Dag 9 – Bild på min(a) bästa vän(ner) och mig.
Vet inte vad jag håller på med just nu, troligen försöker jag kompensera för månaden utan uppdateringar.
Usch, måste jag välja EN bästa vän? Nej. Vi gör helt enkelt om rubriken. Så. Much better.
På mig och Caddy har jag bara en massa bilder när vi är utklädda och springer runt i diverse grönområden och roar oss (alternativt skämmer ut oss), och jag tror helt ärligt inte att hon skulle uppskatta att jag publicerade NÅGON av dessa. Därför får ni helt enkelt låtsas att det är en bild på mig och Caddy här, ok?
Usch, måste jag välja EN bästa vän? Nej. Vi gör helt enkelt om rubriken. Så. Much better.
På mig och Caddy har jag bara en massa bilder när vi är utklädda och springer runt i diverse grönområden och roar oss (alternativt skämmer ut oss), och jag tror helt ärligt inte att hon skulle uppskatta att jag publicerade NÅGON av dessa. Därför får ni helt enkelt låtsas att det är en bild på mig och Caddy här, ok?
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Min allra sämsta vana är att jag brukar vara säker på att hela världen är emot mig.
Exempel: XX sätter sig inte bredvid mig på en lektion. Min första tanke är "Man kan inte lita på någon här i världen, nu har till och med XX övergett mig, jag är ensammast i hela världen..."
YY och ZZ ska gå och fika efter skolan men frågar om jag vill följa med först när det har varit bestämt ett tag (kan vara hela femton minuter). Min första tanke är: "Egentligen hade de väl inte tänkt bjuda in mig alls, de känner sig bara tvingade, bäst att jag tackar nej för jag vill ju inte besvära dem med min närvaro..."
Tro mig, det här är verkligen något jag försöker jobba med. För innerst inne vet jag ju att XX, YY och ZZ tycker jättemycket om mig och VISST vill umgås med mig, det här är bara ett negativt tankesätt som tyvärr sitter ganska djupt rotat. Till de av mina kompisar som har drabbats av det här vill jag passa på att säga förlåt och tack för att ni står ut med mig.
Ett annat karaktärsdrag jag ibland önskar att jag inte hade är att jag är fruktansvärt långsint, har en viss förmåga att gräva ner mig i det förflutna och är väldigt dålig på att förlåta. Utan att hänga ut någon kan jag ju dock säga att det är lite av ett familjedrag och att jag brukar skylla på att det är medfött, eftersom en närstående person till mig är precis likadan.
Nu måste vi verkligen avsluta det här inlägget med något positivt eller vad säger ni?
Vi kan ta en bild på Johnny Depp som vampyr, bara för att jag känner mig tjejig:
Dark Shadows hade premiär igår men eftersom Johanna fick förhinder så ska vi se den nästa vecka istället. Troligtvis torsdag, eftersom jag praktiskt nog är ledig och bion inte stängd. Tills dess dregglar jag över trailern och känner mig fruktansvärt tjejig.
Exempel: XX sätter sig inte bredvid mig på en lektion. Min första tanke är "Man kan inte lita på någon här i världen, nu har till och med XX övergett mig, jag är ensammast i hela världen..."
YY och ZZ ska gå och fika efter skolan men frågar om jag vill följa med först när det har varit bestämt ett tag (kan vara hela femton minuter). Min första tanke är: "Egentligen hade de väl inte tänkt bjuda in mig alls, de känner sig bara tvingade, bäst att jag tackar nej för jag vill ju inte besvära dem med min närvaro..."
Tro mig, det här är verkligen något jag försöker jobba med. För innerst inne vet jag ju att XX, YY och ZZ tycker jättemycket om mig och VISST vill umgås med mig, det här är bara ett negativt tankesätt som tyvärr sitter ganska djupt rotat. Till de av mina kompisar som har drabbats av det här vill jag passa på att säga förlåt och tack för att ni står ut med mig.
Ett annat karaktärsdrag jag ibland önskar att jag inte hade är att jag är fruktansvärt långsint, har en viss förmåga att gräva ner mig i det förflutna och är väldigt dålig på att förlåta. Utan att hänga ut någon kan jag ju dock säga att det är lite av ett familjedrag och att jag brukar skylla på att det är medfött, eftersom en närstående person till mig är precis likadan.
Nu måste vi verkligen avsluta det här inlägget med något positivt eller vad säger ni?
Vi kan ta en bild på Johnny Depp som vampyr, bara för att jag känner mig tjejig:
Dark Shadows hade premiär igår men eftersom Johanna fick förhinder så ska vi se den nästa vecka istället. Troligtvis torsdag, eftersom jag praktiskt nog är ledig och bion inte stängd. Tills dess dregglar jag över trailern och känner mig fruktansvärt tjejig.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Jag låter bli att kommentera min dåliga uppdatering.
Varför känns det som om jag redan har svarat på den här frågan? Jag skulle resa och köpa ett hus i England.
Nej, vi går direkt på nästa rubrik, eller vad säger ni?
Varför känns det som om jag redan har svarat på den här frågan? Jag skulle resa och köpa ett hus i England.
Nej, vi går direkt på nästa rubrik, eller vad säger ni?
Dag 6 – Typ av person jag faller för
Uppdateringen här är ju... bedrövlig. Det är en vecka sedan jag skrev ett långt och detaljerat inlägg om The Nightmare Before Christmas.
Okej, så vilken sorts person faller jag för? Den där missförstådda stackaren på film, han som tar ut sin inre smärta på omgivningen. Ofta genom att mörda dem. Om de förtjänar det eller inte spelar inte så stor roll, det som däremot spelar roll är att den här personen ska kunna visa känslor. Den missförstådda och sårbara sidan av honom ska skymta lagom mycket, det är då jag brister ut i mina aaaaw och tjatar en hel film om att han behöver en kram.
Jag tog The Phantom of the Operas parti under hela filmen, när han mördade folk så tyckte jag att de förtjänade det. Inte ens när han hotade att mörda Christines älskade Raoul (han med den smöriga frisyren) om hon inte stannade hos honom så tyckte jag att han gjorde något fel. Han ville ju trots allt bara slippa vara ensam, och eftersom han aldrig hade möts av någon vänlighet i sitt liv så visste han inte hur han annars skulle få Christine att stanna hos honom. Det gjorde hon för övrigt inte och det har jag svårt att förlåta henne för.
Sweeney Todd skär halsen av folk helt kallblodigt och verkar ha stängt av alla känslor, men hans liv blev ju förstört. Han satt i arbetsläger i Australien i femton år och när han kom tillbaka hade mannen som sände dit honom drivit hans fru till självmord och adopterat hans dotter med avsikten att gifta sig med henne när hon blev tillräckligt gammal. Ingen skulle ju direkt må bra av det. Och dessutom: Johnny Depps ögon är värda att dö för. Man kan inte annat än älska Sweeney Todd, med dem ögonen.
Caddy älskar Star Wars-filmerna, och eftersom jag helt hade gått miste om dem så tvingade hon mig att se alla sex. Eller tvingade och tvingade, jag tyckte det var en trevlig ny bekantskap redan efter första. Dessutom slutade det med att jag förälskade mig i Anakin Skywalker. Han som blev Darth Vader och mördade oskyldiga barn. Till och med då stod jag fast vid att det enda han behövde var en kram. Det var inte hans fel, hans liv var så tragiskt redan från början och hans mamma dog och kraften var ju så stark och den mörka sidan av den så lockande och bla bla bla. Vi såg filmerna i samma ordning som de gjordes, Caddy sa att det skulle bli mer spännande för mig då och hon hade rätt, alltså såg vi de om Luke och Leia först och då tyckte jag mest att Darth Vader var läskig. Nu har jag sett hans bakgrund och nästa gång jag ser filmerna (för det kommer att bli en nästa gång, garanterat) så kommer jag troligen sitta att tjata om att allt han behöver är en kram.
Och V i V for Vendetta, han är helt klart den ädlaste i den här skaran. Han mördar ju folk och spränger byggnader för en god sak, eller hur? I kampen för frihet och demokrati är alla medel tillåtna. Dessutom smälter jag när han kastar knivar på folk. Det kan inte vara något bra tecken...
Haha nej, allvarligt talat. Innan någon blir orolig för mig så ska jag förtydliga att dessa fiktiva mördare är dagdrömmar att plocka fram när jag har tråkigt eller bara vill krydda vardagen lite. En singeltjejs billiga nöjen. I verkligheten skulle jag vilja ha en partner som är bra på att få mig att skratta och framförallt trygg och stabil på ett sätt som kompletterar den spröda, känsliga konstnärssjäl jag är.
Nu ska jag, innan det här blogginlägget blir alldeles för personligt, avsluta med lite fina bilder på mina fiktiva favoritmördare. Allt blir roligare med bilder, har jag upptäckt.
The Phantom får sitt hjärta krossat av den onda Christine.
Sweeney Todd i ett av sina mindre mordiska ögonblick.
Den sjukt snygga Anakin Skywalker innan han blev Darth Vader och läskig.
Och V, som faktiskt inte visar sitt ansikte en enda gång under hela filmen.
Okej, så vilken sorts person faller jag för? Den där missförstådda stackaren på film, han som tar ut sin inre smärta på omgivningen. Ofta genom att mörda dem. Om de förtjänar det eller inte spelar inte så stor roll, det som däremot spelar roll är att den här personen ska kunna visa känslor. Den missförstådda och sårbara sidan av honom ska skymta lagom mycket, det är då jag brister ut i mina aaaaw och tjatar en hel film om att han behöver en kram.
Jag tog The Phantom of the Operas parti under hela filmen, när han mördade folk så tyckte jag att de förtjänade det. Inte ens när han hotade att mörda Christines älskade Raoul (han med den smöriga frisyren) om hon inte stannade hos honom så tyckte jag att han gjorde något fel. Han ville ju trots allt bara slippa vara ensam, och eftersom han aldrig hade möts av någon vänlighet i sitt liv så visste han inte hur han annars skulle få Christine att stanna hos honom. Det gjorde hon för övrigt inte och det har jag svårt att förlåta henne för.
Sweeney Todd skär halsen av folk helt kallblodigt och verkar ha stängt av alla känslor, men hans liv blev ju förstört. Han satt i arbetsläger i Australien i femton år och när han kom tillbaka hade mannen som sände dit honom drivit hans fru till självmord och adopterat hans dotter med avsikten att gifta sig med henne när hon blev tillräckligt gammal. Ingen skulle ju direkt må bra av det. Och dessutom: Johnny Depps ögon är värda att dö för. Man kan inte annat än älska Sweeney Todd, med dem ögonen.
Caddy älskar Star Wars-filmerna, och eftersom jag helt hade gått miste om dem så tvingade hon mig att se alla sex. Eller tvingade och tvingade, jag tyckte det var en trevlig ny bekantskap redan efter första. Dessutom slutade det med att jag förälskade mig i Anakin Skywalker. Han som blev Darth Vader och mördade oskyldiga barn. Till och med då stod jag fast vid att det enda han behövde var en kram. Det var inte hans fel, hans liv var så tragiskt redan från början och hans mamma dog och kraften var ju så stark och den mörka sidan av den så lockande och bla bla bla. Vi såg filmerna i samma ordning som de gjordes, Caddy sa att det skulle bli mer spännande för mig då och hon hade rätt, alltså såg vi de om Luke och Leia först och då tyckte jag mest att Darth Vader var läskig. Nu har jag sett hans bakgrund och nästa gång jag ser filmerna (för det kommer att bli en nästa gång, garanterat) så kommer jag troligen sitta att tjata om att allt han behöver är en kram.
Och V i V for Vendetta, han är helt klart den ädlaste i den här skaran. Han mördar ju folk och spränger byggnader för en god sak, eller hur? I kampen för frihet och demokrati är alla medel tillåtna. Dessutom smälter jag när han kastar knivar på folk. Det kan inte vara något bra tecken...
Haha nej, allvarligt talat. Innan någon blir orolig för mig så ska jag förtydliga att dessa fiktiva mördare är dagdrömmar att plocka fram när jag har tråkigt eller bara vill krydda vardagen lite. En singeltjejs billiga nöjen. I verkligheten skulle jag vilja ha en partner som är bra på att få mig att skratta och framförallt trygg och stabil på ett sätt som kompletterar den spröda, känsliga konstnärssjäl jag är.
Nu ska jag, innan det här blogginlägget blir alldeles för personligt, avsluta med lite fina bilder på mina fiktiva favoritmördare. Allt blir roligare med bilder, har jag upptäckt.
The Phantom får sitt hjärta krossat av den onda Christine.
Sweeney Todd i ett av sina mindre mordiska ögonblick.
Den sjukt snygga Anakin Skywalker innan han blev Darth Vader och läskig.
Och V, som faktiskt inte visar sitt ansikte en enda gång under hela filmen.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu
Tja, vi har ju den ständigt återkommande drömmen: tre miljoner på banken. Fast vad skulle jag göra med dem, egentligen? Köpa allt jag vill ha. Resa jorden runt. Och sen då? Det är inte säkert att jag skulle bli lyckligare för det. Eftersom jag är van vid att leva på ett par hundralappar i veckan så skulle jag nog bara bli nervös av så mycket pengar.
Ibland, om kvällarna när Caddy och jag sitter i soffan och vrider oss av skratt åt något fånigt YouTube-klipp eller något internt skämt som skulle få de flesta utomstående att göra bedömningen att vi är sjuka i huvudet, då brukar jag tänka: har vi det inte ganska bra, egentligen? Vi har varandra. Vi har filmer att se, saker att skratta åt. Så länge man är två så funkar det mesta.
Jag tänkte efter lite noggrannare och då var det plötsligt ingen tvekan om vad jag helst vill ha: ett litet hus i England, helst Brighton, någon som bor i det med mig och får mig att skratta, en hund och ett jobb jag trivs med.
Googlade lite och nej, jag hittar tyvärr ingen bild på mitt drömhus. Så ni får helt enkelt använda er fantasi.
Ursäkta inläggets tunnhet, jag saknar fantasi för tillfället. Allt jag har i huvudet är Tyskland, eftersom The Big Day infaller i övermorgon.
Ibland, om kvällarna när Caddy och jag sitter i soffan och vrider oss av skratt åt något fånigt YouTube-klipp eller något internt skämt som skulle få de flesta utomstående att göra bedömningen att vi är sjuka i huvudet, då brukar jag tänka: har vi det inte ganska bra, egentligen? Vi har varandra. Vi har filmer att se, saker att skratta åt. Så länge man är två så funkar det mesta.
Jag tänkte efter lite noggrannare och då var det plötsligt ingen tvekan om vad jag helst vill ha: ett litet hus i England, helst Brighton, någon som bor i det med mig och får mig att skratta, en hund och ett jobb jag trivs med.
Googlade lite och nej, jag hittar tyvärr ingen bild på mitt drömhus. Så ni får helt enkelt använda er fantasi.
Ursäkta inläggets tunnhet, jag saknar fantasi för tillfället. Allt jag har i huvudet är Tyskland, eftersom The Big Day infaller i övermorgon.
Dag 4 – Min favoritfilm
De tre jag brukar räkna som mina favoritfilmer är Sweeney Todd, Edward Scissorhands och The Phantom of the Opera. Det är svårt att säga vilken av dessa som har det mest deprimerande slutet, två av dem brukar jag börja gråta till (jag sa ju att glada filmer inte riktigt är min grej) och ingen av dem skulle göra sig särskilt bra i en filmrecesion på denna blogg. Det skulle liksom ta död på hela magin med dem.
Så jag funderade ett ögonblick och beslöt mig för att satsa på min fjärde favoritfilm - The Nightmare Before Christmas av min favoritregisör, Tim Burton.
The Nightmare Before Christmas handlar om Jack Skellington, som är kung i Halloween Town (i förebyggande syfte ber jag om ursäkt för alla engelska termer jag kommer använda i detta inlägg, men jag har faktiskt aldrig sett den här filmen på svenska eller ens med svensk text). Varje högtid har en egen stad, och livet i Halloween Town går i stort sätt ut på att året runt förbereda sig inför Halloween och planera hur de bäst ska skrämma barnen i den "riktiga" världen. Inte för att invånarna i Halloween Town är elaka, utan för att det helt enkelt är det de är bra på. De känner inte till något annat än att skrämmas.
Jack är en omtyckt, stöttande och uppmuntrande kung men i hemlighet är han ganska trött på Halloween. Han funderar på om det ändå inte finns något mer i livet än att skrämmas varje år.
Av en slump är Jack en dag ute och går i skogen och råkar hamna i Christmas Town. Naturligtvis blir han helt förtrollad av denna högtid som är så totalt olik Halloween på alla sätt.
The monsters are all missing
And the nightmares can't be found
And in their place there seems to be
Good feeling all around
Instead of screams, I swear
I can hear music in the air
The smell of cakes and pies
Is absolutely everywhere
The sights, the sounds
They're eveywhere and all around
I've never felt so good before
This empty place inside of me is filling up
I simply cannot get enough
I want it, oh, I want it
Oh, I want it for my own
I've got to know
I've got to know
What is this place that I have found?
What is this?
(Slår huvudet i skylten)
Christmas Town? Hmm...
När Jack kommer tillbaka till Halloween Town samlar han hela stan och ska försöka förklara det fantastiska med julen för dem. Det är inte så lätt eftersom Jack inte själv förstår allting, och de andra förstår ännu mindre eftersom Halloween är det enda de känner till.
Jack: Now, pay attention
Now we pick up an over-sized sock
And hang it like this on the wall
- Oh, yes! Does it still have a foot?
Let me see, let me look
Is it rotted and covered with gook?
Jack: Hmm, let me explain
There's no foot inside, but there's candy
or sometimes it's filled with small toys
- Small toys?
Do they bite?
Do they snap?
Or explode in a sack?
- Or perhaps they just spring out
And scare girls and boys
- What a splendid idea
This Christmas sounds fun!
Why, I fully endorse it
Let's try it at once
Jack: Everyone, please now, not so fast
There's something here that you don't quite grasp...
Jack studerar julens mysterium ett tag och kommer sedan fram till att julen borde tillhöra alla, inte bara några utvalda få i Christmas Town. Han skickar tre små onda barn för att kidnappa jultomten, Santa Claus eller Sandy Claws som Jack har fått för sig att han heter (just den delen är jag VÄLDIGT nyfiken på hur de har översatt i den svenska textningen...), engagerar hela stan i att göra julklappar och tar själv på sig rollen som tomte.
Jacks vän Sally har en känsla av att det här med julen inte kommer gå så bra, och eftersom hon tycker väldigt mycket om Jack så är hon orolig för honom.
Naturligtvis har hon rätt: leksakerna barnen i den "riktiga" världen får är så läskiga att deras föräldrar ringer polisen. De tar det så långt att de skjuter ner "tomten" (jag brukar skratta lite åt det, snacka om överreaktion) och meddelar att julen tyvärr kommer bli inställd i år.
Jack överlever nerskjutningen (han är ju trots allt ett skelett och redan död), har en liten depression men inser sedan att han är ju trots allt The Pumpkin King och det är Halloween han är bra på. Det är det han ska satsa på.
Nu gäller det bara att rädda julen. Jack och Sally ger sig ut och letar efter Sandy Claws, den enda som kan ställa allt till rätta.
Det här är Jack, The Pumpkin King.
Och det här är Sally.
Jack i Christmas Town.
Och Halloween Town. Kontrasten är slående.
Sandy Claws. Bara en tidsfråga innan jag också börjar säga det istället för Santa Claus.
Julen blir kaos, kan man lugnt säga.
Vampyrankan <3 jag skulle i alla fall vilja ha den i julklapp, men barnen i den "riktiga" världen blev inte riktigt lika glada.
Och så Jack och Sally tillsammans. Sally skulle bli en så vacker Pumpkin Queen, tycker ni inte?
Sammanfattningsvis: en gullig, väldigt rolig och lite annorlunda film med ett lyckligt slut, till skillnad från de flesta andra av mina favoritfilmer.
Så jag funderade ett ögonblick och beslöt mig för att satsa på min fjärde favoritfilm - The Nightmare Before Christmas av min favoritregisör, Tim Burton.
The Nightmare Before Christmas handlar om Jack Skellington, som är kung i Halloween Town (i förebyggande syfte ber jag om ursäkt för alla engelska termer jag kommer använda i detta inlägg, men jag har faktiskt aldrig sett den här filmen på svenska eller ens med svensk text). Varje högtid har en egen stad, och livet i Halloween Town går i stort sätt ut på att året runt förbereda sig inför Halloween och planera hur de bäst ska skrämma barnen i den "riktiga" världen. Inte för att invånarna i Halloween Town är elaka, utan för att det helt enkelt är det de är bra på. De känner inte till något annat än att skrämmas.
Jack är en omtyckt, stöttande och uppmuntrande kung men i hemlighet är han ganska trött på Halloween. Han funderar på om det ändå inte finns något mer i livet än att skrämmas varje år.
Av en slump är Jack en dag ute och går i skogen och råkar hamna i Christmas Town. Naturligtvis blir han helt förtrollad av denna högtid som är så totalt olik Halloween på alla sätt.
The monsters are all missing
And the nightmares can't be found
And in their place there seems to be
Good feeling all around
Instead of screams, I swear
I can hear music in the air
The smell of cakes and pies
Is absolutely everywhere
The sights, the sounds
They're eveywhere and all around
I've never felt so good before
This empty place inside of me is filling up
I simply cannot get enough
I want it, oh, I want it
Oh, I want it for my own
I've got to know
I've got to know
What is this place that I have found?
What is this?
(Slår huvudet i skylten)
Christmas Town? Hmm...
När Jack kommer tillbaka till Halloween Town samlar han hela stan och ska försöka förklara det fantastiska med julen för dem. Det är inte så lätt eftersom Jack inte själv förstår allting, och de andra förstår ännu mindre eftersom Halloween är det enda de känner till.
Jack: Now, pay attention
Now we pick up an over-sized sock
And hang it like this on the wall
- Oh, yes! Does it still have a foot?
Let me see, let me look
Is it rotted and covered with gook?
Jack: Hmm, let me explain
There's no foot inside, but there's candy
or sometimes it's filled with small toys
- Small toys?
Do they bite?
Do they snap?
Or explode in a sack?
- Or perhaps they just spring out
And scare girls and boys
- What a splendid idea
This Christmas sounds fun!
Why, I fully endorse it
Let's try it at once
Jack: Everyone, please now, not so fast
There's something here that you don't quite grasp...
Jack studerar julens mysterium ett tag och kommer sedan fram till att julen borde tillhöra alla, inte bara några utvalda få i Christmas Town. Han skickar tre små onda barn för att kidnappa jultomten, Santa Claus eller Sandy Claws som Jack har fått för sig att han heter (just den delen är jag VÄLDIGT nyfiken på hur de har översatt i den svenska textningen...), engagerar hela stan i att göra julklappar och tar själv på sig rollen som tomte.
Jacks vän Sally har en känsla av att det här med julen inte kommer gå så bra, och eftersom hon tycker väldigt mycket om Jack så är hon orolig för honom.
Naturligtvis har hon rätt: leksakerna barnen i den "riktiga" världen får är så läskiga att deras föräldrar ringer polisen. De tar det så långt att de skjuter ner "tomten" (jag brukar skratta lite åt det, snacka om överreaktion) och meddelar att julen tyvärr kommer bli inställd i år.
Jack överlever nerskjutningen (han är ju trots allt ett skelett och redan död), har en liten depression men inser sedan att han är ju trots allt The Pumpkin King och det är Halloween han är bra på. Det är det han ska satsa på.
Nu gäller det bara att rädda julen. Jack och Sally ger sig ut och letar efter Sandy Claws, den enda som kan ställa allt till rätta.
Det här är Jack, The Pumpkin King.
Och det här är Sally.
Jack i Christmas Town.
Och Halloween Town. Kontrasten är slående.
Sandy Claws. Bara en tidsfråga innan jag också börjar säga det istället för Santa Claus.
Julen blir kaos, kan man lugnt säga.
Vampyrankan <3 jag skulle i alla fall vilja ha den i julklapp, men barnen i den "riktiga" världen blev inte riktigt lika glada.
Och så Jack och Sally tillsammans. Sally skulle bli en så vacker Pumpkin Queen, tycker ni inte?
Sammanfattningsvis: en gullig, väldigt rolig och lite annorlunda film med ett lyckligt slut, till skillnad från de flesta andra av mina favoritfilmer.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Jag ska börja med att vara positiv och försöka hitta någon jag gillar med alla årstider. Vintern är mysig när man slipper vara ute i kylan, och precis när den faller är snön vacker. Notera att jag inte alls tyckte det innan jag såg filmen Edward Scissorhands, nu älskar jag att se snö falla bara för att det får mig att tänka på honom och Kim. Ibland får jag nästan lust att också dansa i den fallande snön.
Tidig höst är nästan den vackraste årstiden, precis innan löven faller är de i alla regnbågens färger. Jag får nästan lust att dansa i dem också. Plus att det är något tryggt och stabilt med hösten, att återvända till vardagen efter sommarens äventyr.
Våren är hoppet, återfödelsen. Så länge den mörkaste och kallaste vinter kan smälta bort till förmån för den lilla blomman som växer upp ur snön, så länge finns det hopp om allting. Världen, mänskligheten, godheten.
Men min favorit är nog ändå sommaren. För sommaren är friheten. Och ingen av de andra årstiderna kan mäta sig med känslan av grönt gräs under nakna fötter eller doften av solbränd hud.
Avslutningsvis: Hunger Games. Jag såg den igår med mina Darlings (Jessica Disa Caddy). Jag läste boken när jag gick i nian, slukade den under raster och helger. Jag fick använda uteslutningsmetoden för att lista ut under vilket skolår jag läste den, för alla detaljer runt omkring är utsuddade, men boken har jag i lika färskt minne som om det var en vecka sedan jag läste ut den.
Det kom två böcker till i triologin, även dem hetsläste jag och slukade på någon vecka vardera. Den tredje läste jag ut så sent som förra året.
Och sen: filmen. Jag har inte haft så höga förväntningar på en film sen... jag minns inte. Kanske när jag var tretton och såg den andra Pirates of the Caribbean-filmen. Jag borde ju ha blivit besviken.
Men det som under två och en halv timme utspelade sig på bioduken levde inte bara upp till mina förväntningar, det är frågan om det inte till och med överträffade dem.
Jag grät floder, skrattade till av triumf eller igenkänning eller ren skadeglädje och satt bokstavligt talat och bet på naglarna av ångest under ett par sekvenser. När jag kom ut från biografen kände jag mig alldeles skakig. Hunger Games The Movie var precis lika hemsk, sorglig, brutal och omöjlig att släppa som boken. I samma sekund den var slut visste jag att väntan på nästa film kommer bli oändligt lång.
Tidig höst är nästan den vackraste årstiden, precis innan löven faller är de i alla regnbågens färger. Jag får nästan lust att dansa i dem också. Plus att det är något tryggt och stabilt med hösten, att återvända till vardagen efter sommarens äventyr.
Våren är hoppet, återfödelsen. Så länge den mörkaste och kallaste vinter kan smälta bort till förmån för den lilla blomman som växer upp ur snön, så länge finns det hopp om allting. Världen, mänskligheten, godheten.
Men min favorit är nog ändå sommaren. För sommaren är friheten. Och ingen av de andra årstiderna kan mäta sig med känslan av grönt gräs under nakna fötter eller doften av solbränd hud.
Avslutningsvis: Hunger Games. Jag såg den igår med mina Darlings (Jessica Disa Caddy). Jag läste boken när jag gick i nian, slukade den under raster och helger. Jag fick använda uteslutningsmetoden för att lista ut under vilket skolår jag läste den, för alla detaljer runt omkring är utsuddade, men boken har jag i lika färskt minne som om det var en vecka sedan jag läste ut den.
Det kom två böcker till i triologin, även dem hetsläste jag och slukade på någon vecka vardera. Den tredje läste jag ut så sent som förra året.
Och sen: filmen. Jag har inte haft så höga förväntningar på en film sen... jag minns inte. Kanske när jag var tretton och såg den andra Pirates of the Caribbean-filmen. Jag borde ju ha blivit besviken.
Men det som under två och en halv timme utspelade sig på bioduken levde inte bara upp till mina förväntningar, det är frågan om det inte till och med överträffade dem.
Jag grät floder, skrattade till av triumf eller igenkänning eller ren skadeglädje och satt bokstavligt talat och bet på naglarna av ångest under ett par sekvenser. När jag kom ut från biografen kände jag mig alldeles skakig. Hunger Games The Movie var precis lika hemsk, sorglig, brutal och omöjlig att släppa som boken. I samma sekund den var slut visste jag att väntan på nästa film kommer bli oändligt lång.
Dag 2 – (En) person jag saknar just nu.
Jag brukar vara bra på att sakna folk, så jag ska bjuda er på ett bildkollage.
Jag saknar Johanna, trots att det är ett och ett halvt år sedan hon hoppade av gymnasiet så saknar jag fortfarande att ha henne i min klass.
Johanna på älgsafari. Lyckligtvis behöver jag inte sakna henne särskilt länge, för vi ska gå och se Sean Banan-filmen inom en snar framtid :)
Jag saknar också min vän Disa, som dock tyvärr inte har grönt hår längre.
Jag saknar också min fina Jessica. Nämnde jag att jag blev bjuden till henne förra helgen? Caddy och jag sov över. Vi såg en film, spelade spel, åt glass och allting var bara perfekt. Kisa har aldrig varit finare.
Lyckligtvis behöver jag inte sakna de ovanstående särskilt länge heller, för Caddy och jag ska gå och se Hunger Games med dem i morgon.
Jag saknar Elise, min bästis som hade den taskiga smaken att flytta till Halmstad av alla ställen.
Ska verkligen försöka ta mig dit i sommar, så hur länge jag behöver sakna henne återstår att se.
Jag saknar min familj, men de ska jag träffa nästa helg.
Det här är vi i julas, min moster är fotograf. Jag börjar förstå varför alla tjatar om att mamma och jag är så lika, och min bror är ju nästan en kopia av pappa. Lillasyster är en perfekt kombination av båda två.
Jag saknar också min tysk Neele, men henne ska jag träffa om exakt 12 dagar (AAAAHHH!). Och jag brukar sakna Madde, men henne träffade jag igår.
Och, sist men inte minst:
Nej, jag vet, ingen person. Men jag saknar det här huset och den gamla tiden, samt en del av mina tvåor och treor. Så huset får representera det.
Jag saknar Johanna, trots att det är ett och ett halvt år sedan hon hoppade av gymnasiet så saknar jag fortfarande att ha henne i min klass.
Johanna på älgsafari. Lyckligtvis behöver jag inte sakna henne särskilt länge, för vi ska gå och se Sean Banan-filmen inom en snar framtid :)
Jag saknar också min vän Disa, som dock tyvärr inte har grönt hår längre.
Jag saknar också min fina Jessica. Nämnde jag att jag blev bjuden till henne förra helgen? Caddy och jag sov över. Vi såg en film, spelade spel, åt glass och allting var bara perfekt. Kisa har aldrig varit finare.
Lyckligtvis behöver jag inte sakna de ovanstående särskilt länge heller, för Caddy och jag ska gå och se Hunger Games med dem i morgon.
Jag saknar Elise, min bästis som hade den taskiga smaken att flytta till Halmstad av alla ställen.
Ska verkligen försöka ta mig dit i sommar, så hur länge jag behöver sakna henne återstår att se.
Jag saknar min familj, men de ska jag träffa nästa helg.
Det här är vi i julas, min moster är fotograf. Jag börjar förstå varför alla tjatar om att mamma och jag är så lika, och min bror är ju nästan en kopia av pappa. Lillasyster är en perfekt kombination av båda två.
Jag saknar också min tysk Neele, men henne ska jag träffa om exakt 12 dagar (AAAAHHH!). Och jag brukar sakna Madde, men henne träffade jag igår.
Och, sist men inte minst:
Nej, jag vet, ingen person. Men jag saknar det här huset och den gamla tiden, samt en del av mina tvåor och treor. Så huset får representera det.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Ja, vi börjar väl direkt eller vad säger ni?
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
Jag antar att de flesta som följer den här bloggen redan vet hur jag ser ut, men ändå. Det här är jag på stranden i Brighton. Happy girl är bara förnamnet. Min vän Sofia Ahlstrand är stolt fotograf.
Och tre saker som inte så många vet om mig:
1. Jag älskade gosedjur när jag var liten, och jag växte aldrig riktigt ifrån det. I mitt rum i Berga har jag sju gosedjur som alla är köpta under min gymnasietid. De har alla namn och en historia bakom sig. Det är Vladmir (Vladdy), en fladdermus som jag köpte på en loppmarknad i Bäckebo nere åt Kalmarhållet när jag var där på återträff med folk från skrivarlägret 2009. Timmy, ett får från Shaun the Sheep som jag köpte i en leksaksaffär i Köpenhamn när jag var där med min familj sommaren 2010. Sharkie och Baby Shark, en hammarhaj med en liten unge som skänkte pengar till någon välgörande organisation när man köpte dem, de kostade bara tio kronor på ICA i Ekholmen när jag var hos Josephine i april 2010. Sunshine, en liten säl som jag köpte på Oceanopolis i Brest, Frankrike, i april 2011. Rainbow, en grön Lisebergskanin som jag köpte när jag var där med Madde, Elise och Jonas i somras. Och, sist men inte minst, de två som faktiskt är från Brighton: Jackie, ett marsvin från en leksaksaffär på Churchill Square, och Ducky, en röd liten anka som jag vann på piren.
2. Jag älskar att gå runt på gatorna i en stad, gärna med musik i öronen, och bara tänka eller fantisera. Helt utan att vara på väg någonstanns.
3. Jag tycker inte att fantasyfilmer känns overkliga, för i dem finns ondska och smärta och lidande och krig. Romantiska komedier däremot, där är allt bara enkelt och alla är lyckliga och allting ordnar sig, det är fruktansvärt overkligt. Många andra ser på romantiska komedier för att bli gladare när de är ledsna, jag blir bara ännu mer deprimerad när jag ser hur lyckliga de är i filmen. Om jag vill bli på bättre humör så ser jag en sorglig film, då kan jag gråta tillsammans med huvudpersonen en stund och sen känns genast mitt eget liv lite lättare. För jag har det ju trots allt inte riktigt lika illa som personen i filmen.
Det finns dock undantag. Filmen Love Actually, till exempel. Den tillhör verkligen kategorin av filmer jag ine brukar gilla, så jag förstår inte själv varför jag tycker så mycket om den. Men det gör jag.
En ny lista (och ett hopp om att det går bättre den här gången)
Nej, Sofia, jag tänker inte göra klart listan jag en gång påbörjade. Det var ett år sedan och dessutom hade jag bara tråkiga rubriker kvar. Istället tänker jag påbörja en helt ny, mycket roligare, och helt unik eftersom den är specialdesignad av min lillasyster. Skulle gärna länka till hennes blogg men jag är inte säker på att hon skulle uppskatta det, så det får vara.
Här är listan. De flesta rubriker är enkla, vardagliga på teman jag verkligen inte har bloggat särskilt mycket om i mitt liv. Sen finns det några krångligare, naturligtvis, men de ska nog gå att få ihop något på också.
Och det ska vara bilder. Mycket bilder.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Dag 2 – En person jag saknar just nu.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Dag 4 – Min favoritfilm.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av person jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på min bästa vän och mig.
Dag 10 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 11 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 12 – Tre ord om förra sommaren – och varför.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – Något som gör mig stark.
Dag 15 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 16 – Någon jag inte klarar mig utan.
Dag 17 – En person som alltid får mig att le.
Dag 18 – Mitt drömjobb.
Dag 19 – Någonting jag ångrar.
Dag 20 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 21 – Vad jag åt idag.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att bli ledsen.
Dag 24 – Min favoritserie – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid.
Dag 15 kan bli väldigt spännande. På min 14-åriga lillasysters blogg lär det väl bli en bild på en bok, lite smink, en glass eller en väska. På min lär det bli en bild på ett paket filmjölk och en låda ägg.
Här är listan. De flesta rubriker är enkla, vardagliga på teman jag verkligen inte har bloggat särskilt mycket om i mitt liv. Sen finns det några krångligare, naturligtvis, men de ska nog gå att få ihop något på också.
Och det ska vara bilder. Mycket bilder.
Dag 1 – En bild på mig + 3 fakta om mig som inte många vet.
Dag 2 – En person jag saknar just nu.
Dag 3 – Min favoritårstid och varför.
Dag 4 – Min favoritfilm.
Dag 5 – Någonting jag vill ha mer än nåt annat just nu.
Dag 6 – Typ av person jag faller för.
Dag 7 – Vad jag skulle göra om jag fick 1 miljon.
Dag 8 – En dålig vana jag önskar att jag inte hade.
Dag 9 – Bild på min bästa vän och mig.
Dag 10 – Någonting jag oroar mig för.
Dag 11 – En bild på ett ställe jag vart på.
Dag 12 – Tre ord om förra sommaren – och varför.
Dag 13 – Mitt drömbröllop.
Dag 14 – Något som gör mig stark.
Dag 15 – En bild på det jag köpte senast.
Dag 16 – Någon jag inte klarar mig utan.
Dag 17 – En person som alltid får mig att le.
Dag 18 – Mitt drömjobb.
Dag 19 – Någonting jag ångrar.
Dag 20 – Mina mål/drömmar/önskningar.
Dag 21 – Vad jag åt idag.
Dag 22 – Min reaktion när jag ser mig själv i spegeln.
Dag 23 – En låt som får mig att bli ledsen.
Dag 24 – Min favoritserie – och varför.
Dag 25 – Min favorithögtid.
Dag 15 kan bli väldigt spännande. På min 14-åriga lillasysters blogg lär det väl bli en bild på en bok, lite smink, en glass eller en väska. På min lär det bli en bild på ett paket filmjölk och en låda ägg.
Melodifestivalen 2012, final
Ursäkta förseningen.
Är inte hela vitsen med öppningsnumret att förra årets vinnarlåt ska köras, och inte att förra årets vinnarartist ska göra reklam för sig själv genom att köra någon sort mix av alla sina hits? Skärpning, Saade.
Jag kommer troligen aldrig fatta grejen med Thorsten. Min vän Madde satte via sms precis fingret på det: han är läskig. Och Ranelid är närmast pinsam. Så länge vi inte skickade någon av dem till Baku så tänkte jag vara nöjd. För övrigt kände jag mig rätt tom på åsikter. Men jag såg det lite som ett riksdagsval: man röstar på ett demokratiskt parti för att hålla SD borta från riksdagen. Nu gick ju det som det gick, men men. Framförallt så får man inte klaga på utgången av valet om man själv inte röstade, och det samma gäller Melodifestivalen. Så jag körde med uteslutningsmetoden, med fokus på det i mina ögon viktigaste: hur låten kommer att stå sig i Eurovision:
Vi kan inte skicka Thorsten, uteslutet. Ranelid likaså. Att skicka det där dansbandsaktiga vore mest pinsamt, Ulrik Munther är för liten och dessutom är inte låten SÅ bra, Molly Sandén har jag fortfarande någonting emot...
Till slut föll mitt val på David Lindgren, och han fick min röst både en och två gånger under kvällen.
Jag gillar verkligen grejen med de internationella jurygrupperna. Men jag har ingen aning om vem som fick Storbritanniens tolva, eftersom jag smälte totalt så fort engelsmannen började prata och bara kunde fokusera på honom. Det är helt klart något med mig och brittiska killar.
Anyway, resultatet från tittarnas röstning var en mardröm. Ett tag var jag livrädd att Thorsten skulle vinna, så när Loreen väl vann blev jag glad. Min syster var inte glad, hon säger att hon får all framtid kommer att hata Loreen för att hon vann över Danny. Jag förstår henne, för jag har också varit fjorton år. Men jag tror på Loreen. Jag gillar låten. Vore det inte roligt om hon åkte och vann?
Nu kommer nästa problem: att hålla mig vaken under Eurovision. 2009 slumrade jag till och vaknade lagom till röstningen, 2008 och 2010 tror jag att jag bojkottade hela grejen eftersom Sverige skickade så dåliga låtar men förra året satt vi faktiskt och såg hela finalen, jag och min syster. Vi såg Erik Saade ligga etta.
Mamma har dessutom hört att det är tre timmar i tidsskillnad mellan oss och landet-jag-inte-kan-stava-till. Allvarligt talat, vart ligger stället? Hur kan det överhuvudtaget ligga i Europa? Geografi är mitt värsta skolämne, och det blir ju inte direkt bättre av att vi har förlängt kursen ett år och bytt lärare fyra gånger...
Aja, det är ett tag kvar till Eurovision. Innan dess har jag min Tysklandsresa att fokusera på.
Är inte hela vitsen med öppningsnumret att förra årets vinnarlåt ska köras, och inte att förra årets vinnarartist ska göra reklam för sig själv genom att köra någon sort mix av alla sina hits? Skärpning, Saade.
Jag kommer troligen aldrig fatta grejen med Thorsten. Min vän Madde satte via sms precis fingret på det: han är läskig. Och Ranelid är närmast pinsam. Så länge vi inte skickade någon av dem till Baku så tänkte jag vara nöjd. För övrigt kände jag mig rätt tom på åsikter. Men jag såg det lite som ett riksdagsval: man röstar på ett demokratiskt parti för att hålla SD borta från riksdagen. Nu gick ju det som det gick, men men. Framförallt så får man inte klaga på utgången av valet om man själv inte röstade, och det samma gäller Melodifestivalen. Så jag körde med uteslutningsmetoden, med fokus på det i mina ögon viktigaste: hur låten kommer att stå sig i Eurovision:
Vi kan inte skicka Thorsten, uteslutet. Ranelid likaså. Att skicka det där dansbandsaktiga vore mest pinsamt, Ulrik Munther är för liten och dessutom är inte låten SÅ bra, Molly Sandén har jag fortfarande någonting emot...
Till slut föll mitt val på David Lindgren, och han fick min röst både en och två gånger under kvällen.
Jag gillar verkligen grejen med de internationella jurygrupperna. Men jag har ingen aning om vem som fick Storbritanniens tolva, eftersom jag smälte totalt så fort engelsmannen började prata och bara kunde fokusera på honom. Det är helt klart något med mig och brittiska killar.
Anyway, resultatet från tittarnas röstning var en mardröm. Ett tag var jag livrädd att Thorsten skulle vinna, så när Loreen väl vann blev jag glad. Min syster var inte glad, hon säger att hon får all framtid kommer att hata Loreen för att hon vann över Danny. Jag förstår henne, för jag har också varit fjorton år. Men jag tror på Loreen. Jag gillar låten. Vore det inte roligt om hon åkte och vann?
Nu kommer nästa problem: att hålla mig vaken under Eurovision. 2009 slumrade jag till och vaknade lagom till röstningen, 2008 och 2010 tror jag att jag bojkottade hela grejen eftersom Sverige skickade så dåliga låtar men förra året satt vi faktiskt och såg hela finalen, jag och min syster. Vi såg Erik Saade ligga etta.
Mamma har dessutom hört att det är tre timmar i tidsskillnad mellan oss och landet-jag-inte-kan-stava-till. Allvarligt talat, vart ligger stället? Hur kan det överhuvudtaget ligga i Europa? Geografi är mitt värsta skolämne, och det blir ju inte direkt bättre av att vi har förlängt kursen ett år och bytt lärare fyra gånger...
Aja, det är ett tag kvar till Eurovision. Innan dess har jag min Tysklandsresa att fokusera på.
Storbritannien hade Margaret Thatcher och Winston Churchill. Vad har Sverige haft?
Lilly och Caddy ska gå på bio. "Järnladyn", den perfekta filmen att se för dessa två ungdomar. Studentrabatt får de, dessutom.
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Lilly kommer hem klockan fem, två timmar innan bion, och tycker de kan vänta lite med att laga mat. Caddy sätter sig och syr in ilägg i sin bikini, Lilly sätter sig vid datorn och får inget vettigt gjort alls. Klockan sex, en timme innan bion och en dryg halvtimme innan bussen ska gå, inser de att de nog inte hinner laga mat. De slänger i sig lite rester och springer till bussen, hinner precis med den.
Tio i sju står bussen på Trädgårdstorget, våra vänner är lite stressade och funderar på om de trots allt inte ska gå av där. Men nej, det känns som om det är närmare från Kungsgatan. De sitter alltså en hållplats till och pratar om saker så som hurvida Lilly ska döpa sina framtida barn till Katla och Kato eller inte och hurvida de ska få en lillebror vid namn Tengil.
Tio meter efter hållplatsen de skulle gått av på slänger Lilly sig på stoppknappen, men för sent. Klockan är nu fem i sju och våra hjältar blir tvungna att åka hela vägen till Resecentrum.
"Då får vi se hur snabbt vi kan springa..." säger Caddy. Lilly säger något mindre anständigt på engelska.
Lilly och Caddy hoppar av bussen och börjar springa. De orkar springa till andra sidan det stora övergångsstället, sen försöker de gå i rask takt istället. Det går sådär. Klockan är två minuter över sju men våra tappra tidsoptimister ger inte upp för den sakens skull.
Fem över sju kommer de inflåsande på bion, med muskler som värker av ansträngning. De köper två biljetter till filmen som började för fem minuter sen, krånglar med studentrabatt och ID-kort, och stormar sedan in i biosalongen där filmen tack och lov inte har börjat än. Utmattade sjunker de ner i varsin biofåtölj och konstaterar: vi klarade det. Vi är bäst.
Filmen började med en äldre Margaret Thatcher som köpte mjölk. Mjölk ur en precis likadan plastflaska som jag drack mjölk ur när jag var i Storbritannien, från en affär som påminde jättemycket om affärerna jag var inne i när jag var i Storbritannien. Detta skulle sedan prägla i stort sett hela filmen; om jag inte satt och insöp de runda dörrhandtagen och den brittiska engelskan och alla andra vackra detaljer så såg jag mitt framtida jag i miljöerna. Filmen gjorde Caddy jättesugen på att bli politiker och mig jättesugen på att flytta till Storbritannien.
Margaret Thatcher måste ha varit starkare än jag någonsin kan föreställa mig. Inte nog med att hon kom från arbetarklassen, hennes far var specerihandlare och hon hjälpte honom i butiken under hela sin ungdom, utan hon var dessutom ensam kvinna i en regering full av gubbar. Inte ens män, alltså, utan gubbar. Gamla, skröpliga och skalliga. Dessa snackade dessutom skit bakom ryggen på henne.
Återblickar varvades med scener ur Lady Thatchers nuvarande liv, då hon är demenssjuk och pratar med sin avlidne make, och Caddy och jag tyckte spontant att det var lite för lite fokus på hennes politiska karriär. Visst, den dementa gumman i nutid gav en bra motvikt till premiärministern som ledde Storbritannien in i kriget om Falklandsöarna och ett djup till historien, men jag hade hellre sett att fokus låg på hennes tid vid makten. Jag fick aldrig nog av denna starka kvinna som totalt körde över både demonstranterna på gatan och gubbarna i parlamentet. För att inte tala om USA:s president, den scenen skulle jag kunna se hur många gånger som helst. Han tyckte det var onödigt att Storbritannien skulle kriga för Falklandsöarna när de ändå låg så långt bort, varpå Margaret påminde honom om att när japanerna anföll Pearl Harbour så lämnade USA minsann inte dem i sticket för att de råkade ligga lite långt bort.
På det hela taget: en mycket sevärd film om en stark kvinna. Caddys och min största besvikelse var att de inte spelade Rule Britannia, och efter filmen började vi naturligtvis spekulera i varför Sverige aldrig har haft någon kvinnlig ledare. Pinsamt, är vad det är.
I övrigt har elevrådet på min skola gjort den här veckan till pepp-vecka, vilket innebär att man i början av veckan blev tilldelad en person som man ska peppa hela veckan. Det var en väldigt trevlig idé, tyckte jag inte minst igår när jag fick en jättefin teckning från en dansetta jag aldrig tidigare pratat med. Funderar på att sätta upp den på väggen som en påminnelse om all kärlek som trots allt finns i världen.
På lördag ska fel låt vinna Melodifestivalen och om 29 dagar lämnar jag landet för nya äventyr in Deutschland.
xoxo, lovies
Melodifestivalen 2012, Andra Chansen
Madde var bjuden till mig för att jag skulle ha någon att se på Melodifestivalen med. På vägen plockade vi även upp Josse, som inte hade något bättre för sig.
Min veganska roomie, Caddy Cecilia, hatar Melodifestivalen. Så det var minst sagt en märklig känsla när hon satt på ett dött får och tittade med oss, men det gjorde hon.
I första duellen hade jag ingen direkt åsikt om någon av dem. Caddys spontana kommentar var att det lät som om "Baby Doll" sjöngs av en snuskig gubbe som försökte locka med sig småtjejer i sin bil.
Andreas Johnssons låt var om möjligt ännu sämre än vad jag hade väntat mig. Seriöst, kan människan aldrig ge sig? Återigen: skaffa en hobby. Jag skrattade högt och skadeglatt när Timoteij slog honom, även om deras låt inte heller var sådär jättebra.
"... och nu ska ni få höra låtarna en gång till, fast lite kortare..."
Caddy: "Vad sa hon, vad var det som var kortare?"
Jag: "Låtarna. Vad trodde du?"
Caddy: "Ja, de pratade ju om Andreas Johnsson..."
Tolka hur ni vill, gott folk. När Sarah Dawn Finer sa något om att "ja, här står jag med väldigt långa tjejer, och så Andreas som är lite kortare..." så brast vi i alla fall ut i asgarv.
Den tredje duellen var den svåraste eftersom jag tyckte fruktansvärt illa om båda bidragen och helst inte ville ha någon av dem vidare någonstans. Pensionärernas låt började för övrigt med att Caddy sa: "Var det där sång eller vad det någon som trampade på en duva?"
Youngblood skulle nog passat bättre i Lilla Melodifestivalen. Sean Banan är fortfarande min favorit, alla kategorier. Låten är rolig, poppig och inte minst helt nytänkande. Till min ännu mer förvåning fastnade Caddy också för den, eller hon tyckte i alla fall att den var lite rolig och bäst under kvällen.
"Alltså om Thorsten går till Globen så går jag och hänger mig!"
Ja, vi funderar fortfarande på vad vi ska hänga oss i. Vad är det för fel på er, svenska folket? Som om det inte räckte med Björn Ranelid i finalen, liksom. Hans framträdande är bland det sämsta jag har sett, och då har jag ändå kollat på Melodifestivalen i nästna tio år.
Att han dessutom gnäller om hur mobbad han blir i medierna är bara ännu mer patetiskt. Du kanske inte är medveten om det, Ranelid, men du är med i Sveriges största TV-program och alla kan inte gilla ditt framträdande. Kan du inte ta kritik så flytta in under en sten. Gör världen en tjänst.
Min veganska roomie, Caddy Cecilia, hatar Melodifestivalen. Så det var minst sagt en märklig känsla när hon satt på ett dött får och tittade med oss, men det gjorde hon.
I första duellen hade jag ingen direkt åsikt om någon av dem. Caddys spontana kommentar var att det lät som om "Baby Doll" sjöngs av en snuskig gubbe som försökte locka med sig småtjejer i sin bil.
Andreas Johnssons låt var om möjligt ännu sämre än vad jag hade väntat mig. Seriöst, kan människan aldrig ge sig? Återigen: skaffa en hobby. Jag skrattade högt och skadeglatt när Timoteij slog honom, även om deras låt inte heller var sådär jättebra.
"... och nu ska ni få höra låtarna en gång till, fast lite kortare..."
Caddy: "Vad sa hon, vad var det som var kortare?"
Jag: "Låtarna. Vad trodde du?"
Caddy: "Ja, de pratade ju om Andreas Johnsson..."
Tolka hur ni vill, gott folk. När Sarah Dawn Finer sa något om att "ja, här står jag med väldigt långa tjejer, och så Andreas som är lite kortare..." så brast vi i alla fall ut i asgarv.
Den tredje duellen var den svåraste eftersom jag tyckte fruktansvärt illa om båda bidragen och helst inte ville ha någon av dem vidare någonstans. Pensionärernas låt började för övrigt med att Caddy sa: "Var det där sång eller vad det någon som trampade på en duva?"
Youngblood skulle nog passat bättre i Lilla Melodifestivalen. Sean Banan är fortfarande min favorit, alla kategorier. Låten är rolig, poppig och inte minst helt nytänkande. Till min ännu mer förvåning fastnade Caddy också för den, eller hon tyckte i alla fall att den var lite rolig och bäst under kvällen.
"Alltså om Thorsten går till Globen så går jag och hänger mig!"
Ja, vi funderar fortfarande på vad vi ska hänga oss i. Vad är det för fel på er, svenska folket? Som om det inte räckte med Björn Ranelid i finalen, liksom. Hans framträdande är bland det sämsta jag har sett, och då har jag ändå kollat på Melodifestivalen i nästna tio år.
Att han dessutom gnäller om hur mobbad han blir i medierna är bara ännu mer patetiskt. Du kanske inte är medveten om det, Ranelid, men du är med i Sveriges största TV-program och alla kan inte gilla ditt framträdande. Kan du inte ta kritik så flytta in under en sten. Gör världen en tjänst.
Melodifestivalen 2012, deltävling 4
Jag har just tittat på Björn Ranelids framträdande från förra veckan på SVT Play, bara för att se om det verkligen var så illa som alla har sagt. Och ja, det var det. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. "Om kvinnan säger nej till mannens säd i sextio år så dör mänskligheten ut". Öh...
Jag har fruktansvärt svårt för Charlotte Perrelli, det började någon gång 2008. Högst troligen med det faktum att hon vann. I vilket fall är jag alldeles för trött på människan för att ens ge låten en chans. När mamma dessutom berättade att hennes skor sägs ha kostat trettio tusen så började jag högt fundera på hur många familjer i U-länder som kunnat få tak över huvudet, mat för dagen och utbildning för dem pengarna. Prioriteringar, hm. Men jag skrattade högt och applåderade åt åsikten att alla som heter Nilsson borde byta till något mer sydländskt och exotiskt, eftersom jag själv hette Nilsson och bytte. Fast Lago är inte särskilt sydländskt, det härstammar från en väldigt svensk soldat som beskrivs som "manhaftig". Ja, jag var ju tvungen att börja forska lite om Lago-släkten när jag officiellt bytte namn. Min mammas farfar hade tretton yngre syskon, och hans fru hette just Lilly Lago. Det är egentligen henne jag är uppkallad efter.
Ja ja, nog om mig och min släkt. Bidrag nummer två var något jag definerade som "grekisk klagosång", min syster tyckte det lät som dålig pausunderhållning och min bror gissade att de hade börjat sjunga och sen blivit trampade på fötterna. "Jag sjunger OOOOOH, jag sjunger OOOOOH". Hårdrockslåten var helt okej, helt klart värd en plats i Andra Chansen.
Varje gång jag ser Christer Sjögren så undrar jag vem som grävde upp honom, denna gång var inget undantag. Allvarligt talat, är inte människan gammal nog att gå i pension? Detsamma gäller Lotta Engberg. Hanna Lindblad var... klädd i något alldeles för gult som hängde på ett konstigt sätt.
Axel Algmark från Tranås kunde ha varit riktigt bra, men det var han inte. Vi gissade att hans stora idol är Håkan Hellström, eftersom likheten var slående. Väldigt många i min klass gillar Håkan Hellström och all respekt till er, men han är verkligen inte min favorit.
Lisa Miskovski var väl helt okej, inget större fel på henne. Min syster gillade varelserna som dansade med lakan bakom henne, var de änglar eller spöken?
Något min syster gillade ännu mer var Danny. Och var var faktiskt tvungen att hålla med henne: det var inget svårt val vem vi skulle skicka till final. För låten var riktigt bra.
Ja, roligare än såhär blir det inte. Åtta låtar får en andra chans, en ska skickas till staden-jag-alltid-glömmer-namnet-på-i-landet-jag-inte-kan-stava-till. Hoppas bara det är rätt låt i år.
Jag har fruktansvärt svårt för Charlotte Perrelli, det började någon gång 2008. Högst troligen med det faktum att hon vann. I vilket fall är jag alldeles för trött på människan för att ens ge låten en chans. När mamma dessutom berättade att hennes skor sägs ha kostat trettio tusen så började jag högt fundera på hur många familjer i U-länder som kunnat få tak över huvudet, mat för dagen och utbildning för dem pengarna. Prioriteringar, hm. Men jag skrattade högt och applåderade åt åsikten att alla som heter Nilsson borde byta till något mer sydländskt och exotiskt, eftersom jag själv hette Nilsson och bytte. Fast Lago är inte särskilt sydländskt, det härstammar från en väldigt svensk soldat som beskrivs som "manhaftig". Ja, jag var ju tvungen att börja forska lite om Lago-släkten när jag officiellt bytte namn. Min mammas farfar hade tretton yngre syskon, och hans fru hette just Lilly Lago. Det är egentligen henne jag är uppkallad efter.
Ja ja, nog om mig och min släkt. Bidrag nummer två var något jag definerade som "grekisk klagosång", min syster tyckte det lät som dålig pausunderhållning och min bror gissade att de hade börjat sjunga och sen blivit trampade på fötterna. "Jag sjunger OOOOOH, jag sjunger OOOOOH". Hårdrockslåten var helt okej, helt klart värd en plats i Andra Chansen.
Varje gång jag ser Christer Sjögren så undrar jag vem som grävde upp honom, denna gång var inget undantag. Allvarligt talat, är inte människan gammal nog att gå i pension? Detsamma gäller Lotta Engberg. Hanna Lindblad var... klädd i något alldeles för gult som hängde på ett konstigt sätt.
Axel Algmark från Tranås kunde ha varit riktigt bra, men det var han inte. Vi gissade att hans stora idol är Håkan Hellström, eftersom likheten var slående. Väldigt många i min klass gillar Håkan Hellström och all respekt till er, men han är verkligen inte min favorit.
Lisa Miskovski var väl helt okej, inget större fel på henne. Min syster gillade varelserna som dansade med lakan bakom henne, var de änglar eller spöken?
Något min syster gillade ännu mer var Danny. Och var var faktiskt tvungen att hålla med henne: det var inget svårt val vem vi skulle skicka till final. För låten var riktigt bra.
Ja, roligare än såhär blir det inte. Åtta låtar får en andra chans, en ska skickas till staden-jag-alltid-glömmer-namnet-på-i-landet-jag-inte-kan-stava-till. Hoppas bara det är rätt låt i år.
Mitt sista FN-rollspel (vi avslutar med flaggan i topp)
FN:s verkliga säkerhetsråd kommer kanske fram till fler lösningar, men jag tvivlar på att de har lika roligt som vi har.
Syriens president hade stängt gränserna till sitt land och hotade att döda alla invånare om inte FN erkände honom som världsledare. USA ville agera omedelbart, naturligtvis, i kriget mot terrorismen. De ville skicka in hemliga trupper i Syrien och mörda presidenten, alternativt kasta honom ut från ett plan som sekreteraren lyckades få det till. Kina var tydligen väldigt bra kompisar med Syriens president och ville därför försöka prata med honom istället.
Svaret på det var: "We have to act now, we can't just write to him on Faceboook: 'Stop doing theese things, xoxo China'!"
"China believe in sending aids to Syria... I mean aids, not AIDS..."
Sofia G var ordförande i min grupp och hon var fantastisk. Jag tyckte en massa men vågade inte vifta med min flagga för att säga det, hon tvingade mig genom att fråga mig direkt. Jag fick inte vara Storbritannien i år så jag var Frankrike tillsammans med Josefin, en jättegullig tvåa, och en liten etta som adopterades bort till oss i sista sekunden. Jag var den som skötte snacket, så gott det nu gick.
Artjom var så övertygande som amerikan att jag blev riktigt irriterad. Jag lyckades förövrigt motstå frestelsen att säga åt USA att sluta tjata om terrorism hela tiden samt påpeka att de inte verkade ha en aning om vad de pratade om. Rebecca var Kina och bästis med Syriens president, David och Klaras ryska brytning och stora pälsar gav ännu mer liv åt rollspelet, en danstrea gjorde ett jättebra jobb som The UK och Indien gestaltades av två danstvåor i glittrande klänningar. Det var mindre läskigt att prata i år än förra året, kanske för att det var en mindre grupp eller för att jag har blivit mer van, och jag lyckades med att inte förklara krig mot någon. Men jag saknade teet från förra året. Och min Caddy, naturligtvis, även om jag knappast klandrar henne för att hon såg till att hålla sig så långt bort från skolan som möjligt sedan Catharina råkade nämna att hon borde vara med i årets rollspel. Om vi treor förväntas dra det tygnsta lasset så kan jag tänka mig vilken press som skulle läggas på henne, i årskurs fyra...
Vi kom fram till att Kina skulle prata med Syriens president, både via SMS och på Facebook, och om han inte svarade så skulle USA skicka en massa soldater i flygplan och döda människan. Lösningen var något bättre än förra året, för att inte tala om året innan då vi skulle evakuera hela Europa till våra gamla kolonier eftersom någon skulle bomba Europa. Fast jag saknar det, saknar mina treor och mest Anna. Tur att hon bor i Brighton.
Syriens president hade stängt gränserna till sitt land och hotade att döda alla invånare om inte FN erkände honom som världsledare. USA ville agera omedelbart, naturligtvis, i kriget mot terrorismen. De ville skicka in hemliga trupper i Syrien och mörda presidenten, alternativt kasta honom ut från ett plan som sekreteraren lyckades få det till. Kina var tydligen väldigt bra kompisar med Syriens president och ville därför försöka prata med honom istället.
Svaret på det var: "We have to act now, we can't just write to him on Faceboook: 'Stop doing theese things, xoxo China'!"
"China believe in sending aids to Syria... I mean aids, not AIDS..."
Sofia G var ordförande i min grupp och hon var fantastisk. Jag tyckte en massa men vågade inte vifta med min flagga för att säga det, hon tvingade mig genom att fråga mig direkt. Jag fick inte vara Storbritannien i år så jag var Frankrike tillsammans med Josefin, en jättegullig tvåa, och en liten etta som adopterades bort till oss i sista sekunden. Jag var den som skötte snacket, så gott det nu gick.
Artjom var så övertygande som amerikan att jag blev riktigt irriterad. Jag lyckades förövrigt motstå frestelsen att säga åt USA att sluta tjata om terrorism hela tiden samt påpeka att de inte verkade ha en aning om vad de pratade om. Rebecca var Kina och bästis med Syriens president, David och Klaras ryska brytning och stora pälsar gav ännu mer liv åt rollspelet, en danstrea gjorde ett jättebra jobb som The UK och Indien gestaltades av två danstvåor i glittrande klänningar. Det var mindre läskigt att prata i år än förra året, kanske för att det var en mindre grupp eller för att jag har blivit mer van, och jag lyckades med att inte förklara krig mot någon. Men jag saknade teet från förra året. Och min Caddy, naturligtvis, även om jag knappast klandrar henne för att hon såg till att hålla sig så långt bort från skolan som möjligt sedan Catharina råkade nämna att hon borde vara med i årets rollspel. Om vi treor förväntas dra det tygnsta lasset så kan jag tänka mig vilken press som skulle läggas på henne, i årskurs fyra...
Vi kom fram till att Kina skulle prata med Syriens president, både via SMS och på Facebook, och om han inte svarade så skulle USA skicka en massa soldater i flygplan och döda människan. Lösningen var något bättre än förra året, för att inte tala om året innan då vi skulle evakuera hela Europa till våra gamla kolonier eftersom någon skulle bomba Europa. Fast jag saknar det, saknar mina treor och mest Anna. Tur att hon bor i Brighton.
Melodifestivalen 2012, deltävling 2
Programledarna har fortfarande inte fått mig att störa mig på dem. Det känns nästan lite... oroväckande. Lite för bra för att vara sant.
Jag har sett Ulrik Munther live. Två gånger i mitt liv med bara någon dags mellanrum, eftersom det inte direkt var avsiktligt någon av gångerna så fattar jag fortfarande inte riktigt hur jag lyckades. Om inte regnet hade vräkt ner när det var Rix FM i Linköping så hade det kanske blivit en tredje gång. Eller kanske inte, jag satt hemma i mjukisbyxor och såg på The Nightmare Before Christmas istället. I vilket fall så... tja, han är väl rätt charmig. Även om jag fick nog av honom för ett bra tag framåt i somras. Låten var helt okej, inget jag skulle rösta på men ingen jag heller missunnade en finalplats. Ingen var väl direkt förvånad över att han gick direkt till final, vid det här laget vet jag vad landets fjortonåringar går för.
Top Cats, alltså. Tja, det var väl inget större fel på den heller. Inte så att det störde mig. Dansbandssverige gillar den nog.
Sonja Aldén var... nej. Klänning, fläkt och ballad, jag är trött på den kombinationen. Dessutom: i första versen sjöng hon något om en bro, och vad dök sedan upp i bakgrunden om inte just en sådan? Var inte det lite töntigt?
Andreas Lundstedt var en besvikelse: låten var inte alls lika bra som den kunde ha varit. Jag saknar för övrigt Alcazar, trots att det blev en besvikelse förra gången de var med också.
Timoteijs nya låt var okej, men inte heller den någon fullträff. Jag hade nästan gett upp hoppet om kvällen när han instog scenen: David Lindgren. Mamma och min syster sa att han hade varit med i någon musikal, själv hade jag aldrig hört talas om människan. Men han bjöd på kvällens fullträff och fick min röst hela två gånger.
"Det går för långsamt", ja, jag tror också att det var tågresan till Göteborg hon sjöng om. Men ärligt: knallgult och illrosa var väl ingen vidare lyckad kombination?
Jag har lite svårt för Thomas Di Leva, det är något med den där ogreppbara flummigheten som svävar ut i kosmos. Tror man antingen älskar eller hatar honom. Låten var... nej. Ännu ett nej. Min brorsa hedrade hans framträdande med att ta toapaus, och mamma tyckte han kunde åka hem och se på stjärnorna istället.
Och för en gångs skull var jag, min mor och mina två syskon precis överens om allting, och utgången blev precis som vi ville. Det händer inte ofta, jag tror det här är enda kvällen i febrauari då jag inte kommer säga upp bekantskapen med svenska folket. Förutom nästa helg då, för då ska jag ha filmkväll med min syster och andra halva Joss-Jossie-Josselyn-Josephine, så Andreas Johnsson får klara sig utan min diss. Eller förresten, jag kan ta den nu: är det inte dags att lägga av nu, Andreas? Ge dig någon gång. Skaffa en hobby.
Jag har sett Ulrik Munther live. Två gånger i mitt liv med bara någon dags mellanrum, eftersom det inte direkt var avsiktligt någon av gångerna så fattar jag fortfarande inte riktigt hur jag lyckades. Om inte regnet hade vräkt ner när det var Rix FM i Linköping så hade det kanske blivit en tredje gång. Eller kanske inte, jag satt hemma i mjukisbyxor och såg på The Nightmare Before Christmas istället. I vilket fall så... tja, han är väl rätt charmig. Även om jag fick nog av honom för ett bra tag framåt i somras. Låten var helt okej, inget jag skulle rösta på men ingen jag heller missunnade en finalplats. Ingen var väl direkt förvånad över att han gick direkt till final, vid det här laget vet jag vad landets fjortonåringar går för.
Top Cats, alltså. Tja, det var väl inget större fel på den heller. Inte så att det störde mig. Dansbandssverige gillar den nog.
Sonja Aldén var... nej. Klänning, fläkt och ballad, jag är trött på den kombinationen. Dessutom: i första versen sjöng hon något om en bro, och vad dök sedan upp i bakgrunden om inte just en sådan? Var inte det lite töntigt?
Andreas Lundstedt var en besvikelse: låten var inte alls lika bra som den kunde ha varit. Jag saknar för övrigt Alcazar, trots att det blev en besvikelse förra gången de var med också.
Timoteijs nya låt var okej, men inte heller den någon fullträff. Jag hade nästan gett upp hoppet om kvällen när han instog scenen: David Lindgren. Mamma och min syster sa att han hade varit med i någon musikal, själv hade jag aldrig hört talas om människan. Men han bjöd på kvällens fullträff och fick min röst hela två gånger.
"Det går för långsamt", ja, jag tror också att det var tågresan till Göteborg hon sjöng om. Men ärligt: knallgult och illrosa var väl ingen vidare lyckad kombination?
Jag har lite svårt för Thomas Di Leva, det är något med den där ogreppbara flummigheten som svävar ut i kosmos. Tror man antingen älskar eller hatar honom. Låten var... nej. Ännu ett nej. Min brorsa hedrade hans framträdande med att ta toapaus, och mamma tyckte han kunde åka hem och se på stjärnorna istället.
Och för en gångs skull var jag, min mor och mina två syskon precis överens om allting, och utgången blev precis som vi ville. Det händer inte ofta, jag tror det här är enda kvällen i febrauari då jag inte kommer säga upp bekantskapen med svenska folket. Förutom nästa helg då, för då ska jag ha filmkväll med min syster och andra halva Joss-Jossie-Josselyn-Josephine, så Andreas Johnsson får klara sig utan min diss. Eller förresten, jag kan ta den nu: är det inte dags att lägga av nu, Andreas? Ge dig någon gång. Skaffa en hobby.
Melodifestivalen 2012, deltävling 1
Ja, det börjar lovande. Programledarna är helt okej, pausunderhållningen funkar, startfältet var... intressant.
Jag har ingen direkt relation till Sean Banan. Hans låt "Skaka Rumpa" finns på den av mina Spotifylistor som har namnet "Strange/random/not proud of" och jag brukade väl räkna den till den delen jag inte är stolt över. Vet inte riktigt varför. I vilket fall blev jag positivt överraskad. Minst sagt. Efter första refrängen var jag helt fast. Det var något helt nytt, något som totalt skiljde sig från alla fläktar och långklänningar och uttjatade klyschor om hjärta och smärta. Jag älskade det. Jag lyssnade tålmodigt på de andra sju låtarna, men ingen av dem slog Sean Banan. Han fick min röst i kväll.
Min spontana åsikt om Abalone Dots var att låten var seg, samt att de kunde ha skippat gardinerna som fladdrade i bakgrunden. Och sen kom The Moniker. Och oh my gosh, var ska jag börja? Jag trodde inte det kunde bli mycket sämre än förra året, men det fick jag snabbt äta upp när han stod där och stönande våldförde sig på mikrofonstativet iförd något som liknade ett par pyjamasbyxor med morgonrock och pälsväst över. Nej, säger jag bara. Åk hem. När det stod klart att han kom sist så skrattade jag högt och hånfullt och utbrast att jag älskade det svenska folket. Något jag dock tog tillbaka senare under kvällen, men vi kommer till det.
Afro-Dites låt var rätt bra, även om det är svårt att slå "Never Let It Go". Och deras klänningar var... sådär.
Dead By April, alltså. Hur oväntat var inte det? Vad kommer härnäst, Kent? Tja, låten var rätt bra om man skippade den morrande väldigt hårdrockiga delen. Min brorsa sa att de troligen lade in den för att inte "förlora sig själva", men allvarligt: har de inte redan gjort det om de ställer upp i Melodifestivalen? Kan de inte lika gärna gå hela vägen då?
Och Marie Serneholt. Blir vi ALDRIG av med henne? MÅSTE hon dyka upp varje år som antingen fånig programledare, bihang till Måns Zelmerlöv eller med låtar som bara blir sämre och sämre och klänningar som bara blir kortare och kortare? Dags att sluta nu, Marie. Min syster lovade att visa dig till kryddhyllan, så slipper du gå runt och leta efter salt och peppar.
Torsten Husén har återuppstått från de döda och... nej, okej. Thorsten Flinck hette han. Hans framträdande började med att min syster, som sms:ade med en kompis som också såg på Melodifestivalen, frågade hur man stavade till "rullator". Jag kunde bara sucka åt framträdandet. Han hette Thorsten, låten var värdelös, han såg nerknarkad ut. OCH HONOM SKICKADE VI TILL ANDRA CHANSEN?! Jag tog tillbaka allt om att jag älskade svenska folket och sades istället, min vana trogen, upp bekantskapen med dem.
Loreen var helt klart bättre klädd än sist hon var med, ingen badrumsmatta. Jag tror låten blir bättre ju mer man lyssnar på den, jag tyckte om den redan andra gången. Dock fattade jag inte vitsen med snön, eller med den läskiga gubben som smög upp bakom henne.
Tja, utgången av kvällens deltävling blev sådär. Som det brukar bli. Undra om jag kommer se alla deltävlingar i år, om förra året bara var en tillfällig svacka.
Nej, det var nyttigt för mig. Nu vet jag att jag klarar att missa Melodifestivalen, så om det råkar vara någon helg nu i februari då det händer något viktigare så är det lugnt. Annars kollar jag gärna, för det är roligt att tycka till från TV-soffan. Eller från en stol framför datorn, för den delen. Jag kan visualisera väldigt tydligt hur jag sitter i Storbritannien nästa år i februari, följer hela jippot via SVT Play och försöker förklara för mina brittiska kompisar hur stort det är i Sverige med Melodifestivalen.
Jag har ingen direkt relation till Sean Banan. Hans låt "Skaka Rumpa" finns på den av mina Spotifylistor som har namnet "Strange/random/not proud of" och jag brukade väl räkna den till den delen jag inte är stolt över. Vet inte riktigt varför. I vilket fall blev jag positivt överraskad. Minst sagt. Efter första refrängen var jag helt fast. Det var något helt nytt, något som totalt skiljde sig från alla fläktar och långklänningar och uttjatade klyschor om hjärta och smärta. Jag älskade det. Jag lyssnade tålmodigt på de andra sju låtarna, men ingen av dem slog Sean Banan. Han fick min röst i kväll.
Min spontana åsikt om Abalone Dots var att låten var seg, samt att de kunde ha skippat gardinerna som fladdrade i bakgrunden. Och sen kom The Moniker. Och oh my gosh, var ska jag börja? Jag trodde inte det kunde bli mycket sämre än förra året, men det fick jag snabbt äta upp när han stod där och stönande våldförde sig på mikrofonstativet iförd något som liknade ett par pyjamasbyxor med morgonrock och pälsväst över. Nej, säger jag bara. Åk hem. När det stod klart att han kom sist så skrattade jag högt och hånfullt och utbrast att jag älskade det svenska folket. Något jag dock tog tillbaka senare under kvällen, men vi kommer till det.
Afro-Dites låt var rätt bra, även om det är svårt att slå "Never Let It Go". Och deras klänningar var... sådär.
Dead By April, alltså. Hur oväntat var inte det? Vad kommer härnäst, Kent? Tja, låten var rätt bra om man skippade den morrande väldigt hårdrockiga delen. Min brorsa sa att de troligen lade in den för att inte "förlora sig själva", men allvarligt: har de inte redan gjort det om de ställer upp i Melodifestivalen? Kan de inte lika gärna gå hela vägen då?
Och Marie Serneholt. Blir vi ALDRIG av med henne? MÅSTE hon dyka upp varje år som antingen fånig programledare, bihang till Måns Zelmerlöv eller med låtar som bara blir sämre och sämre och klänningar som bara blir kortare och kortare? Dags att sluta nu, Marie. Min syster lovade att visa dig till kryddhyllan, så slipper du gå runt och leta efter salt och peppar.
Torsten Husén har återuppstått från de döda och... nej, okej. Thorsten Flinck hette han. Hans framträdande började med att min syster, som sms:ade med en kompis som också såg på Melodifestivalen, frågade hur man stavade till "rullator". Jag kunde bara sucka åt framträdandet. Han hette Thorsten, låten var värdelös, han såg nerknarkad ut. OCH HONOM SKICKADE VI TILL ANDRA CHANSEN?! Jag tog tillbaka allt om att jag älskade svenska folket och sades istället, min vana trogen, upp bekantskapen med dem.
Loreen var helt klart bättre klädd än sist hon var med, ingen badrumsmatta. Jag tror låten blir bättre ju mer man lyssnar på den, jag tyckte om den redan andra gången. Dock fattade jag inte vitsen med snön, eller med den läskiga gubben som smög upp bakom henne.
Tja, utgången av kvällens deltävling blev sådär. Som det brukar bli. Undra om jag kommer se alla deltävlingar i år, om förra året bara var en tillfällig svacka.
Nej, det var nyttigt för mig. Nu vet jag att jag klarar att missa Melodifestivalen, så om det råkar vara någon helg nu i februari då det händer något viktigare så är det lugnt. Annars kollar jag gärna, för det är roligt att tycka till från TV-soffan. Eller från en stol framför datorn, för den delen. Jag kan visualisera väldigt tydligt hur jag sitter i Storbritannien nästa år i februari, följer hela jippot via SVT Play och försöker förklara för mina brittiska kompisar hur stort det är i Sverige med Melodifestivalen.
Pimp my school
"Men Lilly, ska vi inte ta och göra en tavla nu?" Ivrig som ett litet barn var hon, och ännu gladare blev hon när jag svarade:
"Jodå, Catharina. Vi kan göra en tavla."
Det fanns ett långt tygstycke, med ansikten i olika färger och former. Janne och en gubbe jag inte kände hängde upp det på väggen, klippte av en ganska lång bit nertill. Jag stod och tittade på och Janne kastade den avklippta biten på mig, jag tog den och svepte runt axlarna. Jag tyckte om tyget, de olika ansiktena utstrålade mångfald och acceptans.
Vi hittade en av ramarna från IKEA, klippte till en bit av tyget jag hade runt axlarna och fick in den i ramen.
"Titta vad fint det blev! Vi har gjort en tavla du och jag, Lilly! Vår tavla!"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Jag ska tänka på det varje gång jag ser den, att det här är vår tavla."
Nej, Catharina, jag kommer aldrig att förstå mig på dig. Men hur mycket jag än hatar dina totalt omöjliga uppgifter så kan jag inte göra annat än att älska dig.
Helen döpte det till "Pimp my school". Mina klasskompisar gick hem vid tre, kvar var jag och lärarna. Jag hade fyllt ett USB-minne med bilder från tre år på FU, de kördes fram och tillbaka i en projektor. När Janne lyckades slita sig från tygstycket så hjälpte han mig att skriva ut några av bilderna i färg. Helen försåg mig med ramar, en sax och en massa uppmuntran och jag satte mig och påbörjade arbetet. Det var bilder från Frankrike, från Brighton, från Limmernäs i ettan, från medeltidslajvet, från The Christmas Pantomine, från julavslutningar och från en massa annat. Jag valde, klippte, böjde små metallbitar fram och tillbaka på baksidan av ramarna och mest av allt var jag nöjd med tillvaron.
Någon gång vid fem-tiden stack Helen in huvudet till mig.
"Lilly, vi måste gå nu för vi ska på ettornas temaintro, så du inte undrar varför alla försvinner. När du är klar med tavlorna så kan du ställa dem där du vill att de ska sitta, så ska Peter förhoppningsvis spika upp dem. Hejdå, vi ses i morgon."
Egentligen ses vi inte förrän på måndag, för både i morgon och på fredag har vi i trean PA-arbetsdagar, men det sa jag inte. För jag blir alldeles varm inuti när hon säger sådär.
PA:t är jag "i fas med", som mina lärare skulle uttrycka det. Snart har jag skrivit en hel bok. På fredag ska jag åka ner till min familj och äta köttfärslimpa, snacka om allt möjligt och inte minst se på Melodifestivalen. Oroa er inte, jag har inte gett upp traditionen med att blogga om varje deltävling. Ni får blogginlägget på lördag eller söndag kväll, beroende på om jag orkar ta med mig datorn till Småland eller inte.
"Jodå, Catharina. Vi kan göra en tavla."
Det fanns ett långt tygstycke, med ansikten i olika färger och former. Janne och en gubbe jag inte kände hängde upp det på väggen, klippte av en ganska lång bit nertill. Jag stod och tittade på och Janne kastade den avklippta biten på mig, jag tog den och svepte runt axlarna. Jag tyckte om tyget, de olika ansiktena utstrålade mångfald och acceptans.
Vi hittade en av ramarna från IKEA, klippte till en bit av tyget jag hade runt axlarna och fick in den i ramen.
"Titta vad fint det blev! Vi har gjort en tavla du och jag, Lilly! Vår tavla!"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Jag ska tänka på det varje gång jag ser den, att det här är vår tavla."
Nej, Catharina, jag kommer aldrig att förstå mig på dig. Men hur mycket jag än hatar dina totalt omöjliga uppgifter så kan jag inte göra annat än att älska dig.
Helen döpte det till "Pimp my school". Mina klasskompisar gick hem vid tre, kvar var jag och lärarna. Jag hade fyllt ett USB-minne med bilder från tre år på FU, de kördes fram och tillbaka i en projektor. När Janne lyckades slita sig från tygstycket så hjälpte han mig att skriva ut några av bilderna i färg. Helen försåg mig med ramar, en sax och en massa uppmuntran och jag satte mig och påbörjade arbetet. Det var bilder från Frankrike, från Brighton, från Limmernäs i ettan, från medeltidslajvet, från The Christmas Pantomine, från julavslutningar och från en massa annat. Jag valde, klippte, böjde små metallbitar fram och tillbaka på baksidan av ramarna och mest av allt var jag nöjd med tillvaron.
Någon gång vid fem-tiden stack Helen in huvudet till mig.
"Lilly, vi måste gå nu för vi ska på ettornas temaintro, så du inte undrar varför alla försvinner. När du är klar med tavlorna så kan du ställa dem där du vill att de ska sitta, så ska Peter förhoppningsvis spika upp dem. Hejdå, vi ses i morgon."
Egentligen ses vi inte förrän på måndag, för både i morgon och på fredag har vi i trean PA-arbetsdagar, men det sa jag inte. För jag blir alldeles varm inuti när hon säger sådär.
PA:t är jag "i fas med", som mina lärare skulle uttrycka det. Snart har jag skrivit en hel bok. På fredag ska jag åka ner till min familj och äta köttfärslimpa, snacka om allt möjligt och inte minst se på Melodifestivalen. Oroa er inte, jag har inte gett upp traditionen med att blogga om varje deltävling. Ni får blogginlägget på lördag eller söndag kväll, beroende på om jag orkar ta med mig datorn till Småland eller inte.
Sammanfattning av allt som hänt sen sist
Gott nytt 2012... eller nått.
Ja, jag ska börja blogga igen. Vet inte hur många gånger jag ha sagt det nu och ändå inte gjort det, så jag fattar om ni inte tror mig. Men jag ska.
Julen var okej, det roligaste var min familjs nya tradition med julklappsrim. Min sextonåriga lillebrors rim slår allt annat:
"Hemma är det mamma som diskar, här får du något till dina fiskar!"
"I Skåne hade vi en länga, denna gåva kan du hänga!"
Eller till min lillasyster, som också fick örhängen:
"Vimarskolan vill vi spränga, här får du något som du kan hänga!"
Du är bäst, Axel. Bara så att du vet.
Nyår var härligt: jag och min Elise och hennes Jonas såg de första två Sagan om Ringen-filmerna och stod i bara strumpor utanför dörren när de sköt raketer på Elises innegård. Min Josephine kom förbi en stund också, vi spelade spel i köket och kokade ägg. Radion spelade "Gulligullan ko ko som en gök" och jag konstaterade: även om jorden går under i december och det här var det sista nyår vi firade, så avslutar vi det som vi påbörjade det. Tillsammans.
Sen var jag och Josephine hos Johanna och hade ännu en amazing Väderstadsk filmkväll. Jag har älskat The Phantom of the Opera-låten ända sedan jag hörde den för första gången, på Maddes 20-årsfest, men det tog nästan ett år innan jag äntligen såg filmen. Och den berörde mig så starkt att jag började gråta, det tog nästan ett dygn innan jag hade hämtat mig från den. Att säga att han behövde en kram vore en underdrift. The Phantom of the Opera, eller Phantom Guy som jag förkortade det till, behövde någon som stannade hos honom där under operan, höll om honom varje dag och gav honom all den kärlek han saknat i hela sitt liv. Därför hatade jag nästan Christine när hon valde fel kille. Allvarligt, han hette Raoul. Han var tråkig, naiv, hade en ful skjorta och ingen som helst personlighet. Johannas spontana kommentar var att han hade en "smörig frisyr", något jag aldrig slutade skratta åt. Vi höll för övrigt på att skratta ihjäl oss alla tre när han så hjältemodigt sprang för att rädda sin Christine och sen ramlade ner genom en fallucka. Vi har sett det på Youtube hur många gånger som helst och det slutar verkligen aldrig att vara kul.
Hur många gånger jag än ser filmen kommer jag aldrig fatta hur någon med förståndet i behåll kan välja Raoul framför The Phantom. Jag menar The Phantom är mystisk, spännande, lite farlig och gömmer sig under en opera och skriver fantastisk musik. Raoul har en ful skjorta. Och en smörig frisyr. Har jag sagt att jag älskar dig, Johanna? Med dig och Josephine kan jag liksom... bara vara. Varesig jag börjar gråta i slutet av The Phantom of the Opera och sen tjatar om honom hela dagen eller bara säger konstiga saker så behöver jag inte skämmas för någonting. Inte när ni är med.
Caddy flyttade in i rummet bredvid mig, samma kväll som jag kom hem från Johanna faktiskt. Vi startade ett helt nytt liv tillsammans. I början var det en väldigt stor omställning, från att ha bott helt själv med en främling i rummet brevid så länge till att plötsligt ha en vän som alltid är där. Bokstavligen. Men nu när jag väl ställt om mig kan jag knappt minnas tiden innan hon bodde här. Hon är som en del av mig jag inte visste att jag saknade. På kvällarna kryper vi upp i soffan, med en filt och levande ljus, och ser på en film eller ett avsnitt ur någon TV-serie på hennes dator. Oftast äter vi alldeles för mycket rostat bröd och häller i oss två kannor te också. Vi började med Hem till Midgård, men nu när vi är klara med den ser vi på Segemyhr på Youtube. Eller på film. Igår såg vi Zozo, den var fin men väldigt hemsk. Och dagen innan såg vi Farsan, en helt okej svensk film som hade lite av allt, och Min granne Totoro, en japansk barnfilm som kan vara det gulligaste jag någonsin sett.
Och skolan, ja. De nya lokalerna är vita, stilrena och fortfarande rätt opersonliga. Men vi gör vårt bästa för att fylla dem med kärlek. Andra dagen på terminen stannade några av mina klasskompisar kvar och ritade teckningar, gjorde handavtryck i målarfärg och andra dekorationer som de satte upp på klassrummets väggar. I övrigt är det som det brukar vara efter flyttar: det mesta saknas, det mesta fungerar inte och alla är lite lagom vilse. Vi har inga väggklockor i våra klassrum, några saknar white board tavlor också. Och jag saknar min fåtölj, den med kaffefläckarna som stod utanför Helens kontor. Den slängde de. De nya fåtöljerna är i svart skinn och oftast upptagna. Och står på fel ställen.
Matsalen är det jag är mest missnöjd med, vi delar den med alla andra skolor i byggnaden och den är stor och jätteläskig. Vi äter kommunal skolmat på papperstallrikar, dricker ur plastmuggar. Och, det fånigaste av allt: vi har fått MATKUPONGER. Små röda saker som det står Linköpings Kommun på, glömmer man dem så kostar det femtio kronor att äta i matsalen. Som om den där kassa kommunala skolmaten vi får skulle vara värd femtio spänn, liksom. Skitsnack. Jag saknar BarBQ mer och mer för varje dag.
Ja, på det hela taget går jag mest runt och är missnöjd. Men, som Martina sa till mig: "Du behöver inte ens vänja dig, Lilly. Det är ju bara en termin." Och det är sant. Jag gör det bästa av situationen. Och med Caddy i rummet bredvid känns allting liksom bättre och lättare, hur illa det än blir så skrattar vi åt eländet. Skrattar och glömmer det sedan för en stund framför ett avsnitt av Segemyhr.
En annan viktig grej: jag heter Lilly Lago nu. Namnbytet är så officiellt det kan bli, även om några mindre viktiga saker fortfarande står på mitt förra efternamn så har jag ett pass och ett bankkort i namnet Lilly Lago. ID-kortet ska jag hämta ut någon dag när jag har tid, det tog längre tid att få än passet. Sista dagen för uthämtning var den 26 april och innan dess lär jag ha hämtat det, eftersom jag ska till Tyskland den 6 april. Murrhardt, here I come!
Ja, jag ska börja blogga igen. Vet inte hur många gånger jag ha sagt det nu och ändå inte gjort det, så jag fattar om ni inte tror mig. Men jag ska.
Julen var okej, det roligaste var min familjs nya tradition med julklappsrim. Min sextonåriga lillebrors rim slår allt annat:
"Hemma är det mamma som diskar, här får du något till dina fiskar!"
"I Skåne hade vi en länga, denna gåva kan du hänga!"
Eller till min lillasyster, som också fick örhängen:
"Vimarskolan vill vi spränga, här får du något som du kan hänga!"
Du är bäst, Axel. Bara så att du vet.
Nyår var härligt: jag och min Elise och hennes Jonas såg de första två Sagan om Ringen-filmerna och stod i bara strumpor utanför dörren när de sköt raketer på Elises innegård. Min Josephine kom förbi en stund också, vi spelade spel i köket och kokade ägg. Radion spelade "Gulligullan ko ko som en gök" och jag konstaterade: även om jorden går under i december och det här var det sista nyår vi firade, så avslutar vi det som vi påbörjade det. Tillsammans.
Sen var jag och Josephine hos Johanna och hade ännu en amazing Väderstadsk filmkväll. Jag har älskat The Phantom of the Opera-låten ända sedan jag hörde den för första gången, på Maddes 20-årsfest, men det tog nästan ett år innan jag äntligen såg filmen. Och den berörde mig så starkt att jag började gråta, det tog nästan ett dygn innan jag hade hämtat mig från den. Att säga att han behövde en kram vore en underdrift. The Phantom of the Opera, eller Phantom Guy som jag förkortade det till, behövde någon som stannade hos honom där under operan, höll om honom varje dag och gav honom all den kärlek han saknat i hela sitt liv. Därför hatade jag nästan Christine när hon valde fel kille. Allvarligt, han hette Raoul. Han var tråkig, naiv, hade en ful skjorta och ingen som helst personlighet. Johannas spontana kommentar var att han hade en "smörig frisyr", något jag aldrig slutade skratta åt. Vi höll för övrigt på att skratta ihjäl oss alla tre när han så hjältemodigt sprang för att rädda sin Christine och sen ramlade ner genom en fallucka. Vi har sett det på Youtube hur många gånger som helst och det slutar verkligen aldrig att vara kul.
Hur många gånger jag än ser filmen kommer jag aldrig fatta hur någon med förståndet i behåll kan välja Raoul framför The Phantom. Jag menar The Phantom är mystisk, spännande, lite farlig och gömmer sig under en opera och skriver fantastisk musik. Raoul har en ful skjorta. Och en smörig frisyr. Har jag sagt att jag älskar dig, Johanna? Med dig och Josephine kan jag liksom... bara vara. Varesig jag börjar gråta i slutet av The Phantom of the Opera och sen tjatar om honom hela dagen eller bara säger konstiga saker så behöver jag inte skämmas för någonting. Inte när ni är med.
Caddy flyttade in i rummet bredvid mig, samma kväll som jag kom hem från Johanna faktiskt. Vi startade ett helt nytt liv tillsammans. I början var det en väldigt stor omställning, från att ha bott helt själv med en främling i rummet brevid så länge till att plötsligt ha en vän som alltid är där. Bokstavligen. Men nu när jag väl ställt om mig kan jag knappt minnas tiden innan hon bodde här. Hon är som en del av mig jag inte visste att jag saknade. På kvällarna kryper vi upp i soffan, med en filt och levande ljus, och ser på en film eller ett avsnitt ur någon TV-serie på hennes dator. Oftast äter vi alldeles för mycket rostat bröd och häller i oss två kannor te också. Vi började med Hem till Midgård, men nu när vi är klara med den ser vi på Segemyhr på Youtube. Eller på film. Igår såg vi Zozo, den var fin men väldigt hemsk. Och dagen innan såg vi Farsan, en helt okej svensk film som hade lite av allt, och Min granne Totoro, en japansk barnfilm som kan vara det gulligaste jag någonsin sett.
Och skolan, ja. De nya lokalerna är vita, stilrena och fortfarande rätt opersonliga. Men vi gör vårt bästa för att fylla dem med kärlek. Andra dagen på terminen stannade några av mina klasskompisar kvar och ritade teckningar, gjorde handavtryck i målarfärg och andra dekorationer som de satte upp på klassrummets väggar. I övrigt är det som det brukar vara efter flyttar: det mesta saknas, det mesta fungerar inte och alla är lite lagom vilse. Vi har inga väggklockor i våra klassrum, några saknar white board tavlor också. Och jag saknar min fåtölj, den med kaffefläckarna som stod utanför Helens kontor. Den slängde de. De nya fåtöljerna är i svart skinn och oftast upptagna. Och står på fel ställen.
Matsalen är det jag är mest missnöjd med, vi delar den med alla andra skolor i byggnaden och den är stor och jätteläskig. Vi äter kommunal skolmat på papperstallrikar, dricker ur plastmuggar. Och, det fånigaste av allt: vi har fått MATKUPONGER. Små röda saker som det står Linköpings Kommun på, glömmer man dem så kostar det femtio kronor att äta i matsalen. Som om den där kassa kommunala skolmaten vi får skulle vara värd femtio spänn, liksom. Skitsnack. Jag saknar BarBQ mer och mer för varje dag.
Ja, på det hela taget går jag mest runt och är missnöjd. Men, som Martina sa till mig: "Du behöver inte ens vänja dig, Lilly. Det är ju bara en termin." Och det är sant. Jag gör det bästa av situationen. Och med Caddy i rummet bredvid känns allting liksom bättre och lättare, hur illa det än blir så skrattar vi åt eländet. Skrattar och glömmer det sedan för en stund framför ett avsnitt av Segemyhr.
En annan viktig grej: jag heter Lilly Lago nu. Namnbytet är så officiellt det kan bli, även om några mindre viktiga saker fortfarande står på mitt förra efternamn så har jag ett pass och ett bankkort i namnet Lilly Lago. ID-kortet ska jag hämta ut någon dag när jag har tid, det tog längre tid att få än passet. Sista dagen för uthämtning var den 26 april och innan dess lär jag ha hämtat det, eftersom jag ska till Tyskland den 6 april. Murrhardt, here I come!
Mitt tysta farväl av det gula huset på Kungsgatan 33
Birgittaskolan har tre våningar och minst fem olika ingångar. Hela den terminen jag ska gå där kommer gå åt till att lära mig hitta.
Att komma fram till vår nya skola var sorgligare än att lämna den gamla. Därifrån gick vi trots allt i en parad med dansande dansare längst fram, och jag och Joël och några andra tappra själar klämde i med FU-sången.
Men att komma fram till det som ska bli vår nya skola, det krossade mitt hjärta. Det var som om vi lämnat hela skolans själ i det gula huset på Kungsgatan och tagit steget in en ny tillvaro; där väggarna är alldeles för vita, korridorerna alldeles för långa och allt som ger personlighet är bortsuddat till förmån för en stilren tillvaro.
Det fanns en fåtölj på FU:s nedervåning, en liten billig sak med kaffefläckar som knappt var vit längre. Jag satt alltid i den fåtöljen, såg den till och med som "min". Antingen jag drack te med Caddy, planerade skoltidningen med Madde eller satt för mig själv och spelade mobilspel för att få tiden att gå så var det Min Fåtölj.
Den ligger nu i en container utanför det gula huset på Kungsgatan.
Förra veckan gick jag runt med min mobiltelefon och fotade allting. Varje dörr, varje klassrum, varje skylt, varje litet hörn av skolan. Om det någon gång kommer en dag då jag inte längre kan minnas vilka stolar vi hade, vilken färg det var på väggarna på tredje våningen eller hur räckena i trappan såg ut, då ska jag ta fram bilderna och vara tillbaka. Men jag tvivlar på att mitt hjärta någonsin glömmer.
Martina såg när jag tog bilderna.
"Vad gör du, Lilly? Nämen, tar du kort på skolan?!"
Jag log ursäktande. "Mm... Du känner mig: patetisk, sentimental..."
"Nej nej, jag förstår dig! Det här huset har varit min arbetsplats i femton år och jag kommer sakna den jättemycket!"
Vi gick till BarBQ tillsammans, jag tog några fler foton på vägen ner.
"Fast Lilly, vet du vad? Den bästa delen av skolan flyttar ju med oss. Vet du vad det är?"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Det är vi. Vi kommer alltid vara FU, vad som än händer."
Att komma fram till vår nya skola var sorgligare än att lämna den gamla. Därifrån gick vi trots allt i en parad med dansande dansare längst fram, och jag och Joël och några andra tappra själar klämde i med FU-sången.
Men att komma fram till det som ska bli vår nya skola, det krossade mitt hjärta. Det var som om vi lämnat hela skolans själ i det gula huset på Kungsgatan och tagit steget in en ny tillvaro; där väggarna är alldeles för vita, korridorerna alldeles för långa och allt som ger personlighet är bortsuddat till förmån för en stilren tillvaro.
Det fanns en fåtölj på FU:s nedervåning, en liten billig sak med kaffefläckar som knappt var vit längre. Jag satt alltid i den fåtöljen, såg den till och med som "min". Antingen jag drack te med Caddy, planerade skoltidningen med Madde eller satt för mig själv och spelade mobilspel för att få tiden att gå så var det Min Fåtölj.
Den ligger nu i en container utanför det gula huset på Kungsgatan.
Förra veckan gick jag runt med min mobiltelefon och fotade allting. Varje dörr, varje klassrum, varje skylt, varje litet hörn av skolan. Om det någon gång kommer en dag då jag inte längre kan minnas vilka stolar vi hade, vilken färg det var på väggarna på tredje våningen eller hur räckena i trappan såg ut, då ska jag ta fram bilderna och vara tillbaka. Men jag tvivlar på att mitt hjärta någonsin glömmer.
Martina såg när jag tog bilderna.
"Vad gör du, Lilly? Nämen, tar du kort på skolan?!"
Jag log ursäktande. "Mm... Du känner mig: patetisk, sentimental..."
"Nej nej, jag förstår dig! Det här huset har varit min arbetsplats i femton år och jag kommer sakna den jättemycket!"
Vi gick till BarBQ tillsammans, jag tog några fler foton på vägen ner.
"Fast Lilly, vet du vad? Den bästa delen av skolan flyttar ju med oss. Vet du vad det är?"
"Ja." Jag kunde inte låta bli att le. "Det är vi. Vi kommer alltid vara FU, vad som än händer."
