The magic can begin

Vi är åtta ungdomar. Ur perspektivet att skaffa nya vänner är vi nog rätt körda. Det är tjejerna som går i sjuan i Ljungsbro, Klara och Valeria. Och så De Tre: femton år gamla, en av dem heter Isabelle och de andra två heter Emma och Elin. Och jag lär mig aldrig vem som är vem. Och så Frank, som är lika gammal som mig och går natur på Katedral och är på kursen mest för att han ska skriva en bok som projektarbete. Och Sebastian, någonstans runt min ålder också och går enligt kepsen på Björkö (ja, till och med jag har fördomar. Och jag dömer folk väldigt mycket efter vilken skola de går på och framförallt vilket program).
Igår kom Ljungsbrotjejerna först, som ett självklart par. Sen kom de andra tjejerna tre stycken, de som också hörde ihop. Killarna kom var och en för sig, rätt tysta och stela.
Och sen kom Lilly, utan att höra ihop med någon. Och vet ni vad? För första gången i mitt liv gör det inte ont att konstatera detta. Det stör mig inte ens. För jag är stark, modig och självständig. Jag hade också kunnat gå på den här kursen med en kompis, men jag valde att göra det själv. Jag hade modet.
Det som stör mig är att det bara är jag som vågar. Jag och killarna. Det är så det alltid har varit. Varför? Är alla tjejer så beroende av sällskap att de MÅSTE gå två och två eller tre och tre på skrivarkurser, som om det var livsfarligt att vara ensam en enda sekund?
Troligen. Jag har alltid varit annorlunda, alltid gått min egen väg utan att behöva någon bredvid mig att gå i armkrok med. Jag älskar mina vänner, de har mitt hjärta och jag gör allt för dem, men jag blir aldrig... beroende av dem på det sättet.

Ledaren är en lärartyp med rosa dragkedjor i öronen. "Så här ser en novell ut" stod det på ett papper vi fick idag.
Få saker tar död på min kreativitet på samma sätt som regler. Begränsningar är kvävande. Nej, vad Jessica med dragkedjorna än säger så står jag fast vid det Per Nilsson lärde mig: när du är författare finns inga regler. Inga alls. Och finns de så har har själv brutit mot dem alla i sina böcker.
Per Nilsson har varit nominerad till August-priset fyra gånger, vunnit det en gång och fått en Nils Holgersson-plakett. Han är en rebell, en pionjär, en man i femtiofemårsåldern som verkar veta minst lika mycket om miljön i svensk grundskola och tonåringars tankar och känslor som jag och andra tonåringar gör. Per var ledare för det skrivarläger på Vimmerby Folkhögskola som jag deltog i, tre år i rad. Han är min vän och i skrivandet är han min mentor och förebild. Det han lärde mig är det som gäller.
Fast Jessica är väl ändå helt okej. Vi åt lunch ihop idag, hon och jag och Frank. Hon frågade om skolan och jag babblade på om Paris, den franska vimpeln som höll på att göra Joël galen, Brighton, Caddys teori om att jag kommer kedja fast mig i en lyktstolpe när vi ska åka hem, och Brighton igen.

Och jag tycker ändå om dem, tjejerna. Hon som sitter bredvid mig, Emma eller Elin, är rolig och lätt att prata med. Klara och Valeria sprudlar av kreativ energi, Klara skrev en saga om en grodkung idag. Och Sebastian verkar schysst, synd att han är så blyg bara.
Och Gamla Linköping är ju helt underbart, en gigantisk källa till inspiration. De gamla husen, getterna i sin hage (de fick faktiskt vara med i en dikt jag skrev igår), alla utklädda människor, kullerstenarna... Underbart. Jag ska börja tillbringa mer tid där. Definitivt.

Jag har dansat runt en hemmagjord midsommarstång, grillat kyckling och ätit vegansk midsommarmat. Jag vet hur det smakar att borsta tänderna i en vattentunna utomhus, hur hårt golvet känns när det enda som skiljer dig från det är en sovsäck och en soffdyna, samt hur fem tjejers andetag låter i mörkret.

Jag såg henne dansa. Hon kunde ha varit festens mittpunkt, pratat med alla och stått i centrum för allt. Istället hamnade hon i soffan med en gitarr, ropade på mig.
"Lilly! Vi måste ju öva på vår sång till Catharina! Fast här kan vi inte vara, det är för pinsamt, kom så går vi upp!"
Catharinas Sång skrevs någon gång i vintras som fjäsk inför ett FN-rollspel och går såhär, på melodin "Sol, vind och vatten":
"Samhällskunskap och historia, är det bästa som jag vet
Men det är på FN-rollspel jag tänker i hemlighet
Samhällskunskap och historia, Catharina du är så braa-aa-aa-aa
Källkritik, är det bästa man kan ha".  
I en säng på övervåningen satt jag sedan med festens mittpunkt. Ingen av oss kan varken sjunga eller spela gitarr, men våra sjuka små hjärnor fick ändå ihop tio mer eller mindre bra sånger om resten av lärarkåren. Min favorit är den till Jocke, vår idrottslärare, på melodin "Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror" eller vad låten nu heter:
"Vem kan springa i Rydskogen, vem kan dyka efter docka?
Vem kan kasta en j*vla boll, utan att kolla på sin klocka?
När är denna lektionen slut, för jag är snart död
Jag har sprungit flera tusen mil, och i ansiktet är jag röd.
Jag har hoppat över liten bock, orienterat i Ryd
Försökt att höja mitt IG, men Jocke var alldeles för pryd."

Andra roliga var Martinas, på melodin "Rudolf med röda mulen":
"Martina med röda flätor, var en rättså hyvens tysk
Hon kunde skrika och skämta, och jag lovar hon var inte kysk
Martina fick alltid höra, 'Ich bin eine Weihnachtsmann'
Inte undra på att Martina, på sin röda cykel försvann"

Eller Marias, på melodin "Små grodorna":
"Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Åh svenska, åh svenska, åh svenska är så kul
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Pronomen, pronomen, och substantiv i rad
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!
Åh Speglingar, åh speglingar, åh speglingar, tjoho!".

Eller den till vår spanskalärare Gunnis, som driver mer med mig än med henne:
(Melodi: "Ekorrn satt i granen")
"Lilly satt på spanskan, skulle skriva glosor
Därför gav hon Gunnis, en bukett med rosor
Lilly hoppades på MVG, men hon skulle snart få se
Att hon inte ens var godkänd"

Hade jag pengar skulle jag fixa en resa till Skottland åt oss, och du skulle inte behöva betala någonting alls. Av kärlek skulle jag ge dig hela Loch Ness odjuret, min älsklingsvegan. Min Cissi-Caddy-Cecilia.


Vi spelade spel också, skulle beskriva ord. Jessica gjorde det till sin grej att få oss att betona orden fel, 'fasansfull' blev 'fasan (som fågeln) - full' och liknande. Vi var mitt ute i ingenstans, i en sommarstuga utanför Rimforsa, och det var den bästa midsommaren någonsin.
Jag hade varken liggunderlag, sovsäck eller kudde med mig, men Caddy sa att vi fick improvisera. Vi hittade en sovsäck som stod på övervåningen och såg ensam ut, letade fram en kudde och snodde en soffdyna. Jag har sovit bekvämare i mitt liv, men ni var så fina. Mina tjejer. Jessica, som kallade mig "gumman". Kramiga Disa med de vackra svarta ögonen (hon har nya coola linser). Madde, med ljust lockigt hår som en ängel. Älsklingsveganen. Och min Elise.

Nästa kväll låg vi och pratade, jag och Elise. Återupptog gamla interna skämt från 2009, fann att de fortfarande var precis lika roliga. Skrattade så att vi höll på att aldrig somna.
Jag kände hur mycket jag har saknat henne. Visste, tydligare än någonsin, att vi är vänner för evigt.
Många har en barndomsvän, någon de lekte med på dagis eller i ettan och sen hänger ihop med tills de slutar högstadiet. Jag har ingen sådan vän, ingen jag har vuxit upp tillsammans med och kan dela barndomsminnen med. Men jag har Elise. Som har funnits hos mig sen jag var fjorton år, i kärlek och smärta och tårar och skratt. Som har stått vid min sida genom högstadiet, ut på andra sidan. Fyra år. Och det är längre än vad jag känt någon annan jag fortfarande ser som min vän.
Du kommer alltid vara min bästis, Elise. Min andra halva.

Klätterställningen var av samma typ som den på stranden i Frankrike; en pyramid av rep. Fast den här var röd, inte blå som den franska. Och mycket mindre.
Jag log för min själv, mindes baugetten jag åt i solen. Snäckorna jag plockade och omsorgsgullt sköljde av under en vattenkran. Mindes när vi klättrade på pyramiden, jag och Olof, Lisa och Steven.
Steven. Jag borde ha varit snällare mot honom. Det var inte hans fel, inget av det. Allt var bara så... svårt. Jag kunde inte erkänna, ens för mig själv, att jag tyckte om honom förrän jag slapp ha honom i engelska. Men jag har skrivit ett meddelande till honom på Facebook nu, förklarat. Slutit fred. Uttryckt en förhoppning om att vi kan vara vänner.
Jag besteg pyramiden, vred min stela kropp i omöjliga vinklar för att ta mig högre och högre upp. Jag har alltid tyckt om att klättra men aldrig varit särskilt bra på det. Väl uppe, så långt upp jag lyckades ta mig, satte jag mig och blickade ner på världen. Några invandrarkillar spelade basket, några andra satt på en bänk. Ett par av dem fick syn på mig, skrattade och pekade. Jag övade mig i konsten att Inte Bry Mig. Och precis som jag borde ha förstått avtog deras intresse lika snabbt som det uppkommit; "okej, det sitter en tjock svensk tjej uppe i klätterställningen, nu har vi konstaterat det, nu var det inget kul längre". Jag vände blicken åt andra håller. Onaturligt stora fåglar i gräset intill Stångån, eller vad sjutton det nu är för å. Kanadagäss. Stora och äckliga är de. De flyr inte när jag kommer nära, de står kvar och stirrar på mig. Hotfullt. Därför går jag aldrig närmare än nödvändigt, den där blicken säger "kommer du närmare så biter jag dig", och jag tvivlar inte på att de är kapabla till det. De gör mig nervös. Nej, då tycker jag bättre om änderna. De känns som sympatiska fåglar. Roliga läten, gillar att simma, lagom rädda för människor, vacka färger. Jag brukar stå och titta på dem ibland, under mina små promenader. Kanadagässen tittar jag inte längre på än nödvändigt.
Jag satt så en stund, tänkte att världen var ganska fin ändå. Här uppifrån kändes alla problem väldigt futtiga. Att klättra ner var överraskande enkelt, nästan enklare än att klättra upp. När jag kom hem kände jag mig lite gladare, lite lättare, renad på något sätt. Jag borde klättra upp i den röda pyramiden oftare.

Skolavslutningen, ja. Den skulle ju blivit så sorglig och smärtsam.
Jag hade fel. Visst gjorde det ont inom mig när jag såg treorna åka iväg på flaket för att aldrig komma tillbaka, men jag kände så mycket glädje också. Till slut kände jag bara hur mycket jag älskade dem. Treorna, mina lärare, mina klasskompisar, alla.
Disa var sötare än någonsin i sin blommiga klänning. Tina såg överlycklig ut och Erik blev något chockad när jag överräckte hans enormt kreativa studentpresent. Lilla Madde var bara vacker som en ängel.
Martina sprang runt och viftade med sin tyska flagga och gav mig en jättestor sommarkram. Helen likaså, kramade mig och påminde mig om att nästa termin, då åker vi. Som om jag någonsin skulle kunna glömma. Den åttonde oktober 2011, Brighton England United Kingdom, where my heart is. Resan jag har längtat efter sen jag hörde talas om den för första gången, när jag gick i nian och var på Öppet Hus och pratade med just Helen för första gången.
Vi irrade runt på Hemköp i en kvart, jag och mina tjejkompisar. Köpte vindruvor, cider, choklad, sallader, mackor och yoghurt. Sen satte vi oss på en filt i trädgårdsföreningen och pratade om killar och sex. Sen gick Josse och jag till centralen, mötte upp Madde och hoppade på ett tåg till Boxholm för studentfest. Det hela var mycket trevligt. Eftersom vi kom tillbaka till Linköping hyfsat tidigt hann vi med lite uteliv också, hehe. Ågatan är en spännande plats klockan tolv, halv ett en lördagmorgon på skolavslutningen. Jag kramade två vilt främmande killar.

Övrigt spännande: min älsklingsvegan, Caddy Darling, var här på spontant besök i tisdags. Vi åt pizza, drack päronsaft och dreglade över visitscotland.com. Kom fram till att vi ska packa varsin ryggsäck, hoppa på första bästa flyg och bli au pairs åt Loch Ness-odjurets ungar. Nessie och spökena i Scotland kallar på oss.

Jag har fått en ny cykel (må den gamla vila i frid), samt en egen sovsäck med tillhörande liggunderlag och kudde. Och varit på fest två dagar i rad. Först var Madde och jag hos Esmeralda, som vi träffade på Tinas fest i mars. Det var rätt kul, möjligen lite för mycket fulla killar för min smak. Jag, Madde och Esmie hade dock himla kul vid grillen när vi skulle försöka vända hamburgare. Det gick sådär, några bitar gick i alla fall att äta. Och Esmie är så trevlig, jag borde träffa henne oftare.
Och igår bar det av igen; ut till Malin, i Rydstad. Vi satt i ett partytält på hennes gräsmatta (det regnade) och åt grillat kött, kokt potatis, sallad och diverse såser. Till detta dracks diverse alkoholhaltiga drycker (fast själv lade jag förstås beslag på den alkoholfria pärondrycken av ciderkaraktär, Malin hade verkligen tänkt på allt) och jag tyckte att det hela kändes väldigt vuxet. Mina vänner drack sig inte packade, de blev bara lite fnissiga och extra pratglada. Där någonstans passerade vi den osynliga gränsen mellan att vara tonåringar och vuxna. Också jag, eftersom jag faktiskt rent juridiskt sätt får dricka alkohol men gör ett aktivt val att avstå.
Sen blev det diverse mer eller mindre förnedrande men väldigt roliga lekar, efterrätt i tältet, lite skvaller, en film och slutligen sömn i min nya sovsäck som jag lagt i en soffa. Det var en väldigt lyckad fest, tack så mycket till Malin.

Jag är ömsom i Linköping och ömsom i Vimmerby, rör mig mellan två världar. På midsommar blir det fest hos min älsklingsvegan med Madde, Disa, Jessica, min BWO-bästis Elise och diverse andra roliga människor. Min Spanienresa har stött på lite förhinder eftersom Marina jobbar hela sommaren och tyckte jag kunde komma första veckan i september, eftersom de i Spanien börjar skolan så sent. Jag vet fortfarande inte riktigt hur jag ska göra.
Och i höst blir min lista komplett: jag har haft en spanjorska, en skotsk dansare och en fransyska hos mig och kommer då också att få en tysk. Hon heter Neele och verkar helt underbar; duktig på engelska, glad och utåtriktad och framförallt väldigt nyfiken på att upptäcka Sverige. Jag längtar.

Mina betyg var jättefina. Men jag skulle ha tagit med en väska, för det var ingen särskilt bra idé att gå omkring och bära dem i handen.
"Hi Mr. American."
"Hey Miss Swede, what's up?"
"You don't happend to have a plastic bag for me, do you?"
Jodå, det hade han faktiskt. Han samlade på dem, sa han, eftersom man är tvungen att betala för dem här till skillnad från i USA. Så jag fick en röd plastkasse från Hemköp, direkt ur hans jackficka.
"Aaaaw, that's cute." sa jag retsamt. "I'm gonna keep it forever and think of you."
"No, please don't."
"Why not?"
"I don't want to be thought of. Just forget me and move on with your life, that's the way it should be."

Det är lite synd på geografin nästa år eftersom vi troligen får ha skolans segaste lärare, men inget kunde göra mig lyckligare än när Helen berättade att vi äntligen får tillbaka henne i engelska nästa år. Och med det i tankarna kan jag bara inte sakna Steven.
Men jag önskar att det hade varit lättare. Att jag hade fått en termin till och bara ha honom i geografi, se honom och inte bara det faktum att det borde varit Helen. Nu tog allt slut så hastigt. En termin har gått och all min energi har gått åt till att störa mig på honom.
Men varesig du gillar det eller inte, Steven, så kommer jag aldrig kunna glömma dig. För vi gick genom solens Paris tillsammans, den dagen som jag aldrig ville skulle ta slut. Och jag ska försöka minnas det också, och inte bara allt hos dig som jag störde mig på.


Min älskade Helen fyller år idag, så till hennes ära hade elevrådet ordnat en tårtbakartävling. Av mig fick hon ett kärleksfullt Facebook-meddelande och en stor kram. Bilderna på alla tårtor kommer till Facebook inom en snar framtid.
Sen såg vi årets spex på lärarna (jag skrattade oavbrutet) och gick runt lite på stan. Emelie köpte en födelsedagspresent till Malin, sen gick vi till biblioteket och sen började det ösregna, så då gick vi hem.
För övrigt tar mina älskade vänner studenten i morgon. Jag ska sminka mig och ha på mig en röd klänning (bara det är ju en sensation, eftersom det händer en gång om året: på skolavslutningar). Det är inte omöjligt att jag kommer gråta en skvätt också, jag är ju som bekant en extremt sentimental och känslig människa.
Skolavslutningarna blir bara sorgligare och sorgligare. I hela högstadiet var de en lättnad, belöningen för att jag hade överlevt ett år till, men i ettan var skolavslutningen faktiskt lite vemodig. Härlig också, naturligtvis, eftersom jag visste att jag aldrig mer behövde ha ont i magen inför att komma tillbaka till skolan efter sommarlovet, men sorgsen. Jag minns fortfarande zebran jag köpte och hängde runt halsen på Anna. Min fina Anna, om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag fortfarande saknar dig och verkligen hoppas att jag får träffa dig när jag kommer till Storbritannien.
Årets skolavslutning blir i bästa fall vemodig, i värsta fall psykisk smärtsam. Och nästa år...
Ibland råkar jag tänka tanken. Tanken på att nästa år är det vi som står där, med vita mössor och tre år bakom oss, redo att kastas ut i världen.
Och när jag tänker den tanken gör det så ont inom mig att jag nästan går sönder. Därför tänker jag inte på det så ofta. Jag tänker på Storbritannien istället, att jag äntligen kommer dit när jag har tagit studenten.

Jag insåg inte hur rolig den bilden på Martin Rolinski är förrän Jessica tittade på den.
"HAHAHAHAHAHAHAHA, JAG DÖR! Du MÅSTE be honom signera den!"
"Ja, jag får väl åka dit den 25 juli bara för det. Hej Martin, kommer du ihåg mig? Du måste signera den här bilden!"
Många av hennes filmer var ännu roligare: antingen pratade någon i bakgrunden om kaffe eller tuggummi eller så tappade hon bort BWO och filmade folks bakhuvuden istället. Men oftast skrek de bara. Jessica själv eller Sara eller jag, den enda gång vi har sett BWO tillsammans. Och då visste jag inte ens vad hon hette.
"Vi saknar dem." konstaterade vi sedan gemensamt. Vi vet inte riktigt vilken musik vi ska lyssna på, vad vi ska se fram emot på somrarna eller när vi ska skrika halsen av oss och bara vara riktigt galna.
Hennes foto med BWO var roligt, ja. Men inget blir värre än fotot då man ser Marina Schiptjenko och sen bara min arm. Folk på café Gyllen trodde nog inte att vi var kloka, nej. Men vi hade i alla fall hörlurar till datorn, så de slapp skriken från en grupp galna BWO-fans för länge sedan. Jag sörjde faktiskt att jag inte lyckats lägga in mina filmer på USB-minnet; jag har en helt underbar när jag av någon anledning filmar taket i tre sekunder.

Vi var en sekt och ingen utomstående kan riktigt förstå det här med BWO. Sekten skingrades för vinden, liksom BWO, men Jessica har jag kvar. Vi går vidare med våra liv men vi glömmer aldrig, och det kommer alltid fattas någonting i våra hjärtan.
Och när längtan till en scen någonstans med ett band som inte finns längre blir för stark, då tar någon av oss pendeltåget till den andra. Vi skrattar tillsammans, förlorar oss i gamla minnen, undrar vad Martin Rolinski håller på med och hur han kunde få en så otroligt dålig idé som att satsa på en solokarriär, hoppas att Gravitonas ska komma till Linköping eller Norrköping snart och denna gång såg vi på videos och bilder. Det blir nästan som att var där igen.

"Vad var det för film vi skulle se? Är det någon snygg kille med? Annars är det ju ingen mening med att se den."
Nej, ibland kan jag verkligen inte identifiera mig med kvinnosläktet. Men de är så fina, mina tjejer.
Filmen hette något med "A Cinderella Story" och jag gillade den bättre än den förra med samma titel jag råkade se sommaren 2010. Ingen var dock lika engagerad som Sofia, som slukade den totalt och verkade må fysiskt dåligt när the little peasant girl inte fick sin prins, eller när han var på väg att gifta sig med styvsystern.
"NEEEEEJ! NEEEEEEJ! NEEEEEEEEEEJ!"
"JAAAAA! JAAAAAA! JAAAAAAAAAAA! De är så söta ihop, JAAAA!"
Vi åt pizza, melonremmar, chokladbollar, tre sorters chips, chokladbitar, popcorn och någon typ av nötter. Och trots allt tjejigt snack kände jag att jag hörde till, att det var helt rätt att vara just precis där och då. För de är mina tjejer. De har accepterat mig som en av dem, räknar mig som en av sina vänner. Då är det väl det minsta jag kan göra att blunda för våra olikheter.
För vi har ju trots allt likheter också. Vi kan sitta i timmar och dregla över broschyrer med utlandsresor, språkkurser, volentärjobb och allt annat vi skulle vilja göra i diverse olika länder. Och det är då jag som mest känner att vi hör ihop, att jag är en av dem.

Mina treor stod på trappan igår, med mössorna på. Jag kände ingen sorgsenhet komma då, för det var bara på lek. De slutar inte än, inte förrän om en vecka. Men likväl kommer den dagen krossa mitt hjärta.
Vad ska jag göra nästa år, utan dem? Utan Maddes små SMS om at vi ska ses i cafét. Utan Erik som får mig att dö av skratt genom att imitera folk på skolan. Utan en anledning att gå en våning upp på rasterna och träffa Disa, Tina och Caddy.
Och det är då det slår mig: då är det jag som går i trean. Jag som ska ta hand om ettorna och tvåorna, vara en kompis och en bra förebild. Muntra upp dem på rasterna, ge dem tips om hur man överlever rapportskrivningen och berätta hur roligt de kommer ha under sin första temaredovisning.
Det var inte längde sen jag själv började ettan. Tiden går alldeles för fort.

Men vi är för evigt, tjejer. Jag tror att om fem år så sitter vi där hos Elin igen, hemkomna från sju olika länder, och pratar gamla minnen och äter chips.

"Handläggaren du försöker nå är fortfarande upptagen."
"Hur går det, Lilly?"
"'Handläggaren du försöker nå är fortfarande upptagen'" härmade jag. "Kom med nått nytt någon gång!"
I morse stod jag i kö hos Trygg Hansa i tio minuter bara för att upptäcka att jag bara hade hälften av alla uppgifter jag behövde. Jag tog reda på dem, stod i kö tio minuter till efter skolan och hade nästan kommit fram till ett beslut med människan när samtalet bröts eftersom Trygg Hansas eviga köer hade tömt mitt kontantkort. Då tipsade Sofia mig om skoltelefonen och denna gång slog Trygg Hansa rekord: femton minuter fick jag stå i kö. Jag fick nästan kramp i armen av att hålla telefonen mot örat så länge, men Sofia och Josse väntade troget ute i cafét. Sofia lyckades göra väntan lite roligare genom att sjunga en text om språkresor till Brasilien med melodi "Den blomstertid nu kommer".
"ÄNTLIGEN! Jag hej, det var jag igen, med den stulna cykeln. Kom vi fram till någonting?"
Jag skulle köpa en ny cykel för femtusen och sen återkomma och få tillbaka pengarna av dem. Minus självrisken. Mamma sa att hon skulle se till att få skriftligt på det, och jag förstår henne. Lita aldrig på ett försäkringsbolag.
"Och de där tvåhundra spännen som deras köer dragit från mitt kontantkort, de borde de få ersätta också. Men det är säkert självrisk på det med."
Nej, jag är inte glad i Trygg Hansa just nu. Men när jag gick ut ur skolan med Sofia och Josse släppte jag eländet och njöt av den lilla sol som letat sig fram genom de tunga regnmolnen.
För länge sedan lovade jag Sofia att gå till Subway med henne den dag hon var klar med matte B. Idag gjorde hon det sista provet och jag lät inte snålheten hindra mig från att hålla det löftet. Hon har all rätt att fira, så mycket som hon har slitit med den här mattekursen. Inte ens dödsfall har hindrat henne.
Och så fort jag klev in på Subway kände jag hur RÄTT allting var, att vara just precis där just precis då med just precis Sofia och Josse. Och min macka var värd varje krona, så underbar var den. Min underbara sub med bacon, ost, sallad, gurka, tomat och sweet onion dressing. Åh, varför kan ingen ge mig betalt för att göra reklam för Subway?
Efter våra underbara mackor sa vi hejdå till Josse och begav oss ut till IKEA. Sofia köpte galgar, en rosa vattenkanna och ett paraply. Själv unnade jag mig en glass inne på IKANO, jag har ju trots allt också en avslutad mattekurs att fira. Matte A, som jag avslutade så här ett år senare.
Lite prat om framtiden blev det också, som det så ofta blir nu för tiden.
"Jag kommer och hälsar på dig i The UK." lovade Sofia.
"Och jag kommer och hälsar på dig i Deutschland. Det är väl inte så långt, det är väl typ bara över vattnet?"
Nej, det är inte långt alls. Man kan till och med åka buss mellan Storbritannien och Tyskland.
Många klasskompisar kommer man förlora kontakten med, men Sofia förlorar jag aldrig. Vi är för evigt.

Jag åkte till Frankrike och en månad senare kom Frankrike hit. Det är så jag tänker på det. För jag har varit i deras land, pratat deras språk (jag blir faktiskt bättre och bättre även om jag fortfarande inte känner mig tillräckligt säker för att släppa engelskan helt), ätit deras mat, gått i deras skola, tagit del av deras kultur.
Jag sa att Manon skulle bli något alldeles särskilt, och jag hade rätt. För hon är min, bara min. Jag har sett var hon sover hemma i Frankrike, var hon äter sin frukost, hur hon tar sig till skolan och vem som skjutsar henne dit. Vet vad hon gillar och inte gillar, hur bra engelska hon pratar och hur hon är. Därför var det en vän jag släppte in i mitt hem när fransmännen kom hit, kvart över tolv i fredags morse.
Det har varit så intensivt att jag är konstant trött. "Gå ihop med någon annan som också har en utbytesstudent" var rådet vi fick redan inför spanjorerna, men denna gång har den möjligheten inte funnits. Det har varit hon och jag 24/7. Därför är hon mer som en del av mig själv än någon tidigare har varit.

Jag vet att allt är möjligt nu. Jag ska lära mig prata franska, lite mer än vad som är precis tillräckligt för att överleva på gatorna i Paris, så mycket att jag kan prata med hennes familj.
Och det kommer gå bra. För nu för tiden, när vi sitter i en liten sal utan syre och böjer verb i femhundraarton tidsformer, så ser jag plötsligt meningen med det. Jag ser Eiffeltornet och minns hur Crêps smakar, hur gatorna på Champs Elysées doftar i solskenet och hur havsluften i Brest klibbar i håret.
Jag ska tillbaka till Paris, för jag har aldrig tidigare älskat en stad så mycket. Och jag ska tillbaka till Brest för att jag älskar människorna där.
Vi ska ses igen, Manon. Allt är möjligt.

Vi gick upp tidigt igen. Eftersom vi hade ännu en fyra timmars tågresa framför oss så fick jag ännu en kasse med matsäck av Madame Quere. En baugette med samma fyllning som torsdagens, en bit chokladkaka, ett paket kakor, en fransk specialitet som påminde om baconpankaka med plommon istället för bacon, mer kakor, en tvålitersflaska vatten och en rulle hushållspapper med franska recept på. Jag ska ha den kvar hela livet.
Jag visste ju vid det här laget hur varmt det är i Frankrike, så jag hade tagit en tvålitersflaska jag köpt i Brest och fyllt med vatten. Madame kunde ju inte undgå och se det, så hon sa på franska: "Åh, men du har ju redan vatten! Vill du ha den här också?"
"Oui." nickade jag. När vi kom till stationen i Brest och jag skulle försöka bära allt tyckte jag det kändes som en sällsynt korkad idé att släpa runt på fyra liter vatten, men när vi väl kom till Paris insåg jag ganska snabbt att det nog inte var så dumt ändå. För varmt var det.
Nathan fick jag aldrig säga hej då till och det gjorde mig lite ledsen. Fast det var nog sunt av honom att sova när vi åkte iväg, klockan fem på morgonen. Monsieur Quere skakade jag hand med genom bildörren, men Madame var den som skjutsade oss så henne sa jag hejdå till ordentligt. Jag vet inte om jag kindpussade eller kramade henne, kanske blev det någon sorts kombination. Vad jag säkert vet är att jag sa, på min halvdåliga franska:
"Veckan: fantastisk. Och maten: fantastisk. Tack så mycket, frun. Adjö."
Och så Manon och Enora och Antoine och Baptiste och mina andra vänner. Nej, jag grät faktiskt inte alls. Jag kände mig bara lycklig över att jag hade fått den här underbara veckan i Frankrike. Och, inte minst: att vi snart skulle ses igen.

Tågresan till Paris var en seg tillställning. Jag åt lite, pratade lite slött med mina klasskompisar och med Elsa, annars satt jag mest och lyssnade på musik och sörjde ett par timmars förlorad sömn. Dessa skulle jag inte få tillbaka förrän hemma i Sverige, men det visste jag ju inte då.
På tunnelbanan till hotellet var det tre personer som inte hann med samma tunnelbana som den övriga gruppen: jag, Lisa och Steven. Behöver jag säga att jag nästan fick panik? Men tack och lov löste det sig, men likväl släppte jag inte Elsa ur sikte en sekund efter den incidenten.
Hotellet låg bara fem minuters gångväg från stället där flygbussarna gick ifrån, och inte minst var det jättemysigt. Jag fick dela rum med Emma och Lisa och vi la in våra grejer innan vi påbörjade vandringen genom Paris.
Fyra liter vatten var en väldigt bra idé, för den dagen gick jag troligen mer än vad jag gjort på ett år. Och det var fortfarande strålande solsken och tjugofem grader. Jag gjorde ännu ett fynd i en I Love Paris-shop: en extremt turistig men helt underbar väska.
När vi kom till Champs Elysses sprang mina vänner runt och shoppade, men jag var helt slut så jag och Elsa satte oss på ett café och åt glass. Det var jättemysigt. Sen återförenades vi med dem andra och fortsatte vår ändlösa färd mot Louvren och Mona-Lisa.
Men jag klagade aldrig. För vårens Paris är så vackert att jag inte kunde göra annat än gå runt med stora ögon och ett fånigt leende på läpparna.



"Lily. The girl with the name of a flower. Do you feel flowery?"
"What kind of question is that?"
"It's a typical Steve question."
Jadu Steven, lustigt nog kände jag mig faktiskt som en blomma när vi gick igenom vårens Paris. Som the Lily Flower mitt namn kommer ifrån. Så på något sätt gillade jag ändå frågan. När vi stod utanför Louvren däremot, då blev jag så trött på dig att jag beklagade mig inför Elsa och sa saker som "vad har vi den där amerikanen till? gör han någon nytta överhuvudtaget?". Som svar på mig egen fråga så här i efterhand kan jag säga att för mig fyllde Steven tre funktioner:
1. Han gav mig en anledning att prata engelska, som en skön avkoppling från franskan jag inte kunde.
2. Han stod för lite underhållning då och då
3. Han bar väskorna åt Elsa när hon hade ont i ryggen.

Här är Louvren, fotat med min mobilkamera eftersom den stora kameran dog:


Inne på Louvren var det proppfullt med folk och fruktansvärt varmt. Detta, i kombination med sömnbrist och allt gående, gjorde att jag snarare kände mig som en vissen Lily Flower efter ett tag.
"How are you, Lily?"
"Tired as death."
"Hmm... What would you need to make you less tired?"
"Chocolate." svarade jag utan att tveka. Under veckan i Brest hade jag levt på små chokladbitar för ett eller två euro i diverse automater.
"Chocolate?"
"Yeah."
"I don't think I have any, sorry..."
Jag log lite, bestämde mig för att sluta störa mig på Steven en stund. Efter utställningen om gamla Egypten hittade vi lyckligtvis ett ställe där vi kunde köpa både vatten och godis (priset behöver vi inte nämna något om, ni kan nog gissa), så jag fick en liten chokladbit och orkade sedan gå en stund till. Elsa hade frågat om det var något särskilt vi ville se, och jag var ju naturligtvis tvungen att säga Mona-Lisa. Inte för att jag trodde den var något att se, utan för att kunna säga att jag har sett den.
Och nu kan jag säga det. Jag har sett Mona-Lisa.

Och tro mig, den var pytteliten. Och omhängnad av rep.

Och vi gick och gick och gick och gick, och efter en liten incident när Steven och Joël nästan försvann från oss eftersom de fick för sig att de skulle gå och shoppa så kom vi äntligen till Notre Dame. Taskigt nog var det stängt, men den var vacker.


Men vackraste av allt var Seine som flöt bredvid.


Och just Seine skulle vi få åka båt på. På kvällen, när mörkret hade fallit över Paris.
Vi åt på en restaurang som passande nog hette "Notre Dame". Min mobiltelefon (den är rosa och därför heter den Pinky) hade 3% batteri kvar och jag förstod precis hur den kände sig. Lyckligtvis hade jag lagt laddaren till den i handbagaget, den lila axelväskan som jag hade allt från souvenirer och vattenflaskor till passet och plånboken i och inte hade släppt ur sikte på hela veckan, så på restaurangen pluggade jag in Pinky i väggen och lät honom ladda sig, precis som jag gjorde när jag satt ner och åt. Jag satt vid samma bord som Emma, Olof, Joël, Lisa och Steven, och den sistnämnda tyckte som sagt att vi var fantastiska.
"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
Jag beställde spagetti och köttfärssås men åt bara upp hälften innan jag började må illa. Något hade uppenbarligen hänt med mina matvanor under veckan i Frankrike. Och när jag slutligen hade lyckats förstå systemet med små plåtbrickor tillräckligt för att kunna gå på toa så lämnade vi restaurangen och återvände till Seine, som var om möjligt ännu vackrare i mörkret.

Jag hade tänkt fota, ja. Men sen insåg jag att vissa saker är för vackra för att fastna på foton, de måste upplevas. Och nattens Paris på Seine var det vackraste jag någonsin sett. Inga foton skulle göra det rättvisa.
Vi satt högst upp under bar himmel och jackan hade jag lämnat på hotellet eftersom det hade varit så varmt hela dagen. Under vilka andra omständigheter som helst hade jag troligen frusit ihjäl, men nu kände jag knappt kylan. För jag såg Eiffeltornet. Eiffeltornet som jag alltid drömt om att få se, det såg jag nu från en båt på Seine klockan elva på kvällen. Och det sprakade som ett tomtebloss.

Alla världens bekymmer flöt bort på Seine den natten och kvar var bara det fina. Vänskapen. Glädjen. Skratten. Gemenskapen.
Elsa satt där bredvid mig och aldrig har vi varit mindre elev och lärare än vad vi var då. Jag pratade med henne som med en nära vän, berättade om hur mycket jag alltid hade drömt om att få se Eiffeltornet och att jag egentligen valde franska för att jag ville åka till Disneyland.
"Disneyland är för turister. Det här är mycket bättre." sa hon och log. Vi satt till och med och höll om varandra när vi frös.
Nej inget kunde dämpa min lycka den natten, inte ens några idioter som stod på en bro och hällde vin på oss. Jag visste att det skulle bli fläckar på min lila väska, och jag visste lika väl att jag alltid skulle titta på dem fläckarna med ett leende på läpparna och minnas Paris. Och vin var ändå ganska glamouröst på något sätt, det hade varit betydligt värre med öl.
Vi hade en guide med på båten, som satt i en hytt där nere och pratade om allt vi åkte förbi på både franska och engelska. Och några av mina klasskompisar hade uppenbarligen varit nere och pratat med henne, för i slutet av turen tackade hon Elsa och Steven för en fantastisk vecka i Frankrike åt oss.
Elsa blev riktigt rörd och kramade om oss allihop, och henne kramar jag så gärna. När jag sen gick ner insåg jag att även Steven stod där och kramade oss allihop.
"Aaaw, Lily, come over here. Hope you enjoyed the trip."
Nej, så svår är jag inte. För han var rörd han också, det såg jag. Och eftersom alla mina problem och allt mitt missnöje hade flutit bort på Seine så kramade jag honom och glömde allt för en stund.

Vi insåg inte hur långt vi hade gått under dagen förrän vi skulle åka tunnelbana tillbaka. Nio hållplatser, tror jag Steven räknade till. Plus ett byte. Så bortåt elva, tolv.
Turen på Seine var slut vid halv tolv. Och när vi satt på tunnelbanan tittade Emelie på klockan och sa:
"Jaha, om fem timmar ska vi gå upp då!"
Jag lovar er att jag aldrig har hört något värre. Tillbaka på hotellet, runt klockan ett på morgonen, lyckades jag plugga in Pinky i ett annat eluttag så att han också skulle orka med morgondagen och sen drog jag av mig jeansen och stupade i säng. Jag tror faktiskt att jag drömde om Eiffeltornet.
"Är det morgon eller natt?" mumlade Lisa när alarmet ringde fyra timmar senare.
"Klockan är fem, välj själv." muttrade jag och lyckades på något magiskt sätt ta mig upp ur den underbara sängen.
Nere i entrén, där vi alla kämpade för att hålla ögonen öppna och lyckas få någon frukost i oss, meddelade Steven:
"I watched BBC yesterday, before I went to bed. It was a documentary about the oil crises in Equador, very intresting."
Någonstanns där insåg jag att han verkligen inte är riktigt klok.

Fråga mig inte vad som höll mig vaken, men vi lyckades ta oss ut från hotellet och bort till flygbussen.
"Goodbye Paris, I love you. I will come back." mumlade jag till fönsterrutan när vi lämnade mina drömmars stad. Jag minns inte på vilket språk.
Första gången jag genomgick en säkerhetskontroll, på Skavsta en vecka tidigare, så kändes det jättehäftigt och lite läskigt. Denna gång var jag inte riktigt lika imponerad. Men så var det också mycket hårdare på flygplatsen i Paris: Emma blev kroppsvisiterad för att hon hade halsband på sig och själv fick jag ta av mig både skorna och mitt diadem, inget av det hade gett minsta utslag på Skavsta.
Att flyga var dock fortfarande lika häftigt. Denna gång satt jag bredvid Elsa och efter starten (och lite skratt åt hurvida kaptenen skulle flyga oss till Nordpolen eller inte) försökte vi båda två få oss lite sömn. Det var totalt omöjligt eftersom det hela tiden var någon som hade något att säga i högtalaren, för att inte nämna allt annat oljud som finns ombord på ett flygplan. Inte kunde jag lyssna på musik heller, eftersom jag lyssnade i mobilen och den fick jag ju stänga av. Men Elsa sa att det inte hjälpte så mycket att lyssna på musik, eftersom allt oljud hördes igenom musiken.
Jag gav upp försöken att sova när vi närmade oss Sverige. Nog var det häftigt att se allting så långt under sig, men faktum kvarstår att Sveriges gråbruna gräs är den mest deprimerande syn som någonsin välkomnat mig hem från en resa.
"Elsa, om jag gömmer mig under ett säte, tror du att de flyger mig tillbaka till Paris och sommaren då?"
Elsa skrattade och lovade mig att vi snart får sommar i Sverige också. Och att det då kommer regna i Frankrike.

Hela min familj mötte oss på fjärrbussterminalen i Linköping och jag slutade nog aldrig babbla, halvdöd av hunger och sömnbrist som jag var. Men åh så lycklig. Jag kramade dem av mina klasskompisar som inte hade hunnit springa iväg, Emma och Olof, och muttrade fram ett "Goodbye Mr. American" till Steven innan han också sprang iväg.
Elsa däremot, henne gav jag en stor kram och tackade henne ännu en gång för en fantastisk vecka. Jag vet att hon såg hur lycklig jag var.

Ursäkta dröjesmålet.

Vi börjar med lite nostalgi genom ett blogginlägg från 2010-03-25, då förra årets fransmän åkte hem:


Efter lite slit fick vi ihop tidningsartiklar om både chokladstället, Gamla Brest och Quimper.
Lunch fick vi i kassar av våra värdfamiljer, de flesta av oss betydligt mer än vad vi behövde. Vi tog en buss och hade picknick på en lekplats precis vid havet.




Lisa, Joël och Élodie, my darling.

Det fanns en klätterställning också, en sån där pyramid av rep, och naturligtvis var vi ju tvungna att bestiga den allihop. Även Steven. Den var väldigt rolig men många gånger rent livsfarlig, vid ett tillfälle hörde jag mig själv säga:
"Farväl, mina vänner. Men jag dör lycklig; jag har sett Frankrike."
"Storbritannien, då?" frågade Olof.
"Okej du har rätt, jag kan inte dö riktigt än."
Denna bild togs av min franskalärare Elsa, som utnyttjade vårt klättrande och sprang och hämtade min kamera för att föreviga oss. För er som inte har Facebook är den just nu min visningsbild.


Som lunch hade min franska mamma packat ner en baugette med ost, skinka och ketchup, ett paket kex, en drickyoghurt, tre festisar, ytterliggare ett paket kakor och en burk med den fruktkompott som vi hade ätit till efterrätt dagen innan. Jag åt nästan allt och sparade resten till senare.
Jag var så lycklig i den stunden. Solen sken, det var varmt och jag var omgiven av fina människor. Mina fina klasskompisar, mina älskade fransmän, min älskade franskalärare... Till och med Steven kändes helt okej i den stunden. Frankrike var en annan värld, där kunde jag glömma att han var en fånig amerikan som försökte ta min älskade Helens plats och till och med skratta med honom.
Jag gick en tur på stranden och plockade snäckor, små vita snäckor täckta med sand och sjögräs. Dem sköljde jag omsorgsfullt av vid en vattenkran och la sedan ut i solen för att torka.
När vi hade ätit upp matsäcken, lekt av oss lite och smält maten så påbörjade vi vandringen till Océanopolis, en ny spännande plats. Det var varmt, extremt varmt, och jag tiggde till mig en vattenflaska av den andra engelskaläraren på skolan, den blonda kvinnan som guidade oss genom Gamla Brest.

På Océanopolis fanns alla sorters fiskar man kan tänka sig, samt pingviner, sälar, hajar och krabbor. Och en enda isbjörn, en uppstoppad.
Det var tänkt att guidningen skulle vara på franska och att guiden sen skulle gå över till engelska om det blev för svårt, men det slutade med att det blev nästan helt på engelska. Till min stora lättnad. För det handlade om femhundraarton fiskar och hur de andades, var gälarna satt, hur de lade sina ägg och varför de såg ut som de gjorde. Och det VAR för svårt på franska.
Jag orkar faktiskt inte ladda upp alla bilder från Océanopolis (det är närmare sjuttio stycken), men ni kan få några av dem.
Det här är en rocka, den gillade jag.


Och det här är en cool haj:


Och, förstås, bläckfisken:


Jag köpte en underbar liten gosedjurssäl och sen tog vi oss tillbaka till skolan, där vi mötte upp våra korrespondenter. Jag och Manon gick med Joël, Baptiste, Morgane och Vanessa till en busshållsplats. Stackars lilla Vanessa tillhör ju inte dem i klassen som ska åka till Sverige, så hon storgrät över att Joël skulle åka hem i morgon. Morgane såg rätt ledsen ut också. Stackars Baptiste fyllde ju år den dagen (jag sa faktiskt grattis till honom på franska så fort jag hörde det) så han sa på franska: "Aaw, det är min födelsedag och alla gråter!"
"Je ne pas." svarade jag och log lite. Nej jag vet, man kan inte säga så på franska eftersom det måste vara ett verb mellan "ne" och "pas", men jag tänkte engelskans "I don't" och uppenbarligen förstod Baptiste vad jag menade eftersom han svarade: "Aaw, jag vet. Lili gråter inte, Manon gråter inte...". Baptiste pratar enligt Joël ingen engelska alls ("det är inte så att han pratar lite engelska eller dålig engelska, utan han pratar inte engelska"), men han verkar vara en jättbra kille. Han var i alla fall alltid snäll mot mig.
När vi gick av bussen fick jag veta att vi var på väg till Manons grandmother and grandfather. Eftersom Madame Quere satt i deras kök så förstod jag att det var Manons mormor och morfar. De pratade inte heller någon engelska men verkade väldigt trevliga. Det handlar om så mycket mer än ord och talat språk, som leenden och gester.
I deras kök berättade min franska mamma att vi skulle äta krabbor i kväll, och att de skulle vara döda. För säkerhets skull, liksom. Jag skrattade. När vi sen var hemma frågade Madame om jag hade ätit krabbor förut. "Non." svarade jag sanningsenligt och då fick jag en hel instruktion om hur jag skulle äta dem. Manons pappa visade hur jag skulle skrapa ur köttet och lägga skalet på en särskild tallrik. Till krabborna åt vi potatis och majonäs. Det är bland det godaste jag någonsin ätit, och det säger en hel del eftersom maten var fantastisk under veckan i Frankrike. När Manon frågade om det finns någon mat jag inte gillar kunde jag faktiskt inte komma på någon, och därför fasade jag lite för den dagen det skulle vara något äckligt till kvällsmat och jag ändå skulle vara tvungen att äta upp för att inte vara oartig, men det hände faktiskt aldrig. Inte en enda gång på hela veckan. Jag åt krabba, anka, något som liknade potatisgratäng, en vit fisk, en röra med ärtor och kött och diverse fantastiskt goda efterrätter. Ni anar inte hur jobbigt det var att komma tillbaka till Linköping och tvingas återgå till pasta och nudlar.
Jag hade tagit mod till mig i tre dagar och formulerat frågan i huvudet. Och jag vågade faktiskt ställa den innan maten. På franska sa jag:
"Efter maten skulle jag vilja ha ett foto på hela familjen. Det är för att minnas och för att visa min familj."
Och min älskade franska familj satte sig i soffan i vardagsrummet och lät mig fota dem.

Från vänster Monsieur Quere, Madame Quere, Nathan och min egen Manon.
Men det allra finaste kom sedan, när Madame hämtade sin egen kamera och bad mig sitta i soffan med Manon och Nathan. Jag blir fortfarande alldeles varm inuti av att tänka på att de har kvar ett foto på mig tillsammans med sina barn. Kanske visar de det för släkten och pratar om mig som sin svenska dotter. De kommer i alla fall alltid att vara min franska mamma, min franska pappa, min franska lillebror och min Manon. Jag hoppas verkligen att jag får träffa dem igen någon dag.

Ja, nästa dag åker våra vänner från Brest för att tillbringa en sista dag på Paris gator och en sista natt på ett hotell. Kommer Lilly börja gråta när hon ska skiljas från alla sina vänner? Kommer hennes fötter att överleva en vandring från Champs Elysses till Louvren? Är Mona-Lisa så liten som det sägs att hon är?
Och: kommer Lilly få se Eiffeltornet, som hon alltid har drömt om?
Svaren får ni så snart som möjligt i den sjunde och sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Franrike.

Vi började dagen med att prata om franska tidningar och de olika delarna i dem. Jag förstod tyvärr inte så mycket och blev lagom nervös.
Sen mötte vi våra korrespondenter (de använder själva det ordet om oss på både franska och engelska, och det låter lite mer formellt än "våra fransmän") nere på den överfulla innegården. En jättesnäll kille köpte ett chokladbröd till mig och det räddade mig från att svälta ihjäl, och sedan begav vi oss till la chocolaterie. Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska definera det som; chokladmuséum, chokladbutik eller chokladfabrik, så jag kallar det helt enkelt för "chokladstället". Det verkade vara lite av varje. Det såldes choklad, fin och dyr choklad från fem euro och uppåt, men de hade även en massa information om chokladens historia och bakom en glasruta stod någon och tillverkade choklad.
Guiden var gubbe, en rätt gammal sådan. Jag saknade vår övertydliga guide från Quimper, för den här gubben babblade bara på utan att jag förstod någonting. Så jag roade mig med att titta på chokladen, eller på byggarbetsplatsen utanför fönstret.







Och fåret var i trä och inte choklad, vad det gjorde där vet jag inte. Men jag gillar ju får, så jag utbrast högt: "Ett får!" och tog fram kameran. Efter att jag hade tagit bilden insåg jag att Elins Enora stod bakom mig och att jag faktiskt kunde säga det på franska, så jag sa: "Ett får. Mycket vackert." Enora såg stolt ut.

Sen gick vi tillbaka till skolan för att äta i deras matsal, le self. Och ja, maten var mycket bättre där än i cafeterian. Jag åt något som liknade köttfärslimpa med potatisgratäng och en youghurt med aprikos till efterrätt, det var härligt att för en gångs skull bli mätt.
Vi var med på en lektion när jag inte förstod något alls, och sen sprang mina lite mer pigga vänner runt på stan. Jag anslöt mig dock till Emma och Olof som satt utanför ett café.

Notera gubben i vit skjorta som tar betalt. Han stod där med en glassmaskin och glassen såg så spännande ut att jag bestämde mig för att prova. Jag hade dock ingen aning om hur jag förväntades göra, så jag studerade andra människor som köpte glass. "Fraise" betydde "jordgubbe", så mycket visste jag, och eftersom folk gick fram och sa det för att sedan mottaga jordgubbsglass i en strut så gjorde jag likadant. Ett "Merci beaucoup" ("tack så mycket") lyckades jag också slänga in, liksom två euro.
Glassen var utsökt. Det var någon sorts blandning av mjukglass och isglass som jag inte kan ordet för, och mycket svalkande i den franska hettan.
När jag stod och tog kort på Emma och Olof frågade glassgubben om inte jag också ville vara med på kortet, och sa att han kunde ta det. Fråga inte hur han lyckades få mig att förstå det, så lite franska som jag kan, men i alla fall tog han ett kort på mig och Emma och Olof.

Tyvärr var jag inte rikigt beredd, så det är väl inte den bästa bild som tagits på mig.
Sen var jag ju naturligtvis tvungen att ta en bild på den härliga glassgubben och hans glassmaskin. När jag tog fram kameran sa han "vänta, vänta" och sprang in och hämtade en hatt. Sen fick jag fota honom.

Jag gillade glassgubben, han var rolig.

Nästa vandring blev till en bowlinghall. Det var fortfarande minst lika varmt och om möjligt ännu mer sol och jag vet inte hur många gånger jag ångrade att jag hade svarta jeans på mig. Jackan hade jag dock tagit av mig för länge sen, efter Joëls ständiga kommentarer om att det såg ut som om jag skulle ut på valfiske.
Bowlinghallen såg ut som de flesta jag har sett, med undantaget att det fanns soffor att sitta i istället för hårda stolar. Och skosystemet skiljde sig också lite från det svenska: här lämnade man sina skor till en gubbe bakom en disk, sa sin skostorlek och fick ett par bowlingskor av samma gubbe. Dock var det mycket effektivare än att stå halva dagen och leta efter ett par i rätt storlek. Och för övrigt var jag alldeles för stolt över att jag faktiskt kunde säga min skostorlek på franska för att ha tid att skämmas över mina stora fötter.
Olof fick bokstavera sitt namn för att gubben bakom disken skulle stava det rätt, men jag sa bara mitt namn och på franska blir det ju:

En av mina franska vänner frågade om jag stavar så, och jag svarade att det är den franska versionen. För dem är jag gärna Lili när som helst, jag tycker det är gulligt. Jag har fullt svenska vänner som alltid stavar mitt namn som Lily, och jag brukar inte rätta dem heller. För det är trots allt den brittiska stavningen.

Och angående varför det inte finns några toasitsar på våra franska vänners skola så är det en fråga jag själv gärna skulle vilja ha svaret på. Jag frågade Elsa och hon gissade att det kanske är för att det ska vara lättare att städa, att det lätt blir ofräscht med toasitsar. Ja, det kanske är fräscht utan, men inte var det särskilt bekvämt.

Nästa dag är torsdagen, en av de härligaste och mest händelserika dagarna. Vad har Lilly fått med sig som "packed lunch" av sin franska mamma? Kommer hon och hennes vänner lyckas bestiga klätterställningen vid havet? Finns det isbjörnar på Océanopolis? Kommer guidningen vara på franska eller engelska? Kommer krabborna Lillys franska familj bjuder på vara döda? Och, en av de största frågorna, kommer Lilly lyckas ta mod till sig tillräckligt mycket för att på franska fråga om hon får ta en bild på sin franska familj?
Så mycket frågor. Svaren får ni i morgon, mina vänner, i den näst sista delen av Lillys fantastiska äventyr i Frankrike. Fortsättning följer...

På tisdagen skulle vi till Quimper, en stad ungefär två timmar från Brest. Alltså spenderades två timmar av förmiddagen på en buss. Det var ganska skönt, jag fick sitta en stund för mig själv och bara lyssna på musik och ta det lugnt. Tänka, smälta lite intryck. Tills Steven petade på mig.
"Lilly? Do you have a French to English dictionary?"
Jag muttrade jakande, började gräva i väskan. Sen kom jag på att mitt älskade lilla lexikon var svenskt-franskt och därför inte skulle göra mycket nytta för Steven och den lilla svenska han kunde.
"No, French to Swedish. Sorry."
Jag satte på mig hörlurarna igen och hann precis komma till ro innan Elsa petade på mig och frågade på franska om HON fick låna ordboken. Ja ja, vad gör man inte för världens gulligaste franskalärare? Jag räckte över den.
En annan intressant del är konversationen jag och Steven hade på väg från stationen till centrum i Quimper. Nämnd Steven gick en bra bit bakom oss andra och jag vände mig om.
"Are you coming?"
"Yes, don't worry."
"You always seem to be falling behind, don't yah?"
"Yeah, but I'm always catching on, baby!"
Ja, någon gång i livet ska man ju bli kallad "baby". Att det skulle vara av en lärare (nåja, om någon nu någonsin kommer kunna ta honom tillräckligt mycket på allvar för att kalla honom lärare) hade jag dock inte räknat med.
När han väl insåg vad han hade sagt försökte han snabbt släta över det:
"Of course I don't mean it THAT way, it's American English and we say things like that to each other all the time without meaning anything, I even say it to my mother, of course I don't... LILLY!"
Något roligt ska man ha här i livet, och att reta Steven har blivit mitt nya nöje. Och framförallt det här kommer jag använda mot honom så länge han lever. Eller ja, så länge han är kvar på skolan i alla fall.
Jag tyckte om Quimper så fort vi kom in i centrum. Uttrycket Medeltida Stad fick en helt ny innebörd där och då, alla hus i Quimper var vackra och medeltida och satte fart på min fantasi.


Framförallt var det kyrkan jag blev helt kär i. Eller ja, jag tror till och med det var en katedral. Fråga mig inte vad skillnaden är. Hur som helst var den helt underbar, som hämtad direkt ur en Tim Burton-film. På insidan såg den ut som vilken kyrka som helst (min mamma gillar ju som sagt kyrkor så jag har sett en del), men på utsidan... Underbar.


Vi gick lite på stan och jag såg så mycket brittiska grejer att jag blev alldeles till mig. Men jag intalade mig själv att nej, jag ska inte köpa brittiska saker i Frankrike. Jag köper dem när jag kommer till Brighton.
Men sen såg jag den. En helt underbar liten väska med den brittiska flaggan i glittrande paljetter. Den bröt ner mitt motstånd totalt.
När jag betalade den så började kvinnan i kassan tala franska med mig. Jag blev extremt nervös att jag inte skulle förstå ett ord, men något hos mig (kanske just det faktum att jag köpte en brittisk väska, kanske min fåordighet eller kanske bara min förvirrade uppsyn) lät henne förstå att jag var turist och inte särskilt bra på franska, för hon pratade långsamt och tydligt.
Det var något fel på väskan, sa hon. Men om jag gick bort till någon plats så kunde jag få en annan, likadan. Visste jag var denna plats låg?
Självklart visste jag inte det, jag hade befunnit mig i Quimper i högst två timmar. Hon skulle bli tvungen att visa mig dit.
"Tu peux me monter... Montrer?" lyckades jag få fram. Jag var så fokuserad på verbet att jag glömde tilltala henne med "ni", insåg jag långt senare. Men hon verkade inte ta illa vid sig av det, och just artigt tilltal känns inte som första kravet man ställer på en stackare som knappt kan prata franska alls.
Hon var snäll och visade mig till en annan affär runt hörnet, jag fick en annan väska och skyndade mig därifrån innan någon började ställa frågor till mig som jag inte kunde besvara på korrekt franska.

Lunch åt vi på ett Crêperi. Det är lite svårt att förklara vad crêpes är, så jag tog en bild:

Inuti denna formation kan man alltså få lite vad man vill. Jag hade äppelbitar och nötter i min och efter bara snål frukost och en chokladbit ur en automat på stationen var det bland det godaste jag någonsin ätit. Matsedeln var dock omöjlig att förstå, del för att den var på franska och dels för att den var uppdelad i en massa konstiga rutor, men eftersom jag åt med lärarna så fick jag hjälp av Manons underbara engelskalärare. Hon heter Florence men eftersom jag var så artig och fransk tilltalade jag henne med "Ma'am" på engelska, "Madame" på franska eller ganska ofta "Madam" på engelska också, som något mellanting. I alla fall var hon underbar nog att förklara vilken ruta på matsedeln jag skulle hålla mig till, och till och med översätta fyllningarna i de olika crêpen till engelska.

Efter maten kom nästa äventyr: att gå in i katedralen. Guiden var totalt underbar: hon pratade franska så låååååååångsamt och Ö-V-E-R-T-Y-D-L-I-G-T att till och med jag förstod det mesta. Det mindre underbara kom sen: när vi skulle gå upp i tornet på katedralen. Det var tvåhundra trappsteg, hörde jag någon säga, och gick i spiral. Tro mig, vandringen i Brest dagen innan var ingenting. DETTA var det värsta jag någonsin varit med om. Jag stannade halvvägs upp och stod där och bara flämtade.
"Lilly? Are you coming?"
"No." flämtade jag fram.
"I'm not going without you." sa Steven då och lät för en sekund som en riktigt hjältemodig amerikan.
"Aaw, that's cute."
"It's not about being cute, it's about being a teacher and making sure no one falls behind."
Jaha, så mycket för det hjältemodet. Jag skakade på huvudet och tvingade mig själv att fortsätta uppåt, högljutt klagande på alla språk utom franska.
Utsikten var vacker, ja. Men alla kort på den tog jag mest för att det skulle vara värt att ha tagit sig hela vägen upp.


Resten av guidingen var jag för trött för att ta in särskilt mycket av det guiden sa, men Quimper var fortfarande lika vackert. Kanske med undantag av lastbilen som fick mig att känna mig förföljd:

Det känns dock bra att Veolia äntligen har hand om något som passar dem: sopor. De borde gå över till det i Sverige också, istället för att köra tåg som aldrig fungerar.

Tillbaka i Brest möttes vi av våra franska vänner på stationen. Min Manon skulle träna judo och jag skulle följa med. Av någon anledning som jag inte riktigt förstod (det är lätt att hamna lite utanför när man inte kan så mycket franska) följde även Olof, Emelie och Elin med respektive fransmän med. Men efter ett tag gick de och Enora förklarade för mig att jag skulle vänta här, med Manon.
Det här är Enora:

Jag tyckte att den här bilden blev väldigt bra, och det tyckte uppenbarligen hon också eftersom hon gjorde det till sin profilbild på Facebook. Enora är underbar. Hon ville alltid försäkra sig om att jag förstod, och trots att hon envisades med att prata franska med mig sänkte hon sig ner till min nivå. Jag tänkte först att hon kanske inte var så bra på engelska, men sen kom jag fram till att hon helt enkelt hade bestämt sig för att hon skulle prata franska med mig. Även om det innebar att sänka den språkiliga nivån så lågt.

Judoträningen var spännande att se på, det liknade inget jag tidigare sett. När vi kom hem var vi så trötta att vi gick och lade oss efter kvällsmaten.

Nästa dag är onsdag. Hur stort är chokladmuséet? Är maten i matsalen mer näringsrik än den i caféterian? Kommer personalen i bowlinghallen lyckas stava rätt till våra svenska vänners namn? Och, det största mysteriet av alla: varför finns det inga toasitsar på toaletterna i den franska skolan?
Fortsättning följer.

Manon åker bil till skolan. Hennes pappa jobbar inne i Brest och skjutsar därför in henne och hennes lillebror.
Det var en härlig känsla att färdas genom det franska landskapet i en halvtimme och se hur det ljusnade utanför fönstret medan franska radiopratare sa saker jag inte förstod ett ord av. Kanalen hette Chéri FM (för er som inte kan franska betyder "chéri" "älskling") och verkade vara Frankrikes motsvarighet till Mix Megapol. Det spelades två låtar på engelska under bilfärden, en mer än välkommen omväxling. Det var Bruno Mars med "Grenade" och Lady Gaga med "Born This Way" och båda dessa låtar kommer för all framtid att påminna mig om bilresan genom det franska landskapet.
Vi gick över en enorm bro, med motorvägen till vänster om oss. Eller nej, det var ingen motorväg. Jag vet inte hur många gånger folk har rättat mig nu, men eftersom alla kör som galningar i hela Frankrike kan jag inte hjälpa att jag kallar alla vägar för motorvägar. Mycket trafik var det i alla fall. Och långt ner. Brest är inget särskilt platt ställe, det verkar gå upp och ner överallt.
Vi skulle ha idrott, och gick därför ner för ännu en backe. Klassen var dubbelt så stor som vår, och omklädningsrummen hälften så små. Behöver jag säga att det var trångt? Mitt stora problem var annars att hela mitt väsen talade emot att lämna min väska i omkläningsrummet; väskan med mobil, kamera och 100 euro. Inte förrän en snäll lärare eller liknande på lite halvdålig engelska sa "I lock the door, with my key" gick jag med på det. Fast jag gillade det fortfarande inte.
Idrotten var ganska slapp, jag spelade lite badminton med en kille som hette Joseph. Idrottshallen var svinkall och långt ifrån inbjudande. Sen väntade ännu en uppförsbacke innan vi tog oss tillbaka till själva skolan.
Och ja, det var tur att jag har kommit över min tid på högstadiet, för likheten mellan de båda skolorna var slående. Tegel asfalt och betong, nerslitet, överfullt och i allmänhet ganska ofräscht. Den stora skillnaden var att folk var treviga. Och pratade franska. Och de hade en sån där automatisk klocka som ringer när hela skolan ska ha rast. Jag måste erkänna att jag trodde inte sånna fanns i verkligheten.
Vi fick en liten presentation om Brest av två tjejer, slappade lite och sen var det lunch. Jag förstår fortfarande inte det franska skolmatssystemet. Det finns en cafeteria och en le sélf, självservering alltså. På måndagen åt vi i cafeterian och på tisdagen i matsalen. I cafeterian fanns det pommes frites, läsk, pizza och chokladpudding och eleverna fick gå fram och visa någon typ av legitimation när de betällde lunchen. Jag fick pommes frites, en fanta, en smörgås och chokladpudding till efterrätt, min Manon var nyttigast av oss alla och tog bara ett äpple och en flaska vatten. Så här såg det ut där vi satt och åt:

Mm, mysigt och glamouröst.

Efter lunch var det dags för guidad tur i Brest. Guiden var en av skolans engelskalärare, en mycket trevlig kvinna som pratade helt underbar brittisk engelska. Ett par av fransmännen följde alltid med på aktiviteterna, och denna gång var det min Manon, Joëls fransman Baptiste, hans flickvän Morgan och en kille som hette Jordan.
Det var strålande sol och säkert tjugofem grader varmt. Vi gick och gick och gick tills vi höll på att dö. Men vi såg så vackra saker att det var värt det. Ett blommande körsbärsträd, en gammal borg, en tropisk trädgård, en fontän... Och jag klagade aldrig. För solen sken och mina vänner var där med mig.









Och sånna här trodde jag faktiskt inte fanns i verkligheten heller...


Och det här är vi. Jag och mina fina vänner.

Efter vandringen fick vi lite fritid för att gå på stan i de nyare delarna av Brest, men jag och Emma, Olof, Manon och Jordan var så trötta att vi istället satte oss i skuggan och drack vatten. En liten Mars-chokladbit lyckades jag köpa också, för att få tillbaka åtminstone lite energi.
När resten av gruppen anslöt sig till oss gick vi i alla fall runt lite grann: jag köpte två souvenirer i form av en kylskåpsmagnet och en nyckelring och vi var till och med inne i en fransk bokhandel. Jag såg en bok om djuren på bondgården för målgruppen 0-2 år och konstaterade att den nog var på lagom nivå för min franska.

Ja, det var måndagen. Hur ska det gå? Kommer Lilly att överleva ännu en vandring i tjugofem graders värme och strålande sol? Kommer hon lyckas beställa Crêpes, trots sin dåliga franska? Och hur många trappsteg är det upp i tornet på katedralen i Quimper?
Fortsättning följer.

"Bonjour!"
Min Manon. Min gulliga lilla Manon.

Bredvid henne stod en kvinna med blont, lockigt hår. Min franska mamma, som jag aldrig tilltalade med något annat än "Madame". Jag vet inte ens vad hon heter i förnamn, eftersom jag var artig och fransk.
Jag vinkade hejdå till mina vänner, önskade dem lycka till och hoppade sedan in i en bil. Manon satt fram, och i baksätet satt jag tillsammans med en annan fransk flicka. Långt senare fattade jag att hon hette Élodie och skulle bo hos min klasskompis Sofie när hon kom till Sverige. Hon var i vilket fall jättetrevlig och jag tyckte väldigt bra om henne redan från början, inte minst eftersom hon var så snäll att hon pratade engelska med mig. Vi släppte av henne vid sitt hem och fortsatte sedan ut på den franska landsbygden.
"Vi bor ju lite avsides, inte direkt vid Eiffeltornet." sa Madame Quere på franska och skrattade. Hon kunde inte ett ord engelska men var en helt underbar person. Hemma hos Manon väntade en man med väldigt franskt utseende och en mörkhårig pojke som såg ut att vara elva eller tolv år. Moniseur Quere och en lillebror, Nathan.
"Hej. Jag heter Lilly och jag pratar väldigt lite franska." presenterade jag mig med, på just franska. Dock upplyste Joël mig senare om att jag egentligen hade sagt "jag pratar väldigt LITEN franska", men det var väl bara ett bevis på hur lite franska jag faktiskt kunde. Någon av dem skrattade och sa att jag hade haft lite otur, eftersom de inte kunde så mycket engelska heller. Jag tyckte jag hade haft tur, för de var underbara.
Jag fick en macka, tog en dusch (ni anar inte hur ofräsch man känner sig efter fyra timmar på ett tåg mellan Paris och Brest) och överlämnade sedan presenterna till hennes mamma: en osthyvel, en ask Cloettachoklad och boken "Ronja Rövardotter" på franska. Så gott jag kunde förklarade jag de olika sakerna allteftersom hon öppnade dem: det här är en svensk grej, till osten. Författaren är född i Vimmerby, som jag. Chokladen görs i Linköping, där jag bor. Madame Quere såg glad ut för allting.
Efter att ha pratat lite (den underbara människan pratade ju engelska med mig) gick jag och Manon och lade oss och jag somnade som en sten. Jag hade ett alldeles eget rum, ett fönster med fantastisk utsikt och jättebekväm säng.


Nästa dag åkte vi in till Plourazel, samhället de bodde utanför, och gick på marknad. Det var så varmt i solen att jag inte ens behövde någon jacka. Vi såg smycken, ostron, väskor, mat och färska krabbor. Extremt färska, de kröp faktiskt omkring och sträckte på klorna. Det chockade mig lite grann, så när Madame frågade om vi hade sånna här marknader i Sverige svarade jag att "ja, men de svenska krabborna är döda". Det tror jag att min franska familj hade lite roligt åt, för på torsdagen sa Madame till mig på franska "vi ska äta krabbor i kväll. Och de är döda."

Jordgubbar såg vi också, Madame Quere frågade om jag tyckte om det och det gör jag ju, så då köpte hon en låda. Vi åt anka till lunch, och till efterrätt fick jag alltså jordgubbar med socker.

Sen kom Olof och Emelie och deras fransmän, Antoine och Margaux, hem till oss och vi gick ner till stranden där vi snart fick sällskap av resten av gänget. Det var inte särskilt varmt, men på grund av grupptryck och dåligt omdöme slutade det med att vi alla tog av oss skor och strumpor för att springa runt och leka beach party. Någon spelade wolleyboll, någon begravde Joëls fransman Baptiste i sanden och några galningar badade.


Vi gick hem till Manon för lite fika, någonstans här bestämdes det att vi skulle ha fest. Hos Enora. Lika bra att få det sagt: det finns två Enora, så varning för förvirring. Jag har ingen aning om vad de heter i efternamn, så jag kommer benämna dem som "Elins Enora" respektive "Emmas Enora". Festen var hos Emmas Enora, i en annan liten fransk by.

Jag kan inte dansa, är född helt utan taktkänsla. Men när ljusen blinkar i regnbågens alla färger, en rökmaskin fyller lokalen med tät dimma och folk börjar bli lite onyktra så slutar man bry sig. Jag dansade och skrattade, bredvid Elins Enora. Åt lite chips, drack lite cola. Och när det blev för mycket med den dånande musiken och dimman som inslöt oss alla så tog jag en paus. Pratade med Joël och kompani som stod och rökte, med Emma, Olof, Emelie och Elin som höll till på övervåningen eller gick en promenad för mig själv och pratade med åsnan.

Festen var trevlig, jag hade på det hela taget rätt kul. Sen kom vi till delen med att sova. Joël och Lisas med respektive fransmän var ju smarta nog att åka hem och sova, vi andra sov där. Inklämda i ett litet rum på andra våningen; Olof, Emma, Elin och Emelie i en säng och jag i sovsäck på en madrass på golvet. Vi lade oss vid ett eller halv två, musiken stängdes inte av förrän tidigast halv fyra. Sen kom Olof fram till att våra kära fransmän delade upp sig i tre grupper: en som sov, en som städade och en som förde en massa oväsen och hindrade oss andra från att sova. Uppskattningsvis sov vi tre timmar. Sen fick vi några frallor med nutella och lite apelsinjuice till frukost, och så åkte Manon och jag hem.
"I think, that this afternoon we will sleep, cause we are tired." Du kunde inte haft mer rätt, darling. Vi sov som stenar tills klockan var fem på eftermiddagen, sen åt vi lite mackor med sylt och pratade om Manon och hennes judoträning. Hon har svart bälte.

Ja, sen är det måndag. Hur ska det gå för Lilly i en fransk skola? Kommer hon att överleva på nutella en morgon till? Och hur pass sönderbombat är det egentligen i Brest?
Fortsättning följer...

Ja, allt ska dokumenteras. Offentligt. Vi börjar med lite citat från veckan:

"Det är bara att stoppa nerverna i en påse och andas!"
/Okänd upphovsman

"Ursäkta, är det här flyget till Vimmerby? Och måste man byta till helikopter i Rimforsa?"
/Lisa och Joël

"Broooder! Jag syndar för fullt här, kom och hjälp mig!"
/Lisa

I en båt på Seine klockan elva på kvällen:
"Ååååh, det är så vackert, titta vad vackert det är!"
Olof: "Titta på lyftkranen, så vackert upplyst den är!"
"Vad är grejen med den här peruanska panflöjtsmusiken? Vad hände med den franska musiken?"
/Olof igen

På Louvren när vi går förbi ett skåp med ett hagelgevär.
Steven: "Wow, I should get one of those. That would make your guys do your homework!"

"Var hälsad, kamrat Lundgren."
"Var hälsad, syster."
"Syster? Aaaw, det var gullig."
"Du kan tolka det antingen som något gulligt eller som att du är nunna. Jag tänkte på en nunna."
/Jag och Olof

"Lilly, ta av dig den där jackan. Det ser ut som om du ska ut på valfiske."
/Joël

"Ladies and gentlemen, this is your captain speaking. My name is (mumlar något ohörbart) and I'm glad to..."
Elsa: "'My name is Santa Claus', sa han det?"
Lilly brister ut i ett hysteriskt skrattanfall.
Elsa: "Undra hur folk skulle reagera om han sa 'My name is Santa Claus and I'm gonna fly you to the North Pole'..."
(Och ja: vi hade sovit fyra timmar så det var hysteriskt roligt)

"WHY are the McDonalds signs GREEN in France?!"
/Steven

"Wow. Joel, Olof, Lisa, Emma, Lilly. I must be the luckiest man in Paris to be sitting with such a wonderful group of young people!"
/Steven igen

Och, en av veckans mest använda fraser:
"Où est notre Américain?" (Franska för: "Var är vår amerikan?")



Jag somnade till slut, efter mycket om och men. Alarmet skulle ringt klockan tre, men jag vaknade halv tre och tyckte det var lika bra att gå upp. Så jag borstade tänderna, klädde på mig noga utvalda kläder, packade ner det allra sista och påbörjade sedan projektet att få ner min tolv eller tretton kilo tunga resväska för trappan. Ni som har varit hos mig i Linköping förstår hur jobbigt det var.
Det regnade. Inte mycket, men tillräckligt. Jag sjöng svagt för mig själv, "Paris In The Rain" hette låten, och försökte förstå vad som höll på att hända.
Jag skulle sätta mig i en taxi, åka in till Linköpings Fjärrbussterminal, möta mina vänner, kliva på en buss och åka till Skavsta. Längre än så visste jag inte. När jag gick av bussen i Skavsta tog den värld jag kände till slut och ersattes av en annan, helt ny.
03.25 kom taxin och en förvånansvärt pigg gubbe hjälpte mig att baxa in väskan i bagaget. Han lyckades kallprata hela vägen till fjärrbussterminalen utan att få ett dugg sagt. Han hade varit i Frankrike. Där åt man sniglar. Och ostron.
Jag betalade honom med två hundralappar och bad honom behålla växeln. Jag hade 160 euro i handbagaget och det sista jag behövde var en massa svenska pengar att släpa runt på.
Elsa och Steven var på plats och tätt efter mig kom Joël, Emma och Olof gående. Sen följde Elin och Emelie i bil, och Lisa till fots. På bussen åt jag lite av min medhavda frukost och satt sen ännu en gång och försökte fatta vad som var på väg att hända. Det gick inte. Det var för stort att ta in.
Det var fortfarande regn i luften när vi klev av på Skavsta. För första gången i mitt liv befann jag mig på en flygplats och jag gav upp alla försök att inte verka som en bonde när jag såg min väska försvinna på ett rullband. Allt var bara så häftigt. När jag gick upp i flygplanet var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att det var på riktigt.
Ja, vi satte oss. Elsa hade lovat att sitta bredvid mig eftersom det var första gången och jag trots allt var lite nervös, men hon och Steven hamnade ganska långt bakom oss i incheckningskön och därmed också någon helt annanstans i planet. Då blev jag nervös på riktigt. Lyckligtvis hade jag världens gulligaste Joël på andra sidan mittgången, så han la en hand på min axel och lugnade ner mig. Gick igenom precis vad som skulle hända, hur det skulle kännas och hur jag skulle bete mig. Försäkrade mig att han hade överlevt det här hur många gånger som helst.
Och när vi lyfte släppte all nervositet. Jag kände hur vi lämnade marken och såg molnen under mig när jag tittade ut genom fönstret. Det var så häftigt, som att åka berg- och dalbana fast bättre. Eftersom jag var på väg till Frankrike.
Under flygresan läste jag lite i en pocketbok jag hittat i min bokhylla, samt köpte en Cola när jag kände att jag höll på att somna. Den var hälften så stor som vanliga colaburkar och kostade två euro. Jag sparade den som ett minne.
Det första jag noterade var att Frankrike var så grönt. När jag, genom fönstret på ett Ryan Air-plan, fick min första skymt av fransk mark så var det det gröna gräset jag först älskade.
Klockan 08:55 landade vi. Vi fick våra väskor och hittade en buss in till Paris. Det tog två timmar och jag hade nog dött av hunger både en och två gånger om jag inte hade varit så fascinerad av allt jag såg utanför bussfönstret. Grönt gräs. Påskliljor. Vägskyltar med ord jag inte förstod. Blommande körsbärsträd. Och mer grönska. Frankrike var grönt och det var mitt. Äntligen.
Vi korsade en gata med risk för eget liv (alla kör som galningar i Frankrike) och påbörjade sedan en vandring mot resturangen där vi skulle äta. Vi gick förbi Triumfbågen och eftersom det var den första franska sevärdheten jag såg tog jag fyra foton. Resturangen hette "Hippopotamus" (franska för: "Flodhäst") och jag beställde någon typ av kött med pommes frites och beanässås (stavning?), samt Ben&Jerry-glass till efterrätt. Allt detta beställdes på franska. Jag var så otroligt stolt över mig själv. Det enda jag inte förstod var när servitrisen frågade hur jag ville ha köttet stekt, så då tog jag hjälp av Joël. Jag åt vid samma bord som honom, Lisa och Steven (som för övrigt vek ett pappersflygplan och skickade till Emelie vid bordet bredvid, look at the teacher) och sen fick vi gå runt i Paris en stund. Euforisk som jag var kastade jag mig över första bästa souvenirstånd på Champs Elyssé (troligen felstavat det med, hoppas inte min franskalärare läser det här) och införskaffade en nyckelring med Eiffeltornet samt en liten fransk flagga som jag sen gick runt och vifftade med, vilken nästan retade gallfeber på stackars Joël.
"Lilly, du KAN inte gå runt och viffta med en franska flagga när vi är i FRANKRIKE, om vi går in i någon butik så är det du som stoppar NER den!"
Nästa inköp gjordes på en tunnelbanestation, medan Elsa köpte biljetter. Jag såg en liten souvenirbutik till och kastade mig dit, med tolv eller trettonkilos väska och allt. Jag såg den direkt: en alldeles underbar T-shirt i svart med Eiffeltornet, ordet "Paris" och ett hjärta. I strass. Jag försökte ta ner den från galgen den hängde på och fick genast hjälp av killen i kassan.
"Är det den här?" frågade han på franska.
"Ja, det är den här." svarade jag på samma språk och kände mig omåttligt stolt. När jag hade köpt den var jag så exalterad att jag nästan glömde väskan inne i butiken.
Det enda jag inte älskade med Paris var tunnelbanan. Trångt, överfullt och totalt hysteriskt. Men vi tog oss i alla fall till en tågstation i Paris, storlek Stockholm Central x3. Vid det här laget var vi alla lagom trötta och satte oss därför på en bänk och stirrade på en massa duvor som höll till inne på stationen. Hälften av dem hade deformerade fötter och de var i största allmänhet ganska äckliga. Vi köpte matsäck och satte oss sen på tåget. Dam dam dam dah. The Train. Fyra timmar från Paris till Brest. Jag satt med Elsa, Emelie, Olof och Lisa och vi fick en del sagt.
Den sista timmen började vi bli nervösa. Vi skulle trots allt bo hos personer vi inte kände, vi skulle träffa dem för första gången när vi steg av tåget.
Emelie upprepade gång på gång vad hon skulle säga när hon lämnade över presenterna till familjen. Själv kramade jag min fransk-svenska ordbok och hyperventilerade. Tåget saktade in, vi tog ett djupt andetag och gick ut i kvällens Brest...

Ja, hur ska det gå för Lilly och hennes vänner? Hur är värdfamiljen? Vad kommer de göra under helgen?
Fortsättning följer.

"... vi funderade lite över vilken grupp vi skulle vilja följa med, om vi fick åka i år igen. Och vi kom fram till att vi lätt skulle åka till Frankrike. Här har vi Joël Älveroth, som bara goes crazy bananas..."
"Och vad menar du med det?"
"... och vi har Lilly Nilsson, som antingen kommer älska landet och vara jätteglad hela tiden, eller hata det och bli bitter. Och så har vi kärleksparet, som..."
Vet du Erik, du är det närmaste en storebror jag någonsin haft. Retsam, men samtidigt omtänksam och lite beskyddande.
Ett annat tips vi fick var att inte ha mjukisbyxor på oss, för då blir vi inte insläppna i affärerna. Det hade jag nog ändå inte tänkt, men det är bra att veta. Den enda gång jag har på mig mjukisbyxor offentligt är helgmorgnar då jag går ner till ICA för att köpa filmjölk. Inte för att jag (som Joël) tycker det är ett brott mot mänskligheten att ha mjukisbyxor på offentliga platser, utan för att jag helt enkelt inte känner mig särskilt bekväm i det ute bland folk. Det känns lite som att ha pyamas på sig, som att jag inte är ordentligt klädd.

03.45 på fjärrbussterminalen, fredag morgon. 08:55 landar vi i Paris.
Alla som tänker på mig som världsvan kan ju en gång för alla släppa den bilden. Jag har aldrig flugit förut. Jag har varit i Danmark men that's it. Det här är på riktigt för första gången. Och jag är nervös, förväntansfull, lycklig, orolig och spänd i en blandning som får mig att vilja hoppa upp och ner, eller klättra på väggarna.
Det kändes faktiskt lite bättre när jag fick veta att det är tre personer till i klassen som aldrig har flugit förut, men jag kommer fortfarande vara den mest turistiga i min grupp. Jag kommer fota ALLT och köpa alla fåniga souvenirer jag hittar. Mammas stående exempel är ju en T-shirt med Eiffeltornet, och om jag hittar någon sådan tänker jag köpa en. Jag tänker vara turistig och köpa alla fåniga saker jag hittar.
När jag anförtrodde min vän Sofia att jag kommer känna mig ganska bonnig, var hennes kommentar: "Så länge du inte skyltar med det, så. Jag menar, du behöver ju inte bete dig som Stig Helmer."
Nej, SÅ turistig ska jag inte bli. Det finns gränser.

Den här rubriken var ju nästan lika tröttsam som min geografiuppsats om NATO. Men men, jag har ju slutat skjuta upp saker.
Jag var kanske fjorton år när jag började lyssna på BWO, och det var som om en helt ny värld öppnade sig. Jag hade aldrig tidigare varit besatt av en musikgrupp, lyssnat på deras musik dagarna i ända och trånat efter en tonårsidol, men det började jag göra då. Det är fortfarande det närmaste en "fjortis-period" jag har varit någon gång.
Mitt liv var, som ni kan gissa, inte särskilt roligt på den tiden. Fjorton var mitt absolut värsta år. Så musiken blev som en flykt, jag skapade mig en egen värld med BWO. Fick mina lyckliga stunder på somrarna framför en scen någonstans, fick vänner genom musiken.
Och BWO fanns med mig genom hela högstadiet. Sen, i ettan på gymnasiet, splittrades de och jag tvingades släppa taget. Tro mig, det var inte lätt, så stor del av mitt liv som de hade varit i flera år. Men det gick. Och idag har jag gått vidare, även om jag fortfarande saknar somrarna framför scenen ibland. Men det finns andra saker som betyder minst lika mycket.
Så... ja. Under tre år definerade jag min musiksmak med "BWO". Nu är det inte helt lätt att definera längre, men jag kan försöka.
Egentligen är jag lite av en allätare. Jag lyssnar på popmusik: låtar från Melodifestivalen, sånt som spelas på Rix FM, låtar från Hits for Kids som folk säger att de lyssnade på när de var små och inte hade lärt sig lyssna på "riktig" musik. Jag lyssnar på svensk musik med djupa och tolkningsbara texter, som Kent och Lars Winnerbäck. Jag lyssnar på vissa rocklåtar, de där halvskumma låtarna som vi spelar på spanskan, soundtracket från Johnny Depp-filmen "Sweeney Todd", Disneymusik, synthpop, Nordman, töntiga sommarlåtar med Lasse Berghagen, gamla schlagers, allt möjligt. Just nu är jag inne i en nostalgiperiod där jag lyssnar på Smurfarna och Djungelbandet. Vet inte om någon mer än jag känner till Djungelbandet, men de var i alla fall en musikgrupp för barn som sjöng om sin djungel där alla är kompisar med varandra, att man ska dricka mjölk och att man ska "sjunga och busa istället för att slåss och bråka". Jag älskade dem när jag var fem, sex år. Tänk vad mycket enklare livet var då.
Alexander Bards musik har fortfarande en speciell plats i mitt hjärta, förstås. Men jag lyssnar nästan aldrig på BWO längre, det brukar bara sluta med att jag saknar tiden med dem alldeles för mycket. Vissa låtar är nästan jobbiga att lyssna på, eftersom de är så starkt förknippade med minnen. Men ibland lyssnar jag på föregångare till BWO, som Vacuum och Army of Lovers. Och, naturligtvis, Alexander Bards nya grupp Gravitonas.
Appropå Alexander Bard borde väl jag, som ett av hans stora fan, göra ett officiellt uttalande om det faktum att han ska vara med i Idol-juryn. Jag tänker vara ärlig och säga att det är den sämsta idé han någonsin fått. Vad blir det härnäst; raka av sig skägget, dra på sig ett par jeans och skaffa fru och barn? Och Martin Rolinski med sin solokarriär. Jag går bara och väntar på att Marina Schiptjenko ska få någon idé som är ännu sämre än de båda andras.
Eller nej, det gör jag inte. För hon är den jag älskar mest i BWO. Jag sade upp all bekantskap med Martin Rolinski när han bestämde sig för att köra på solokarriär, och Alexander Bard blir jag bara så trött på. Men Marina är fantastisk.

Annars händer inget särskilt. Solen skiner. Jag skriver på en fet debattartikel om dödsstraff, på så brittisk engelska som möjligt i ren protest. Och, naturligtvis, jag räknar ner varje dag tills jag sätter min fot i solskenets Paris.
Och nej, det gör inget om det regnar. Solskenet är symboliskt. Solen kommer ändå skina på oss hela veckan, Manon.

Det var ett hus mitt ute i skogen, ett tillhåll för Åtvidabergs orienteringsklubb. Sängarna fanns på andra våningen. Den jag fick var så ostadig att jag var säker på att den skulle antingen braka ihop eller välta över mig när jag klättrade upp i den. Väl däruppe möttes jag av en död fluga och en väldigt ofräsch madrass. Jag önskade att jag hade haft en sovsäck och försökte göra det bästa av situationen med den röda filten jag hade.
"Du ser ut som en mumie." var Jessicas kommentar när jag hade lyckats göra en sovsäck av filten. Jag skrattade.
Vi låg där i kanske någon timme, kanske mindre eller mer. Ingen hade någon klocka och ingen brydde sig. Vi låg och berättade roliga historier för varandra, skrattade eller suckade över hur dåliga de var. Det var så mörkt och vi låg så utspridda i olika vånigssängar att era röster var allt jag hörde. Men det räckte.

Det är sånna här små ögonblick jag sparar, längt inne i mitt hjärta. Jag och Tina, Madde, Disa, Josse, Esmeralda och Jessica i en stuga utanför Åtvidaberg. Madde och jag på ett tåg mot Norrköping. Isabelle bredvid mig i datasalen, när hon försöker lösa mysteriet med hurvida hon har en kusin som heter Elin eller inte. Nicolina, Sofie och Malin som frågar om jag vill vara med och spela badminton. Ett bord på BarBQ:s nedervåning med Betty och Andy. En filmkväll i skolans aula med mina älskade katalaner.
Små vardagliga saker som är en självklarhet för er. Det är så mycket som inte är självklart för mig. Därför uppskattar jag saker så mycket mer än vad många andra gör.