Dag 2 - Därför bloggar jag
Det började på bilddagboken. Jag var femton år och hade alldeles för mycket tankar och åsikter och nästan inga kompisar.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Kommentarer
Postat av: Sofia!
känns gött att jag tillfört något bra till internetvärlden
Postat av: Emelie
gilla!
Trackback
