad det innebär så ska vi helt enkelt avsätta en hel dag till att leka att vi sitter i FN:s säkerhetsråd, som reprensentanter för olika länder, och besluta i viktiga frågor. På formell engelska. Jag och, guess who, Caddy-Cissi-Cecilia, ska vara Storbritannien och sitta och dricka te hela dagen. Och skylla alla världens problem på Kina. Ibland krävs det inte mycket för att göra mig lycklig.
Och i april åker vi. Jag, Joël, Lisa, Olof, Emma, Emelie, kanske Elin, Elsa och Steven, av någon anledning. Till det Frankrike jag har drömt om sedan jag var liten. Det är en ganska gullig historia faktiskt: jag var fem eller sex år och såg reklam för Disneyland Paris på TV och ville sååå gärna åka dit. Men jag visste ju att vi aldrig skulle ha råd. Men ändå tänkte jag att om jag lärde mig franska i skolan så kanske kanske jag skulle kunna åka dit någon gång ändå. Och det fick jag ju till slut, tack vare att jag valde franska. Och för att jag valde världens bästa gymnasieskola. Jag tänker mycket på den där lilla flickan som drömde om Disneyland, ler lite och känner det som att hennes dröm ändå gick i uppfyllelse. För jag vet att den sjuttonåriga (hjälp, snart fyller jag arton) Lilly kommer ha minst lika roligt med sina franska utbytesstudenter som den femåriga Lilly skulle haft på Disneyland.
Min franska utbytesstudent är en sextonårig flicka och heter Manon. Det uttalas som "Manjon", och det första jag gjorde var ju att uttala hennes namn fel så att det betydde något helt annat. Att dömma av vad hon har skrivit är hennes engelska inte mycket bättre än min franska, och hennes familj kan troligen inte engelska alls. Det kommer bli tufft, men jag ska verkligen försöka. För hoppningsvis kan jag förbättra min franska en del.
Och: i sista stund anmälde jag mig för att ta emot en skotsk dansare. På vår skola saknas det som sagt alltid värdar för utbytesstudenterna, och dansklasserna är nästan lika små som våra språkgrupper. Så när jag loggade in på Schoolsoft och såg ett lite desperat meddelande från min älskade Helen om två stackars skotska dansare som inte hade någonstanns att bo så anmälde jag mig, så nu är jag plötsligt indragen även i dansarnas utbyte. Lilly är lycklig, som sagt.
Melodifestivalen 2011, deltävling 2
"De har gjort om loggan och introt, bara så du vet." varnade min bror någon minut innan programmet började. "Så att du inte får ett utbrott över det."
Det fick jag tyvärr ändå. Man ÄNDRAR inte introt till Melodifestivalen, det är som att begå en dödssynd.
Marie Serneholt känns precis som en Barbie. Plastig, onaturligt perfekt och totalt utan personlighet. Så om inte deras svenska text till "Barbie Girl" hade varit så patetisk hade jag nog tyckt att hon passade i rollen. Och vem som grävde upp Christer Sjögren vet jag inte.
Jag har någonting emot Brolle. Jag vet inte vad, men någonting är det som gör att jag bara inte gillar honom. Min och min brorsas spontana fråga var ju annars vem som utsåg honom till Sveriges sexigaste man. Vi kom fram till att det antingen var hans flickvän eller hans mamma som mutade hela ålderdomshemmet till att hålla med henne. Låten sa mig absolut ingenting, den kändes platt och formlös.
Loreen, var det så hon hette? Vi döpte henne till Badrumsmattan efter vad hon hade på sig. Låten var väl... så där. Helt ärligt har jag redan glömt den. Jag kanske var för upptagen med att störa mig på badrumsmattan för att kunna bilda mig någon uppfattning om hennes låt.
Jag gillade Babsans låt, faktiskt. Visst, det var ingen vinnarlåt, men den hade gjort sig bra i Andra Chansen. Poppig, kul och lite annorlunda. Den fick min röst i kväll.
Sen kom Elisabeth Andreasson, och så fort jag såg hennes klänning och hörde de inledande tonerna av låten så sa jag rakt ut: "Nej.". Inte ännu en ballad av en ensam tjej med en fläkt. Jag är så trött på dem att jag bara vill spy. Hur många sånna har vi inte haft de senaste åren? För att inte tala om när vi har skickat dem till Eurovision. När skickade vi senaste något vettigt till Eurovision överhuvudtaget? ABBA med "Waterloo" 1974?
Jag gillar Sanna Nielsen. Jag glömmer aldrig "Empty Room", om inte BWO hade varit i final det året hade hon fått min röst och min besvikelse över att hon inte vann. Hennes låt nu i år hade den inte särskilt orginella titeln "I'm in love" och redan i första refrängen sa jag: "Ja.". Det var ganska självklart att hon skulle få första finalplatsen, eller hur?
Och sen kom han. Buddistmunken. The Moniker. Cirka fem sekunder in i framträdandet bröt jag ihop i ett hysteriskt skrattanfall som varade ända tills låten tog slut. Jag kunde inte avgöra vad som var värst: låten, hans kläder eller scenen. Det var bland det sämsta jag någonsin sett, och någon del av mig väntar fortfarande på att någon ska säga att hela framträdandet var ett skämt.
Nästa människa hade något grönt runt halsen, vi kom fram till att det var en sån där krans som man får när man vinner Vasaloppet. Varför hon tog med sig den till Melodifestivalen förblir dock ett olöst mysterium. Låten kändes mest enformig och tröttsam.
Och kvällens sista tävlande, Walz. Inte nog med att han såg ut som en varulv (eller som en kentaur, enligt min brorsa), han sjöng dessutom "Suicide" som "Sue-iii-cide", vilket nästan störde ihjäl mig.
Nej, jag var inte särskilt imponerad av den här deltävlingen. Och angående pausunderhållning så trodde jag inte att den kunde bli mycket sämre än förra året (jag är ju som bekant den enda i Sverige som inte är det minsta imponerad av Dolph Lundgren), men man ska aldrig underskatta SVT. Den har blivit sämre, mycket sämre.
Så jag röstade på Babsan, nickade när Sanna Nielsen fick första finalplatsen och struntade sen i att rösta i andra omgången eftersom jag tyckte de var rätt kassa allihop. Nästa vecka kommer allt bli mycket bättre, för då ska vi vara Där. Cloetta Center i Min Stad, Linköping. Madde och jag och Melodifestivalen. Oavsett vilka som tävlar kommer det att bli bäst.
Det fick jag tyvärr ändå. Man ÄNDRAR inte introt till Melodifestivalen, det är som att begå en dödssynd.
Marie Serneholt känns precis som en Barbie. Plastig, onaturligt perfekt och totalt utan personlighet. Så om inte deras svenska text till "Barbie Girl" hade varit så patetisk hade jag nog tyckt att hon passade i rollen. Och vem som grävde upp Christer Sjögren vet jag inte.
Jag har någonting emot Brolle. Jag vet inte vad, men någonting är det som gör att jag bara inte gillar honom. Min och min brorsas spontana fråga var ju annars vem som utsåg honom till Sveriges sexigaste man. Vi kom fram till att det antingen var hans flickvän eller hans mamma som mutade hela ålderdomshemmet till att hålla med henne. Låten sa mig absolut ingenting, den kändes platt och formlös.
Loreen, var det så hon hette? Vi döpte henne till Badrumsmattan efter vad hon hade på sig. Låten var väl... så där. Helt ärligt har jag redan glömt den. Jag kanske var för upptagen med att störa mig på badrumsmattan för att kunna bilda mig någon uppfattning om hennes låt.
Jag gillade Babsans låt, faktiskt. Visst, det var ingen vinnarlåt, men den hade gjort sig bra i Andra Chansen. Poppig, kul och lite annorlunda. Den fick min röst i kväll.
Sen kom Elisabeth Andreasson, och så fort jag såg hennes klänning och hörde de inledande tonerna av låten så sa jag rakt ut: "Nej.". Inte ännu en ballad av en ensam tjej med en fläkt. Jag är så trött på dem att jag bara vill spy. Hur många sånna har vi inte haft de senaste åren? För att inte tala om när vi har skickat dem till Eurovision. När skickade vi senaste något vettigt till Eurovision överhuvudtaget? ABBA med "Waterloo" 1974?
Jag gillar Sanna Nielsen. Jag glömmer aldrig "Empty Room", om inte BWO hade varit i final det året hade hon fått min röst och min besvikelse över att hon inte vann. Hennes låt nu i år hade den inte särskilt orginella titeln "I'm in love" och redan i första refrängen sa jag: "Ja.". Det var ganska självklart att hon skulle få första finalplatsen, eller hur?
Och sen kom han. Buddistmunken. The Moniker. Cirka fem sekunder in i framträdandet bröt jag ihop i ett hysteriskt skrattanfall som varade ända tills låten tog slut. Jag kunde inte avgöra vad som var värst: låten, hans kläder eller scenen. Det var bland det sämsta jag någonsin sett, och någon del av mig väntar fortfarande på att någon ska säga att hela framträdandet var ett skämt.
Nästa människa hade något grönt runt halsen, vi kom fram till att det var en sån där krans som man får när man vinner Vasaloppet. Varför hon tog med sig den till Melodifestivalen förblir dock ett olöst mysterium. Låten kändes mest enformig och tröttsam.
Och kvällens sista tävlande, Walz. Inte nog med att han såg ut som en varulv (eller som en kentaur, enligt min brorsa), han sjöng dessutom "Suicide" som "Sue-iii-cide", vilket nästan störde ihjäl mig.
Nej, jag var inte särskilt imponerad av den här deltävlingen. Och angående pausunderhållning så trodde jag inte att den kunde bli mycket sämre än förra året (jag är ju som bekant den enda i Sverige som inte är det minsta imponerad av Dolph Lundgren), men man ska aldrig underskatta SVT. Den har blivit sämre, mycket sämre.
Så jag röstade på Babsan, nickade när Sanna Nielsen fick första finalplatsen och struntade sen i att rösta i andra omgången eftersom jag tyckte de var rätt kassa allihop. Nästa vecka kommer allt bli mycket bättre, för då ska vi vara Där. Cloetta Center i Min Stad, Linköping. Madde och jag och Melodifestivalen. Oavsett vilka som tävlar kommer det att bli bäst.
Varför jag inte såg på Melodifestivalen igår kväll (och vad som betyder mycket mer)
Jag trodde det skulle kännas hemskt att INTE följa en deltävling live och rösta på ett av bidragen, men sanningen är att det inte kändes alls. För vi hade så mycket roligare. Melodifestivalen har jag sett varje år sen 2005, men sånna här dagar och kvällar finns det inte många av. De betyder så mycket mer.
Men först var vi på Öppet Hus på FU. Från min klass var det jag, Josse och Olof. Olof och jag har varit med så många gånger att Martina konstaterade att vi nog tillhör invertarierna nu. Kan nog vara sant. Olof för att han bor tio meter från skolan, och jag för att jag älskar min skola och aldrig tröttnar på att berätta det för folk.
Med tanke på att det bara kom tre stackars nior så var vi en himla massa människor där: jag, Olof, Josse, Maria, Martina, Gun-Marie, Steven, Sophia danslärare, Fredrik i 1i, Catharina och så halva 2d. De tre stackars blivande elever som dök upp överföll vi dock, och om vi inte skrämde ihjäl dem så blev de nog ganska övertygade.
När jag tog på mig jackan sa Peter, rektor på FU: "Ska du gå nu, Lilly?"
"Ja, snart."
"Men... hur ska jag då klara mig här?!"
*skratt* "Men Peter, du är ju rektor!"
"Ja ja, det är bara på pappret. Du vet ju att du är här för att ta hand om mig."
Jag blev faktiskt lite smickrad. Kände mig betydelsefull för värvadet av nya elever.
Josse och jag gick mot centralen, där vi mötte Tina och hoppade på ett pendeltåg till Boxholm och vår vän Maddes 20-årsfest. Josse behövde en stund för sig själv för att samla tankarna lite, så hon satte sig en bit ifrån oss. Det var nog tur, för att vara tysta och lugna var nog ungefär det sista Tina och jag kände för. Vi pratade på om allt och inget, och framförallt imiterade vi våra lärare och skrattade så att vi nästan fick ont i magen. Det var helt klart en av de roligare tågresorna i mitt liv.
När vi gick av tåget i Boxholm ösregnade det, så när vi väl var hemma hos Madde så var vi så gott som dränkta. Så halvt för att komma i feststämning och halvt för att få av mig mina blöta jeans skyndade jag mig att byta om till det jag har döpt till min "bröllopsoutfit" - klänning, leggings, diadem med lila blomma och matchande örhängen. Jag sminkade mig till och med lite och kände mig ganska fin.
Vi åt lite rostat bröd, tog det lite lugnt och gick sen ut för att möta nästa gäng vid tåget: Maddes och Tinas klasskompisar Disa och Cissi och så deras kompis Jessica. Lyckligtvis hade det slutat regna då.
Sen blev det pizza på Boxholms pizzeria, en mycket trevlig tillställning. Madde vann 23 kronor på en spelautomat och fick ett kvitto som hon gick till ICA för att lösa in. Det fungerade inte och alla undrade varför ända tills Jessica läste det finstilta på kvittot och insåg att det skulle lösas in på stället där hon vann det. Vi orkade inte gå tillbaka till pizzerian utan struntade i det och gick hem istället. Där öppnade Madde sina presenter (av mig fick hon "En liten bok om bästa vänner" och en nyckelring med en liten nalle som håller ett hjärta där det står "I Love You", det var ju tvunget att stå på engelska eftersom det är från mig), vi åt glass och frukt och kladdkaka och hade mycket trevligt. Sen var Tina tvungen att gå, för att hinna med någon buss hem till sig från Linköping, så vi kramade henne hej då och gick sen en våning ner och spelade spel. Vi satt på golvet, Jessica och Cissi skapade en egen Spotifylista åt oss och Josse började av någon anledning att prata om vår saknade vän Johanna. Utan att tänka så mycket på det började jag sjunga "I feeeeel you, Johanna" från Sweeney Todd. Sen kom jag på att Maddes kompis Disa och jag har väldigt mycket gemensamt: vi gillar båda vampyrer, drakar, Johnny Depp i allmänhet och Sweeney Todd i synnerhet. Så Disa blev överlycklig och stämde in i sången, tillsammans sjöng vi både den och hela Epiphany ("We all deserve to die..."). När det sen jag dags att dela upp oss i lag inför spelet sa Madde till mig och Disa: "Jag tycker att ni två ska vara Lag Sweeney Todd." Disa och jag tyckte det var ett jättebra förslag. Cissi och Jessica blev Lag The Phantom Of The Opera och Josse och Madde Lag Grease, så det var tre musikaler som stod mot varandra. Under spelets gång lyssnade vi på allt från Britney Spears nyaste låt, en låt på spanska som drev med vår lärares felaktiga uttal av "platano", ett par låtar från våra olika musikaler, lite nittiotalsnostalgi med Markoolio och Aqua och så min nya favorit: "Klingelingeling, klingelingeling, hier kommt der Eiermann", som enligt google translate handlar om ägg. Tyska är ett ganska roligt språk ibland.
Jag och Disa förlorade tyvärr spelet, men sen kom vi på att det var ganska naturligt eftersom vi precis som Sweeney Todd är bittra och hämndlystna. Vi plockade undan spelet och gick upp en våning igen för att dricka lite läsk. Där satt vi sedan och skrattade, pratade, lekte "Jag har aldrig...", och hade jätteroligt. Dessutom insåg jag något fantastiskt: filmen "Edward Scissorhands", med Johnny Depp och Tim Burton, filmen jag troligen kommer älska och borde ha sett för längesen men inte har haft någon att se med. Disa är den perfekta personen att se den med. Så jag lovade henne att komma och våldgästa henne i Kisa någon dag för att se på den. Hon verkade inte ha något emot det.
Så blev det slutligen dags att gå till tåget hem, och jag bytte klänningen mot mina underbara och mycket saknade jeans samt min FU-tröja som jag hade på mig innan eftersom jag kom direkt från Öppet Hus. Det ledde till att Cissi och jag diskuterade namnbytet till Torsten Huséns Gymnasium på vägen till tåget, hon kom fram till att mitt projektarbete i trean borde bli att radera Torsten Husén ur alla historieböcker och därmed ur själva historien. Sen sjöng vi FU-sången, Cissi och jag. Så högt att det ekade över Boxholm. Som ett bevis på att vi älskar vår skola.
Där vi slutade tog Jessica över med diverse andra låtar; en som handlade om att alla på Katedral sprider könssjukdomar (mm, i Linköping älskar vi att slänga skit på andra gymnasieskolor, men det ger faktiskt en känsla av samhörighet), Berzans officiella låt och sen en massa andra som hon själv eller någon annan kreativ människa verkade ha hittat på. Jag hade aldrig träffat Jessica förrut men jag tyckte om henne direkt. Hon påminde för övrigt ganska mycket om Mica, min gamla pendlingskamrat.
Innan tåget kom tog Jessica gruppbilder på oss. Det roligaste var att jag ofrivilligt gjorde väldigt mycket reklam för Netto, eftersom jag hade mina festkläder i en kassa därifrån. Och den kassen lyckades hamna i bildens centrum.
På tåget till Boxholm på förmiddagen bjöd Tina in mig till sin egen fest, i mars. Jag blev jätteglad och skrev genast upp det i kalendern i min mobil.
Senare insåg jag att det är samma helg som finalen av Melodifestivalen. Och att jag faktiskt inte bryr mig.
Det är samma sak varje år: man röstar och hoppas, skriker åt alla jurygrupper som ger sina tolvor åt fel låt och blir sen ännu argare när fel låt vinner. Säger att vi likagärna kan lägga ner skiten och att vi kommer skämma ut oss i Eurovision för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen.
Och dessutom: hela min högstadietid satt jag hemma varje helg och såg på Melodifestivalen, det blev ännu en verklighetsflykt. Men den tiden är över nu. Det finns saker som betyder så mycket mer. Tina och jag på ett tåg, när vi imiterar vår spanskalärare och viker oss dubbla av skratt. Chokladglass med mina vänner. Att vara i Lag Sweeney Todd med Disa. Killsnack och fniss i köket. Att sjunga FU-sången för stjärnorna och gatlyktorna. Att sitta på en låda sand på Boxholms tågstation och bli fotad tillsammans med Josse, Cissi och Disa.
Så jag kommer gå på Tinas fest den helgen, utan att känna någon som helst sorg över att jag missar finalen av Melodifestivalen. För det finns saker som betyder så mycket mer.
Men först var vi på Öppet Hus på FU. Från min klass var det jag, Josse och Olof. Olof och jag har varit med så många gånger att Martina konstaterade att vi nog tillhör invertarierna nu. Kan nog vara sant. Olof för att han bor tio meter från skolan, och jag för att jag älskar min skola och aldrig tröttnar på att berätta det för folk.
Med tanke på att det bara kom tre stackars nior så var vi en himla massa människor där: jag, Olof, Josse, Maria, Martina, Gun-Marie, Steven, Sophia danslärare, Fredrik i 1i, Catharina och så halva 2d. De tre stackars blivande elever som dök upp överföll vi dock, och om vi inte skrämde ihjäl dem så blev de nog ganska övertygade.
När jag tog på mig jackan sa Peter, rektor på FU: "Ska du gå nu, Lilly?"
"Ja, snart."
"Men... hur ska jag då klara mig här?!"
*skratt* "Men Peter, du är ju rektor!"
"Ja ja, det är bara på pappret. Du vet ju att du är här för att ta hand om mig."
Jag blev faktiskt lite smickrad. Kände mig betydelsefull för värvadet av nya elever.
Josse och jag gick mot centralen, där vi mötte Tina och hoppade på ett pendeltåg till Boxholm och vår vän Maddes 20-årsfest. Josse behövde en stund för sig själv för att samla tankarna lite, så hon satte sig en bit ifrån oss. Det var nog tur, för att vara tysta och lugna var nog ungefär det sista Tina och jag kände för. Vi pratade på om allt och inget, och framförallt imiterade vi våra lärare och skrattade så att vi nästan fick ont i magen. Det var helt klart en av de roligare tågresorna i mitt liv.
När vi gick av tåget i Boxholm ösregnade det, så när vi väl var hemma hos Madde så var vi så gott som dränkta. Så halvt för att komma i feststämning och halvt för att få av mig mina blöta jeans skyndade jag mig att byta om till det jag har döpt till min "bröllopsoutfit" - klänning, leggings, diadem med lila blomma och matchande örhängen. Jag sminkade mig till och med lite och kände mig ganska fin.
Vi åt lite rostat bröd, tog det lite lugnt och gick sen ut för att möta nästa gäng vid tåget: Maddes och Tinas klasskompisar Disa och Cissi och så deras kompis Jessica. Lyckligtvis hade det slutat regna då.
Sen blev det pizza på Boxholms pizzeria, en mycket trevlig tillställning. Madde vann 23 kronor på en spelautomat och fick ett kvitto som hon gick till ICA för att lösa in. Det fungerade inte och alla undrade varför ända tills Jessica läste det finstilta på kvittot och insåg att det skulle lösas in på stället där hon vann det. Vi orkade inte gå tillbaka till pizzerian utan struntade i det och gick hem istället. Där öppnade Madde sina presenter (av mig fick hon "En liten bok om bästa vänner" och en nyckelring med en liten nalle som håller ett hjärta där det står "I Love You", det var ju tvunget att stå på engelska eftersom det är från mig), vi åt glass och frukt och kladdkaka och hade mycket trevligt. Sen var Tina tvungen att gå, för att hinna med någon buss hem till sig från Linköping, så vi kramade henne hej då och gick sen en våning ner och spelade spel. Vi satt på golvet, Jessica och Cissi skapade en egen Spotifylista åt oss och Josse började av någon anledning att prata om vår saknade vän Johanna. Utan att tänka så mycket på det började jag sjunga "I feeeeel you, Johanna" från Sweeney Todd. Sen kom jag på att Maddes kompis Disa och jag har väldigt mycket gemensamt: vi gillar båda vampyrer, drakar, Johnny Depp i allmänhet och Sweeney Todd i synnerhet. Så Disa blev överlycklig och stämde in i sången, tillsammans sjöng vi både den och hela Epiphany ("We all deserve to die..."). När det sen jag dags att dela upp oss i lag inför spelet sa Madde till mig och Disa: "Jag tycker att ni två ska vara Lag Sweeney Todd." Disa och jag tyckte det var ett jättebra förslag. Cissi och Jessica blev Lag The Phantom Of The Opera och Josse och Madde Lag Grease, så det var tre musikaler som stod mot varandra. Under spelets gång lyssnade vi på allt från Britney Spears nyaste låt, en låt på spanska som drev med vår lärares felaktiga uttal av "platano", ett par låtar från våra olika musikaler, lite nittiotalsnostalgi med Markoolio och Aqua och så min nya favorit: "Klingelingeling, klingelingeling, hier kommt der Eiermann", som enligt google translate handlar om ägg. Tyska är ett ganska roligt språk ibland.
Jag och Disa förlorade tyvärr spelet, men sen kom vi på att det var ganska naturligt eftersom vi precis som Sweeney Todd är bittra och hämndlystna. Vi plockade undan spelet och gick upp en våning igen för att dricka lite läsk. Där satt vi sedan och skrattade, pratade, lekte "Jag har aldrig...", och hade jätteroligt. Dessutom insåg jag något fantastiskt: filmen "Edward Scissorhands", med Johnny Depp och Tim Burton, filmen jag troligen kommer älska och borde ha sett för längesen men inte har haft någon att se med. Disa är den perfekta personen att se den med. Så jag lovade henne att komma och våldgästa henne i Kisa någon dag för att se på den. Hon verkade inte ha något emot det.
Så blev det slutligen dags att gå till tåget hem, och jag bytte klänningen mot mina underbara och mycket saknade jeans samt min FU-tröja som jag hade på mig innan eftersom jag kom direkt från Öppet Hus. Det ledde till att Cissi och jag diskuterade namnbytet till Torsten Huséns Gymnasium på vägen till tåget, hon kom fram till att mitt projektarbete i trean borde bli att radera Torsten Husén ur alla historieböcker och därmed ur själva historien. Sen sjöng vi FU-sången, Cissi och jag. Så högt att det ekade över Boxholm. Som ett bevis på att vi älskar vår skola.
Där vi slutade tog Jessica över med diverse andra låtar; en som handlade om att alla på Katedral sprider könssjukdomar (mm, i Linköping älskar vi att slänga skit på andra gymnasieskolor, men det ger faktiskt en känsla av samhörighet), Berzans officiella låt och sen en massa andra som hon själv eller någon annan kreativ människa verkade ha hittat på. Jag hade aldrig träffat Jessica förrut men jag tyckte om henne direkt. Hon påminde för övrigt ganska mycket om Mica, min gamla pendlingskamrat.
Innan tåget kom tog Jessica gruppbilder på oss. Det roligaste var att jag ofrivilligt gjorde väldigt mycket reklam för Netto, eftersom jag hade mina festkläder i en kassa därifrån. Och den kassen lyckades hamna i bildens centrum.
På tåget till Boxholm på förmiddagen bjöd Tina in mig till sin egen fest, i mars. Jag blev jätteglad och skrev genast upp det i kalendern i min mobil.
Senare insåg jag att det är samma helg som finalen av Melodifestivalen. Och att jag faktiskt inte bryr mig.
Det är samma sak varje år: man röstar och hoppas, skriker åt alla jurygrupper som ger sina tolvor åt fel låt och blir sen ännu argare när fel låt vinner. Säger att vi likagärna kan lägga ner skiten och att vi kommer skämma ut oss i Eurovision för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen.
Och dessutom: hela min högstadietid satt jag hemma varje helg och såg på Melodifestivalen, det blev ännu en verklighetsflykt. Men den tiden är över nu. Det finns saker som betyder så mycket mer. Tina och jag på ett tåg, när vi imiterar vår spanskalärare och viker oss dubbla av skratt. Chokladglass med mina vänner. Att vara i Lag Sweeney Todd med Disa. Killsnack och fniss i köket. Att sjunga FU-sången för stjärnorna och gatlyktorna. Att sitta på en låda sand på Boxholms tågstation och bli fotad tillsammans med Josse, Cissi och Disa.
Så jag kommer gå på Tinas fest den helgen, utan att känna någon som helst sorg över att jag missar finalen av Melodifestivalen. För det finns saker som betyder så mycket mer.
Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Förlåt för uppehållet i mitt dagliga bloggande. I fredags var jag så trött att jag knappt orkade sitta vid datorn, hela lördagen var jag på bröllop (grattis till min kusin Charlott som nu är Fru Wikander) och hela söndagen hjälpte vi till att stöda festlokalen. Sen jobbade Madde och jag häcken av oss i måndags för att bli klara med skoltidningen, och i tisdags gick vi och simmade vilket även det gjorde mig helt slut.
Men så igår, när jag väl hade slutat sväva omkring på mitt eget lilla rosa moln ihop med MVG:t på min engelska novell så skulle jag ju ta tag i det som borde varit fredagens rubrik. Och då FÖRSVINNER halva blogginlägget. Vilket ledde till att jag gick och la mig istället. Vaknade klockan åtta i morse, en halvtimme för sent, och gjorde bedömningen att jag inte skulle hinna äta någon frukost. Så jag åkte in till skolan, halvdöd, träffade Madde och fixade lite inför tryckandet av vår skoltidning och sprang (nåja, rörde mig i rask takt i alla fall) bort till Hemköp och köpte en kexchoklad och en drickyoghurt som fick utgöra min frukost.
Inte nog med att jag försover mig för första gången på typ... någonsin... det var dessutom TVUNGET att hända en dag när jag hade engelska direkt på mogonen. Lyckligtvs så skulle ju Steven, som vi har i engelska den här terminen, iväg på något annat viktigt så vi fick jobba självständigt under lektionen. Så det gjorde inget om jag var sen, tänkte jag. Sen kom jag på att det naturligtvis hade varit någon där och tagit närvaron när jag var på Hemköp och jagade frallor (som kexchokladen fick ersätta).
Och mycket riktigt, väl i klassrummet möts jag av beskedet att Helen, vår ordinarie engelskalärare, var och tog närvaron i början av lektionen.
"Jag sa att du skulle komma strax, för jag antog att du inte var sjuk." sa Isabelle, min räddande ängel i det här sammanhanget. Och nej, jag är ingen plugghäst. Men engelskan betyder allt. Jag KAN inte få frånvaro.
Det fick jag inte heller, för Helen kom tillbaka och då skyndande jag mig att säga: "I'm sorry I was late, I had to buy breakfast." Jag tror faktiskt inte att hon såg ens hälften så allvarligt på min sena ankomst som jag själv gjorde.
Magen skrek efter näring, trots min hastigt inhandlade frukost, men redan när jag vaknade och fattade beslutet att inte äta frukost så hade jag utsett dagens andra räddande änglar: Erik och Calle i trean, som i brist på sysselsättning under PA-dagarna eftersom de är klara med sina projektarbeten, eller bara omtanke om oss i de lägre årskurserna, har startat en våffelservering i uppehållsrummet. Så på första rasten svävade jag en trappa upp, betalade tio kronor och satt sedan och stirrade på Erik ända tills han var färdig med min underbara våffla med sylt, grädde och socker. Jag lovar, jag har aldrig ätit godare våfflor än de som serverats i uppehållsrummet dessa två dagar. Jag kunde inte sluta tacka Erik och Calle.
Usch, jag ska aldrig mer försova mig. Jag har varit i total obalans hela dagen. Nu har jag dock programerat min mobiltelefon att skratta ondskefullt klockan fem i halv åtta varje vardagmorgon, så att det inte ska behöva hända igen.
Ja, dagens rubrik ja. Eller snarare fredagens. Har jag verkligen inte bloggat på en vecka? Tragiskt.
Jag har valt ut tio låtar som betyder lite extra mycket för mig.
We're From Barcelona - I'm From Barcelona
Fråga inte vad som är låten och vad som är gruppen, för det håller jag knappt koll på själv. Sista kvällen med mina älskade spanjorer spelade någon den här på gitarr, och jag tyckte att den sammanfattade hela veckan.
”I’m gonna sing this song with all of my friends, and we’re I’m from Barcelona
Love is a feeling that we don’t understand, but we’re gonna give it to you
We’ll aim for the stars, we’ll aim for your heart when the night comes
And we’ll bring you love, you’ll be one of us, when the night comes”
Varje gång jag hör den här låten är jag tillbaka i skolans aula den där sista kvällen, ser deras ansikten, hör deras röster och känner deras kramar. Mina spanjorer.
Me Gustas Tu - Banda Duck Latino
Som alla vet hade vi spanska på torsdagmornar i ettan. Och för att muntra upp oss och kanske få oss en aning mer motiverade brukade läraren spela diverse skumma spanska låtar för oss, bland annat den här. "Me gustas tu" betyder "Jag gillar dig" och texten är sällsynt meningslös. "Vad är klockan, min älskling? Jag gillar morgondagen, jag gillar dig. Jag gillar havet, jag gillar dig. Jag gillar natten, jag gillar dig. Jag gillar gitarren, jag gillar dig." Och så Isabelles favorit: "Jag gillar Marijuana, jag gillar dig" (enligt läraren syftar det ju på namnet och inte på knarket, men det är ändå kul).
Nej, spanskan var inte särskilt seriös ens då. Men jag gillar ändå den här låten, för jag kan riktigt se Isabelle sitta där och skratta åt delen med Marijuana.
I Need Some Sleep - Eels
Jag sov över hos Josse för första eller andra gången. Vi satt vid datorn och lyssnade på en massa fina låtar, bland annat den här. Jag var ganska trött och behövde nog själv lite sömn, men något med hela stämningen fastnade i just den här låten. Natten, gatlyktorna utanför, tröttheten, stjärnorna och vänskapen. En vacker känsla.
Airplanes - B.o.B
Vi satt ett helt dygn i ett golfhus i Gullringen och spelade The Sims på varsin laptop. Det var sommar då och till slut visste vi inte vad som var natt och vad som var dag. När man inte sover finns det ingen skillnad längre, allting flyter ihop till en grå och utdragen verklighet. Spelen var vår verklighet.
Och den känslan fastnade i den här låten. Den då skillnaden mellan natt och dag eliminerades.
Rise To The Occassion - BWO
BWO var mitt liv. Deras musik blev min verklighet när den andra var för mörk, somrarna framför en scen blev vad jag levde för.
Men allt tar slut. Och det är inte helt smärtfritt, lika lite som att lyssna på den här låten. För när jag hör den så står jag där igen, längst framme vid scenen, med musiken dunkande genom kroppen. Jag sluter ögonen och är där igen.
Transmetropolis - Alcazar
En gång i tiden bodde jag i Vimmerby och dagspendlade till skolan. Vilket betydde att jag kom försent så gott som varje dag, mer eller mindre beroende på hur (läs: om) tågen gick. Vissa mornar valde jag då, plugghäst som jag är, att ta ett tidigare tåg. Det fanns två alternativ: ta tåget som gick halv åtta och kom försent, eller ta tåget som gick klockan sex och var på skolan först av alla.
Det enda bra med det tidiga tåget var känslan av att se hur det ljusnade ute, vara med när natten långsamt övergick i dag. Jag lyssnade på den här låten första gången jag åkte det tåget. När dimman lättade övergick mörkret långsamt i ljus. Det var nästan magiskt.
Barbie Girl - Aqua
2011 blev den nya starten jag behövde. Jag och mina Finaste, Josselyn och Maddelyn, hade världens finaste nyårshelg. Och en stor del av den spenderades framför min brorsas kareoke-spel, då vi bland annat sjöng den här låten. Jag tvingade min bror att sjunga hela den i falsett, det var bland det roligaste jag någonsin hört.
Welcome To My Life - Simple Plan
Min bror igen. Jag var kanske femton år och han bad mig lyssna på den här låten, sa att han hade tänkt på mig när han hörde den.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Älskade lillebror, det var så fint. Och den var som om den här låten verkligen var skriven för mig. Jag tänker fortfarande på dig när jag lyssnar på den. Och på mörka tider som är över för evigt nu.
Russian Roulette - Rihanna
Ja, någon låt ska man lyssna på när man flyttar hemifrån. I den här finns Allt: känslan av att köpa min egen mat på ICA för första gången. Havregrynsgröten jag åt så mycket i början. Vinden i håret när jag cyklade till skolan. Första natten i min nya säng. Känslan av att bli vuxen, skulle jag vilja säga att det är.
Töntarna - Kent
Vi hade medeltidsrollspel den dagen. Det regnade och vi tappade ägg, åt körsbärstomater, avrättade två av våra lärare som spelade onda kardinaler, diskuterade kristendom och synd. Vi var bönder, adelsmän, hantverkare, klosterfolk, handelsmän och kyrkfolk. Vi hade skapat våra egna karaktärer som vi spelade en hel dag, i Vreta Kloster. Min karaktär hette Ylva och var en stackars förtryck bondpiga som drömde om uppror mot herrskapet på gården och frihet och lika värde för alla människor, oavsett ställning i samhället. Jag blev mycket fäst vid Ylva och tänker fortfarande på henne ibland, undrar hur det gick för henne. Jag tror hon fick sin frihet till slut, hon var en stark och självständig ung kvinna.
Den kvällen lyssnade jag på den här låten. Så allt bevarades i den. Gräset, de krossade äggen, regnet, säckväven mot min hud och känslan av medeltid. Och, inte minst, min Ylva.
Men så igår, när jag väl hade slutat sväva omkring på mitt eget lilla rosa moln ihop med MVG:t på min engelska novell så skulle jag ju ta tag i det som borde varit fredagens rubrik. Och då FÖRSVINNER halva blogginlägget. Vilket ledde till att jag gick och la mig istället. Vaknade klockan åtta i morse, en halvtimme för sent, och gjorde bedömningen att jag inte skulle hinna äta någon frukost. Så jag åkte in till skolan, halvdöd, träffade Madde och fixade lite inför tryckandet av vår skoltidning och sprang (nåja, rörde mig i rask takt i alla fall) bort till Hemköp och köpte en kexchoklad och en drickyoghurt som fick utgöra min frukost.
Inte nog med att jag försover mig för första gången på typ... någonsin... det var dessutom TVUNGET att hända en dag när jag hade engelska direkt på mogonen. Lyckligtvs så skulle ju Steven, som vi har i engelska den här terminen, iväg på något annat viktigt så vi fick jobba självständigt under lektionen. Så det gjorde inget om jag var sen, tänkte jag. Sen kom jag på att det naturligtvis hade varit någon där och tagit närvaron när jag var på Hemköp och jagade frallor (som kexchokladen fick ersätta).
Och mycket riktigt, väl i klassrummet möts jag av beskedet att Helen, vår ordinarie engelskalärare, var och tog närvaron i början av lektionen.
"Jag sa att du skulle komma strax, för jag antog att du inte var sjuk." sa Isabelle, min räddande ängel i det här sammanhanget. Och nej, jag är ingen plugghäst. Men engelskan betyder allt. Jag KAN inte få frånvaro.
Det fick jag inte heller, för Helen kom tillbaka och då skyndande jag mig att säga: "I'm sorry I was late, I had to buy breakfast." Jag tror faktiskt inte att hon såg ens hälften så allvarligt på min sena ankomst som jag själv gjorde.
Magen skrek efter näring, trots min hastigt inhandlade frukost, men redan när jag vaknade och fattade beslutet att inte äta frukost så hade jag utsett dagens andra räddande änglar: Erik och Calle i trean, som i brist på sysselsättning under PA-dagarna eftersom de är klara med sina projektarbeten, eller bara omtanke om oss i de lägre årskurserna, har startat en våffelservering i uppehållsrummet. Så på första rasten svävade jag en trappa upp, betalade tio kronor och satt sedan och stirrade på Erik ända tills han var färdig med min underbara våffla med sylt, grädde och socker. Jag lovar, jag har aldrig ätit godare våfflor än de som serverats i uppehållsrummet dessa två dagar. Jag kunde inte sluta tacka Erik och Calle.
Usch, jag ska aldrig mer försova mig. Jag har varit i total obalans hela dagen. Nu har jag dock programerat min mobiltelefon att skratta ondskefullt klockan fem i halv åtta varje vardagmorgon, så att det inte ska behöva hända igen.
Ja, dagens rubrik ja. Eller snarare fredagens. Har jag verkligen inte bloggat på en vecka? Tragiskt.
Jag har valt ut tio låtar som betyder lite extra mycket för mig.
We're From Barcelona - I'm From Barcelona
Fråga inte vad som är låten och vad som är gruppen, för det håller jag knappt koll på själv. Sista kvällen med mina älskade spanjorer spelade någon den här på gitarr, och jag tyckte att den sammanfattade hela veckan.
”I’m gonna sing this song with all of my friends, and we’re I’m from Barcelona
Love is a feeling that we don’t understand, but we’re gonna give it to you
We’ll aim for the stars, we’ll aim for your heart when the night comes
And we’ll bring you love, you’ll be one of us, when the night comes”
Varje gång jag hör den här låten är jag tillbaka i skolans aula den där sista kvällen, ser deras ansikten, hör deras röster och känner deras kramar. Mina spanjorer.
Me Gustas Tu - Banda Duck Latino
Som alla vet hade vi spanska på torsdagmornar i ettan. Och för att muntra upp oss och kanske få oss en aning mer motiverade brukade läraren spela diverse skumma spanska låtar för oss, bland annat den här. "Me gustas tu" betyder "Jag gillar dig" och texten är sällsynt meningslös. "Vad är klockan, min älskling? Jag gillar morgondagen, jag gillar dig. Jag gillar havet, jag gillar dig. Jag gillar natten, jag gillar dig. Jag gillar gitarren, jag gillar dig." Och så Isabelles favorit: "Jag gillar Marijuana, jag gillar dig" (enligt läraren syftar det ju på namnet och inte på knarket, men det är ändå kul).
Nej, spanskan var inte särskilt seriös ens då. Men jag gillar ändå den här låten, för jag kan riktigt se Isabelle sitta där och skratta åt delen med Marijuana.
I Need Some Sleep - Eels
Jag sov över hos Josse för första eller andra gången. Vi satt vid datorn och lyssnade på en massa fina låtar, bland annat den här. Jag var ganska trött och behövde nog själv lite sömn, men något med hela stämningen fastnade i just den här låten. Natten, gatlyktorna utanför, tröttheten, stjärnorna och vänskapen. En vacker känsla.
Airplanes - B.o.B
Vi satt ett helt dygn i ett golfhus i Gullringen och spelade The Sims på varsin laptop. Det var sommar då och till slut visste vi inte vad som var natt och vad som var dag. När man inte sover finns det ingen skillnad längre, allting flyter ihop till en grå och utdragen verklighet. Spelen var vår verklighet.
Och den känslan fastnade i den här låten. Den då skillnaden mellan natt och dag eliminerades.
Rise To The Occassion - BWO
BWO var mitt liv. Deras musik blev min verklighet när den andra var för mörk, somrarna framför en scen blev vad jag levde för.
Men allt tar slut. Och det är inte helt smärtfritt, lika lite som att lyssna på den här låten. För när jag hör den så står jag där igen, längst framme vid scenen, med musiken dunkande genom kroppen. Jag sluter ögonen och är där igen.
Transmetropolis - Alcazar
En gång i tiden bodde jag i Vimmerby och dagspendlade till skolan. Vilket betydde att jag kom försent så gott som varje dag, mer eller mindre beroende på hur (läs: om) tågen gick. Vissa mornar valde jag då, plugghäst som jag är, att ta ett tidigare tåg. Det fanns två alternativ: ta tåget som gick halv åtta och kom försent, eller ta tåget som gick klockan sex och var på skolan först av alla.
Det enda bra med det tidiga tåget var känslan av att se hur det ljusnade ute, vara med när natten långsamt övergick i dag. Jag lyssnade på den här låten första gången jag åkte det tåget. När dimman lättade övergick mörkret långsamt i ljus. Det var nästan magiskt.
Barbie Girl - Aqua
2011 blev den nya starten jag behövde. Jag och mina Finaste, Josselyn och Maddelyn, hade världens finaste nyårshelg. Och en stor del av den spenderades framför min brorsas kareoke-spel, då vi bland annat sjöng den här låten. Jag tvingade min bror att sjunga hela den i falsett, det var bland det roligaste jag någonsin hört.
Welcome To My Life - Simple Plan
Min bror igen. Jag var kanske femton år och han bad mig lyssna på den här låten, sa att han hade tänkt på mig när han hörde den.
Do you ever feel like breaking down?
Do you ever feel out of place?
Like somehow you just don't belong
And no one understands you
Do you ever wanna runaway?
Do you lock yourself in your room?
With the radio on turned up so loud
That no one hears you screaming
No you don't know what it's like
When nothing feels all right
You don't know what it's like
To be like me
To be hurt
To feel lost
To be left out in the dark
To be kicked when you're down
To feel like you've been pushed around
To be on the edge of breaking down
And no one's there to save you
No you don't know what it's like
Welcome to my life
Älskade lillebror, det var så fint. Och den var som om den här låten verkligen var skriven för mig. Jag tänker fortfarande på dig när jag lyssnar på den. Och på mörka tider som är över för evigt nu.
Russian Roulette - Rihanna
Ja, någon låt ska man lyssna på när man flyttar hemifrån. I den här finns Allt: känslan av att köpa min egen mat på ICA för första gången. Havregrynsgröten jag åt så mycket i början. Vinden i håret när jag cyklade till skolan. Första natten i min nya säng. Känslan av att bli vuxen, skulle jag vilja säga att det är.
Töntarna - Kent
Vi hade medeltidsrollspel den dagen. Det regnade och vi tappade ägg, åt körsbärstomater, avrättade två av våra lärare som spelade onda kardinaler, diskuterade kristendom och synd. Vi var bönder, adelsmän, hantverkare, klosterfolk, handelsmän och kyrkfolk. Vi hade skapat våra egna karaktärer som vi spelade en hel dag, i Vreta Kloster. Min karaktär hette Ylva och var en stackars förtryck bondpiga som drömde om uppror mot herrskapet på gården och frihet och lika värde för alla människor, oavsett ställning i samhället. Jag blev mycket fäst vid Ylva och tänker fortfarande på henne ibland, undrar hur det gick för henne. Jag tror hon fick sin frihet till slut, hon var en stark och självständig ung kvinna.
Den kvällen lyssnade jag på den här låten. Så allt bevarades i den. Gräset, de krossade äggen, regnet, säckväven mot min hud och känslan av medeltid. Och, inte minst, min Ylva.
Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Erkänn att jag ändå är ganska bra på det här med att blogga varje dag? :)
Josselyn och Maddelyn, finaste.
The Almost Spanish Week.
Min finaste oh så saknade Johanna gjorde det här kortet till mig när jag fyllde år. Jag blev nästan tårögd.
Och så åkte vi ut till Vreta Kloster och lekte att vi levde på medeltiden hela dagen. Vi har troligt roligaste i världen på min skola.
Skrivarläger 2008 och en promenad i regnet. Hanna, Madde, Fanny, Lova och Jana, jag glömmer er aldrig.
Bästaste Elise och jag i ett sorgligt farväl.
FU i Stockholm, där jag vann en helgkurs i poesi. Detta var alltså innan jag började gymnasiet. Det måste ha varit ett tecken.
Skrivarläger 2009, då vi var som syskon. Finaste Karolina, Masi, Eva, Tetti, Fanny, Melinda, Linn, Y och Lova.
Älgen Harald, min älskling och första pojkvän.
Ja, jag älskar min skola. Jag gör faktiskt det.
Sommar i Skåne med min familj, så långt bortom alla världens bekymmer.
Skolavslutningen i ettan med mina älskade vänner. Notera att jag och Isabelle redan har hittat något som är mer intressant än kameran. Det är det jag älskar med den här bilden.
Liseberg 30 maj 2008, stans största BWO-fans framför scenen.
Tidernas mest misslyckade idolbild (till höger ser ni Marina Schiptjenko, idolen, och till väster min arm eftersom resten av mig är på väg ut ur bild) och ändå skrattar jag varje gång jag ser den. Så mycket minnen, så mycket kärlek.
Josselyn och Maddelyn, finaste.
The Almost Spanish Week.
Min finaste oh så saknade Johanna gjorde det här kortet till mig när jag fyllde år. Jag blev nästan tårögd.
Och så åkte vi ut till Vreta Kloster och lekte att vi levde på medeltiden hela dagen. Vi har troligt roligaste i världen på min skola.
Skrivarläger 2008 och en promenad i regnet. Hanna, Madde, Fanny, Lova och Jana, jag glömmer er aldrig.
Bästaste Elise och jag i ett sorgligt farväl.
FU i Stockholm, där jag vann en helgkurs i poesi. Detta var alltså innan jag började gymnasiet. Det måste ha varit ett tecken.
Skrivarläger 2009, då vi var som syskon. Finaste Karolina, Masi, Eva, Tetti, Fanny, Melinda, Linn, Y och Lova.
Älgen Harald, min älskling och första pojkvän.
Ja, jag älskar min skola. Jag gör faktiskt det.
Sommar i Skåne med min familj, så långt bortom alla världens bekymmer.
Skolavslutningen i ettan med mina älskade vänner. Notera att jag och Isabelle redan har hittat något som är mer intressant än kameran. Det är det jag älskar med den här bilden.
Liseberg 30 maj 2008, stans största BWO-fans framför scenen.
Tidernas mest misslyckade idolbild (till höger ser ni Marina Schiptjenko, idolen, och till väster min arm eftersom resten av mig är på väg ut ur bild) och ändå skrattar jag varje gång jag ser den. Så mycket minnen, så mycket kärlek.
Dag 4 - Ett intresse jag har
Det är bara en termin och jag börjar sakta men säkert acceptera det. Men jag tänker inte sätta hans papper bredvid Hennes, det skulle bara kännas fel. Och jag ju inte gärna köpa en ny pärm. Så jag köpte en plastficka för fem kronor på BokMedia och satte hans papper i.
Jag satte mig och tittade igenom pärmen. Jag trodde att det skulle göra ont, men tvärtom satt jag där med ett fånigt leende på läpparna som bara växte och växte efersom jag mindes allt så tydligt. Varje papper, varje uppgift vi gjorde, varje engelskalektion i hela ettan och första terminen i tvåan. Och varje "Very good" och "Well done" värme mer än alla MVG i världen, för det var hon som lärde mig att språk handlar om så mycket mer än betyg. På de äldsta texterna stod det till och med att hon såg fram emot att få läsa mer från mig.
Nej, ingen är som du, Helen.
Sen var det ju dagens rubrik, ja. Jag satt länge och väl och funderade på om jag egentligen har några andra intressen än engelska språket. Skrivandet, förstås, men det pratar jag redan så mycket om. Hela vitsen med de här rubrikerna måste väl ändå vara att berätta något nytt, eller hur?
Sen kom jag på att jag alltid har tyckt att det är väldigt spännande med historia. Fast inte nödvändigtvis på det sättet den berättas i skolböcker, jag gillar att se och uppleva.
Min familj åker ofta på semester. Inte utomlands, men till diverse ställen i Sverige. Och det är alltid mamma som planerar vad vi ska göra.
Min mamma gillar två saker: kyrkor och gamla slott. Därför kollar hon alltid nogrannt hur det är med utbudet av dessa på alla ställen dit vi ska. Kyrkor har jag helt ärligt börjat tröttna på (förlåt mamma, men de ser faktiskt i stort sätt likadana ut överallt), men jag säger aldrig nej till ett slott. Förhoppningsvis är det också en bra guide som brinner för det de berättar om och gör det levande. Vi brukar generellt ha tur med guider, jag och min familj. Bara en gång, på ett kloster någonstans, fick vi en riktigt sur kärring som på ett obehagligt sätt påminde mig om franskaläraren på Vimmerby Gymnasium. Det förstörde tyvärr hela upplevelsen med det klostret, denna guide är det absolut enda jag kommer ihåg. Men en annan härlig egenskap vi har i min familj är att vi kan göra en bra historia av precis allt, så nu för tiden berättar vi historien om Gräsliga Gunnel På Klostret för alla som vill höra.
Det här med rubriker är mycket svårare än jag någonsin trott. Det kräver eftertanke, att man känner sig själv.
Men det blir blogginlägg. Och alltid är det väl någon som läser dem.
Jag satte mig och tittade igenom pärmen. Jag trodde att det skulle göra ont, men tvärtom satt jag där med ett fånigt leende på läpparna som bara växte och växte efersom jag mindes allt så tydligt. Varje papper, varje uppgift vi gjorde, varje engelskalektion i hela ettan och första terminen i tvåan. Och varje "Very good" och "Well done" värme mer än alla MVG i världen, för det var hon som lärde mig att språk handlar om så mycket mer än betyg. På de äldsta texterna stod det till och med att hon såg fram emot att få läsa mer från mig.
Nej, ingen är som du, Helen.
Sen var det ju dagens rubrik, ja. Jag satt länge och väl och funderade på om jag egentligen har några andra intressen än engelska språket. Skrivandet, förstås, men det pratar jag redan så mycket om. Hela vitsen med de här rubrikerna måste väl ändå vara att berätta något nytt, eller hur?
Sen kom jag på att jag alltid har tyckt att det är väldigt spännande med historia. Fast inte nödvändigtvis på det sättet den berättas i skolböcker, jag gillar att se och uppleva.
Min familj åker ofta på semester. Inte utomlands, men till diverse ställen i Sverige. Och det är alltid mamma som planerar vad vi ska göra.
Min mamma gillar två saker: kyrkor och gamla slott. Därför kollar hon alltid nogrannt hur det är med utbudet av dessa på alla ställen dit vi ska. Kyrkor har jag helt ärligt börjat tröttna på (förlåt mamma, men de ser faktiskt i stort sätt likadana ut överallt), men jag säger aldrig nej till ett slott. Förhoppningsvis är det också en bra guide som brinner för det de berättar om och gör det levande. Vi brukar generellt ha tur med guider, jag och min familj. Bara en gång, på ett kloster någonstans, fick vi en riktigt sur kärring som på ett obehagligt sätt påminde mig om franskaläraren på Vimmerby Gymnasium. Det förstörde tyvärr hela upplevelsen med det klostret, denna guide är det absolut enda jag kommer ihåg. Men en annan härlig egenskap vi har i min familj är att vi kan göra en bra historia av precis allt, så nu för tiden berättar vi historien om Gräsliga Gunnel På Klostret för alla som vill höra.
Det här med rubriker är mycket svårare än jag någonsin trott. Det kräver eftertanke, att man känner sig själv.
Men det blir blogginlägg. Och alltid är det väl någon som läser dem.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Jag antar att det inte är helt ovanligt att börja prata högt för sig själv när man bor ensam. Men att börja prata engelska med sig själv måste väl ändå höra till det mindre vanliga?
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
Dag 2 - Därför bloggar jag
Det började på bilddagboken. Jag var femton år och hade alldeles för mycket tankar och åsikter och nästan inga kompisar.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Dag 1 - Det här är jag.
Ja, alla människor spelar olika roller. Världen är en enda teaterscen.
Jag tänkte på det där jag satt mitt emot henne. Jag skulle rita upp några av de roller jag spelade, och sen vem jag var bakom dem.
Rollerna var lätta: det var den glada och utåtriktade, lite galna. Den duktiga, ansvarstagande. Och så Skuggan, hon som inte syns och egentligen inte vill vara där alls och därför gör sig osynlig för att överleva. Tack och lov behöver jag inte spela den rollen längre.
Sen satt jag länge och väl och funderade på vem jag egentligen var, och det enda som dök upp i mitt huvud var bilden av igelkotten. Den jag använde sist jag skulle svara på vem jag egentligen var, då på engelska i skrift. Så jag ritade den och beskrev sen för henne hur jag vänder taggarna utåt när jag känner mig hotad, när någon försöker komma för nära. Hur taggarna skyddar min insida, den mjuka och ömtåliga. Fragile, var ordet jag tog till. Jag står fast vid att det inte finns någon bra motsvarighet på svenska, men Fragile säger allt. Det är något skört och vackert som lätt går sönder.
De människor som kommer innanför taggarna möter en mjuk och varm insida, men det är långt ifrån alla som kommer så nära. För taggarna avskräcker dem.
Jag lärde mig en del om både henne och mig själv den kvällen.
Jag tänkte på det där jag satt mitt emot henne. Jag skulle rita upp några av de roller jag spelade, och sen vem jag var bakom dem.
Rollerna var lätta: det var den glada och utåtriktade, lite galna. Den duktiga, ansvarstagande. Och så Skuggan, hon som inte syns och egentligen inte vill vara där alls och därför gör sig osynlig för att överleva. Tack och lov behöver jag inte spela den rollen längre.
Sen satt jag länge och väl och funderade på vem jag egentligen var, och det enda som dök upp i mitt huvud var bilden av igelkotten. Den jag använde sist jag skulle svara på vem jag egentligen var, då på engelska i skrift. Så jag ritade den och beskrev sen för henne hur jag vänder taggarna utåt när jag känner mig hotad, när någon försöker komma för nära. Hur taggarna skyddar min insida, den mjuka och ömtåliga. Fragile, var ordet jag tog till. Jag står fast vid att det inte finns någon bra motsvarighet på svenska, men Fragile säger allt. Det är något skört och vackert som lätt går sönder.
De människor som kommer innanför taggarna möter en mjuk och varm insida, men det är långt ifrån alla som kommer så nära. För taggarna avskräcker dem.
Jag lärde mig en del om både henne och mig själv den kvällen.
Ingen Rubrik
Hej mina trogna läsare. Jag lovade ju att jag skulle börja blogga varje dag, så nu får jag väl se till att hålla det löftet. Dock har det inte hänt särskilt mycket av intresse idag: jag har dammsugit, lärt mig några nya franska verbformer och kontaterat att det är mycket roligt att driva en skoltidning. När Madde och jag stack in huvudet i deras klassrum tystnade alla ettor, som om de väntade på att vi hade något viktigt att säga. Det hade vi tyvärr inte, vi skulle bara ta lite bilder. Men våra ettor är söta.
För övrigt hittade jag en ny kul grej på min gamla friend-of-a-friend Elin/Alice/Miranos blogg (jag vet aldrig riktigt vilket namn jag ska benämna henne med; internetaliaset jag lärde känna henne under, förnamnet som dolde sig där bakom eller förnamnet hon sedan bytte till). Det går ut på att man har trettio rubriker, en för varje dag.
Dag 1 - Det här är jag.
Dag 2 - Därför bloggar jag.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Dag 4 - Ett intresse jag har.
Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Dag 7 - I min handväska.
Dag 8 - Något jag brukar göra på måndagar.
Dag 9 - Det här får mig att må bra.
Dag 10 - Min musiksmak.
Dag 11 - Någon jag vill byta liv med för en dag, och varför.
Dag 12 - Min önskelista.
Dag 13 - Den här boken läser jag just nu.
Dag 14 - Mitt första husdjur.
Dag 15 - En favoritfilm.
Dag 16 - Så här var jag som barn.
Dag 17 - Det här drömmer jag om.
Dag 18 - Min första kyss.
Dag 19 - Mitt favoritminne.
Dag 20 - En plats jag tycker om.
Dag 21 - Jag skulle inte klara mig utan.
Dag 22 - Det här är ett problem.
Dag 23 - Vad kärlek är.
Dag 24 - Min tro.
Dag 25 - Det här saknar jag.
Dag 26 - Det här ångrar jag.
Dag 27 - Det här är jag rädd för.
Dag 28 - Tre saker ni inte visste om mig.
Dag 29 - Ett ögonblick.
Dag 30 - Månaden som gått i bilder.
Jag funderar på att göra det, faktiskt. Vad tycker ni? Det kanske skulle ge er en helt ny chans att lära känna mig. Men i så fall kommer jag naturligtvis att göra det på mitt eget sätt, det vill säga färre beskrivningar och fler texter ryckta ur sitt sammanhang. Det kan bli spännande.
Förlåt för innehållslöst inlägg. Det ska bli bättre.
För övrigt hittade jag en ny kul grej på min gamla friend-of-a-friend Elin/Alice/Miranos blogg (jag vet aldrig riktigt vilket namn jag ska benämna henne med; internetaliaset jag lärde känna henne under, förnamnet som dolde sig där bakom eller förnamnet hon sedan bytte till). Det går ut på att man har trettio rubriker, en för varje dag.
Dag 1 - Det här är jag.
Dag 2 - Därför bloggar jag.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Dag 4 - Ett intresse jag har.
Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Dag 7 - I min handväska.
Dag 8 - Något jag brukar göra på måndagar.
Dag 9 - Det här får mig att må bra.
Dag 10 - Min musiksmak.
Dag 11 - Någon jag vill byta liv med för en dag, och varför.
Dag 12 - Min önskelista.
Dag 13 - Den här boken läser jag just nu.
Dag 14 - Mitt första husdjur.
Dag 15 - En favoritfilm.
Dag 16 - Så här var jag som barn.
Dag 17 - Det här drömmer jag om.
Dag 18 - Min första kyss.
Dag 19 - Mitt favoritminne.
Dag 20 - En plats jag tycker om.
Dag 21 - Jag skulle inte klara mig utan.
Dag 22 - Det här är ett problem.
Dag 23 - Vad kärlek är.
Dag 24 - Min tro.
Dag 25 - Det här saknar jag.
Dag 26 - Det här ångrar jag.
Dag 27 - Det här är jag rädd för.
Dag 28 - Tre saker ni inte visste om mig.
Dag 29 - Ett ögonblick.
Dag 30 - Månaden som gått i bilder.
Jag funderar på att göra det, faktiskt. Vad tycker ni? Det kanske skulle ge er en helt ny chans att lära känna mig. Men i så fall kommer jag naturligtvis att göra det på mitt eget sätt, det vill säga färre beskrivningar och fler texter ryckta ur sitt sammanhang. Det kan bli spännande.
Förlåt för innehållslöst inlägg. Det ska bli bättre.
Är du säker på att denna blogg fortfarande existerar när du klickar bort den?
"... vad han alltså ville få sagt var att vi inte kan vara säkra på någonting. Om vi inte ser någonting, hur vet vi då att det existerar?"
"Men hallå, vänta lite." invände Sofia A. "Jag träffar ju inte Isabelle särskilt ofta eftersom hon bor i Motala, menar du att jag inte kan vara säker på att hon existerar då?"
"Hm, intressant. Ni får införa någon typ av telefonkedja: 'Har du sett Isabelle idag? Jag är inte säker på att hon existerar längre.'".
"... om ett träd faller i skogen, fast ingen hör det falla, har det då fallit? Och har det hörts om ingen hör det?"
"... den här stolen kanske inte alls finns, den kanske är en illusion. Vi kanske är höga på något allihop och bara inbillar oss att den finns där."
Blundar man så slutar saker att finnas. När du sen öppnar ögonen så finns de igen, men ingen kan bevisa att de har funnits medan du blundade.
Isabelle hade ett annat exempel: "Men... just nu ser jag ju bara Nicolinas överkropp, hur kan jag då vara säker på att hon har ben?"
Nicolina tittade ner på sina ben under bordet, som för att försäkra sig om att de fortfarande fanns där. Flera av oss insåg att vi inte hade träffat våra föräldrar sen i morse, hur visste vi då att de existerade? Själv hade jag inte träffat min familj sen i lördags. Inte förrän vid lunchen dök en annan, jätteskön tanke upp: alla hemska människor som jag inte har träffat sen högstadiet, de existerar inte. Inte vimarskolan heller, för den delen.
Sen gick Janne ut ur klassrummet en stund, då kom vi fram till att han inte existerade längre och att vi därför inte hade någon lektion.
Det var inte filosofi, det var kultur- och idéhistoria, men det hela var mycket intressant.
"Men hallå, vänta lite." invände Sofia A. "Jag träffar ju inte Isabelle särskilt ofta eftersom hon bor i Motala, menar du att jag inte kan vara säker på att hon existerar då?"
"Hm, intressant. Ni får införa någon typ av telefonkedja: 'Har du sett Isabelle idag? Jag är inte säker på att hon existerar längre.'".
"... om ett träd faller i skogen, fast ingen hör det falla, har det då fallit? Och har det hörts om ingen hör det?"
"... den här stolen kanske inte alls finns, den kanske är en illusion. Vi kanske är höga på något allihop och bara inbillar oss att den finns där."
Blundar man så slutar saker att finnas. När du sen öppnar ögonen så finns de igen, men ingen kan bevisa att de har funnits medan du blundade.
Isabelle hade ett annat exempel: "Men... just nu ser jag ju bara Nicolinas överkropp, hur kan jag då vara säker på att hon har ben?"
Nicolina tittade ner på sina ben under bordet, som för att försäkra sig om att de fortfarande fanns där. Flera av oss insåg att vi inte hade träffat våra föräldrar sen i morse, hur visste vi då att de existerade? Själv hade jag inte träffat min familj sen i lördags. Inte förrän vid lunchen dök en annan, jätteskön tanke upp: alla hemska människor som jag inte har träffat sen högstadiet, de existerar inte. Inte vimarskolan heller, för den delen.
Sen gick Janne ut ur klassrummet en stund, då kom vi fram till att han inte existerade längre och att vi därför inte hade någon lektion.
Det var inte filosofi, det var kultur- och idéhistoria, men det hela var mycket intressant.
Gott nytt 2011
När jag var liten frågade någon av mina föräldrar om jag ville vara uppe till tolv på nyårsafton.
"Ser man när det nya året kommer?"
"Nej, det gör man inte."
"Nähä, då går jag och lägger mig."
Det syntes inte den här gången heller. Allt var som vanligt, bara två visare på en klocka berättade för oss att vi gick in i ett nytt år.
Men var det ändå inte något som var annorlunda? Slutet på något, och början på något annat?
Nej, vi lovade inte att börja motionera varje dag och sluta äta godis och gå ner tio kilo i vikt. Men jag lovade mig
själv att börja drömma och fortsätta hoppas. Att le mer och tänka mindre. Kanske att vara lite gladare.
Framför en kamera spelade vi in nyårshälsningar. Jag babblade på utan att veta riktigt vad jag skulle säga. Vad hade jag att säga om 2010? Om 2011 som komma skulle? Inte mycket. Jag ville varken se framåt eller bakåt, tyckte nuet var helt perfekt. Med mina vänner och den sprakande brasan.
Sen påminde Madde mig om att det är i år jag får åka till Brighton, vilket resulterade i att min nyårshälsning slutar med "JAAAAAA, JAG SKA TILL BRIGHTON! JAAAAA!"
Vi spelade ett kareokespel och jag tvingade min bror att sjunga hela "Barbie Girl" i falsett. Madde och jag gjorde det till vår grej att sjunga låtar vi inte kunde och helst aldrig hade hört förrut, det blev roligare så. Josse var duktig. Sen filmade vi mer, spelade spel, såg på film och skrattade. Och öppnade oss, delade våra liv med varandra. Bit för bit.
2011 kommer bli ett bra år. Det började så bra som ett år bara kan börja.
"Ser man när det nya året kommer?"
"Nej, det gör man inte."
"Nähä, då går jag och lägger mig."
Det syntes inte den här gången heller. Allt var som vanligt, bara två visare på en klocka berättade för oss att vi gick in i ett nytt år.
Men var det ändå inte något som var annorlunda? Slutet på något, och början på något annat?
Nej, vi lovade inte att börja motionera varje dag och sluta äta godis och gå ner tio kilo i vikt. Men jag lovade mig
själv att börja drömma och fortsätta hoppas. Att le mer och tänka mindre. Kanske att vara lite gladare.
Framför en kamera spelade vi in nyårshälsningar. Jag babblade på utan att veta riktigt vad jag skulle säga. Vad hade jag att säga om 2010? Om 2011 som komma skulle? Inte mycket. Jag ville varken se framåt eller bakåt, tyckte nuet var helt perfekt. Med mina vänner och den sprakande brasan.
Sen påminde Madde mig om att det är i år jag får åka till Brighton, vilket resulterade i att min nyårshälsning slutar med "JAAAAAA, JAG SKA TILL BRIGHTON! JAAAAA!"
Vi spelade ett kareokespel och jag tvingade min bror att sjunga hela "Barbie Girl" i falsett. Madde och jag gjorde det till vår grej att sjunga låtar vi inte kunde och helst aldrig hade hört förrut, det blev roligare så. Josse var duktig. Sen filmade vi mer, spelade spel, såg på film och skrattade. Och öppnade oss, delade våra liv med varandra. Bit för bit.
2011 kommer bli ett bra år. Det började så bra som ett år bara kan börja.
Hur man får en fåtölj in och ut ur en pytteliten hiss
"Jag tänker INTE ta fåtöljen! Det får du göra, Axel, du som är stor stark karl!"
"Visst, visst." muttrade min brorsa.
Fåtöljen var i ljusbrunt skinn och hade stått i min mormor och morfars TV-rum så länge jag kunde minnas. Men nu hade de flyttat till en mindre lägenhet och fåtöljen skulle ut. Det skulle också fotpallen som hörde till, samt en lampa. Uppgiften att bära ner detta till Second Hand föll på mig och mina syskon. Det här kunde gå hur som helst.
Hissen var liten, det hade vi hört historier om även innan vi faktiskt hade varit i den nya lägenheten. Min pappa, som hjälpte mormor och morfar att flytta, beskrev det som att "den är tillåten för tre personer, men om man ska vara tre i den så ska man nog känna varandra VÄLDIGT väl."
Det var ingen överdrift; hissen i fråga var på cirka en kvadratmeter. Trots det lyckades min bror klämma in sig i den, med fåtöljen i famnen. Jag hade fotpallen under armen och tog trapporna med min syster, lampan hämtade vi i förrådet. Grannens förtjusande gulliga barn tittade lite förundrat på oss.
"Vad gör ni?" frågade pojken.
"Vi ska bära ner det här." sa jag, och sökte efter en bättre förklaring.
"Vad ÄR det egentligen vi håller på med?" frågade jag min syster. Då hörde vi ett vrål av frustration från bottenvåningen: vår bror hade kommit till delen med att få ut fåtöljen ur hissen.
Min syster hjälpte till, själv tog jag upp min mobiltelefon och förevigade scenen. Det fotot kommer glädja mig i många år framöver.
Det var inte långt till Second Hand, men med våra respektive bördor och i den bitande vinterkylan var det ett mindre underverk att vi tog oss dit. Där möttes vi av en mycket trevlig man som enligt namnskylten hette Bert, han visade oss var vi skulle ställa sakerna och gav oss även fikakuponger att ge till vår mormor och morfar, som tack för att de hade skänkt sina möbler dit. Vi begav oss tillbaka, mycket nöjda med oss själva. Vid hissen stod ett annat av grannens barnbarn, den lilla pojkens något blygare syster.
"Vi har lämnat bort sakerna nu." sa jag och log mot henne. "Det var skönt att bli av med dem. Eller vad säger du, Axel? Saknar du att ha en fåtölj i famnen?"
"Visst, visst." muttrade min brorsa.
Fåtöljen var i ljusbrunt skinn och hade stått i min mormor och morfars TV-rum så länge jag kunde minnas. Men nu hade de flyttat till en mindre lägenhet och fåtöljen skulle ut. Det skulle också fotpallen som hörde till, samt en lampa. Uppgiften att bära ner detta till Second Hand föll på mig och mina syskon. Det här kunde gå hur som helst.
Hissen var liten, det hade vi hört historier om även innan vi faktiskt hade varit i den nya lägenheten. Min pappa, som hjälpte mormor och morfar att flytta, beskrev det som att "den är tillåten för tre personer, men om man ska vara tre i den så ska man nog känna varandra VÄLDIGT väl."
Det var ingen överdrift; hissen i fråga var på cirka en kvadratmeter. Trots det lyckades min bror klämma in sig i den, med fåtöljen i famnen. Jag hade fotpallen under armen och tog trapporna med min syster, lampan hämtade vi i förrådet. Grannens förtjusande gulliga barn tittade lite förundrat på oss.
"Vad gör ni?" frågade pojken.
"Vi ska bära ner det här." sa jag, och sökte efter en bättre förklaring.
"Vad ÄR det egentligen vi håller på med?" frågade jag min syster. Då hörde vi ett vrål av frustration från bottenvåningen: vår bror hade kommit till delen med att få ut fåtöljen ur hissen.
Min syster hjälpte till, själv tog jag upp min mobiltelefon och förevigade scenen. Det fotot kommer glädja mig i många år framöver.
Det var inte långt till Second Hand, men med våra respektive bördor och i den bitande vinterkylan var det ett mindre underverk att vi tog oss dit. Där möttes vi av en mycket trevlig man som enligt namnskylten hette Bert, han visade oss var vi skulle ställa sakerna och gav oss även fikakuponger att ge till vår mormor och morfar, som tack för att de hade skänkt sina möbler dit. Vi begav oss tillbaka, mycket nöjda med oss själva. Vid hissen stod ett annat av grannens barnbarn, den lilla pojkens något blygare syster.
"Vi har lämnat bort sakerna nu." sa jag och log mot henne. "Det var skönt att bli av med dem. Eller vad säger du, Axel? Saknar du att ha en fåtölj i famnen?"