Dag 3 - Något jag tycker om.
Jag antar att det inte är helt ovanligt att börja prata högt för sig själv när man bor ensam. Men att börja prata engelska med sig själv måste väl ändå höra till det mindre vanliga?
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
Kommentarer
Postat av: Pappa
Det är bra Lilly. Ge aldrig upp dina drömmar. Kram.
Postat av: jana
Jag pratar jämt med mig själv när jag är ensam... och nu på sistone har det blivit på engelska också. Kan bero på att jag har en kille som inte kan svenska så bra, och därför pratar engelska med honom. Men det är kul med engelska, det är roligt att läsa också. Bara att tänka på engelskspråkiga böcker får mig på gott humör. :)
Trackback
