The magic can begin

Friluftsdagar. Brukar de inte vara utomhus?
Inte för att någon ville vara ute i den här kylan, förstås. Vi skulle spela innebandy, hela skolan, som uppvärmning inför FN-rollspelet. Jag vet inte vems idé det var, men plikttrogen som jag är gick jag dit. Madde valde att plugga engelska istället (något jag uppmuntrade henne till, hon har ju trots allt Cambridge Exams snart), så jag gick med Disa och Cissi. Eller Caddy. Jag har alltid sagt Cissi eftersom Madde gör det, men när Jessica och Disa kallade henne för Caddy tyckte jag att det var mycket coolare och mer speciellt. Jag växlar fortfarande mellan Cissi och Caddy.
I sporthallen var det en del människor, men ändå väldigt lite folk med tanke på att hela skolan borde varit där. Lärarna var dock inte särskilt många de heller. Det var de hurtiga; Maria, danslärarna och vår idrottslärare (troligen var ju jippot även hans idé), Tony och Steven som senare utsågs till "Players of the day" på vår nya fina Facebook-sida, och så lilla franska Elsa. När Caddy och jag hade spelat vår första match (och förlorat) satte vi oss hos just Elsa och passade på att fråga var de andra lärarna höll hus. Vi fick oss ett gott skratt, för det framgick tydligt att de var minst lika osugna på innebandy som vi var.
Här har vi alltså lärarnas ursäkter för att inte spela innebandy:
Janne: han hade lektion på andra sidan (han brukar säga det, host host)
Catharina: hon har ingen undervisning på onsdagar, så då kommer hon inte heller på friluftsdagen eftersom det råkar vara onsdag
Martina: hon var sjuk (här började Caddy gapskratta, det trodde hon inte en sekund på)
Helen: hon var tvungen att vakta skolan ("det kunde vi ha gjort", konstaterade jag och Caddy)
Och så Gun-Marie: ingen ursäkt alls. Hon bara struntade i att dyka upp.
Fast okej, Catharina bor faktiskt i Motala så jag kan förstå att hon lite långt att åka. Och Helen har troligen viktigare saker för sig än att spela innebandy nu när hon är ansvarig för allt administrativt arbete på skolan. Eller så har jag bara mer förståelse för henne eftersom, ja, hon är Helen. Och procentuellt sett så var det troligen fler elever än lärare som inte dök upp, men hey: de borde väl föregå med gott exempel?
I vilket fall: Caddy och jag spelade två matcher, och när vi var säkra på att vårt lag hade åkt ut ur turneringen tog vi våra grejer, smet ner för en "hemlig" trappa och sprang sedan ut, mot friheten.
Sen kom det roligaste av allt: lata som vi var skulle vi ta en buss tillbaka till skolan. Vi gick till Tinnis, missade ettan med ett par sekunder och satte oss därför för att vänta på nästa buss. Det gick en himla massa bussar hela tiden och alla åker ju till resecentrum, tänkte vi.
Men icke. Vi satte oss på buss nummer 16 och istället för att åka till resecentrum åkte den TILLBAKA till sporthallen. Caddy och jag blev lite rädda att busschauffören var i maskopi med lärarna och ville köra oss tillbaka till fångenskapen och innebandyn. Men nej, den fortsatte. Efter ett tag insåg jag att det var på väg till Berga, hem till mig.
Ja ja, då kunde vi ju lika gärna gå hem till mig som att leta upp en buss in till stan. Men vad bjuder man folk på? Någon som kommer på spontanbesök för första gången, som dessutom är vegan?
Men det löste sig. Caddy är en självständig ung kvinna så hon letade lite i mitt skafferi och hittade äkta katalanska nötter, de som min Marina hade med sig. Jag kokade te och innan jag visste ordet av satt vi i min säng och såg på världens bästa julkalender Mysteriet på Greveholm medan vi åt nötter och drack te. Behöver jag säga att det var en av de bättre friluftsdagarna i mitt liv?

För övrigt händer det en massa roliga saker i mitt liv just nu. I morgon är det FN-rollspel i skolan, och för er som inte vet vad det innebär så ska vi helt enkelt avsätta en hel dag till att leka att vi sitter i FN:s säkerhetsråd, som reprensentanter för olika länder, och besluta i viktiga frågor. På formell engelska. Jag och, guess who, Caddy-Cissi-Cecilia, ska vara Storbritannien och sitta och dricka te hela dagen. Och skylla alla världens problem på Kina. Ibland krävs det inte mycket för att göra mig lycklig.
Och i april åker vi. Jag, Joël, Lisa, Olof, Emma, Emelie, kanske Elin, Elsa och Steven, av någon anledning. Till det Frankrike jag har drömt om sedan jag var liten. Det är en ganska gullig historia faktiskt: jag var fem eller sex år och såg reklam för Disneyland Paris på TV och ville sååå gärna åka dit. Men jag visste ju att vi aldrig skulle ha råd. Men ändå tänkte jag att om jag lärde mig franska i skolan så kanske kanske jag skulle kunna åka dit någon gång ändå. Och det fick jag ju till slut, tack vare att jag valde franska. Och för att jag valde världens bästa gymnasieskola. Jag tänker mycket på den där lilla flickan som drömde om Disneyland, ler lite och känner det som att hennes dröm ändå gick i uppfyllelse. För jag vet att den sjuttonåriga (hjälp, snart fyller jag arton) Lilly kommer ha minst lika roligt med sina franska utbytesstudenter som den femåriga Lilly skulle haft på Disneyland.
Min franska utbytesstudent är en sextonårig flicka och heter Manon. Det uttalas som "Manjon", och det första jag gjorde var ju att uttala hennes namn fel så att det betydde något helt annat. Att dömma av vad hon har skrivit är hennes engelska inte mycket bättre än min franska, och hennes familj kan troligen inte engelska alls. Det kommer bli tufft, men jag ska verkligen försöka. För hoppningsvis kan jag förbättra min franska en del.
Och: i sista stund anmälde jag mig för att ta emot en skotsk dansare. På vår skola saknas det som sagt alltid värdar för utbytesstudenterna, och dansklasserna är nästan lika små som våra språkgrupper. Så när jag loggade in på Schoolsoft och såg ett lite desperat meddelande från min älskade Helen om två stackars skotska dansare som inte hade någonstanns att bo så anmälde jag mig, så nu är jag plötsligt indragen även i dansarnas utbyte. Lilly är lycklig, som sagt.