Tre timmars tågförsening
Igår fick jag konstruktiv kritik på min blogg, något jag uppskattade mycket och ska ta vara på. Det var min klasskompis Lizette som tyckte att jag skulle ha fler bilder, så här är en bild på dagens ämne:
Inget helt obekant ämne, kanske, men som pendlare så kretsar mitt liv mycket runt detta.
Jag åkte med tåget 13:05 från Linköping och skulle ha varit i Vimmerby runt 14:28. Istället var jag hemma 17:30, tre timmar försenad. Nu ska jag berätta om dagens tågresa, som slår både Falköping och Stockholm (om ni inte har hört de historierna så berättar jag dem gärna en annan gång):
Alltså, vi åkte och allt fungerade. När vi hade åkt ungefär femton, tjugo minuter så stannade vi. Mitt ute i skogen, någonstans mellan Linköping och Bjärka-Säby. Tåget hade gått sönder, vilket vid det här laget inte förvånade mig ett dugg.
Tiden gick och tåget stod där det stod. Till en början försökte de ju hitta felet och få det att fungera, men sen började det talas om ersättningsbuss.
Det gick en timme och det blev fastställt att en buss skulle ordnas. Tågvärden gick runt och sade åt oss att plocka ihop våra saker och börja göra oss i ordning. Sedan fick vi evakuera tåget. Vagn för vagn hoppade vi en halvmeter ner för att komma av och fick sedan gå cirka femtio meter på rälsen, hala träplankor och kantiga stenar, till en liten skogsväg. På denna skogsväg gick vi vidare några hundra meter, till stället där den gick ihop med en asfaltsväg där vi skulle stå och vänta på bussen. Någon större civilisation fanns inte inom synhåll.
När vi evakuerade tåget och gick på rälsen så kunde jag inte annat än skatta, det började nästan bli roligt alltihop . Sen, när vi hade stått en halvtimme på slutet av en skogsväg och väntat på buss-eländet, då var det inte ett dugg roligt längre. Det blev kallare och kallare, regnet tilltog från några droppar till duggande och min axel värkte av väskan jag hade på den.
Där stod vi, femtio sura tågresenärer och tre eller fyra stackare i gul Veolia-väst som fick ta all skäll för en situation som de var lika maktlösa över som vi. Tågvärd står nu allra lägst ner på listan över yrken jag skulle vilja ha, till och med lägre än högstadielärare eller att sitta i kundtjänsten på Eon när det är strömavbrott. Men arbetsmarknaden håller på att förändras; om du är bra på att improvisera, hantera stress, har starka nerver och är bra på att bemöta upprörda människor så ska du inte bli polis, då kvalificerar du dig för ett jobb på Veolia. Tro mig, jag hade inte bytt med dem om jag så fick betalt.
Efter en timme på skogsvägen, mer regn och desperation kom två stycken buss-eländen. När vi väl var hemma i Vimmerby kändes det som ett mirakel.
Åk aldrig kollektivt om du inte måste.
