The magic can begin

Elsas Hus hade lika billigt fika som alltid. Jag mosade i mig en kycklingwrap, spillde dressing på golvet och bad alla närvarande om ursäkt för mitt dåliga bordsskick. Det var vi i det vanliga fikagänget, plus min vegan och Matilda. Matilda har det vackraste ljuslockiga hår jag någonsin sett och tillsammans med en kille som heter Samuel adopterades hon bort till oss när Folkuniversitetet i Norrköping lades ner. Vi vill göra henne till en av oss.
Mitt i allt prat om TV-serier och betyg utbrast Sofia att jag borde blogga.
"Ja, jag vet..." muttrade jag, fullt medveten om att jag inte ens har någon ursäkt längre.
"Jag fick ju tre gilla när jag skrev det på Facebook!"
"Mm, du själv och Erik och Johanna. Det är väl ni som är mina största fans."
"Vi kan starta en fan club." föreslog Johanna. "Jag vill vara ordförande!"
"Aaaaaaw, det där var typ det gulligaste du någonsin sagt till mig, Johanna."

Johanna och jag kom fram till att vi inte har råd att köpa julklappar till varandra, så vi lovade varandra evig kärlek istället. Det är billigare och mycket finare.
För övrigt har jag och veganen idag låst in oss i skolans bokförråd med hennes dator och lyssnat på Mikael B Tretows mästerverk. Baskvalds Ljudafton var nästan lika rolig som Trolles Trafikradio, men bara nästan. Vi kom även fram till att Trolle, Rolle, Kolle, Molle och Jolle har lärt oss allt vi kan; så som att man inte ska snyta sig i mattan, att häxsoppa smakar ungefär som soppa kokad på fickludd och skosnören samt att man aldrig ska lita på ett russin. Våra asgarv, våra imitationer av trafiktrollen och inte minst vår falska sång ekade över skolan och det var ett under att ingen kom och undrade vad vi höll på med. Mm, jag och Caddy är lite... speciella.

Jag överlevde Cambridge. Och jag vill tacka alla som har stöttat mig igenom det. Först och främst min fantastiska engelskalärare Helen för allt stöd, inte minst när jag skulle göra den muntliga delen och knappt kunde stå på benen. Det var tack vare henne jag inte svimmade.
Sofia A, för att hon övertalade mig att komma hem till henne och äta kladdkaka istället för att sitta hemma och ha ångest dagen innan. Josephine för alla hennes kramar. Min tyskalärare Martina som aldrig slutade tro på mig. Rebecka som var så snäll mot mig när vi skulle göra den muntliga delen tillsammans. Mina föräldrar som heller aldrig slutade tro på mig. Caddy för att hon var stöttande på sitt eget sätt, genom att lova att hålla tal på begravningen när jag påstod att Cambridge skulle bli min död (minnesstunden skulle för övrigt hållas på FU:s vind, ännu en av alla spännande platser Caddy och jag har besökt).
Och ett lite speciellt tack till några av mina Facebookvänner som inte förstår svenska och därför troligen inte läser den här bloggen. Till Benjamin, för att jag tack vare honom redan kunde ord som "glare", "smirk", och "grin" när vi gick igenom dem på lektionerna. Till Hannah, för att hon lärde mig engelskt chattspråk så som "gtg" och "wruu2" och hela tiden påstod att min engelska var bättre än vad hennes var (och då har Hannah engelska som modersmål, ska tilläggas). Och till Shannon, för att jag hela tiden var tvungen att slå upp en massa engelska ord när jag pratade med henne. Jag lärde mig otroligt mycket inte minst av att läsa konversationerna som hon, Hannah och Benjamin hade.

Vår skola är så gott som nerpackad, för att citera en av mina lärare så befinner vi oss i någonstans gråzon mellan två skolor där ingenting finns på någon av dem. Denna vecka har vi bara undervisning på förmiddagarna, torsdag och fredag behöver vi inte komma till skolan alls. På lördag ska jag till Vimmerby och plåga Fina Tina med min tondöva stämma hela dagen, det kommer bli fantastiskt roligt. Jag saknar henne så mycket.

Och del 3 om Brighton... jag vet inte. Vill ni fortfarande ha den? Trots att det har gått så lång tid?
Jag saknar ditt tjat, Erik.

So-lektion. Jag satt i datasalen och kände att min arbetsmoral var någonstans under marknivå. Ett högt oväsen hördes utifrån korridoren, så jag övergav min dator för att gå ut och kolla vad de egentligen höll på med där ute.
Maria och Gunnis skulle packa ner böcker och verkade misshandla flyttkartongerna ganska svårt för att lyckas vika ut dem.
"FlyttAnders måste vara det töntigaste namnet någonsin på en flyttfirma, jag måste bara få det sagt." varpå min spanskalärare svarade:
"Ja, den borde ju ha hetat FlyttTorsten!"

Om ni har missat det så flyttar vår skola alltså till nya lokaler i december. Och byter namn till Torsten Huséngymnasiet. Ingen tycker egentligen att namnet är särskilt bra (källa: jag och Madde och våra intervjuer för skoltidningen) men det valdes av Folkuniversitetets styrelse uppe i Stockholm. Så vi har inget att säga till om. Och jag tycker fortfarande att Torsten är ett av de fulaste namnen som finns och inte minst får det mig att tänka mer på en utrotningshotad fisk än något annat (Caddy och jag brukar börja asgarva så fort ICA har extrapris på torskfilé), men jag har accepterat det hela. Det är fortfarande samma skola som jag älskar.
Jag tror till och med att jag har accepterat det faktum att vi ska flytta. Jag var med på Öppet Hus i lördags, i de nybyggda lokalerna hos Birgittaskolan, och fick en personlig guidning av Helen. Och eftersom hon gick in i guidningen med lika stor entusiasm som hon alltid går in i sin undervisning med så glömde jag helt bort plasten som täckte golvet och de konstiga maskinerna som stod lite varstanns, jag kände bara att det nog blir jättebra och jättefint. När jag åkte förbi Birgittaskolan häromdagen kände jag till och med någon sorts... tillgivenhet?

Flytten innebär i vilket fall att firman vid namn FlyttAnders är en ganska stor del av vår vardag nu för tiden: det står kartonger överallt. Senare idag var jag i cafét och hämtade te när jag sprang på Maria, som tyckte att vi kunde passa på att prata om mitt projektarbete. Men knappt hade jag hunnit in på hennes kontor förrän Catharina ropade utifrån:
"Maria? Ska de här gamla skolkatalogerna verkligen slängas?"
Nyfiken som jag är var jag naturligtvis tvungen att ta en titt i dessa gamla skolkataloger. Medan jag stod där och ömsån skrattade och ömsån utbrast "aaaw" över de gamla fotona på mina lärare så hann det komma förbi någon som också skulle prata med Maria och tydligen var högre prioriterad än jag.
"Men du har ju något kul att göra medan du väntar." sa Maria och jag besvarade hennes leende och begravde mig återigen i skolkatalogerna. Catharina höll mig sällskap.
"Tycker du att vi är oss lika?"
"Ja... ja, vissa har ju inte förändrats så mycket." sa jag och försökte att inte peka ut en viss person som aldrig verkade ha varit ung. Det hade däremot Peter, för att inte tala om Tony.
"Men vilka är alla de här människorna?" Lärarlaget måste ha bytts ut fler gånger än vad jag trodde.
"Men det där är ju Janne! Såg du inte det?"
"Öh... nej. Vad hände med hans hår?"
När jag hade tittat i alla skolkataloger hjälpte jag Catharina att packa ner böcker. Själv tyckte jag helt ärligt att jag stod där och var ivägen, men om Catharina tycker att jag hjälpte henne så är jag glad för det. Hon hittade alla möjliga böcker; allt från Nationalencyklopedin x50 till en liten bok om Skänninge. Det var mycket spännande att se vad mina lärare har samlat på sig under åren.

På torsdag ska jag och mina tjejer till Elsas Hus och fika, det ryktas att Sofia ska fira sin första dag som köttätare igen (hennes projektarbete var att vara vegan i en månad) med en fet kycklingwrap. Om jag i vuxen ålder någon gång får frågan vad jag och mina vänner brukade göra tillsammans när vi var tonåringar så kommer jag svara: vi brukade gå och fika på Elsas Hus. På torsdagar. Och Sofia åt kycklingwraps.

Och jag ska blogga oftare, lovar er. Del 3 av Brighton kommer. Troligen efter Cambridge, när jag är i balans igen.

Man inser aldrig hur mycket man har saknat någon förrän man ses igen. Är man tio mil ifrån varandra klarar man sig utan varandra, för att man måste. Men när man väl ses igen är det omöjligt att en endaste sekund vara utan varandra.
Tina och jag kramades så hårt att jag nästan svalde hennes hår. Vi gick på stan i väntan på dem andra, jag provade en pälsmössa som hon fotade mig i. När radion inne i affären spelade någon Lady Gaga-låt började jag sjunga med och Tina gapskrattade då och kastade sig i min famn igen.
"ÅH vad jag har saknat din tondöva stämma!" varpå hon berättade hur tråkigt det är att hela tiden vara omgiven av människor som kan sjunga.

Madde kom en timme senare, Disa om ytterliggare en halvtimme. Vi gick till Myrorna och tittade på böcker, gick ut och åt, diskuterade allt mellan himmel och jord. Allting var precis som det skulle vara, för mina älskade var hos mig. Mina förlorade tjejer.
Utanför skolan mötte vi Caddy, den långsamma lilla veganen som suttit hemma och lockat håret istället för att umgås med oss, och gick in i ett hav av FU-elever från 1994 och framåt. Våra lärare kramade alla, även mig som de hade träffat så sent som för sex timmar sedan. Catharina gick runt med en tavla som alla före detta elever skulle skriva något fint på, jag tjatade mig till att också få skriva på den.
"Love you all" skrev jag och ritade ett hjärta.

Våra lärare framförde ett dansnummer och gestaltade sen en massa teman vi haft på skolan genom åren. Peter pratade lite om flytten och namnbytet och betonade flera gånger att Torsten Husén var en stor pedagog, att han har gjort mycket för den svenska skolan och att han är värd all respekt. Jag kände mig inte alls pikad, bara för att jag har drivit en anti-Torsten-kampanj sen jag för första gången hörde talas om gubben. Inte Caddy heller, bara för att hon så sent som igår skrev en ny version av FU-sången som börjar med raderna "Här på Torsten, finns filéer, i en frysdisk nära dig".
Sen berättade Peter att vi hade en levande legend bland oss och presenterade Daisy, som gick i den första FU-klassen 1994 och skrev FU-sången. Den som fortfarande lever i allra högsta grad, sjutton år senare, och som vi lärde våra nya ettor i början av den här terminen. Vi sjöng den för henne, alla nya och gamla elever tillsammans. Det var bland det vackraste jag någonsin hört.
Sen åt vi tacos och jag gick fram till Daisy som en patetisk liten fjolla och bad att få skaka hennes hand. Det fick jag. Jag hade velat berätta för henne hur mycket FU-sången har betytt för mig, men det får bli en annan gång. Hon satte sig för övrigt ner med Olof i min klass och en kille till för att försöka skriva en ny FU-sång. Eller Torsten-sång, då. Själv fastnade jag i en diskussion med Maria, så mina kära vänner hann springa iväg till sina tåg och bussar och var borta när jag kom tillbaka. Framåt nio började jag också tänka på att dra mig hemåt, men inte utan kramar. Martina fick en stor kram och så Helen, naturligtvis.
"Ha ett skönt lov och jobba inte för mycket med Cambridge." log hon när jag kramade henne.
"Jag ska försöka." lovade jag och önskade henne ett jättefint höstlov.

Jag orkade inte vänta tjugosju minuter på bussen, så jag gick hela vägen hem. Någonstans efter Tinnis började jag sjunga högt, alldeles uppfylld av Helens och Martinas varma kramar och återföreningen med Tina och all kärlek FU ger mig. Över hela Berga ekade min tondöva stämma:

"Här på FU, finns eliten
En liten skara men dock så stor
Höjda över, alla andra
Står vi på FU och tittar ner!

OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!

Vi har undrat, många gånger
Finns det andra än oss i stan?
Vi har sett dem, flera gånger
Men aldrig fått nått riktigt svar

OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!

Berzianer, bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan, består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal!

OSLAGBARA! FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest!"

Jag älskade heltäckningsmattorna som värmde mina fötter när jag gick upp ur sängen. Det är aldrig kallt i engelska hus. Och de små runda dörrhandtagen, när väl hade lärt mig att vrida åt rätt håll var de underbara de också.
Till frukost åt vi rostat bröd och flingor och mjölk. Huset var inte stort men naturligtvis lyckades jag gå åt fel håll när jag skulle från köket till vardagsrummet. Julie skrattade gott åt mig och det bjöd jag på eftersom hon var så snäll mot mig.
Att hitta till busshållsplatsen var löjligt enkelt: vi gick bara rakt upp och sen till höger. Jag var dock tvungen att tänka efter en stund för att lista ut vilken sida vår busshållsplats skulle befinna sig på: inte nog med att man får tänka helt tvärtom eftersom det är vänstertrafik, vi var dessutom tvungna att försöka lista ut åt vilket håll Brighton låg. När vi väl hade gissat oss till det kom nästa utmaning: att försöka avläsa busstidtabellen.






Britter tror inte på digital tid. Det heter inte 17:00, det heter 5 PM. Detta var också en utmaning för mig som inte har det minsta sinne för siffror, när den enda klocka jag hade dessutom var min mobil som bara visade digital tid. Tack och lov hade jag i alla fall lyckats lära mig skillnaden mellan PM och AM, annars hade jag varit rätt körd. AM är 00-12, och PM är 13-24.
I vilket fall kom det en buss, Josse och jag visade våra fina skrapade busskort och satte oss sedan på övervåningen av den. Och allt var så vackert där uppifrån att jag blev som ett litet barn på julafton igen.

Vi hann tyvärr inte med morgonpromenaden med Helen och Maria, istället gick vi ner på stranden vid piren. Jag plockade snäckor.


Och tvingade Josse att ta kort på mig tillsammans med min älskling:



Sen vandrade vi en lång väg genom Brighton, förbi en hel del spännande saker.





Slutligen var vi framme, gick in genom en dörr och satte oss på stolar i en ring runt två män. Den ena var Mr. Andy Winters och huvudansvarig för Brighton Housing Trust, som drev ett center för hemlösa och jobbade med att motverka hemlöshet i Brighton. Den andre hette Joe och var före detta alkoholist som kommit tillbaka tack vare Brighton Housing Trust. Båda dessa män berättade fantastiska inspirerande historier om människor de mött, saker de sett och upplevt. Det jag bar med mig därifrån var en vilja att förändra världen, känslan av att allting var möjligt. Vem som helst kan hamna i alkoholmissbruk eller hemlöshet och vem som helst kan också ta sig tillbaka. Tillsammans är vi starka.
Efter föreläsningen skakade jag Andy Winter's hand och sa, helt ärligt och uppriktigt:
"This was very intresting. Thank you, Sir." Jag hade ingen aning om hur jag förväntades tilltala honom men tänkte att det är bättre att vara för artig än för oartig. Helen hade alltid sagt "Andy" om honom, men det gjorde det inte till en självklarhet att jag kunde tilltala honom så. Han och Helen var trots allt två vuxna människor som träffats varje år sedan de första FU-treorna åkte till Brighton, för mig var han en total främling. Så jag var artig och brittisk. Det kändes dessutom ganska naturligt.

Nästa äventyr var lunchen, alla utom jag och Josse hade tydligen fått "packed lunch" från sina värdfamiljer. Jag fattade aldrig riktigt om det var tänkt att vi också skulle fått det fast våra värdar hade missat det, eller om alla andras värdfamiljer bara var väldigt väldigt snälla. I vilket fall stod vi utan mat, men snäll som hon är så tipsade Helen oss om att man i vissa mataffärer kunde få både macka, dricka och ett litet snacks för bara tre pund. Jag och Josse gick och uppsökte en sådan affär. Erbjudandet hette "Meal Deal" och jag vred och vände på alla mackor med ökande hunger och frustration, ville inte slösa ett pund mer än nödvändigt på något för mig så onödigt som mat och ville därför försäkra mig om att just den macka jag tog ingick i erbjudandet. Gällde det alla i hyllan, eller bara dem på bilden där det stod om erbjudandet?
Till slut gjorde jag det enda rätta: jag frågade en ung kvinna som stod och packade upp varor.
"Excuse me, Miss?" Jag höll upp en macka och frågade om just den här ingick i erbjudandet.
"Does it have a stick on it?"
Åh. Det var så självklart och jag var så otroligt korkad: de utvalda mackorna pryddes av ett stort MEAL DEAL-klistermärke. Jag tackade den snälla butiksarbetaren och rev åt mig en macka med klistermärke. Drickorna hade inga klistermärken och jag ville inte fråga en gång till och skämma ut mig, avslöja mig som den oerfarna turist jag var, utan tog det säkra före det osäkra och valde en dricka som fanns med på bilden med reklam för erbjudandet. Slutligen tog jag en liten påse lättsaltade chips. Britter älskar chips. Storbritanniens chokladutbud är rätt dåligt, men de har hyllvis med chips.

Det blev inte mer än tre pund och jag och Josse avnjöt vår lunch på en bänk någonstans i Brighton. Sen gick vi på stan i flera timmar, lärde oss hitta i Brighton och såg jättemycket fint. Först och främst min favoritaffär, Union Jax där de hade allting man kan föreställa sig med den brittiska flaggan på:

Jag köpte ett helt underbart armband, en enorm flagga att sätta upp på väggen när jag kom hem och en lite mindre att gå och vifta med.





Vi gick till The Lanes också, såg alla underbara små gränder och köpte glass på ett café.




Hon med ryggsäcken är min vän Josephine, av mig kallad Joss, Jossie, Josse eller Josselyn.

Vi hittade en del spännande affärer även på vägen mellan The Lanes och Churchill Square, där vi skulle gå på bussen hem. Jag såg bland annat en spypåse avsedd för det kungliga bröllopet, något jag tycker de kunde sålt i Sverige också när vi hade kungligt bröllop, en avskuren hals man kunde sätta på sig inför Halloween samt fler brittiska flaggor.

Ska tillägga att jag inte köpte något av detta. Våra lärare hade gett oss i uppgift att sätta upp mål för oss själva varje dag, och mitt mål för nästa dag blev att inte gå in i varenda affär jag såg bara för att de sålde brittiska flaggor. Det gick sådär.

När vi kom tillbaka hem passade jag på att ta lite bilder på huset eftersom Julie och Colin inte var hemma.




Sen tog vi det mest lugnt, började se på en film som Josse hade köpt på stan. När det var dags att åka in till Brighton igen kände jag mig riktigt världsvan: jag hittade till busshållsplatsen, visste vilken buss jag skulle ta och var jag skulle gå av, hittade till och med till puben The Druid's Head där vi skulle mötas inför spökvandringen.
Tills jag och Josse visade upp våra busskort för chauffören. För när han med överseende min och övertydlighet drog ner plasten över den skrapade ytan så att det stod "Valid" istället för "Invalid" kände jag mig som en jättedum turist igen. Vi tackade honom och flydde sedan upp till andra våningen, skrattade åt vår egen dumhet. För visst hade jag sett att det stod "Invalid", men eftersom Helen alltid hade jämfört busskorten med trisslotter så hade jag väl tänkt att kortet skulle bli ogiltigt om jag skrapade den rutan. Eller nått sånt. Fruktansvärt pinsamt var det i vilket fall.

Vi mötte alla våra klasskompisar, plus Helen och Maria, vid puben och stod sedan där och småpratade tills det dök upp en "spooky man", som Helen döpte honom till. Det första jag gjorde var givetvis att ta ett kort på honom, detta följdes av repliken:
"Oh, I've been caught by a paparazzi!"

The Spooky Man var en fantastiskt guide som med mer humor än skrämsel tog oss genom The Lanes och presenterade oss för diverse döingar.

Plus en katt, som jag tyvärr inte minns historien bakom.


Jag njöt av varje sekund, ville aldrig att det skulle ta slut. När det tyvärr gjorde det avslutade The Spooky Man med att säga:
"Of all the groups I've had, all of them, you, yes you, of all the groups I've had you have been... the most recent. No, honestly, you've been wonderful, thank you!" och vi brast ut i häftiga applåder.

Efter spökvandringen kände våra kompisar för att ta en öl, så vi uppsökte en äkta engelsk pub.

Josse och jag tröttnade dock ganska fort, eftersom vi inte dricker alkohol, och beslöt oss för att åka hem och sova istället. Vi må vara tråkiga, men vi var i alla fall utvilade nästa dag.


Kommer Lilly och Josse lyckas ta sig ut till Sussex University alldeles själva? Kommer de lyckas ta sig därifrån innan Lilly hungrar ihjäl på grund av sin torftiga engelska frukost? Kommer våra vänner lyckas få något annat än mackor till lunch på gatorna i Brighton? Kommer Lilly lära sig hitta till sitt jobb?
Svaren får ni inom en snar framtid, mina vänner. Fortsättning följer...

Jag vaknade klockan två. Slumrade oroligt, försökte få lite mer sömn utan att lyckas. Halv fyra gav jag upp, steg upp och klädde på mig. Packade ner det sista och satte mig sedan och läste en stund. Runt fem började jag förbereda mig för att gå ut.
Ingen taxi den här gången. Det gick bussar men den första skulle inte vara vid skolan förrän en kvart innan bussen till Skavsta avgick, och det stressade mig. Jag blir aldrig stressad förutom när jag ska ut och resa, då är jag den värsta tidspessimisten i värdshistorien. Så jag gick in till stan, med väska och allt. Det var fruktansvärt kallt och min nya jacka var för att skydda mig mot havsvindarna i England, inte mot den svenska kylan.
Jag tänkte på allt och inget, sjöng lite för mig själv. Efter tillräckligt lång tid kommer man till en punkt när man inte kan ta in mer, när allting plötsligt händer är det trots allt lite FÖR otroligt. Jag visste att jag var på väg till Storbritannien men kunde inte riktigt förstå det.


Bussen skulle gå klockan halv sju. Tio i sex stod jag på Klostergatan. De enda levande varelserna inom synhåll var en flock svarta fåglar som på ett olycksbådande sett fyllde himlen. Promenaden hade gjort mig hungrig och jag åt medparten av min medhavda frukost, stelfrusen men trots cirka tre timmars sömn alldeles klarvaken.
Fem över sex kom Josse, en annan tidspessimist. Kvart över kom Sofia gåendes, sen Emelie P och så Helen i taxi. Sen kom bussen, så vi packade in våra väskor och satte oss till rätta. Till min besvikelse skiljde det inte många grader i temperatur mellan bussen och utomhus.
Folk droppade in en efter en och till slut gav vi oss av. Jag sjöng lite mer på "Rule Britannia" och kände upphetsningen stiga. Det hade börjat ljusna ute och på himlen syntes ett moln format som pilar. Allting var på vår sida den morgonen, också molnen.

Jag var hungrig redan på Skavsta. Men dels hade jag inga svenska pengar, dels hade jag lovat mig själv att spara in på matkostnader under veckan så att jag kunde köpa så mycket souvenirer som möjligt. Så jag led och sparade pengar.
Förra gången gick jag på en buss till Skavsta och efter det tog världen jag kände till slut. Denna gång kändes det helt annorlunda. Det var tredje gången i mitt liv jag flög och jag var knappast erfaren, men jag visste vad som skulle göras, i vilken ordning och varför. Jag kände mig trygg, hemma i den nya världen.
När vi gick på planet och visade våra boardingpass (jag kallade dem förut för "flygbiljetter" men jag antar att boardingpass är den korrekta termen) så fick killen som kollade dem syn på Isabelles hår.
"Wow, is that natural?" Isabelle hörde inte riktigt vad han sa så hon nickade bara och såg glad ut, vilket ledde till att killen troligen drog slutsatsen att man kan födas med rosa hår i Sverige.


Jag satt bredvid Josse på planet, på andra sidan mittgången satt Isabelle och Emelie och bakom mig satt Helen och Maria. De tog ett jättefint kort på mig och Josse.

Bredvid Josse satt en gubbe som hela resan såg ut att lida svårt av att sitta med oss. Visst, jag var rätt jobbig; jag sträckte mig över honom för att ta kort på molnen utanför fönstret, jag tjattrade oavbrutet och när vi landade på brittisk mark så flippade jag ur totalt, men jag ber ingen om ursäkt.
Helen och Maria är lyckligtvis rätt härdade (totalt underbara, är de) så de skrattade bara och kom med den fantastiska idén att Josse skulle föreviga mina första steg på brittisk mark.


När jag var färdig med att flippa ur uppsökte vi butiken WHSmith, där vi inhandlade vår lunch för dagen. Jag tog en macka, någon typ av vatten med strawberry smak och en chokladkaka för ett pund. Mackan var sådär, chokladen också. För övrigt gjorde jag bort mig för resans första gång i den butiken: människan i kassan talade obegripligt och när hon frågade något svarade jag nej, eftersom det enda jag hörde var något om "pence" och jag var inställd på att spara pengar. När jag sedan frågade om jag kunde få en kasse svarade hon, plötsligt helt begripligt:
"I asked you that before and you said no."
Hehe. Jag skyndade mig därifrån. Min enda tröst var att Isabelle råkade ut för samma sak, fast hon var smart nog att se oförstående ut så att människan upprepade sig.
Bussen vi åkte ner till Brighton var högerstyrd och precis så stor att vi allihop fick plats. Jag satt bredvid Isabelle och när vi åkte på motorvägarna runt London så konstaterade hon två saker: det fanns ovanligt många gula bilar och överallt betade hästar som såg ut som kor.
Sen tog tröttheten ut sin rätt och jag satte hörlurarna i öroren och kopplade bort världen resten av resan. Jag lyckades inte sova någonting, men jag fick lite tid att hämta ny kraft.

Så satt jag tills Isabelle petade på mig.
"Vi är framme om typ tio minuter."
Vi skulle gå av bussen. Träffa våra värdfamiljer. Slussas ut i olika riktningar, bort från den trygga lilla grupp som var vår klass. Om tio minuter. Jag blev plötsligt så nervös att jag var tvungen att lyssna på BWO:s gamla låt "Temple of Love" fyra gånger. Den lugnade mig och jag blev kär i den på nytt.
När jag öppnade ögonen var alla fula motorvägar borta. Vi körde rakt in i Englands hjärta, med brunvita tegelhus så långt ögat kunde nå. Jag blev som ett litet barn på julafton.


Vi gick av, fick våra väskor. Samlades vid det som, om jag fattade det rätt, var Folkuniversitetet fast i Storbritannien. Dit kom en kvinna som hette Karen och var ansvarig för värdfamiljerna, av henne fick vi en plastficka med busskort, kartor, obegripliga busstidtabeller och diverse andra viktiga papper. Framsidan till häftet pryddes av texten "Welcome to Loxdale, Helen Forsman Group".
Någon skrapade sitt busskort (ja, man skrapade dem, som trisslotter), några gjorde desperata försök att lära sig kartan eller förstå sig på busstidtabellen, och efter en stund började bilarna anlända. Privatpersoner och taxibilar, Karen ropade upp namn efter namn tills äntligen:
"Lilly and Josephine!"

Jag tyckte om Miss Julie Callanan från första stund. Hon bjöd in oss i sitt hem, visade oss runt, bjöd oss på te och försökte tappert kallprata med de två blyga och nervösa tjejerna som var jag och Josse. Huset var typiskt engelskt med runda dörrhantag och heltäckningsmattor, mitt och Josses rum hade blommiga tapeter och en liten TV. Det fanns fyra enkla regler: no cooked food in the bedroom, be quiet if you come home late, try to save water och don't use the bathroom between 07:30 and 08:00 Monday-Friday, för då var hennes man där inne.
Familjen hade inga hemmaboende barn men två husdjur: en hund och en katt. Katten hette Misty och var grå med ett ansikte som fick den att se sur ut, inte särskilt social utan mest misstänksam. Hunden hette Sam och kallades Sammy, eller "my favourite English doggy" av mig. Sammy var underbar. Hon var en korsning mellan pudel och yorkshireterrier (med reservation för stavningen), liten och fluffig och gråsvart till färgen. Jag kunde sitta i evigheter och klia henne på magen och det lärde hon sig fort; hon brukade komma fram och puffa på mig och sen lägga sig på rygg. Varje morgon kom hon också in i vårt sovrum och viftade på svansen, som för att säga god morgon.



Till kvällsmat fick vi pasta med tomatsås, och efter maten tipsade vår värdmamma oss om att det var marknad nere i centrum av Southwick (nej, ingen av oss bodde egentligen inne i Brighton, jag och Josse bodde i Southwick och de flesta andra i Portslade). Jag kunde inte ordet för marknad men det gjorde Josse, så vi fick skjuts ner till centrum av Mr. Colin Tester.

Åkattraktionerna var fantastiska. Ett pund per person för en åktur, och vilken åktur det var. Det gick så fort att vi var tvungna att hämta andan i flera minuter innan vi åkte nästa gång. En av sakerna vi åkte påminde om Jukebox på Liseberg, fast det gick dubbelt så fort. Släng er i väggen, Liseberg, ni har inget att komma med jämfört med marknaden i Soutwick. Jag skrek som en liten fjolla. Efter ett tag tog adrenalinet över och jag började vråla "I LOVE YOU ENGLAND!".


Efter marknaden lyckades vi, till min stora förvåning och stolthet, hitta tillbaka till huset. Jag vet inte vad som har hänt med mitt lokalsinne, det har fullkomligt exploderat i alla möjliga riktningar.
Vad som var mindre lyckat var att vi inte lyckades låsa dörren efter oss. Det var faktiskt inte det lättaste; för det första satte man in nyckeln upp-och-ner och för det andra var man tvungen att dra upp handtaget för att kunna låsa. Detta visade vår värdpappa oss.
"Sorry to bother you, Sir." ursäktade jag mig sedan eftersom vi faktiskt hade stört honom när han satt vid TV:n.
"Not sir. Colin." rättade han strängt. Eftersom jag uppenbarligen inte är infödd britt så saknar jag en naturlig känsla för när man är "Sir" respektive förnamn med någon, så ett par gånger under veckan var jag nog lite FÖR artig. Men bättre det än tvärtom. I vilket fall var det skönt att han rättade mig, för han kändes verkligen inte som en "Sir". Sedan den dagen var jag alltid "Colin" med honom och "Julie" med hans sambo, eftersom hon inte heller kändes som en "Miss Callanan".

Jag och Josse funderade på att följa med Elin och CO ut på puben, men sen kom vi fram till att de bodde alldeles för långt ifrån oss och att det inte var någon bra idé eftersom vi inte hade någon aning om vilken buss vi skulle ta. Så istället häckade vi framför TV:n. Det gick någon skum film på en av kanalerna och Josse kände igen en av skådespelarna:
"Är inte det där Robert Deniro?"
"Vad hette han, sa du? Robert Eniro?"
Tröttheten tog ut sin rätt eftersom jag skrattade åt detta i en halvtimme. Vi gick och lade oss tidigt den kvällen och somnade utmattade.

Ja, hur ska det gå för våra vänner? Kommer Lilly och Josse lyckas ta rätt buss och hitta till Piren? Hinner de dit i tid för att ta en morgonpromenad med Helen och Maria? Vad ska de äta till lunch? Hur läskig är spökvandringen och, inte minst: hur många fåniga souvenirer kommer Lilly köpa?
To be continued...

Vår första tanke var vinden. Ända sedan den gången då vi klättrade upp och utforskade den har det varit vårt stående skämt: vi kan vara på vinden och ha möte om det, prata om det, fixa det. Och när dörren faktiskt stod öppen den här gången klättrade vi upp, med dator och filt, fullt seriösa med att vi skulle se på film där uppe.
Tyvärr kom några gubbar uppklättrande efter en stund.
"Sitter ni här uppe och tjuvröker, eller?"
Öh, nej? Vi är nyfikna, vi råkar gilla att utforska gamla vindar. Måste det vara något brottsligt i det? Det tyckte tydligen gubbarna. Vi klättrade ner igen och hittade istället ett mysigt fönster i franskasalen där vi klämde in oss, med datorn på ett bord framför oss.

Jag önskar att Astrid Lindgren hade kunnat se oss där vi satt, två halvvuxna tjejer varav den ena svartklädd och svartsminkad, och sjöng med till Sjörövar-Fabbe. Trots att jag älskar Pirates of the Caribbean så är det ändå något särskilt med Pippi på de Sju Haven, den lägger grunden för hur hela piratlivet borde vara. Och som Caddy konstaterade: "Pippi skulle nog vara en bättre pirat än Jack Sparrow, han är lite för klantig."
"Ooooooooooskar! Kom och hämta skatten, Oskar!"
Sen skulle Caddy ha pluggat. Istället följde hon med hem till mig och vi hade pannkaksparty. Det går att göra veganska pannkakor, till min förvåning, genom att ta bort äggen och byta ut mjölken mot sojamjölk. Dessa åt vi till te, mjölkfri chokladglass och blåbärssylt. Delikat.

För övrigt hade vi idag den mest meningsfulla friluftsdag jag någonsin haft: vi gick en mysig promenad och för varje person som gick så skänkte skolan tio kronor till Röda Korset. Regnet vräkte ner mesta delen av tiden och jag hade inget paraply eller ens en ordentlig jacka, men jag klagade inte. Jag förberedde mig för det engelska vädret, sa jag till alla som ville höra. En del av promenaden fick jag dessutom äran att gå med Helen, hon berättade för mig och Sofia om sitt första jobb och sen diskuterade vi hur det var att lämna sin kultur och flytta till ett land man knappt visste vart det låg och ännu mindre kunde något av språket. Helen sa att det var utmaningen att lära sig språket som var det roliga. Och att svenskan trots allt ligger ganska nära dialekten de pratar på Orkney Islands i nordligaste Skottland, så hennes dialekt har blivit starkare sen hon flyttade hit.
Dessutom lekte vi viskleken, alla som gick. Meningen jag fick från Helen, som fått den från dansläraren längst fram som startade leken, var: "Under friluftsdagen blev naturkunskapsläraren kissnödig och i behov av en skogsdunge". När den hade passerat trettio, fyrtio personer hade det blivit "Tony ska redovisa något som ingen vet". Förstår fortfarande inte hur de fick det till detta.

I morgon kommer jag flippa ur totalt för i övermorgon lämnar vi landet. Till Brighton, drömmarnas stad. Om en vecka kommer jag hem, insvept i en Union Jack och med outhärdlig engelsk dialekt.
Tills dess: I love you, pretty da'lings. Rule Britannia, Britannia rule the waves...

"Hej Lilly!"
"Hej Catharina."
"Och nu är det lunch! Tänk, ÄNTLIGEN får vi äta!"
"Mm, äntligen. Jag är hungrig."
När vi gick ut från skolan blev hon ännu mer positiv.
"Åh, vilken UNDERBAR dag det är! Tycker du inte det?"
"Haha, jo... Har du alltid varit så här positiv eller har du blivit sån av livet?"
"Nej... eller jo, det är nog något som har kommit med åldern. Men det är ju en underbar värld vi lever i, tycker du inte det Lilly?"
Och just då tänkte jag inte på allt skolarbete jag har att göra, jobbet jag troligen inte fick eller det faktum att jag inte har några pengar. Jag tänkte på att solen sken och på att Catharina var så glad. Så jag svarade:
"Ja, jo. Det är det."
Jag har sällan något emot att umgås med lärare, när jag gick på högstadiet var de trevligare än de flesta elever. Jag antar att jag alltid har varit lite "teatcher's pet". Så när vi nu gick in på BarBQ tillsammans var det för mig bara naturligt att vi skulle äta lunch tillsammans. Men min SO- och historielärare behövde få det bekräftat:
"Ingen av mina kollegor kunde äta lunch med mig idag, så det var ju himla tur att jag träffade dig! Bättre lunchsällskap kan jag inte föreställa mig!"
Och där satt vi, i ett hörn på BarBQ. Hon åt broccolibiff och jag köttbullar. Vi pratade om England, om Norrköping, om Torsten Husén och om våren i Paris. När vi var klara sa jag:
"Det här var trevligt, Catharina. Vi borde äta lunch ihop oftare." Och jag menade det.

Om en vecka åker jag till Brighton och det börjar nästan kännas verkligt. Brighton, England, Storbritannien. En vecka. Men när jag tänker närmare på det så känns det fortfarande för overkligt för att vara på riktigt. Precis som Franrike. Vet ni, ibland tror jag inte själv på att jag faktiskt har varit i Paris och sett Eiffeltornet, Champs Elysées och Mona Lisa. Två gånger under den veckan var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att fatta att jag inte drömde: när jag gick in i ett flygplan för första gången och när vi såg Eiffeltornet. I nattens Paris, när vi åkte under broarna och såg alla ljus spegla sig i floden Seine.

Tyskan är fortfarande kul, Martina är fantastisk. På påsklovet ska jag åka till Murrhardt och ge Neele flera kilo kexchoklad. Men innan dess ska jag stå på en flygplats någonstans i England och sjunga "Rule Britannia".

That bus station has never before been so cold. Never ever until that very moment when I finally had to realise: this week is over. They are going back home to Germany.
Their "oh Lilly, don't cry" didn't help much more than when the Spanish said the same thing. I was sobbing my heart out. Neele hugged me again and tried to dry my tears with her gloves on.
"Don't cry, it's gonna be OK. You're coming to Germany, right?"
Something between us was so RIGHT, from the first moment she entered my home. She had bought me a lot of German sweets and the latest Johnny Depp movie. It was like she already knew me.

We had pizza together and she said that the Coca Cola was much more shiny than the German one. We went to Astrid Lindgren's Värld, all of us, and the thing I'm gonna remember the most is probably that stupid little vagon I had to take through the whole park. And, of course, when we all went into that tiny little house and took pictures of ourselves.
My family loved her. My parents told her everything about Sweden and my brother sung all the German songs he knew. We watched Shrek 2 and then, to go on with the Astrid Lindgren theme, The Brothers Lionheart. In Swedish, with me sitting beside Neele and translating everything. It was one of the strangest things I've ever done, but at least she has seen the movie now. And I think she liked it.
We've been discussing everything from the German school system and the Swedish royal family to American politics and popcorn. I thought I was really international, but the thing about the popcorn was the biggest cultural clash ever. When they asked me "oh, is there only salted popcorn?" I was pretty much like "yeah, what else should they be?". Sugar popcorn. I don't know who was the most shocked: me and the Swedes cause we couldn't imagine what it was like, or the Germans becuse we only had salted popcorn in Sweden and never had heard of sugar popcorn.
Yesterday we were in school, playing a lot of games. Swedes, Germans, Cathalans. I liked the pig game. And "Haa, hoo, haa", of course, when I finally learned it.
 
But the thing I'm gonna remember the most is the Kexchoklad. They really loved it, all the Germans. And when they realised there was three for 18 kr on Hemköp but three for only 15 kr on Ica Berga, Neele got the task to buy Kexchoklad for all of them.
81 Kexchoklad. The woman in the desk was laughing, most of the other people at the Super Market were starring at us.
The best part was that you got a warning armband for every six Kexchoklad you bought. We calcylated it and got thirteen.
Neele asked me if I wanted one. First I said no, they are for you and your friends. But when she reminded me of the fact that they were only ten Germans, I took one and put around my wrist.
I'm glad I did. I still have it there, and it feels like keeping a part of the German Week. A part of Neele.

Snart är de här, tyskarna. Jag vet inte hur många de är eller vad de heter, men jag vet att en av dem ska jag ge en oförglömlig vecka i Sverige. Min Neele.
Det är två stackars tvåor som ska ta emot tyskar, sina första utbytesstudenter, och stackars Alice sa att hon var jättenervös. Det här väcker så mycket minnen.

Det var sensommar på gränsen till höst, precis som nu. De kom när Sverige var som vackrast och inget blev någonsin sig likt efter det. De visade mig en helt ny värld.
Vi var ett gäng dödsnervösa tvåor som samlades på fjärrbussterminalen den gången, många av oss skulle ta emot två. Men jag hade bara en och sen dess är hon den finaste av dem alla.
Marina Ollivella Arenas med kolsvarta lockar till midjan, i stövlar och skinnbyxor. Det blev aldrig samma sak med någon annan. Trots att Amira pratade flytande engelska, trots att jag både bodde hos Manon och hade henne här. För mina spanjorer var speciella. Inga kan vara lika glada, spontana och härliga som dem var.

Någon sa att jag borde få ett diplom för alla utbytesstudenter jag tar emot. Jag älskar utbytesstudenter. Självklart är jag lika nervös varje gång jag står vid fjärrbussterminalen och väntar på en busslast främmande människor, men det skrämmer mig inte att släppa in en av dem i mitt hem och mitt vardagsliv. Jag älskar tanken på att de kanske pratar om mig som Sin Svensk, att jag är deras värd och för alltid kommer vara en av de viktigaste delarna av deras resa till Sverige. Jag tar hand om dem med hela mitt hjärta och min själ.

Det är snart ett år sedan, Marina. Men jag glömmer dig aldrig. Jag saknar fortfarande en liten katalansk hårdrockare som sitter på extrasängen och äter Ballerinakex till frukost. Precis som jag alltid är en del av din resa till Sverige så är du alltid en del av min Nästan Spanska Vecka. Och det var en av de finaste veckorna någonsin.

Det är ganska exakt fyra timmar kvar nu. Det roliga med utbytesstudenter är att det alltid finns ett före och ett efter. Nästa gång jag går och lägger mig kommer en tysk ligga i rummets andra säng. Nästa gång det är fredag kommer hon vara hemma i Tyskland igen, och jag kommer ha upplevt ännu en oförglömlig vecka.

Jag förstår fortfarande inte vad meningen med vår nya rektor är: hon är bara på skolan en gång i veckan och har absolut ingen koll på någonting alls, så vi får i vilket fall gå till Maria med allt. Maria är svenskalärare, biträdande rektor och den med koll. Informellt har hon alltid varit rektor, men Peter var i alla fall rolig. Umbridge fyller ingen funktion alls.
Förutom att det är hon som måste skriva på pappret man har för att hoppa av en kurs. Men eftersom till och med Maria har insett hur krångligt det blir så har hon skickat ett mail till Umbridge och frågat om det går bra att hon som biträdande rektor skriver på istället. Detta mail skickades i torsdags och när Maria sa att hon ännu inte hade fått svar så brast jag ut i en rätt så irriterad monolog om hur komplicerat det är att hoppa av en kurs, hur länge jag har fått vänta och hur lite nytta rektorn gör.
"... fast det här är ju förstås inte ditt fel." tillade jag sen, när jag insåg att jag hade låtit min allmänna stress gå ut över Maria.
"Nej, men det är ju jag som får all skäll..."
"Aaaw, förlåt mig Maria. Vill du ha en kram så kanske det känns bättre?"
Maria brukar inte vara den kramiga typen, så jag var säker på att hon skulle säga "nej tack, det är bra ändå". Istället sa hon: "Ja det vill jag, kom hit och ge mig en kram."
Så vi kramades, mitt på golvet i klassrummet. Och ja, visst kändes allt lite bättre sen. Även för mig.

Tyska språket är ganska fint faktiskt, fast jag måste öva uttal varje kväll för att lyckas få till det. Killen som brukar sitta bredvid mig är trevlig, vi brukar sitta och öva harkelljud tillsammans. Min fina lilla tysk kommer på fredag och det kommer bli underbart.
Brightonresan börjar nästan kännas verklig, nu när den är så nära (32 dagar) att vi har planerat in ett föräldramöte. Jag kommer dock fortfarande flippa ur totalt när det är dags, och när jag tar mina första steg på brittisk mark kommer jag skratta som en vansinnig.
Några av de familjer vi ska bo hos kan bara ta emot en, och alla verkar livrädda för att få bo ensamma. Jag är inte det minsta rädd. Jag bodde ensam i Frankrike, eller hur? Med bristande språkkunskaper och en familj som knappt förstod engelska. Det var jätteläskigt men gick bra. Varför skulle det här vara värre? Dessutom har jag ett stort behov av egen tid, något jag fick alldeles för lite av i Frankrike. Denna gång vill jag kunna gå på stan hur länge jag vill, gå till vilka affärer jag vill och köpa vad jag vill. Vilket troligen blir en massa brittiska flaggor.

Jag är över lag ganska stressad just nu, vilket troligen inte är någon bra start på trean. Men det kommer bli tufft. Allting börjar hopa sig över oss redan nu: Cambridge, rapporter i diverse ämnen, PA... Projektarbetet är dock roligt, något som inte kan sägas om rapporterna.
I morgon ska jag gå upp klockan sex för att städa hallen tillsammans med Gustav, min granne. Det ska läggas nytt golv och min enda önskan är: låt det gå fort. Vi måste ha möblerna stående inne på våra rum under tiden de gör det och eftersom mitt rum är störst så är det jag som får ta soffan. Det hade gått bättre om det inte redan hade stått en extrasäng här.

Lite för att vända det negativa tonfall som genomsyrar sista delen av blogginlägget, och lite för att de är så himla roliga, så tänker jag avsluta med några av alla oförglömliga citat jag har samlat på mig under tre år på FU. Vi börjar med det senaste, från kultur- och idéhistorian häromdagen:

Jannes mobil piper högljutt och han läser ett SMS.
Vi: ”Vad står det?”
Janne ler finurligt. ”Det är från Catharina. ’Vi ses på lunchen, puss’.”
Elin R: ”Kan jag inte få gå och säga till henne att sluta SMS:a till dig när du har lektion, snälla?”
Lektionen går. Efter ett tag får Janne ett SMS till och Elin R sticker in huvudet i klassrummet bredvid.
”Kan du sluta SMS:a Janne när han har lektion, han har ljudet på och det stör!”
Catharina sticker in huvudet i vårt klassrum och ser oförstående ut. ”Jag har inte skickat några SMS till dig, Janne.”
Janne ler ännu finurligare. ”Nej, jag kanske ljög lite...”

Det här är ännu roligare om man känner Janne, för då kan man riktigt föreställa sig hans leende. Dessutom har han och Catharina en väldigt speciell relation, och det är ett stående skämt att de vore det perfekta paret.

 

Och så en del gamla klassiker:

Sofia A: ”Joël, jag drömde om dig i natt! Du hade på dig en gul skjorta.”
Joël: ”Aha, då var det inte jag!”

Lilly: ”Carola ska vara med på Allsång på Skansen.”
Sofia A: ”Aha, och du ska vara där och kasta ägg eller?”

Malin: ”Skåne, det ligger typ i Småland, va?”

SO. Catharina frågar hur vi vill jobba med politiken.
Isabelle: ”Jag tror på tortyr. Vi torterar alla partiledare, och så röstar vi på den som tål mest smärta.”

Joël och jag om optimism VS pessismism.
Jag: ”Men om det ligger en död människa på vägen, vad är positivt med det?”
Joël: ”Det kan vara Hitler. Eller George Bush. Eller Mona Sahlin!”

Rapportskrivning.
Emelie: ”Vad blir översättningen av ”joys of life”? Livets nöjen? Okej, det lät perverst.”
Jag: ”Läs meningen.”
Emelie: ”Moncho får en vän i sin lärare, som introducerar honom för livets nöjen…”

Isabelle på Hemmakväll: ”Någon gång ska jag köpa hundra klubbor, och sen ska jag… äta dem!”

Isabelle: ”Lukas, du är skyldig mig pengar… och Haidar!”

 

Bara för att vi är Oslagbara, Fenomenala <3

Jag insåg plötsligt hur... normalt det var. Men ändå så främmande för mig. Ett SMS som föreslog att jag kunde komma över i kväll, spela spel och äta onyttigheter. En tjugo minuters bussresa. En liten hall med skor. Tre tjejer som välkomnade mig, ville ha mig där. Hade bjudit dit mig.
Jag fick några mackor med jordnötssmör och marmelad till kvällsmat, åt dem i soffan medan vi spelade spel. Det kom en fråga om vem av oss som skulle ha svårast att sluta jaga människor om vi var vampyrer, och de röstade alla tre på mig. Jag var den mest mordiskt lagda, den som brukade tappa tron på mänskligheten. Caddy skulle nog också vilja utrota den om hon var vampyr, men kom fram till att hon var för blödig. Det var tydligen inte jag.
De hade gjort en kladdkaka också, och när vi tog ut den ur ugnen liknade den mest chokladsmet.
"Jag sa ju att ägget var till för att hålla ihop den!" sa Disa till Caddy, vår kära vegan som tydligen hade följt orginalreceptet och bara tagit bort ägget. Men handlingskraftig som hon är hällde Caddy bara över den i en annan form och ställde in den i frysen en stund. Den var faktiskt riktigt god.
Vi spelade tills Jessica var tvungen att springa iväg, sen övergick vi till Caddys dator. Hon och Disa citerade en samling videoklipp som de sa att jag var tvungen att se. När folk säger så brukar jag på min höjd le åt videoklippen, men nu blev det en gång för alla bevisat att Caddy och Disa har samma humor som jag. Jag skrattade högt åt klippen de visade mig.
Jag hade kunnat bli kvar där hela natten, men ansvarsfull som jag är såg jag till att komma hem hyfsat tidigt eftersom jag trots allt har skola i morgon. Engelska första lektionen, dessutom.
Så jag gick ut i natten, log för mig själv och tänkte att hur mycket jag än tappar tron på mänskligheten så kommer jag alltid att älska er, tjejer.

Idag hade jag tyska på riktigt för första gången och jag kan bara konstatera att allt de sagt om Martina är sant, framförallt det som Caddy sa om att hon är som en tysk version av Helen. Det tyska uttalet blir exotiskt och vackert, gramatiken blir enkel och logisk och alla språkets dörrar står plötsligt öppna när Martina står där och ler. Stavningen kommer nog bli det svåraste.
Övrigt spännande: Resan till Brighton känns bara mer och mer overklig ju närmare den kommer. Lördagen spenderades hos Darling Johanna med två Johnny Depp-filmer, min Josephine, päronsaft och äppelpaj samt den guidade rundturen i Väderstad som Johanna varit skyldig mig ett tag. Saknar det redan. Min nya passion är The Nightmare Before Christmas ("This is Halloween, this is Halloween, Halloween, Halloween, Halloween, Halloween") och idag köpte jag en underbar väska med motiv från filmen. Jag är fruktansvärt dålig på spanska och har undrat i två år varför jag inte valde tyska direkt istället. Fast det är klart, då hade jag gått miste om en massa låtar, flummiga torsdagmornar och inte minst min älskade lilla Marina. Jag får trösta mig med det.
Om två veckor kommer min söta lilla tysk, Neele, och innan dess ska jag lyckas städa. Men just nu ska jag sova.

Vilken bild jag än har av universitetet så var det raka motsatsen till idag. Grillad korv och saft i plastmuggar medan några nakna småbarn lekte i en fontän längre bort. Några spelade kubb, men de flesta satt på filtar och åt korv. Picknick, var känslan som infann sig.
"Ser du henne i rosa tröja? Hon ser ut som en Madde-tjej." sa jag redan på vägen till parken. Och mycket riktigt var det henne Madde började prata med. Hon hette Annika och hade en liten dotter i blå keps.
Min lilla Madde är med i lärarförbundet. Jag har fortfarande inte kommit över chocken. Hon känns plötsligt så... vuxen. Hon är två år äldre än mig, men det är inget som någon av oss någonsin har tänkt på. Förrän nu. Nu när hon börjar på universitetet i morgon.
Picknick för familj och vänner, alltså. Jag åt fyra korvar och fick en penna från lärarförbundet i Norrköping, Madde fick en rosa ballong. Hon kommer bli en fantastisk dagisfröken, barnen älskar henne.

Häromdagen slog det mig att mitt sociala liv aldrig har varit så här mycket på topp. Första veckan i skolan gick ganska fort ändå. På måndagen umgicks jag med Madde efter skolan, på tisdag var det fiskpinnar och djupa diskussioner hos Sofia, onsdag sprang jag och Caddy runt vid Stångån och tog en massa roliga bilder på varandra, torsdag var jag hemma hos Madde och i fredags åkte vi till Norrköping i ösregn. Idag var det alltså Norrköping igen, och helgen har knappt tagit slut förrän jag planerar in ännu mer för nästa vecka. Josse och jag ska gå på bio någon dag, filmen heter "Jag saknar dig" och är baserad på en bok jag läste för flera år sedan. Jag tror att Josse kommer tycka om den. Sen pratade jag med min åh-så-saknade Darling Johanna och kom fram till att hon, jag och Josse ska ha filmkväll hos henne nästa helg. Johanna har hur många filmer som helst. Och jag saknar henne. Så mycket.

Och: Den åttonde oktober. Åker vi. Till Brighton.
Jag motstod frestelsen att börja nedräkningen på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet (UK in 143 days <3) och beslöt idag att börja med den när tysken har åkt hem. Då kommer det vara exakt 22 dagar kvar. Exakt. Tjugotvå. Dagar.

Jag visste att vi var galna, men exakt HUR galna vi var förstod jag nog inte förrän jag kom hem och fick på mig torra kläder. Och fick i mig en kanna te.

Vi älskade Hurricane på Skänninge Marknad. Så mycket att vi åkte den tre gånger.
Häromdagen ringde Madde och berättade att Skänninges tivoli nu stod i Norrköping, och att hon hade fått en hundralapp efter sin mormor. Hennes mormor tyckte om att slösa pengar på onödiga men roliga saker, så Maddes mamma uppmanade Madde att göra något riktigt roligt med pengarna från mormor.
Alltså hoppade vi på ett pendeltåg till Norrköping för att åka vår favoritkarusell ytterliggare tre gånger. Jag skänkte en tanke till Maddes mormor som jag tyvärr aldrig fick träffa, tänkte att hon nog hade tyckt om det här. Och Madde höll med om att det kändes rätt.

I Norrköping vräkte regnet ner. Vi kom till tivolit, tog skydd under taket till ett stånd som sålde popcorn, och beklagade oss en stund. Allt var ju så perfekt. Vi hade pengar, Hurricane var där borta, vi skulle åka. Och så regnade det.
Men vi insåg att vi inte kunde vänta ut regnet. Så vi tog ett djupt andetag, gick ut i det och åkte. Tre gånger.

"Förstår du nu varför vi kommer vara vänner för evigt, MAAAAAAAADDE? När man gör sånna här galna saker så AAAAAAAAAH! Tar vänskapen aldrig SLUUUUUUUUUUT! Vi är bäst i världen, vi är OOOOOSLAAAAAAAGBAAAAAAARAA-AH!"
Det går att uppnå ett tillstånd när man är så blöt att man inte känner regnet längre. Vi uppnådde det under andra åkturen. Fortfarande skrikande.
Karusellskötaren var samma gubbe som i Skänninge. Det kunde ha varit lite pinsamt, men nu var det mest roligt. Tre gånger här här och tre gånger där. Skänninge hade dock mycket finare utsikt.

På vägen tillbaka till stationen gick jag utan paraply. Jag var så blöt att det inte skulle gjort någon skillnad. Jag vet inte vad ni längtar efter när ni är dyngsura och nerkylda, men jag längtar efter ett par mjukisbyxor och en kopp te. Det sistnämnda hade de i alla fall på Pressbyrån, och det var vad som hindrade mig från att avlida på vägen hem. Jag lovar att jag aldrig har känt mig så brittisk som jag gjorde när jag gick genom ett regnigt Norrköping och längtade efter en kopp te. Vad gjorde mänskligheten innan denna underbara dryck var upptäckt?

Nu, i torra kläder och så där tre koppar te senare, så vet jag med säkerhet vad det är som binder mig samman med andra människor på riktigt: galna idéer. Bara två galningar skulle kommit på idén att åka till Norrköping i ösregn för att åka karusell. Bara Madde och jag.

Jag hade tänkt gå på Rix FM, mest för att göra en kul grej med mina kompisar, men redan under andra åkturen fattade jag beslutet att låta bli. Jag har redan sett Ulrik Munter live två gånger i mitt liv, båda gångerna var det högst ofrivilligt. Jag kan definitivt leva utan att se honom en gång till, framförallt i ösregn. I det här bedrövliga vädret skulle det krävas minst BWO:s återförening för att få mig att överhuvudtaget överväga att åka in till stan igen. Rix FM:s hemsida stärkte mig i mitt beslut: sju artister uppträder, fem av dem tycker jag direkt illa om och de två andra är i bästa fall okej. Vad hände med all bra musik? Antingen hade Rix FM Festival bättre artister förr, eller så har jag börjat tröttna. Tror på en kombination.
Nej, det blir en mysig hemmakväll i mjukisbyor iställlet. Jag ska dricka mer te (hjälp, jag börjar bli beroende), skriva lite och se en film. Passar mig utmärkt.

Folk glodde, ja. Några log, andra såg ogillande ut. Jag såg dem knappt. I ett annat liv kunde det ha stört mig, men inte nu. Nu skäms jag inte för någonting längre, och framförallt inte för något som är så fint som det här.
"OSLAGBARA! FENOMENALA! VI KAN EJ HJÄLPA, ATT VI ÄR BÄST!
SÅN ÄR VÅR SKOLA, SÅN ÄR VÅR SKOLA! JA HÄR PÅ FU, ÄR ALLT EN FEST!"
Jag tycker bäst om sista versen, den knyter liksom ihop hela sången. Och totalsågar de fyra största kommunala gymnasieskolorna i Linköping. Eftersom vi är Oslagbara, Fenomenala.

Det har bara gått två år. Jag såg mig själv i de nya ettorna, de sexton förskrämda stackarna som vi vallade i ett sjungande led. Mindes mina danstreor, Emma och Irina och Anki med blå streck på kinden. Nu är det mina årskurskamrater som är danstreor. Jag fattade det inte riktigt förrän idag, när jag såg dem storma in på ettornas samling och vråla FU-sången. Joël hade rånat sitt arbete på alla ballonger han kunde bära, så de sponsrades av McDonalds.
De är sexton stycken, de nya. Totalt, alltså. De ser ut som typiska FU:are: alltså som en regnbåge av olika stilar, hårfärger och ursprung. De flesta är rätt blyga än så länge, och jag klandrar dem inte. Jag kan hittills koppla ihop namn och ansikte på tre av dem: Asmaa, som utmärkte sig både med sitt ovanliga namn och sin mörka hud, Paulina som hade en helt egen stil och en av Ebborna, den av dem som är Lisas syster. De är otroligt lika.
Sofia och jag ska i morgon vara i Trädgårdsföreningen klockan 10 och se när de spelar brännboll mot lärarna. Jag vill inget hellre än att umgås med de nya, överfalla dem med välkomnande ord och uppmuntran, vråla FU-sången i deras led, lära mig deras namn och bli deras beskyddare. Jag vill sluta cirkeln och vara för dem vad treorna var för mig när jag började; trygga, välkomnande, några att se upp till.
Asmaa sa hej då till mig och Sofia innan hon skulle gå. Det gjorde mig så lycklig att jag gick och log en stund.

Isabelle har färgat håret rosa, sin vana trogen. Alla andra såg ungefär likadana ut som de gjorde när vi skiljdes åt i juni, möjligen lite mer solbrända. Och lite längre, lite äldre. Eller är det bara det faktum att vi nu är treor som ger mig det intrycket?
Lärarna är lika underbara som vanligt, jag fick en stor kram av både Helen och Martina. Den nya rektorn heter Kristina Lohman och jag betraktar henne med viss misstänksamhet, så som jag har en förmåga att göra med ny personal på skolan. Peter kommer alltid vara min rektor, pensionerad eller ej. Och eftersom nämnd Lohman ändå bara kommer vara där två dagar i veckan (hon är rektor i Norrköping också) så är det ju ingen tvekam om att jag kommer vända mig till Maria istället.
Hon gick runt och hälsade på alla elever, tog i hand. På storsamlingen var hon dessutom vänlig nog att påminna oss i trean om att det här är sista gången vi kommer tillbaka hit efter ett sommarlov, så njut av ert sista år nu för det kommer gå så fort...
Tack, jag är mycket medveten om att det är mitt sista år. Och bara tanken på att ta studenten krossar mitt hjärta, så kan du snälla låta mig ha mitt sista år i fred utan att tjata om det?
Sen sa hon att det kommer bli en utmaning att klä ut sig till någon på Harry Potter-dagen på torsdag, men att hon ska försöka. Jag satt och tänkte att hon skulle bli perfekt som Dolores Umbridge, och när jag pratade med Elin sen visade det sig att hon hade tänkt precis samma sak. Vi skrattade åt det en stund. Eftersom Lohman inte har läst några Harry Potter-böcker eller sett några filmer, hur ska vi beskriva Umbridge för henne? "Ja, hon är också rektor, och hon tar liksom över skolan och inför fysisk bestraffning på eleverna. Hur hon ser ut? Hon beskrivs som en padda. Kort och tjock med en gräslig rosa kofta..."
Haha nej, usch. Tro mig, om det är någon från HP man INTE vill vara så är det Umbridge. Hellre Voldemort.

I morgon blir det som sagt beskådande av brännbollen, och sen diverse lekar med ettorna. Sen skulle vi visst köra igång med projektarbetet, det ser jag faktiskt fram emot. Mitt projektarbete är att skriva en bok om mina tre år på FU, The True Story. Jag ska satsa på att röra mina läsare till tårar.
Efter skoldagen ska jag umgås med Sofia, och på onsdag kör vi igång med lektioner enligt schema. Det blir franska, filosofi, klassråd, kultur- och idéhistoria och förhoppningsvis tyska. Det är tydligen lite osäkert med alla språk steg ett-grupper nu, eftersom vi är för få som har valt. Och ettorna börjar ju inte med något nytt språk nu, eftersom de börjar på humanistiska. Fast det fortfarande är samma program som jag går. Åt skogen med hela GY 11, vi kommer alltid vara Internationals. Oslagbara, fenomenala...

Jag borde ha gått och lagt mig tidigt, men nu ligger det ju tyvärr inte för mig. Så istället såg jag på Johnny Depp-filmen Sweeney Todd och kom i säng runt halv 12. Försökte sen sova så gott det gick, i den stekande hettan.
Kvart över sju började min mobil skratta ondskefullt och säga åt mig att gå upp. Jag låg kvar och ignorerade den tills Madde ringde och sa att hon var hos mig om tio minuter. Ja, tanken var ju att hon skulle ta tåget och möta mig på centralen, men på grund av ett blixtnedslag var alla pendeltåg inställda. Så hennes pappa var snäll nog att skjutsa henne till mig. Väl där åt vi frukost tillsammans och slog ihjäl en och en halv timme framför TV:n, diskuterade terrorism och led med våra grannar i väst.
Min matsäck inför den fyra timmar långa bussresan bestod av choklad, fyra äppelmunkar och en tvåliters vattenflaska. Madde hade en hel kasse matsäck som hon ställde in i mitt kylskåp när hon kom hem till mig. Väl nere på fjärrbussterminalen insåg vi att den stod kvar där. Retligt för stackars Madde, men jag skrattade gott eftersom det lika gärna kunde varit jag. Vi hade dock inte glömt något annat viktigt, kom vi fram till, och steg ombord på Swebus med gott mod.
Från Linköping till Gränna diskuterade vi diverse saker, både i våra huvuden och utanför fönstret. Någonstans mellan Gränna och Jönköping började vi dock leka min nya favoritlek: en av oss börjar berätta en historia och lämnar sen över till nästa när det är som mest spännande. Det blev en vansinnigt skruvad historia som inkluderade Torsten Husén, en stulen kaffebryggare, en väldigt speciell äggklocka, en massa av våra lärare, en oplannerad tidsresa, en flykt från ett ålderdomshem och ett ouppklarat brott år 1996. Torsten Husén var berättelsens huvudperson och tvåhundrasjutton år gammal, född någon gång på femtonhundratalet och hade bevittnat Gustav Wasas kröning. Och ja, det går inte ihop att han är född på femtonhundratalet och bara tvåhundra år gammal, men jag har aldrig sagt att jag är bra på huvudräkning. Dessutom är det bara en historia. En väldigt rolig sådan, jag skrattade mer eller mindre hela vägen från Jönköping till Göteborg. Det är dock tveksamt om de andra på bussen uppskattade vårt sällskap.
I Jönköpng gjorde bussen ett längre stopp för att byta chaufför, vilket gav mig och Madde möjlighet att sträcka lite på benen, gå på toa och köpa nåot lite matigare än choklad och munkar inne på Pressbyrån. När vi hade gjort det rullade bussen vidare, och när vi hade ätit lite fortsatte vi vår vansinnigt roliga historia. Tosten Husén hade lyckats hamna i ordentlig knipa när vi väl var framme i Göteborg, men då hade vi helt slut på inspiration och lät berättelsen vila lite.
Göteborg är en mysig stad.





Vi anlände en timme tidigare än Elise och Jonas, men lyckades slå ihjäl den timmen ganska bra. Jag hittade en Army of Lovers-skiva jag inte hade (trodde det var omöjligt) i en butik på centralen för bara tjugo kronor. Givetvis köpte jag den. Nordstan var alldeles för stort för oss ("vad söta ni är" var Elises spontana kommentar), så vi häckade på stationen istället. Sen ställde vi oss vid det inkommande tåget och välkomnade våra vänner.
Elise hade färgat håret brunt, efter att ha varit blond i två år. Men när jag väl hade kommit över den chocken så var hon jättesöt.

Jag lägger inte upp någon bild på Jonas eftersom jag inte är säker på att han skulle uppskatta det. Elise och Madde är ju trots allt mina bästisar så de får tåla det, men Jonas är bara Pojkvännen. Han är hur som helst av medellängd, ganska smal och har brunt, nästan axellångt och mycket lockigt hår.

Elise och Jonas hade två kartor som de gjorde sitt bästa för att läsa av. Jag var inte till någon hjälp alls eftersom jag aldrig har lärt mig läsa en karta (det och mycket annat har jag min grundskola att tacka för) men Jonas var ganska bra och efter en stunds irrande lyckades vi hitta till vårt hotell. På vägen dit fick vi se diverse spektakulära saker så som en å, två Scandic-hotell, fyra bensinstationer, ett garage för spårvagnar, ett glas med vatten och någon typ av grönsak som någon lämnat stående under en bänk

och något enorm som jag tror var Ullevi.

Notera den vackra skotska flaggan.


Appropå flaggor så gillade jag hotellet jättemycket när vi väl hittade dit, inte minst på grund av vad som hängde över dörren:



Hotellet var jättemysigt. Vi hade ett rum med en dubbelsäng (den tog naturligtvis kärleksparet), en våningssäng (Madde ville sova underst så jag fick den otillgängligaste sängen, dock var den riktigt bekväm), en TV, en fåtölj, två skåp och en toalett med dusch. Det enda tråkiga var utsikten:


Mm, vackert och pitoreskt över ett tak, en parkeringsplats och Göteborgs industriområde.

När vi hade packat upp så blev nästa stora steg att hitta något att äta. Hotellet hade en bar, men eftersom det enda som serverades där och kostade under nittio kronor var jordnötter så insisterade jag på att vi skulle hitta något billigare. Vi frågade i receptionen och efter mycket om och men hittade vi en grekisk restaurang där vi tog varsin pizza (förutom Elise som slog på stort och tog någon typ av dyr fisk, har redan glömt vilken art den tillhörde). Tillbaka på hotellet var klockan bara halv åtta, så vi bestämde oss för att besöka hotellets källarvåning och spela bijard. Något både jag och Elise var totalt värdelösa på, ska tilläggas. Vi var överlyckliga om vi överhuvudtaget lyckades träffa någon boll med pinnen. Många skratt blev det dock.



Nästa dag vaknade vi alla klockan halv nio av min mobil, som spelade en låt från exempelmappen som gick "pick up the phone, pick up the phone, yeeey, yeeey, yeeey" och inte direkt var det bästa vi hört. Jag hade ju dessutom gjort misstaget att lägga den på byrån eftersom jag hade tänkt att jag då skulle bli tvungen att klättra ner från sängen för att stänga av alarmet och att det kanske skulle få mig att vakna till. Dock orkade jag inte klättra ner, utan låg kvar och ignorerade alarmet tills Madde (som sov i en mer lätttillgänglig säng än jag) stängde av det.
Jag gillar hotellfrukostar. Jag åt två mackor med ost och marmelad (provade äppelmos på den ena först men det var ingen höjdare), en tallrik fil och cornflakes, tre skivor vattenmelon samt drack ett glas äppeljuice och en kopp English Breakfast Tea. Sen begav vi oss, med hjälp av samma karta som dagen innan, iväg mot Liseberg. Genom ett område med hus som såg ut att kunna förfalla när som helst, över infarten till ett parkeringsgarage, förbi ett köpcentrum och över en cool bro innan vi slutligen stod vid entrén. För första gången sen 2009, för mig och Elise. För första gången sen 2010, för Madde. Jonas vet jag inte.

Dagen på Liseberg var... fantastisk. Jag och Elise åkte Jukebox så många gånger att vi nästan blev yra i huvudet, Madde övertalade oss att åka Kållorado (stavningen var det som gjorde mig mest besviken, jag hade alltid tänkt mig "Collorado") TVÅ gånger så jag var dygnsur i tre timmar efteråt (roligt var det dock), jag och Elise köade i tjugofem minuter och åkte Balder en gång ("vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö!", trots att jag har åkt Balder ett antal gånger innan och bevisligen överlevt så är det alltid lika läskigt), vi tog en promenad i Kristallsalongen och jag lyckades gå in i en glasruta (aj), Madde lyckades vinna en chipspåse efter att ha spelat bort alla sina pengar på diverse chokladhjul och liknande, Madde och jag åkte Parisehjulet några gånger och det var mysigt, Jonas övertalade Elise att åka Uppskjutet och Elise försökte sedan övertala mig att åka det (aldrig aldrig aldrig!) och en bra stund efter lunchtid ställde vi oss i kö på Burger King och stod kvar där i säkert en halvtimme. Jag vet inte om det berodde på hungern eller något annat, men hamburgaren jag slutligen köpte var HIMMELSK.

Så här snygga är jag och Elise när vi åker Balder. Och nej, jag köpte inte fotot. Bara fotade det.

När vi slutligen övertalade Madde att åka Jukebox så tyckte hon det var jättekul. Regnet hotade oss titt som tätt men det blev inte så värst mycket av det, och det var vi glada för. Lisebergsbanan orkade vi inte köa till, däremot försökte vi oss på FlumRide. För att garantera att vi skulle komma hem dyngsura, liksom. Eftersom jag bara har varit på Liseberg tre gånger tidigare (varav en var BWO-konsert och en hade lite halvdåligt väder) så hade jag aldrig tidigare åkt FlumRide, men jag gillade den. Särskilt nedförsbackarna.

När det slutligen var dags för det vi kom dit för, "Lotta på Liseberg" med Martin Rolinski, så var både jag och Elise helt slut och jag satt ner på marken och åt remmar med smak av sur vattenmelon under större delen av programmet. För att få sittplats var man tvungen att börja köa klockan elva och det var ingen som orkade, så vi fick ståplats med bra utsikt över... ja, en storbildsskärm. Men, som jag och Elise sammanfattade det hela: "det är ju bara en tredjedel av BWO i cirka fem minuter, han har troligen skägg också". Ja, att få barn gör någonting med människor. Sist vi såg Martin offentligt såg han helt bedrövlig ut, som om han inte hade rakat sig på en månad. Nu såg han lite bättre ut, men han hade klippt sig. Ett dödligt misstag som vi troligen aldrig förlåter honom för.

Ignorera den skumma minen, för det är den bästa bilden jag fick. Låten är bättre än jag vågade hoppas på, men lilla Martin kommer få jobba hårt för sin solokarriär. Och jag är fortfarande tveksam till att han kommer klara sig något vidare utan Alexander Bard (för att inte tala om Marina).

Efter jippot åkte vi Jukebox en sista gång, jag och Elise köpte varsin Lisebergskanin i en butik (hon en rosa och jag en grön) och sen påbörjade vi en lång och händelselös vandring hemåt. Vid det laget önskade jag att jag inte hade haft någon känsel kvar i mina fötter, för de skrek av smärta.
Väl tillbaka åt vi en halvskum och extremt dyr "pizzabaugett" i hotellets bar och stupade sedan i säng. Det läskigaste var att någon mäniska inte bara hade varit inne på vårt rum och bäddat min säng, utan även vikit ihop min pyjamas och lagt den under kudden så att jag höll på att aldrig hitta den. Det är troligen helt normalt när man bor på hotell (så sällan som jag gör det har jag ingen direkt erfarenhet) men jag tyckte inte om det alls. Det kändes som ett grovt intrång i mitt privatliv. Detta ledde till att Jonas fyllde i utvärderingen som låg på skrivbordet och bad hotellpersonalen att "inte röra andras saker/kläder när de städade". Haha.

På tisdagen lyckades vi slå ihjäl en hel dag genom att låsa in våra väskor på centralen och sen driva runt på stan. Vi besökte Shock, Nordstan, en park, ett dyrt café (Jonas köpte en milkshake som kostade fyrtio kronor och inte ens var god, jag drack upp den av ren snålhet), McDonalds, Hemköp, Nordstan igen och en massa skumma ställen. På bussen tillbaka till Linköping pratade jag och Madde och allt mellan himmel och jord, dock blev berättelsen om Torsten Husén aldrig klar. Den sparar vi till nästa resa, Finaste.

Den här är svår. Vad är kriterierna, liksom? Ska det vara realistiskt, realistiskt men osannolikt eller totalt orealistiskt? Det finns uppebarligen inga kriterier, så jag blandar hejvilt.

Först och främst skulle jag vilja åka på den omtalade resan till Skottland med Caddy. Bo på något lagom billigt hostel, hälsa på Nessie, åka runt på en massa fina spökslott, uppleva så mycket skotsk kultur som möjligt. Ha kul, skratta en massa med Caddy. Jag träffade förresten henne på tåget igår, hon åkte med mig från kisa till rimforsa och under den korta sträcken hann vi nästan skratta ihjäl oss. Hon sa att hon först varit sur över att hon missade bussen och var tvungen att ta tåget, men när hon såg mig insåg hon att det kanske var ödet. Det tror jag också att det var.
Sen vill jag naturligtvis åka till Brighton, men det behöver inte stå på önskelistan eftersom det kommer inträffa den 8 October (jag var lite frestad att börja räkna ner på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet, men Madde övertalade mig att låta bli). Till Spanien vill jag också åka, och få träffa mina älskade katalaner igen. Till Paris någon mer gång i mitt liv, för att det var så fantastiskt. Kanske till Brest igen, fast då måste jag bättra på franskan först.
Och sen skulle jag någon gång i mitt liv vilja åka till Månen. Nej, inte den där grå saken som snurrar runt Jorden, utan en plats som för mig är minst lika avlägsen: United States of America.
Att åka till USA är, för mig, ungefär som att åka till Månen: det finns folk som har gjort det, man kan ta del av deras historier och kanske dagdrömma om hur det skulle vara, men man kommer aldrig kunna åka dit själv och det får man liksom acceptera.
Nu tänker ni säkert att såå omöjligt är det väl inte, det är bara att spara pengar, bla bla bla, men jo. Tänk på att jag aldrig hade flugit förut när jag åkte till Frankrike. För en fattig flicka från landet är USA precis lika avlägset som Månen. Fast det tråkiga är att till skillnad från Månen, som mest verkar grå och tråkig, så lockar USA faktiskt. Jag skulle vilja åka dit. Och mitt smala hopp är Sofia, som har lovat att hon ska ta med oss (vet inte riktigt vilka som ingår i "oss" men det blir väl det vanliga gänget) på roadtrip genom USA om hon vinner en massa pengar. Hon sa att hon hade tänkt att alla skulle turas om att köra, "men eftersom du inte ska ta körkort så får du väl bidra med något annat".

Nej, jag ska inte ta körkort. Det är lika bra att reda ut det en gång för alla. Och innan alla börja protestera, "det måste du ju ha", "du kommer ju inte få några jobba annars" och allt annat folk brukar säga, låt mig förklara de tre anledningarna till detta för er:
1. Det kostar en förmögenhet. Om jag kände att jag verkligen verkligen ville så skulle jag väl kunna lägga ner en massa pengar på att ta körkort, men nu vill jag inte. Dessutom: att köpa bil. BENSINEN, bara den kostar ännu en förmögenhet. Bileländet kommer någon dag att gå sönder, och då ska den repareras till en liten nätt kostnad. Reservdelar. Vnterdäck. Bensin, ännu en gång. Nej tack. Eftersom det just nu inte finns något som säger att jag har mer pengar om ett år än vad jag har nu så sparar jag nog helst in på allt detta. Och som min pappa sa: "Med alla pengar du sparar på att inte ha bil så har du råd att åka taxi när du behöver."
2. Plugga en hel fet bok med trafikregler. Lära sig alla bilens delar och olika växlar och skit. Återigen, om intresset fanns så kanske. Men nu är jag inte det minsta intresserad. Jag ORKAR verkligen inte. Jag såg bara hur mycket min bror hade att plugga, och då skulle han ändå bara ta mopedkörkort. Likväl började han häromdagen diskutera med min pappa hur många "spanska svängar" det fanns på vägen till Växjö. Nördigheten stiger. Tänk er bara att ha detta i trean, ovanpå English C och Cambridge Exams och projektarbete och allt annat. Nej tack.
3. Även om ni har motsagt er de tidigare två anledningarna så kommer ni inte att kunna motsätta er denna:
Jag är en drömmare. Har alltid varit, kommer troligen alltid att vara. Min vän Madde, som som bekant umgås ganska mycket med mig, har lagt märke till att jag ibland glider bort till min egen lilla värld när vi sitter och pratar om någonting. Samma sak är det på tråkiga lektioner, på raster, på bussar, på tåg, hemma, överallt. Hela tiden. Att dagdrömma är min favoritaktivitet och så har det varit så länge jag kan minnas.
Nu fungerar ju inte denna egenskap något vidare ihop med bilkörning. Det räcker med att jag cyklar inne i stan för att jag måste koncentrera mig, säga åt mig själv "skärp dig nu, Lilly. Sluta drömma dig bort. Kolla nu när du svänger där framme, kommer det någon bil? Hoppsan, vad kom den där gubben ifrån? KÖR INTE ÖVER HONOM!"
Ni fattar, va? Jag skulle vara en trafikfara.

Så, det var en liten parentes. Bara för att jag vill att folk ska sluta tjata.
Ett körkort står alltså INTE på min önskelista.  Däremot vill jag hemskt gärna ha ett husdjur. Jag har haft tre kaniner i mitt liv, och så marsvinet Fabian som min syster egentligen ägde. Jag saknar att ha ett husdjur. Jättemycket. Men just nu har jag verkligen ingen möjlighet, så det får väl bli senare. I min lilla lägenhet i Brighton om ett år. Jag skulle vilja ha en pygmé-igelkott, såg ett reportage om dem i någon tidning hos mormor och blev helt fast. De var underbara.
Något mer? Ja, att någon gång tågluffa runt Europa, lämpligen med Sofia och gänget.
Kärlek. Kanske familj och barn, om det känns rätt. Ett fint bröllop i ett av de där skotska spökslotten. Till och med jag kan ha fåniga romantiska drömmar.

Jag tror det var det. Idag ska jag sortera min reklam, cykla in till stan (utan att köra över någon gubbe) och prata med banken, kanske skriva lite och ha ännu en mysig Johnny Depp-filmkväll. Imorgon ska jag packa, för 11:15 på söndag sticker jag till Göteborg med De Bästa. Elises pappa betalar hotell åt oss, så vi ska gå på Liseberg, gå och shoppa och bara ha en massa kul. Det hela börjar med en fyra timmar lång bussresa tillsammans med Madde. Det kommer bli... legendariskt. Jag lovar er en fullständig rapport på bloggen sen, kära läsare.

Jag trodde inte det skulle beröra mig så starkt, verkligen inte. Jag hade ju trots allt läst sista boken, konstaterat redan då att jaha, nu är det slut.
Men det var något särskilt med den här filmen. Den grep tag i mig och höll taget i två timmar och tio minuter. Och sen: över. Borta. Slut.
Jag läste första boken när jag var elva år gammal. Ett litet barn som inte visste någonting om magi, Skottland eller fantasy. Harry Potter öppnade alla dessa dörrar för mig. Sen läste jag dem i tur och ordning; andra, tredje, fjärde och femte. När sjätte boken kom gick jag i sexan och kastade mig över den. Den sjunde slukade jag under jullovet i åttan.
Jag har varit en äkta HP-nörd. Jag har skrivit listor med trollformler, gjort trollstavar, delat in mina klasskamrater i Hogwarts fyra elevhem och inte minst använt böckerna som en verklighetsflykt. En värld som bättre passade mig. Detta var alltså före alla Johnny Depp-filmer, före BWO, före allting. Jag såg filmerna på bio, en efter en. Tredje när jag gick i femman, fjärde när jag gick i sexan (dessa två blev jag djupt besviken på eftersom de inte följde böckerna tillräckligt bra, och därför har jag faktiskt inte sett dem sen dess), femte när jag gick i sjuan, sjätte filmen sommaren mellan nian och ettan, sjunde filmen del ett i tvåan och nu... del två. Den sista.

Det där med att dela in mina klasskompisar i elevhem var förresten inget jag slutade med. Jag gjorde det med min klass i sexan, min årskurs på högstadiet och har även gjort det med min nuvarande klass. Jag gjorde till och med en Facebook-grupp där jag publicerade alla uppdelningar och lät folk komma med synpunkter. Det gjorde de och jag bytte elevhem på folk tills alla var nöjda.
Tiderna har förändrats så mycket; jag har vuxit från tioårigt barn till arton år och nästan vuxen. Men Harry Potter har alltid funnits där när jag behövde en värld att drömma mig bort till, en stunds verklighetsflykt. Vi är en hel generation som vuxit upp med Harry Potter och nu måste ta farväl. Det kommer ta mig ett tag att gå vidare.

Filmen var fantastiskt. Visst, jag tycker fortfarande inte att människan som spelar Voldemort är det minsta skrämmande och undrar hur han kunde få rollen, det stör mig något otroligt att både han och Harry har BLÅ ögon istället för röda respektive gröna (hur svårt kan det vara för Warner Bros att skaffa fram kontaktlinser, liksom?) och VEM SA ATT NEVILLE VAR KÄR I LUNA?! Inte JK Rowling, i alla fall, men för övrigt... filmen hade en slags magi som fångade mig totalt.
Och grät gjorde jag också. Utan att spoila för mycket så kan jag säga att det är en liten del i filmen när Harry nästan har gett upp men då hittar sin sista gåva från Dumbledore: Uppståndelsestenen. Och plötsligt är de där, alla som har dött i striden mot Voldemort och inte minst Harrys föräldrar. Hans mamma sträcker sin hand mot honom och säger att du har varit så modig, älskling. Snart är det över. Vi stannar hos dig, till slutet. Voldemort kommer inte kunna se oss för vi finns inne i ditt hjärta, vi har aldrig lämnat dig
Och för första gången tyckte jag verkligen synd om Snape, för filmen fick mig att se allt i ett nytt ljus. Hur missförstådd han har varit hela sitt liv, hur tragisk hela hans historia egentligen är. Tänk att han behövde se på Harry varje dag i sju år, se in i hans mors ögon i hans fars ansikte och för evigt påminnas om... ja, jag ska inte berätta för mycket för er som inte har sett filmen. Men det är en fruktansvärt tragisk historia. Och jag är glad att Snape fick sin upprättelse, blev för en sekund livrädd att de skulle ha klippt bort det ur filmen.

Allvarlig JK Rowling, vad ska du ha för att skriva sju böcker till? Jag ger dig det, vad det än är. Du må ha varit grym och dödat de flesta av mina favoritkaraktärer (må ni vila i frid, jag sörjer er som levande personer) men likväl älskar jag dig.

Tillgiven Harry Potternörd
För evigt,
Lilly Nilsson,
Gryffindors elevhem

Jag vet, det här är helt ärligt mest patetiskt. Senaste rubriken var före Frankrike, och det är tre månader sen. Men eftersom jag har en viss Sofia Ahlstrand som tjatar om att jag måste slutföra vad jag påbörjat, och inte minst eftersom jag ändå inte har något att blogga om, så tänkte jag att ja ja.
Jag funderade länge och väl på den här. Vem skulle jag vilja byta liv med? Det råder ju inte precis brist på kvinnliga förebilder i mitt liv: Helena Bonham Carter, Marina Schiptjenko, Lady Gaga eller för den delen min avgudade engelskalärare (vars namn ni alla borde kunna vid det här laget). Men sen tänkte jag igen: har inte även dessa personer någon gång känt sig vilsna i livet, varit olyckligt kära eller oroliga inför framtiden? Vi lever ju alla i samma värld, liksom.
Och då kom jag på det; den jag helst av allt skulle vilja byta liv med är Fåret Shaun. Tänk er: äta lite gräs, hitta på något bus med sina fårkompisar, lura bonden på gården och sen sova gott i en lada, utan att behöva oroa sig för någonting. Det vore livet.




Fast det är klart; jag skulle ju inte säga nej till att få leva en dag som Helena Bonham Carter heller. Bara att vara gift med Tim Burton kan ju vara värt att prova på.


Åh, jag måste verkligen blogga oftare. Känns som om jag börjar glömma bort hur man gör, som om jag mest svamlar just nu.
Anyway har jag tillbringat den senaste veckan i den småländska skogen och på diverse utflyter med min familj. Jag har bland annat återupptäckt vimmerby och påmints om varför jag var så glad över att få flytta därifrån, sett en rätt tråkig sten vid namn Rökstenen (för övrigt översatt med The Rök Stone på den engelskspråkiga skylten, det var det roligaste med hela stenen), träffat en gullig padda i en klosterruin, fikat med nämnd Sofia Ahlstrand och fått en detljerad redogörelse för både en vecka i Spanien och klass 3i:s historia, ätit friterad banan som min käre far har gjort, underhållit min mormor och morfar med redogörelser för vilka ämnen jag egentligen läser i skolan förutom alla språk (hade velat underhålla dem med historier från Frankrike, men eftersom de är så stora fans till min blogg så kunde de redan alla de historierna), cyklat på Visingsö (rätt trevligt, naturen var fin och vi åt god glass på ett café som hade en brittisk flagga över dörren. Slottsruinen var dock en stor besvikelse, man fick inte ens gå in i den längre), haft djupa diskussioner med min syster om våra familjer på The Sims och relationerna i första Twilight-boken samt sett filmen Trassel. Om man bortser från att prinsessan var tröttsamt naiv och tjejig, killen lite självupptagen, att de båda två var irriterande snygga och perfekta samt att de svenska rösterna sög (jag ville se den på engelska men det ville inte min familj) så var det faktiskt en ganska rolig film. Jag gillar hästen.

I morgon åker jag tillbaka till Linköping (det låter konstigt att säga att jag har hemlängtan men det går nog inte att beskriva på något annat sätt), och på onsdag blir det premiären av Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 med underbara tjejer: Madde, Tina, Disa och Jessica. Jag längtar.
Nästa rubrik är "Min önskelista" så den lär dröja ett tag. Detta inlägg skrev jag bara för er skull, mina läsare. Av kärlek.

Sista dagen plastade vi in våra alster och hängde upp lite varstanns i Gamla Linköping. Sen fikade vi, Jessica hade fixat päronsaft och chokladkaka med jordgubbar. Hon är nog inte så dum ändå.
Vi var De Ursprungliga: jag, Clara, Valeria och Sebastian. Vi pratade, skrattade och gjorde en sista övning: berättelser där man började med slutet och sen skickade vidare och lät nästa skriva vad som hände innan. Den jag skrev slutet på handlade tydligen om onskefulla valrossar, vid namn Bob och Bengt. I någon annan berättelse var det ankor och igår pingviner, Jessica sa att nästa skrivkurs borde hållas på Kolmården.
"Jag vill ha ditt nummer, Lilly." sa Valeria innan vi skulle skiljas åt. Bara rakt ut, utan omsvep. Och det fick hon så gärna.
Fem minuter senare fick jag ett SMS som löd: "Bu, lilly :D det är herman som talar !!"
De sa att vi aldrig ses igen, jag hade tänkt invända och säga något i stil med "jodå, när ni blir stora och kommer in till Linköping för att börja gymnasiet så kommer vi ses massor", men sen insåg jag att Clara och Valeria är jämnåriga med min lillasyster. Innan de ens hinner börja nian har jag förmodligen flytt landet, bosatt mig i London eller Brighton eller Edinburgh.
Men vi kan ses ändå, tjejer. För jag kommer sakna våra kreativa förmiddagar.

I morse stannade jag till på Coop i Valla för att köpa lunch. Tänkte att en pappersservett har mer utstrålning än hela personalen där tillsammans, tänkte skriva det till Sofia som brukar handla där.
Men jag hann inte så långt, för när jag skulle låsa upp min cykel hörde jag en röst bakom mig:
"Lilly, hey!"
Och jodå, där stod han, livs levande. Amerikanen jag inte sett sen skolavslutningen.
Jag blev faktiskt glad av att träffa honom. För att han sa hej till mig, såg så glad ut. Pratade med mig en stund, och sen avslutade med "Thank you for your E-mail by the way, it was very nice of you".
Jodå, världen är oförutsägbar. Så oföutsägbar att till och med Steven och jag nog kan bli vänner.

Herman von Lingen var en gubbe som bodde i ett av husen i Gamla Linköping på 1700-talet och sägs spöka där. Och eftersom dagens tema var skräck så besökte vi hans hus.
Varken jag, Clara eller Valeria trodde egentligen på spöken, men lite spännande var det ändå. Vi ville bli överbevisade, ville att Herman von Lingen skulle ge sig till känna.
"Komsi komsi lilla Herman, komsi komsi." lockade vi.
"Kss kss kss, kom då, kss kss kss." sa Valeria som om det var en katt hon lockade på.
"Jag tror han känner sig ganska förolämpad." sa kursledare Jessica och jag skrattade.
"Förlåt, Herman!"
"Han vill nog bli kallad 'Herr von Lingen'."
Jag skrattade ännu mer. "Förlåt, herr von Lingen!"
Men nej, inget hände. Luften var visserligen svårare att andas på Hermans övervåning, men det berodde troligen mer på att de inte hade vädrat på 200 år än på någon sorts närvaro.
Utanför huset mötte vi min kära klasskompis Kalle och en annan guide. Kalle konsteterade att det var snällt av oss att reta upp Herman von Lingen precis innan han skulle gå in i hans hus, så när vi gick därifrån ropade jag:
"Hej då Herman, var snäll mot Kalle för han är min kompis!"
Jag kunde inte riktigt släppa Herman. När vi kom tillbaka och skulle skriva något skräckinspirerat så skrev jag historien om Hermans Hämnd, hur jag och mina unga författarkollegor försvann en efter en. Jessica fick den mycket smickrande uppgiften att Dö Av Skräck. Och resten av dagen skyllde jag allt som hände på Herman, oavsett om jag tappade en penna under bordet eller om någon gick utanför rummet.

Elin och Emma har inte setts till sen i tisdags, Frank åkte till Skottland igår (jag försökte uppriktigt att inte dö av avundsjuka men det var svårt) och Isabelle var visserligen med idag men bara från efter lunch. Hon försov sig.
Så det är jag, Sebastian och så Clara och Valeria nu. Om jag någonsin sa eller tänkte något dumt om dessa tjejer så tar jag tillbaka allt, för de är helt underbara. Jag ska försöka hitta dem på Facebook.