The magic can begin

När jag var liten frågade någon av mina föräldrar om jag ville vara uppe till tolv på nyårsafton.
"Ser man när det nya året kommer?"
"Nej, det gör man inte."
"Nähä, då går jag och lägger mig."
Det syntes inte den här gången heller. Allt var som vanligt, bara två visare på en klocka berättade för oss att vi gick in i ett nytt år.
Men var det ändå inte något som var annorlunda? Slutet på något, och början på något annat?

Nej, vi lovade inte att börja motionera varje dag och sluta äta godis och gå ner tio kilo i vikt. Men jag lovade mig
själv att börja drömma och fortsätta hoppas. Att le mer och tänka mindre. Kanske att vara lite gladare.
Framför en kamera spelade vi in nyårshälsningar. Jag babblade på utan att veta riktigt vad jag skulle säga. Vad hade jag att säga om 2010? Om 2011 som komma skulle? Inte mycket. Jag ville varken se framåt eller bakåt, tyckte nuet var helt perfekt. Med mina vänner och den sprakande brasan.
Sen påminde Madde mig om att det är i år jag får åka till Brighton, vilket resulterade i att min nyårshälsning slutar med "JAAAAAA, JAG SKA TILL BRIGHTON! JAAAAA!"

Vi spelade ett kareokespel och jag tvingade min bror att sjunga hela "Barbie Girl" i falsett. Madde och jag gjorde det till vår grej att sjunga låtar vi inte kunde och helst aldrig hade hört förrut, det blev roligare så. Josse var duktig. Sen filmade vi mer, spelade spel, såg på film och skrattade. Och öppnade oss, delade våra liv med varandra. Bit för bit.

2011 kommer bli ett bra år. Det började så bra som ett år bara kan börja.