The magic can begin

Hej, Madde här som gästbloggar. 
Befinner mig i vimmerby och vi skrattar så otroligt mycket :)
Lilly alltså, hon kan verkligen beskriva ord bra, tillexempel konstsim (vi spelade ett spel om någon undrar)
nu väntar Lilly o hennes syskon på mig.
Lilly, du måste blogga oftare, kom igen.
du är sseeeeeeeeeeg!!!!!
Nåja trevligt att vara här i alla fall, hejs.

Nej, de är ju ingen musikklass. Men de är våra små ettor, och de sjöng så gott de kunde. Glada amatörer i vitt och glitter. Och det var så mycket mer äkta än något luciatåg på vimarskolan med en massa dittvingade elever och föräldrar någonsin varit.
Efter luciatåget var det Rimstuga, en sån där härlig aktivitet utanför schemat som jag älskar när treorna (och i detta fall några tvåor) ordnar. Vi skulle skriva rim till tre julklappar: julbock, tomte och chokladask. Jag och Cissi, Linn, Dalsern och Sebastian var otroligt kreativa. Vi började med bocken, och det enda jag assosierade till var den i Gävle som brinner. Så det blev något i stil med:
"Nu är det jul och vi sjunger en psalm, i Gävle brinner vår lilla vän av halm
Men nu ska inte du bli sur, för det var ju inget riktigt djur
Och när du öppnar din julklapp ska du inte få en chock, för i paketet ligger en riktig .....!"
Och sen tomten, där vi rimmade "gubbe" med "nubbe". Men den bästa var ändå chokladasken, då vi började rimma på olika sorters chokladbitar:
"Den som får pärlan av vit choklad, är hela julen glad
När översta lagret är slut, hörs ett glädjetjut
Och mormor hämtar sin skyffel, för hon ska äta tryffel
Till slut är det bara romrussinen kvar, "jag offrar mig" sa far"
Det var jag som insisterade på att ha med rimmet "tryffel" och "skyffel", och jag skrattade halvt ihjäl mig åt det. Jag tror vi kommer vinna.
Något jag däremot inte vann var tävlingen på SO:n. Mitt lag blev snuvade på en påse skumtomtar med ETT poäng. Världen är inte rättvis.
Och, naturligtvis: Christmas Pantomime. Jag gick i ettan och minns det som om det var igår. Vårt eget, brittiska julspel byggt på "Jack and the Beanstalk". Joël som dragqueen, Kalle som god fe med rosa sjal, Sofia med kungakrona, Isabelle som ond puckelryggad Fleshcreep, Sebastian som jätte bakom en gardin och så jag, som Jack själv. Med svärd.
Det var bland det roligaste jag någonsin gjort. Och idag fick jag se våra små ettor spela exakt samma pantomime och blev så nostalgisk och fånigt lycklig att jag kände mig som en fyrtioåring på sjuttiotalsutställning.
Jag kommer till och med ihåg replikerna från min scen.
"Oh yes, Cinderella, you SHALL go to the ball! Oh no, what am I saying? Wrong pantomime. Are you tired after the beanstalk climb?"
"When I need my princess? Good heavens no! This is my adventure, I'm all set to go! You and I will be in danger, but danger is to me no stranger."
Våra ettor var riktigt duktiga. Gestaltningen av min egen roll var jag helnöjd med, killarna som körde scenen med kungen och drottningen var jätteduktiga och min Alva... vad kan man säga? Jag trodde att Isabelle var totalt oslagbar som Fleshcreep, men hon har fått en värdig konkurrent.

Sen gick jag på stan och köpte tre julklappar, som jag nu högtidligt ska slå in. Jag känner mig väldigt effektiv.
Merry Christmas and a Happy New Year, comrades.

Kudden var av den mindre modellen, i en blekt gråblå färg. Och kostade sju kronor.
"Det är synd att de bara har tråkiga färger på kuddarna!"
"Mm, men den kostar ju bara sju spänn..." Jag började redan fundera över om jag ändå inte behövde den till någonting.
Sofia mötte min blick. "Ska vi...?"
"Ja, det ska vi." log jag. Vi köpte varsin gråblå kudde. Jag lät mig förföras av det låga priset och lade den i kassen, ihop med värmeljus, glitter, två diskborstar och en underbar liten grå råtta. Allt detta kostade inte ens hundra kronor tillsammans.
På matavdelningen fyllde vi på med lite 100 gram choklad för fem kronor styck, 150 gram chips för tio kronor styck, skumtomtar för ytterligare tio kronor och ett paket gräddsåspulver för runt sju kronor. Samt en korv, som stackars Sofia gjorde misstaget att be mig hälla ketchup och senap på. Det gör hon nog inte om.
Min vän Sofia, materialisten, har fått mig att inse hur kul det kan vara att shoppa. Så länge allt är billigt, alltså.

Måste även skriva ner dagens citat, från min härliga klass.
Vi hade kultur- och idéhistoria och Janne visade bilder på diverse statyer från diverse århundranden. När han kom till en kvinna utan armar så frågade någon just varför hon inte hade några armar.
Janne: "Ja, det var ju så att allt som stack ut ramlade av..."
Vi associerade fritt och började fnissa.
Janne: "... ja, men nu var hon ju kvinna så..."
Olof: "Det kanske är just därför hon är kvinna."
Ja, så kul kan det vara med gamla statyer.

"Hej, Lilly. Hur är det?"
"Jag är mycket trött." svarade jag på franska, och det var minst sagt sant.
"Vi behöver inte hålla på så länge idag. Kanske tio, femton minuter? Okej?"
"Oui."
Vi gick till tyskasalen, det kändes lika skumt som förra veckan att ha extra franska i en tyskasal. Men men, på FU tar man de klassrum som är lediga.
Fast klassrummet var inte ledigt. För knappt hade vi satt oss förrän Helen kom och skulle vara där.
"Kan flytta på oss, det är okej." sa Elsa, om det var på franska eller svenska kommer jag inte ihåg. För jag såg bara vem Helen hade med sig.
Det var som ett tecken. Bara för att jag hade tänkt på henne vid lunchen, när jag tog lingonsylt. Hur mycket hon ogillade sylt och hur jag brukade retas med henne för det. Hur allt var så tomt utan henne. Hur jag aldrig skulle sluta sakna henne, aldrig glömma henne. Att det skulle saknas en person i klassen även när hon var struken från alla klasslistor och lärarna hade slutat att ropa upp henne.
Jag måste ha varit ganska patetisk när jag skrek "JOHANNA!" och kastade mig runt halsen på henne. "Är det verkligen du?! Wow... du är på riktigt! Jag trodde aldrig jag skulle få se dig igen!"
"Ni ska ju komma hem till mig." påminde hon skrattande mig. Jag kramade henne igen och kom sen ihåg att jag skulle ha extra franska med Elsa.
Vi hade en kort lektion, precis som hon sa. Vi satt i korridoren, vid ett litet runt bord mellan dörren till vårt klassrum och trappan ner till ingången. Jag satt kvar där när Elsa gick. Jag visste att Johanna var borta i tyskasalen, på ett sista möte med sin handledare, och att hon någon gång skulle komma ut därifrån och gå förbi mig. Jag tänkte inte släppa henne ifrån mig, inte när hon var så nära.

"Goodbye, Johanna
You're gone, and yet you're mine" sjunger stackaren vars dotter togs ifrån honom i filmen jag först bara tyckte var tragisk och på sina ställen ganska obehaglig, men sen började älska. Ungefär så kände jag när hon berättade att hon skulle hoppa av gymnasiet. Hon hade varit sjukskriven så länge, och nu fick vi dessutom reda på att hon aldrig skulle komma tillbaka. Att hon aldrig mer skulle gå i vår klass.
Jag har tänkt på dig varje dag sedan dess, Johanna. Det har alltid saknats en person i vårt gäng, en person som jag har väntat på förgäves. Men nu var du där, så nära mig.
Jag satt kvar runt bordet, med blicken fäst på dörren du skulle komma igenom. Joël kom ut ur vårt klassrum för att svara i sin telefon, och undrade varför jag satt där när jag hade slutat eftersom jag inte har någon matte längre.
Vad svarar man på en sån fråga? Jag sitter här för att jag vill få en sista skymt av en saknad vän, innan hon försvinner igen? Nej, jag valde att inte svara alls. Du får läsa min blogg i kväll, sa jag istället.
Jag satt där i säkert en halvtimme, troligen ännu mer, studerade golvet och sjöng svagt på sången om Johanna. Den andra Johanna, hon i filmen.
"I feel you, Johanna
And one day I'll steal you..." sjunger den unge mannen som hittar henne och förälskar sig i henne, utan att ha en aning om vems dotter hon är.
Till slut såg jag Helen borta vid dörren, hon log menande mot mig. Och efter henne kom äntligen min förlorade vän.

Det blev fler kramar, prat om vad som har hänt sen sist och lite sjungande av Johanna-sångerna.
"Sofia kommer nog bli sur om hon får veta att du har varit här utan att hon har fått träffa dig." sa jag, och Johanna skickade ett sms till nämnd Sofia så att hon övergav matten för att ansluta sig till kramandet. Sen mindes jag Josephine, hur mycket hon också har saknat Johanna.
"Jag går och hämtar Josephine. Försvinn inte innan jag kommer tillbaka!" beordrade jag Johanna.
"Kom, Josse. Jag ska visa dig en sak. Du kommer bli jätteglad."
Och det blev hon. Och när vi stod där, jag och Johanna och Sofia och Josse, samma gäng som var på älgsafari hos mig när jag fyllde sjutton, så kändes det som om allt var som vanligt igen. Allt var bra igen, nu när Johanna var här med oss.

Nej, Johanna kommer aldrig tillbaka. Hon ska tenta av några kurser och sen börja på folkhögskola, troligen någonstanns långt ifrån mig.
Men hon var där, precis som jag mindes henne. Min Johanna. Och hon lovade mig att vi ska komma och hälsa på henne, vi började till och med diskutera eventuella datum.
Och då, om så bara för en liten stund, kändes livet lite ljusare och lite lättare.

Nej, det blir aldrig samma känsla som när man gör det själv. Men ändå. När jag såg dem smeta in sig själva med kakao och måla sig i ansiktet, flytta ut stolar och bord i korridoren, lägga löv på golvet och hänga lakan för fönstren så kom allt tillbaka.
Det var lika kallt men något mindre snö. Vi hade de dåvarande tvåornas klassrum och började med att flytta in alla bord till klassrummet bredvid. Sen hängde vi också upp lakan, riggade lampor, hällde löv på golvet, satte på en värmefläkt för att stilumera tropisk hetta och inte minst delade många hundra gram blockchoklad i småbitar och lade dem i en aliminiumskål.
Vi jobbade barfota. I våra scenkläder, eftersom ingen hade tid att byta om. Vi jobbade under tidspress med löv, lakan och inte minst oändliga mängder silvertejp. Jag hade på mig ett Lucialinne med antingen en svart eller gul mantel, beroende på mina skiftande roller.
Någon liten rast måste vi ändå ha fått, när vi hade övat klart och bara väntade på att våra föräldrar skulle anlända för att se hela skådespelet bland löv och krukväxter. För jag minns att Isabelle och jag gick till Subway och köpte en macka. Jag orkade inte byta om, inte ens ta på mig strumpor, jag klev i mina vinterkängor barfota och drog sen jackan över hela utstyrseln. Lucialinnet. Det var inte långt till Subway, men kallt. Och folk stirrade på mig, det är klart att de gjorde. Men det gjorde inget. Tvärtom skrattade jag och Isabelle ännu mer då. Jag såg ut som om jag hade gått med i Jehovas Vittnen, alternativt som om jag var släkt med Tomas Dileva.
De blöta löven under mina nakna fötter, silvertejpen i min hand, linnet som fladdrar mot mina ben och den mörka chokladen som det efter ett tjugotal gånger nästan tog emot att svälja är de intryck som för evigt har etsat sig fast. Och allt kom tillbaka när jag såg dem. De hade bara tre upplevelserum mot våra sex stycken, men de gjorde precis som vi gjorde. Jobbade med värme och kyla i rummen, med kroppsmålningar, musik i bakgrunden, löv på golvet, olika sorters lampor och kruktäxter.

Första temaredovisningen är något alldeles särskilt. Jag kommer aldrig glömma hur de där löven kändes mot mina fötter. Och det är jag säker på att våra nuvarande ettor inte gör heller.

Jag guidade två tjejer genom skolan, tillsammans med några av mina klasskompisar. Om jag inte skrämde bort dem totalt så övertygade jag dem nog. Helt ärligt: om det är någon som kan stå en hel dag och berätta hur mycket hon älskar sin skola så är det jag. Jag tröttnar aldrig på det.
Och när det inte var så mycket folk så satt vi ner och diskuterade Pokémon och julkalendrar på TV. Jag, Olof, Madde x2, Helen, Magdalena (som är programrektor på dans) och hennes lille son. Helen gillade Pelle Svanslös. Jag med, men inget slår Greveholm. Olof kom fram till att vi ska börja titta på den i skolan i december, se ett avsnitt varje rast. Helen tyckte det var en jättebra idé. Sen pratade vi Pokémon med den lille pojken. Och barnkalas gled vi in på också, av någon anledning. Maddes bästa festminne var när hennes mammas kompis klädde ut sig till Pippi Långstrump och lät alla barn hoppa i en vattensäng. Helen berättade om halloweenfesten då hon klädde ut sig till häxa och skrämde slag på sin dotters kompisar. Det var faktiskt en väldigt rolig historia.
Martina var där också, men hon var inte särskilt social. Hon satt mest i korridoren och rättade tyskaprov. Och Gunnis berättade för mig vad vindruvor hette på spanska, när jag sträckte mig efter några. Och så passade hon även på att berätta på spanska vilken veckodag det var, eftersom det alltid är torsdag i min spansktalande värld. Haha, ganska fånigt det där. Men roligt.
De flesta gick någon gång runt tolv, själv började jag fundera på vad jag skulle äta. Jag skulle till Vimmerby med ett tåg som gick 14:23 och hade inga pengar att köpa någon mat för. Helen måste ha läst mina tankar, för hon tipsade om att Elsa stod upp på gymnasiemässan och hade mat- och fikakuponger.
Sagt och gjort, jag gick upp till Konsert&Kongress. Där var det världens kaos eftersom alla gymnasieskolor i hela Linköping var där. Men vi och några andra friskolor hade ett eget rum, som råkade vara samma rum som vi var i på skolavslutningen. Det var tur, för därför lyckades jag hitta dit.
Det var kaos, men känslan av att verkligen höra till min skola älskade jag. Jag hade en vit FU-tröja, jag hörde till en grupp och visade det. Och det var ju trots allt konkursens; vi slogs med så många andra skolor om elevernas uppmärksamhet. När jag gick igenom lägret med kommunala skolor kändes det extra tydligt. Inne bland friskolorna kändes det mer vänskapligt. För att vi hör ihop med dem.
Jag fick mat. Gratis. Potatis, löksås, lingonsylt och någon typ av biff. Jättegott, var det. Jag åt med Elsa, rektor Peter och Sophia, en av danslärarna. Sophia verkar härlig. Elsa är typ världens gulligaste. Och Peter... tja, det är väl inget större fel på honom heller. Han har i alla fall humor.

Ja, nu blev jag äntligen klar med blogginlägget om gårdagen. I morgon är det utvecklingssamtal och det är som alltid vissa lärare det ska bli roligare att prata med än andra. Hoppas bara inte att någon av dem gräver fram något att skälla ut mig för (av någon anledning blir jag alltid lite nervös när vi ska ha utvecklingssamtal).

"Wherever in your sightless substances
You wait on nature's mischief! Come, thick night,
And pall thee in the dunnest smoke of hell,
That my keen knife see not the wound it makes,
Nor heaven peep through the blanket of the dark
To cry "Hold, hold!"

Lady Macbeth verkar vara en riktigt mysig typ. Och be inte om någon översättning på det här, för jag förstår egentligen mindre än hälften. 
   Det är alltid lika kul att få prata engelska på en svenskalektion. Vi ska jobba igenom hela Macbeth, spela upp den bit för bit. Och prata äkta Shakespeare-engelska.
   Det märktes redan idag att engelskan är nästan omöjlig. ALLA stakade sig mer eller mindre, även svenskaläraren Maria.
Utom Helen, förstås. Helen var fantastisk. På sin skottska modersmålsengelska med hur mycket inlevelse som helst spelade hon både häxa och Macbeth.
Fast hon erkände att hon också tyckte det var svårt att förstå när hon läste det första gången, då hon var i vår ålder. Till och med Helen. Då är det svår engelska. Men den är ändå så vacker, det är som om den öppnar en helt ny värld.
"Fair is foul and foul is fair". Det förstod jag dock. Det betyder att saker inte är vad de verkar vara.

Det är Öppet Hus på lördag, något vi till sist fick lite bristfällig information om av en tjugo minuter försenad rektor. Sen hade vi skoltidningsmöte och välkomnade en ny redaktionsmedlem; David, min vän från festen i Motala. Vi kom även fram till att det är han som kommer att få ta över tidningen och bli chefsredaktör. Jag tar över när Madde slutar och David tar över när jag slutar.
   Sen hade vi spanska, och gjorde något så meningsfullt som att lyssna på en låt med texten "C'est la vie (som för övrigt är franska och betyder That's life), McDonalds och Superman är här och då accepterar vi dig med, och jag, och jag, c'est la vie c'est la vie". Hysteriskt meningsfullt. Fast delen med "Y yo" ("och jag") var ganska rolig, jag tyckte att människan på CD:n låt som en brunstig tjur när han sjöng den.
   Sen skulle vi ha geografi. Joël och Emma x2 satt i sitt hörn och sjöng opera, jag och Isabelle satt med dem och skrattade så att vi höll på att dö. Alla andra i klassen flydde lokalen. Om det berodde på deras sång eller inte kan vi bara spekulera i.

Nu ska jag försöka göra klart spanskauppgiften och sen kanske något annat nyttigt. Hoy es juves.

Ja, det är det här folk pratar om. Sånt som andra tonåringar har gjort sen de var fjorton. Festat till fyra på morgonen, inte sovit på en hel natt och sen tagit sig hem för att stupa i säng.
Det är överskattat. Det var inte den delen som var den fina. Det fina var vi tre, nyktra men halvgalna av sömnbrist, på en oändlig vandring genom Motala. Vi som aldrig gav upp hoppet om att ta oss hem.

Jag hade klätt ut mig. Sminkat mig alldeles svart runt ögonen, med streck som spretade ut som spindeltråd, satt upp håret med tjugo miljoner spännen och köpt en häxhatt på Myrorna för femton kr. Jag var nöjd med mig själv. Jag såg läskig ut, och jag såg definitivt inte ut som mig själv.
Jag åkte buss med Josse, Kalle, Elin B och en massa glada ettor. Elin var inte utklädd till något alls (dock var det hysteriskt kul att se hennes reaktion när hon såg min utklädnad), Josse hade några spindlar på sin tröja och Kalle var utklädd till Joël. Dansettorna var Spice Girls, min Alva hade röda och blå streck i ansiktet och en jättecool rock och Gustav var inte heller utklädd till något alls.
Vi hade jätteroligt på bussen, det hade vi. Vi sjöng, skrattade och kom i feststämning. I Motala mötte fler ettor upp oss och vi tog oss ombord på nästa buss.
Nej, jag vill inte säga att det var en bra festlokal. Vi åkte först buss till Motala i en timme, sen tio minuter till en förort utanför Motala, sen gick vi av den bussen och GICK i en halvtimme innan vi var framme. I en skog utanför en förort till Motala. I en liten stuga där det enda som fanns var en massa bord och stolar.
Vi hade någon ambition om att vi inte skulle gå med skor inomhus, eftersom vi skulle sova på golvet. Det glömde alla bort efter en timme.
Josse var min fasta punkt i tillvaron. Vi två höll ihop, höll oss tätt intill varandra. Hon var den som var nykter, den jag kunde lita på.
För att få folk att sluta tjata på mig om att jag skulle dricka så låtsades jag vara full. Det var inget svårt alls. Det var bland det lättaste jag någonsin gjort. Jag lät stämningen svepa med mig och var mig själv fast upphöjt till tre. Gav efter för impulser, betedde mig som dem andra helt enkelt. Sluddrade lite, kramades lite för mycket, vinglade lite. Det var roligt en stund.
Sen kom David. Pojken som gått på min skola i ett par månader, som jag sett i korridoren många gånger men aldrig tidigare pratat med. Det gjorde jag nu. Och plötsligt blev jag bara så trött på all fylla och ytlighet och den höga musiken som skrek ut meningslösa saker så som "alla som inte dansar är våldtäktsmän".
Så vi gick ut, jag och David och Josse. De nyktra. Bara gick, och pratade om lite allt möjligt. Våra lärare. Engelska språket. Astrologi. Att flytta hemifrån. Katter. Och skolan i allmänhet.
Jag tröttnade på festen någonstanns där. Jag ville hellre åke hem, sitta på samma buss som David och Josse och fortsätta prata. Så vi övervägde möjligheterna vi hade. Försökte få något klart besked om när bussarna gick, men ingen av dem som hade koll var särskilt mycket att prata med. Till slut fick vi besked om att bussarna hade slutat gå och att nästa gick klockan sex. Om cirka fyra timmar.
Det var mörkt, det var kallt, vi var mitt ute i skogen och jag ville helst av allt i världen hem till min säng. "Vad gör vi här?" upprepade jag hela tiden. Jag satt någon timme på en stol och blundade, kom så nära sömn man kan komma med hög musik i bakgrunden och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Vid halv fyra-tiden, när musiken var avstängd och folk antingen sov eller lekte Snurra Flaskan så vaknade jag till lite. Jag och David och Josse hade bestämt oss för att inte försöka sova, det skulle bara göra oss ännu mer trötta, så vi satt i vårt lilla hörn och lekte lekar för att hålla oss vakna. Först den där där en person säger ett ord och så säger nästa ett ord som börjar på bokstaven det förra ordet slutade på. Den körde vi tills det blev alldeles för många ord på A för stackars David. Då bytte vi till leken när man säger ett ord och så ska nästa person säga ett ord som den kommer att tänka på av att höra det ordet. Det körde vi en lång stund, och vi återkom alltid till tre saker: Torsten Husén, skäggiga gubbar och vår tråkigaste lärare. Allt detta var hysteriskt kul i våra trötta hjärnor.
Strax innan klockan fem började vi gå. Till en busshållsplats, mot centrum, vi visste inte riktigt vart. Josse tröttnade på den där leken, men David och jag fortsatte. Det övergick från assosiationer på ord till att vi bildade meningar, avslutade dem åt varandra. Och sen släppte vi två av våra favoritämnen och snöade in totalt på vår tråkigaste lärare. Vi pratade om honom och skrattade hysteriskt hela vägen till Motala bussterminal, en sträcka vi tog oss på halvvägs till fots och halvvägs med buss, och första delen av bussresan från Motala tillbaka till Linköping. Sen somnade vi allihop och halvsov resten av resan. Vaknade till strax innan vi var framme, delade en stund på en bänk på centralen innan vi begav oss hemåt allihop. Mot våra underbara sängar.

Jag var hemme halv nio i morse och stupade i säng. Vaknade någon gång vid halv fyra och låg och läste. Boken hette "Darlah - 172 timmar på månen" och jag rekommenderar den starkt. Om man vill läsa något otäckt. För mig var den nästan för mycket. När man beskriver handlingen så låter det mest skumt: NASA annordnar en tävling och tre ungdomar vinner en resa till månen, när de kommer dit så börjar allt gå fel och de inser att de inte är ensamma, att det finns varelser på månen som vill dem illa, men boken är så sjukt bra skriven att man känner deras känslor. De är på månen, helt utelämnade, och något vill dem illa. Det är sjukt obehagligt. Det är som att vara där med dem. Jag vill nästan ringa NASA och varna dem för att skicka upp människor till månen. Så bra skriven är boken.
Vid sextiden klev jag upp ur sängen och insåg att jag inte hade någon filmjölk hemma. Då blev det att dra på sig mjukisbyxor och klasströjan från nian som jag använder ihop med dem, dra en borste genom håret och gå ner till ICA. Det enda jag ville ha var drickyoghurtar, så jag köpte två stycken. I den evighetslånga kön så hjälpte jag även två engelsktalande personer, en av dem hade råkat komma åt någon knapp på den där skumma automaten där man skriver ut kvitton för att köpa cigaretter, sprit, kondomer och rakblad och hon undrade nu lite skrämt om hon var tvungen att köpa det som stod på kvittot. Det var hon inte, försäkrade jag henne. Jag må vara trött och halvt borta, men mina engelskakunskaper är det sista som försvinner.
På en bänk en halvmeter från kassan på ICA satte jag mig och svepte både yoghurtarna. Då kändes det lite bättre, och jag gick hem igen och satte mig vid datorn.
Klockan är halv tio nu och jag ska sova igen. När jag blir för trött för att vara vaken. Så att jag vänder dygnet någolunda rätt. I morgon ska jag till Vimmerby och träffa min familj :)

Det var kallt. Ändå skulle vi gå, av någon anledning. På väg mot sporthallen gick vi där och diskuterade ettornas fest, vinterjackor och naturligtvis beeptestet som idrottslektionen skulle ägnas åt. Undergången vi rörde oss mot.
Vi såg en buss som det stod något om billiga resor till Holland på. Lite uppmärksamhet ägnade jag åt den, eftersom man nästan bara ser stadsbussar i Linköping city. Den var blå.
När vi var ungefär halvvägs till Sporthallen stannade den framför oss. Våra klasskompisar Lisa, Emma Ny och Rebecka stack ut sina huvuden och vinkade åt oss, bjöd oss ombord på den mystiska holländska bussen. Längst fram satt några tjejer i vår ålder som såg ut som scouter, när vi gick ombord log de mot oss och gav oss kakor. Holländska kakor i plastförpackningar.
Jag hade ingen aning om varifrån bussen kom eller vilka tjejerna var, men i den stunden kände jag en sån frihet. Nu drar vi härifrån, tänkte jag. Vi skiter i beeptestet och sticker till Holland. Vi har ju bussen. Och en massa kakor.
Det blev inte riktigt så, vi blev avsläppta vid Tinnerbäcksbadet och fick fortsätta att röra oss mot beeptestet. Men vi hade fått skjuts en bit. Sluppit gå i kylan. Och fått holländska kakor.
Jag åt mina sen, precis innan lektionen. De var goda. Den mystiska holländska bussen och de glada tjejerna med kakor gjorde min dag.

Ja, det är det här som är äkta vänskap.
Skratt och flum. Men samtidigt känslan av att vi skulle kunna berätta vad som helst för varandra, utan att tveka.
Inga hemligheter, ingen osäkerhet, ingen rädsla, inga mindervärdeskomplex. Bara äkta vänskap, sån man läser om i böcker.
Det var vad jag tänkte. Och sen började vi planera vår framtid tillsammans. Såg framför oss hur vi blir berömda författare allihop, reser utomlands tillsammans, jobbar i London på dagarna och skriver böcker på kvällarna.
Jag såg det riktigt tydligt framför mig. Ingen vet ju säkert om det kommer bli så, men tanken är så vacker.
Vi tre. Som hör ihop.

Josse tog bussen hem från IKEA. Madde och jag flummade runt lite på ICA Maxi och kollade på Disneyfilmer.
Vi köpte en, "Skönheten och Odjuret". Vi betalde halva var. Vi äger den tillsammans, den förenar oss. Madde älskar symboliska vänskapshandlingar lika mycket som jag.
Sen åkte vi pendeltåg tillbaka till Boxholm för att se på filmen. På tåget diskuterade vi Melodifestivalen som vi ska på i februari. Jag har varit på Melodifestivalen en gång förut, deltävlingen i Linköping 2008. Madde berättade att hon också har varit på en deltävling en gång. De hade lyxplatser på resturangen.
Efter en stund insåg vi att vi var på samma deltävling. 2008, långt innan vi kände varandra eller ens hade någon aning om varandras existens. Vi var där, i samma lokal.
Jag tog det som det ultimata tecknet på att vi hör ihop.

Klass 2i klär ut sig och spelar teater. Jag hade glömt hur roligt det är.
Vi har jobbat i grupper med olika engelsktalande områden - South Africa, India, New Zeeland, Jamaica, Canada - och skulle nu redovisa. Och berätta varför engelska språket kom just till det området, hur mötet mellan kolonisatörerna och ursprungsbefolkningen var, hur det är idag och så vidare.
Det kunde ha varit hur tråkigt som helst. Men nu går vi på FU och vi har aldrig tråkiga redovisningar. Vi klär ut oss, spelar teater, dansar och leker.
Vi var New Zeeland. Elin B stal showen, naturligtvis. Elin den stora skådespelaren. Själv hade jag två repliker: "Huh?" och "Thank you". Mitt rollnamn var "Maorie-människa" (maorierna är Nya Zeelands ursprungsbefolkning, det hade jag ingen aning om innan vi började jobba med dem i ettan) och jag hade även uppdraget att falla ihop på golvet. Med en krukväxt i handen.
Det var en ganska rolig scen faktiskt:
"The Maories were discontent with the way they were treated, so they declared war (Jag smyger fram mot Elin med min krukväxt i högsta hugg, i brist på vapen). But they weren't much of a threat to the British, who defeated them with the blink of an eye (Elin blinkar och jag faller död ner, med krukväxt och allt)."
Krukväxten var i plast och hittades i FU:s officiella utklädningsförråd (där man kan hitta allt möjligt skumt och där vi hämtar det mesta till våra redovisningar). Den var egentligen till för scenen där jag står och pysslar med jordbruk, men i brist på vapen så fick den stackars "maorie-människan" förklara krig mot britterna med en växt.
Jag fick för övrigt beröm av Helen för mitt snygga sätt att falla död ner på. Jag skrattade och sa att jag har fått en del övning, vilket jag faktiskt har. Under vår allra första, stora, temaredovisning spelade vi samma teater säkert tio gånger under samma dag, och i den var min stora roll att säga "Kolla, där borta!" och sen bli träffad av blixten och falla död ner. Fast då hade jag ingen krukväxt.
Denna krukväxt lämnade för övrigt spår efter sig på golvet; en härlig blandning av plastlöv, fejkad jord och sånna där kulor som finns i jorden till krukväxter. Men Helen tipsade mig om att de hade borste och skyffel i lärarrummet, så jag ställde mig och sopade duktigt upp efter mig.
Ja ja, nog om mig och min fejkade krukväxt. De andra grupperna var också mycket duktiga. Emma No:s franska brytning var lysande, Alex gjorde sig bra som infödd afrikan som stängdes in bakom en stol, Joël och Lisa var fantastiska när de dansade indiska danser (i äkta indiska kläder dessutom), Filip stoltserade med fejkat afro och Sofia A och Rebecka var sjukt underhållande när de spelade turister och pratade engelska med förfärligt svenskt uttal. Efter allas redovisningar fick vi ett litet spontant prov på vad vi just hade sett. Eftersom vi inte var i vårt eget klassrum (och uppmanades att inte gå in där eftersom ettorna hade lektion där inne, det var deras klassrum vi hade tagit eftersom det helt enkelt är dubbelt så stort som vårt) så hade vi inte särskilt stor tillgång till papper och penna, vi fick improvisera lite. Jag lånade en penna av Helen och Emelie rotade lite i ett skåp och hittade ett gult papper som vi rev i två bitar och delade på. Det gick också bra.

Efter engelskan hade vi svenska, då skulle vi vara i grupp och analysera bilder. Bilderna hade alla två saker gemansamt: de var från renäsansen och alla människor på dem var nakna. Min grupp fick en naken man vid namn David, som höll något oidentifierat föremål över axeln. Det var ganska kul.
Sen åt vi lunch, jag och Sofia, Isabelle, Elin, Malin, Emelie och Josse. Vi gled in på världens skummaste samtalsämne: hur stark är människans drift att överleva? Skulle man kunna äta sin hund/katt om man riskerade att svälta ihjäl? Eller till och med sina vänner?
Isabelles åsikt var "Kött som kött". Hon skulle inte ha några problem med att äta varken hundkött eller människokött. Josse har en hund som hon älskar över allt annat och stod fast vid att hon hellre skulle dö än att äta den. Sofia försökte motbevisa henne med att driften att överleva är starkare än allt annat och att hon (Josse) skulle tänka annorlunda om hon befann sig i den situationen. Josse stod dock fast vid att hon inte har SÅ stor drift att överleva.
Själv tyckte jag bara att hela diskussionen kändes omysig. Jag har ju förstås aldrig riskerat att svälta ihjäl, men jag tvivlar på att jag någonsin skulle kunna äta människokött. Bara tanken är så totalt vidrig.
Sofia försökte motbevisa mig med, och sa att jag borde se filmen "Alive". Den handlar om när ett flyg kraschar i en bergskedja och de överlevande måste äta av sina döda kamrater för att inte svälta ihjäl. Jag tror jag avstår från att se den filmen, tack.
Vi lade ner diskussionen när Sofia började bli alltför irriterad på Josse och hennes brist på tänkt överlevnadsdrift. Då gick vi istället till datasalen. De flesta i klassen hade gått hem efter lunch, så vid datorerna satt jag och Joël och Sofia och gjorde meningslösa men roliga test på Facebook. Jag fick bland annat fram att någon som heter Emil är kär i mig, att Joël hatar mig mer än någonsin (fast det förnekade han bestämt när jag läste upp det), att tjugofem personer vill döda mig och att mina sista ord innan jag dör kommer bli "F*n, jag glömde spisen på!". Häromdagen fick jag även fram att min dödsdag är den andra februari. År 3010. Jag gillar det.
Spanskan kändes rätt meningslös och geografin var rent ut sagt DÖDANDE tråkig. Jag känner faktiskt inte att jag har något större behov av att känna till befolkningstillväxten i Linköping.
Trots det är torsdagar mina favoritdagar. För de börjar alltid med en och en halv timmes engelska.

I morgon ska jag åka ner till Vimmerby och fira min syster som äntligen fyller tretton år.
Grattis på Facebook-dagen, älskade sköldpadda <3

Vi håller hårt på våra klassråd. Även om ingen har något att säga, halva klassen är frånvarande och andra halvan lagom oseriösa. Så ska vi ha vårt klassråd, oavsett vad.
Idag var det Emma Ny som tog på sig rollen som ordförande, eftersom den ordinarie hade gått hem. Hon försökte skapa ordning bland de tio personer som inte hade gått hem, medan Elin R satt på ett bord och agerade bakgrundsljud i en papperstratt. Sen övergick hon till att viska i samma papperstratt "Emma, vad heter din mamma?", vilket ledde till att klassens andra Emma (vi har två Emma och båda deras efternamn börjar på N, för säkerhets skull) började berätta historien om sin mamma och hur hon träffade Emmas framtida pappa. En dörr som kastades ut genom ett fönster lär ha haft en viktig betydelse.

Jag älskar symboliken med skolfotot.
I nian var jag fylld av hat mot allt och alla och bojkottade helt enkelt skolfotot. Som en protest mot... ja, jag vet inte exakt vad det var jag protesterade mot egentligen. Jag vet bara att jag totalvägrade att förevigas med Den klassen på Den skolan i Den katalogen. Jag ville inte ha något med dem att göra överhuvudtaget.
Och jag ångrade aldrig mitt beslut. Jag tyckte tvärtom att det var en BEFRIELSE att slippa vara med på Den bilden med Den klassen på Den skolan. Jag önskade att jag hade kommit på idén tidigare och gjort samma sak på varje skolfoto i hela högstadiet.
Och så kommer skolfotot i ettan. Och våra fotografer är nytänkande och placerar mig och en annan lång elev i min klass längst fram. Sittande. Inte längst ut till vänster som en lärare, som i hela grundskolan.
Så längst fram på skolfotot från ettan sitter jag. Och leendet är äkta.
Så när vi skulle ta skolfotot i tvåan frågade fotografen efter frivilliga som ville sitta längst fram. Jag anmälde mig. Jag älskar det. Jag vill aldrig mer stå längst bak ute till vänster och le falskt och låtsas att jag också hör till och att någon skulle märka om jag fattades. Jag sitter längst fram nu. Som en av er. Äntligen.

Jag går alltid på våra klassråd. Jag älskar den där oseriösa gemenskapen när ingen har något vettigt att säga.

Klass 9E fanns där när jag behövde er. Ni ställde upp för mig den gången, och det glömmer jag aldrig.
Men jag var aldrig en av er. Jag var hon som alltid satt ensam, varesig det var lektion, luciafirande eller rast. Hon som aldrig passade in. Som var för missnöjd, för upprorisk, för tänkande, för djup, för rädd. Hon som stod kvar när en lärare bad klassen para ihop sig två och två. Som fick vara i par med läraren, tvingades på två andra elever som femte hjulet eller helt enkelt fick vara själv, för att läraren inte märkte någonting. Varje dag i tre år. Alltid överbliven. Den ensamma bland perfekta par.
Eller så bad läraren oss att dela in oss i grupper. Då var det bara att välja: vilken grupp ska jag låtsas tillhöra idag? Eller gå därifrån. Jag skippade en massa musiklektioner i nian bara för att jag inte stod ut med att se dem andra i perfekta grupper, och läraren som inte ens märkte att en enda elev stod utanför dem alla.

Varför kan inte alla lärare vara som min avgudade Helen? "One two three four five six, one two three four five six...". Jag tänker på det varje gång. Trots att jag inte blir över längre.

Ni säger att ni älskar er skola och er klass. Men jag står fast vid att ingen kan älska lika mycket som en sån som jag, som har sett den mörkaste sidan av svensk grundskola.

Jag tror inte på allvar att jorden kommer gå under år 2012, det är bara något jag går runt och säger som en ursäkt för att ta tag i mitt liv eller för att inte ta tag i mitt liv.
Men även om den gör det så kommer jag redan ha upplevt det finaste i livet. Stunderna med er.
Vi var i Limmernäs. Vi var i Stockholm. Vi hade spanjorer här. Vi hade klassråd. Vi ska till Brighton.
Ni kommer alltid att vara Min Klass. Ni är de enda som räknas.

Våra tyskar är söta. Idag fick de smaka en massa svenska mat i skumma kombinationer, debattera med oss och leka den klassiska tidningsleken. Deras engelska är på samma nivå som vår (vilket är en otrolig skillnad mot spanjorerna), men jag har hört från interna källor att de är ganska svåra som grupp och att spanjorerna var bättre på det sättet.
Jag pratade mest med Josses tyska flicka. Hon heter Eva-Maria, men kallas... Ja, nu ska jag kunna stava det också. Det var tillräckligt svårt att lära mig uttala det, för mig som inte kan tyska och därmed inget uttal alls. Men "V" uttalas som "F" på tyska, så hennes smeknamn uttalas "iiiifiiiie". När jag väl lärde mig uttala det så tyckte jag det var jättegulligt. Jag tänker på "Eeeeeva" i filmen "Wall:E".
Efter skolan hade jag inget att göra alls. Så istället för att åka hem och ha tråkigt åkte jag inte hem alls. Jag spenderade istället eftermiddagen i stan med Isabelle. Färgexplosionen Isabelle, med illgrön mössa som hon har döpt till Toby och hår som nu går i blekrosa-orange-vitt (det var knallrosa första dagen i skolan, men färgen går ur mer och mer).
Vi gick till en mangaaffär i äkta Isabelle-stil som låg hysteriskt centralt i en källare någonstans i utkanten av Tannefors. Sen gick vi in till centrum igen för att äta tidig (väldigt tidig) kvällsmat på McDonalds. Klockan var ungefär halv fyra, fyra och filmkvällen med tyskarna skulle börja halv sex. Vi hade med andra ord en massa tid att slå ihjäl. Vi försökte äta långsamt för att dra ut på tiden. Det gick sådär. Så efter att ha ätit och diskuterat allt från bussar, Torsten Hussén och Gubben på stan (han som har en egen Facebook-grupp, ni från Linköping vet vem jag menar) så bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan och slå ihjäl lite tid där, framför varsin dator. Det vi mest gjorde var nog att störa Emelie som försökte skriva sin naturkunskapsuppsats. Sen är ju jag och Isabelle lite skumma, så när vi har tråkigt börjar vi läsa om dödsstraff på Wikipedia. Vi hittade ett: vältande av mur. Man välter helt enkelt en mur över någon. Isabelle tyckte det var lite mesigt. Jag tyckte det lät ganska kul. Vad som var mindre kul är att det faktiskt används som straff för homosexualitet i Afghanistan.
Sen kom tyskarna och även våra vänner som är deras värdar. Jag fick ett akut behov av Fanta och Johanna var också törstig, så vi gick ut för att köpa dricka. Grejen var ju bara att skolan var låst, så vi visste att när vi väl var ute så skulle vi inte komma in igen utan kod. Någon sa koden till oss och sen gick vi och upprepade den hela vägen till Hemmakväll, sa den efter varje mening. Trots det hade jag glömt den cirka fem minuter efter att vi hade kommit in igen. Jag har verkligen inget sinne för siffror. Fråga bara mina syskon hur bra jag var på att räkna när vi spelade Monopol.
Sen satte vi oss vid ett bord i ett hörn nere i kafét, jag och Johanna, Josse, Isabelle och Jennika. Vi snurrade min Fantaflaska och berättade mörka hemligheter för varandra, och sen kom vi av någon anledning in på filmen "Sweeney Todd" och att Isabelle faktiskt HAR döpt sin mössa efter den lilla pojken i filmen. Det skummaste med den filmen är annars att jag fortfarande inte har bestämt mig för om jag gillade den eller inte, trots att det var över en månad sedan jag såg den. Den var mycket speciell och obehaglig på ett sätt som satte sig kvar i ett par dagar efteråt. Men den är helt klart sevärd om man gillar Johnny Depp, Tim Burton, småläskiga filmer eller allt i en kombination.
Sen åt de pizza, alla utom jag och Isabelle som som sagt hade ätit på "Donken", och så skulle vi se en film. Den var säkert okej, men jag såg lite dåligt från mitt hörn och var lite allmänt ofokuserad. När Isabelle gick till sin buss vid kvart i åtta så följde jag med och letade upp min egen buss.

I morgon ska jag till Vimmerby. Jag har inte den minsta lust, men jag måste eftersom jag har ett bankkort att hämta ut. Om det inte var för att jag så väl behövde det där busskortet och bidraget från CSN så skulle jag slutat att vara skriven i Vimmerby för länge sen. Och få göra allt i Linköping, höra hemma här på riktigt.
Jag ska klippa alla band en dag. På riktigt.

Sovmorgon borde vara något positivt. Jag borde hylla den som har bestämt att vi inte ska börja förrän halv tio på tisdagar.
Men det gör jag inte. Det är mest tröttsamt, faktiskt. Om det är någon dag i veckan jag brukar komma försent så är det tisdag, just för att vi börjar fyrtiofem minuter senare än vanligt.
Nu skulle jag dessutom försöka ställa om min klockradio så att den skulle gå igång en timme senare. Dåååålig idé, Lilly. Jag är ungefär lika tekniskt begåvad som en plastgaffel. Någonstans gjorde jag fel, så klockradio-eländet gick igång tjugo över sex. Mm, kul. Så var det med den sovmorgonen.
När jag väl rättat till felet så ställde jag min mycket pålitliga mobiltelefon istället, och slumrade i kanske tio, femton minuter innan jag tvingades gå upp. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle duscha.
Ja, de flesta människor duschar på morgonen eftersom det gör dem pigga. På mig har duschande en helt motsatt effekt: det gör mig lugn och avslappnad och därför tycker jag bättre om att duscha på kvällarna. Men nu duschade jag alltså på morgonen. Och det gjorde mig inte särskilt mycket piggare, faktiskt. Mest blöt.
Tyskarna har anlänt, dock har jag inte haft äran att träffa dem än. Denna gång är jag inte involverad och det kanske är tur det, för jag har inte släppt spanjorerna än. Sofia är dock involverad och hon är helnöjd med sin tyska tjej.
Vi hade lite språk, alla grupper tillsammans. Vi i steg ett skulle intervjua någon i steg fyra, ställa lite frågor om fritid och familj och mat och jag vet inte allt. Jag och Malin slog oss ihop, eftersom hon har steg fyra i spanska och steg ett i franska. Det gick väl hyfsat. Hon hade spansk ordföljd på sina franska meningar, och min egen spanska är ju lite så där. Men det gick.
Sen skulle vi till Ryd. Och springa. Så kul att man garvar ihjäl sig. Jag var liite avundsjuk på mina vänner som fick åka och paddla med sina tyska utbytesstudenter och därför slippa. Men bara tills jag gick utanför dörren. Då kände jag hur kallt det var och tyckte istället synd om dem.
Jag väntade på bussen tillsammans med Joël, Lisa, Kalle, Emma och Emelie G. Av någon anledning började vi prata om vad folk gjorde före internets tid. Såg framför oss hur det ristade in sina bloggar, en massa smileysar och Dagens Outfit på runstenar.
"Hej, vad gör du?
Ska kriga mot Norge. Sj då? :)"
"Dagens outfit består av en björnpäls, rentarmar och en yxa från Norge."
Jag tror seriöst att jag har världens roligaste klasskamrater.
Jag sprang inte. Jag gick. Och, bäst av allt, bredvid mig gick min nya själsfrände Nicolina. Hon är, precis som jag, övertygad om att idrottslärare är födda sadister och existerar bara för att plåga stackars elever. Hon blev också vald sist på idrotten i högstadiet, fast i laguppdelningar istället för paruppdelningar, som i mitt fall. Hon förstår inte heller vitsen med varför folk tränar, eller varför de "lär sig" dricka kaffe. Hon delar min övertygelse om att motion är hälsofarligt.
2,5 kilometer kan gå väldigt fort att gå. Vi pratade om lite allt möjligt, både om våra gemensamma övertygelser och om hennes prao i åttan, alla burar hon glömde stänga och alla hamstrar hon tappade. Men också om grannar, hus på landet och McDonalds fiskburgare. Och när vi hade gått hela vägen och kom tillbaka så konstaterade vi: vad bra vi är.
Dagens lunch var höstgryta, den såg skum ut så jag valde pastan. Sen umgicks jag lite med min kära vän Madde innan jag gick på dagens sista lektion: franska. Den ägnades mestadels åt att läsa en text om Ludwig den fjortonde och hur en dag i hans liv såg ut. När vi kom till delen om hans toalettbesök och det faktum att han hade en speciell person anställd för att torka honom i rumpan så spårade vi ur något. Men kul var det. Efter franskan så skulle jag gå på mattestuga, eftersom min lärare praktiskt taget beordrat mig till det. Jag vet inte hur många gånger bara den senaste veckan (två dagar) som jag har beklagat mig över matte B och sagt att det troligen blir min undergång.
Så jag gick på mattestugan. Det var jag, några tjejer i trean och så en i ettan. Jag var nog minst pepp, men Tove bredvid mig var inte långt efter. Men hon ska ha mycket cred för att hon lärde mig hur man ser om en graf lutar uppåt eller neråt. Jag dog lite när min graf lutade åt fel håll, men så visade det sig att jag bara hade glömt ett minustecken i värdetabellen. Då levde jag upp igen. Nästan.
Mattestugan tog halva eftermiddagen. Sen kom jag hem, städade mitt rum (men inte toan, NÅGOT får faktiskt min granne göra. Saknar karlar helt förmågan att se när det behöver städas?), chattade med folk, nördade soundtracket till Pirates of the Caribbean och gick och köpte filmjölk. Nu är det mörkt ute och i morgon ska jag ha engelska. Jag måste passa på att njuta av det nu, för snart åker ju Helen till Brighton med våra kära treor.
Jag gillar det inte. Sist hon var där så fick vi ha naturkunskap istället för engelska. Behöver jag säga att det nästan blev min undergång?
Dessutom går ju min Madde i trean nu. Och hur jag ska klara mig utan henne en vecka vet jag inte.
Brighton-veckan lär bli tuff.

(For the English version, schroll down)


"Oh Lilly, don't cry." sa de till mig hela tiden. Men det var hopplöst. Jag hade utkämpat ett krig mot mina tårar enda sedan Marina packade sin väska och vi gick till busshållsplatsen tillsammans för sista gången. Tanken "när jag kommer tillbaka hit, kommer jag tillbaka ensam"  var tillräckligt för att få mig att vilja gråta.
Vi signerade varandras flaggor. Vi skrattade och grät i en trött kombination. Dansade den skottska dansen som Helen lärde oss förra året, och en spansk eller katalansk också. Filmen "Mamma Mia!" var lite för glad för att matcha mitt sinne, men den hindrade mig i alla fall från att gråta. En stund.
För när jag såg Cristinas tårar började jag och kunde inte sluta. Jag tänkte på vår underbara vecka. Första mötet på busstationen, med Marinas vackra lockiga hår och stora tunga väska. Första kvällsmaten hos mig, pastan och min hemmagjorda sås som jag var så glad att hon gillade. Första engelskalektionen på torsdag morgon, med alla name games á la Helen. IKEA efter skolan. Kvällen hos Malin, vi tittade på "Idol" och en politisk debatt. Fredag med pizzaparty, femton katalaner och nästan lika många svenskar på den minsta pizzerian i den delen av stan. Party och dans till alla låtar vi kom på. Den långa och mörka men trevliga bussresan ner till Vimmerby, även med ett möte med en inte allför nykter klasskamrat. Helgen med Astrid Lindgren, svensk natur á la Gullringen och några filmer. Den ensamma måndagen, och den lyckliga återföreningen. Kvällen med nötter och smoothies hos Sofia.
Och sen kom det. Slutet. Avskedet. Tårarna.
De satt på Elsas och fikade. När Marina och jag dök upp och kom in genom dörren applåderade de allihop. Det gjorde de för Sofia, Marta and Maria också, men det gjorde mig varm inuti. Jag kände att de ville ha mig där. Jag var en del av deras grupp.
Vi gick till McDonalds och köpte kvällsmat. När vi väntade på Joël and Emma var jag tvungen att fråga Marina: vad hade varit det bästa med den här veckan i Sverige?
"Everything." sa hon.

Någonstans när jag hade anpassat mitt språk efter henne. Någonstans när jag kunde hålla en koversation med henne vid liv och prata om Sverige, musik, Stockholm eller politik. Någonstans när vi skrattade tillsammans. Någonstans när vi satt på busshållsplatsen, i kylan och mörkret, när hon spelade sin musik för mig och jag bara lyssnade utan att behöva säga någonting. Någonstans när jag lärde mig att se när hon var ledsen och när hon var glad, bara genom att titta på henne.
Någonstans där förstod jag att vi är vänner för livet nu.
Vet du vad det värsta är, Marina?
Imorgon kommer det inte att sitta någon katalansk hårdrockare med svart lockigt hår på extrasängen och äta Ballerinakex.
Jag kommer sakna dig så mycket, Marina. Ditt vackra hår, dina svart kläder, din närvaro i den andra sängen i mitt rum. Sättet du pratar, går, ler, skrattar och försöker hitta det engelska ordet för någonting, med dina händer och din gulliga spanska brytning.

Någonstanns här måste allt gå tillbaka till det normala igen. Jag måste börja prata svenska, tänka på svenska, cykla till skolan. Äta frukost ensam.
Jag har en lång väg tillbaka till det normala. Och jag vet inte om jag vill dit.
Vad jag vet är att jag kommer åka till Spanien och hälsa på alla dessa underbara människor. Jag har inte mycket pengar, har aldrig flygit förrut och min spanska slutar vid "Hola, como te llamas?", men jag ska. Någon dag. På något sätt. Jag lovar. Jag älskar er, mina katalaner.

(Ni som vill läsa detta på svenska får vänta tills imorgon)

"Oh Lilly, don't cry." they said to me all the time. But it was hopeless. I had fighted a war against my tears ever since Marina packed her bag and we went to the bus stop together for the last time. The thought "when I come back here, I come back alone" was enought to make me wanna cry.
We signed each others flags. Were crying and laughing in a tired combination. Dancing the Scottish dance that Helen showed us last year, and a Spanish or Catalan one as well. The movie "Mamma Mia!" was a bit too happy to match my mind, but at least it stopped me from crying. A while.
Cause when I saw Cristina's tears, I started and couldn't stop. I thought about our wonderful week. The first meeting at the bus station, with Marina's beautiful curly hair and big heavy bag. The first dinner at my place, the pasta and my home made sauce which I was so glad that she liked. First English class at Thursday morning, with all name games á la Helen. IKEA after school. Evening at Malin's place, watching "Idol" and a political debate. Friday with pizza party, 15 Catalans and almost as many Swedes at the smallest pizzeria in that part of town. Party and dancing to all the songs we came up with. The long and dark but nice bus journey down to Vimmerby, with a meeting with a not-too-sober classmate as well. The weekend with Astrid Lindgren, Swedish nature á la Gullringen and some movies. The lonely Monday, and the happy reuniting. The evening with nuts and smoothies at Sofia's place.
And then it came. The end. The goodbye. The tears.
They sat at Elsa's and had some fika. When Marina and I showed up and came in throw the door, all of them clapped. They did that to Sofia, Marta and Maria too, but it made me warm inside. I felt that they wanted me there. I was a part of their group.
We got to McDonalds and bought dinner. When we waited for Joël and Emma, I had to ask Marina: what had been the best thing with this week in Sweden?
"Everything." she said.

Somewhere when I had adapted my language after her. Somewhere when I could keep a conversation with her alive, talking about Sweden, music, Stockholm or politic. Somewhere when we laughed together. Somewhere when we sat at the bus stop, in the cold and darkness, she played me her music and I just listened and didn't have to say anything. Somewhere when I learned to see when she was sad and when she was happy, just by one look.
Somewhere there, I understood that we are friends for life now.
Do you know what the worst thing is, Marina?
Tomorrow, there won't be any Catalan hard rocker with black curly hair sitting in the extra bed and eating cookies.
I will miss you so much, Marina. Your beautiful hair, your black clothes, your presece in the other bed in my room. The way you talk, walk, smile, laughts and tries to find the Engish word for things, with your hands and cute Spanish accent.

Somwhere here, everything has to go back to normal again. I have to start speaking Swedish, thinking in Swedish, cycle to school. Eat my breakfast alone.
I have a long way back to normal. And I don't know if I wanna go there.
What I know is that I will go to Spain and visit all this wonderful people. I don't have much money, have never flied before and my Spanish ends with "Hola, como te llamas?", but I will. Someday. Somehow. I promise. I love you, my Catalans.

Gårdagen började så illa som en dag bara kan börja: jag tappade en glasskål i stengolvet på toaletten och såg den gå i tjugo miljoner bitar.
Så jag sopade upp det värsta och drog den fram dammsugaren. Egentligen hade jag mycket hellre väntat med att städa upp tills jag kom hem, eftersom jag var lagom stressad, men nu delar jag ju toalett med min granne och jag tyckte det kändes lagom oschysst att lämna honom med alla glasbitar.
Så jag dammsög. Och sprang sedan iväg, för att precis hinna med halv nio-bussen. Jag blir väldigt sällan stressad. Men igår morse var jag det. Min första lektion var engelska och jag hade ju ingen lust att komma försent. Ingen lust alls.
Men jag hann. Jag kom till skolan med fyra, fem minuter till godo och kastade mig därför upp till datasalen för att skriva ut "This Is My Sweden" som skulle lämnas in.
Då var naturligtvis papprena slut. Både i skrivaren och i skåpet. Toppen. Lyckligtvis var Joël där, nästan lika stressad som jag, och lyckades hitta två papper som han knölade in så att vi fick ut våra texter.
När lektionen hade börjat så skulle vi läsa igenom varandras texter och diskutera innan vi lämnade in. Då upptäcker mina vänner naturligtvis att jag har glömt ett "F" på ett väldigt visentligt ställe. Det stod "I" istället för "If". Suck.
"I add this F here, so you don't have to do it." sa jag till Helen, som bara log och tyckte att det var jättebra.

Efter lite svenska och lunch så var det då slutligen dags för skoltidningsredaktionen att ha möte och sprätta upp lådan, för att läsa igenom våra kamraters namnförslag på tidningen och göra vårt val.
Valet var inte svårt. I lådan låg förslag i stil med "Katter är också människor", "Djungelmänniskan Peter gick förbi med en palm" och, min favorit, "Den meningslösa skoltidningen". Jag skulle vilja snacka med människan som skrev det.
Valet föll, utan särskilt mycket beslutsångest, på namnet "Kung FU". Fyndigt, eftersom det är en kampsport också. Grattis till Rebecka i Maddes klass som kom på det. Du kommer få ett fint pris.
Sen var vi ju tvungna att ha lite spanska också. Torsdag skulle vara den ultimata veckodagen om vi slutade efter lunch och slapp ha spanska och geografi.
Men men, vi gör så gott vi kan för att ha kul på spanskan. Igår skulle vi beskriva personer, med ledtrådar som blev lättare och lättare, och de andra i gruppen skulle gissa vem personen var. Läraren hade några exempel med Jesus och Hillary Clinton, och våra klasskamrater beskrev så vitt skilda personer som Zlatan, Adolf Hitler, Carola, drottningen och Eminem.
Men vår var bäst. Jag och Josse och Isabelle beskrev Liemannen. Döden, personifierad. Jag slog upp ord som "lie", "huva", "benig" och "hämtar döda". Min kära vän Josse är ju lite vän av ordning så hon frågade: "Men hur lång är han då?"
"Han är väl normallång, typ." sa jag och Isabelle, och då skrev hon det. När Isabelle sedan hade läst upp våra ledtrådar och gick igenom vad allt betydde så kom hon ju till delen med att han var normallång.
"Och hur vet du det?" utbrast Joël spontant.
"Jag fikade med honom i söndags, okej!" blev Isabelles svar. Så kul kan spanska vara.
Sen hade vi geografi och letade efter städer vi inte hittade i kartböcker. Det var nästan ännu tråkigare än spanskan.
Efter skolan umgicks jag lite med Madde, tog framsidesbilden till vår kära tidning och gick lite på stan (försökte hitta en ny glasskål), innan jag gav mig iväg till Norrköping på nya äventyr. En eftermiddag/kväll med mina förlorade lägersystrar Melinda och Eva. En mycket lyckad eftermiddag/kväll.
Mindre lyckat var det dock att försöka ta sig hem igen sen. Det var mörk, det var kallt, jag hade ingen jacka och jag hittade inte i Norrköping. Det är ju buss nästan hela vägen mellan Linköping och Norrköping nu för tiden, och varifrån den gick hade jag ingen aning om. Eller ens om det gick någon.
Men jag hade tur. Jag träffade en annan Madde, nämligen klass 2i:s ledande miljöpartist som råkar bo i Norrköping, och hon höll mig sällskap tills bussen kom. Det uppskattade jag jättemycket, Madde. Jag blir lätt rädd och osäker när det är mörkt ute, framförallt i städer där jag inte hittar.
Bussresan gick bra, och i Linghem skulle vi ju hoppa av och byta till pendeltåg. Det var dock försenat. Så jag satt tjugo minuter på en perrong i Linghem klockan halv elva igår kväll utan jacka. Jag har aldrig varit så glad att se ett pendeltåg som jag var när det äntligen kom.

Idag har jag varit på IKEA med Madde (den Madde som är chefsredaktör för skoltidningen, alltså). Min lycka var gjord när jag hittade 100 grams chokladkakor för FEM KRONOR STYCK och en 150 grams chipspåse för TIO KRONOR. Jag vet vart jag ska köpa mitt godis hädanefter.
Sen åkte vi tillbaka till centralen, jag fick äran att träffa Maddes syster och efter det åkte jag hem och hamnade här, framför datorn. I morgon ska jag gå och fika med en BWO-kompis, och sen blir det filmkväll med sötaste Josse.

Klassråd. Om vi fick något bestämt var tveksamt.
"... och förra veckan pratade vi ju om Lilla Augustpriset. Någon som har anmält sig?"
Jag räckte upp handen.
"Lilly har anmält sig."
"Bjuder du oss på middag om du vinner?" frågade någon annan av mina klasskamrater.
"Självklart." log jag. Så mycket krävdes det för att jag skulle börja dagdrömma om att vinna Lilla Augustpriset och bjuda halva skolan på middag. Hela min klass, en hög treor, kanske några ettor och sen några specifikt utvalda lärare. För att inte tala om alla resor jag skulle kunna göra...

Psykologin fortsätter. Freud hade mycket konstiga idéer. Om jag till exempel säger att jag en gång hade en kompis som HETTE xxx, så betyder det att mitt undermedvetna önskar att denna xxx vore död.
Klass 2i kommer mycket snart att börja överanalysera allt (om vi inte redan har börjat). Det lär vara en av biverkningarna när man har läst psykologi. Det kommer bli hysteriskt kul.
Scenisk gestaltning är ganska kul också. Idag skulle vi, i olika grupper, göra små komiska sketcher om samma familj. Jag spelade en otäck liten fjortis och hade följande dialog med min "mamma" när vi hade kommit en bit på väg till mormor och morfar i Norrland:
"JAG HAR GLÖMT MITT NAGELLACK! MAMMA, VI MÅSTE VÄNDA!"
"Nej, det hinner vi inte!"
"Men jag måste ju ha det!"
"Det finns säkert nagellack hos mormor och morfar."
"Nej, det finns inga nagellack i Norrland!"
"Du får klara dig."
"JAG HATAR DIG!"
Det var hysteriskt kul. Vad som däremot är rent pinsamt är att Janne (läraren) har slarvat bort min intervju om kulturkrockar, den som han skulle ha rättat och gett tillbaka innan sommarlovet. Tragiskt, Janne.

Efter lunch gick jag en liten promenad till biblioteket med Emelie och Josse. Emelie blev väl lite trött på mitt val av samtalsämne, men jag fortsatte eftersom jag fortfarande är fast besluten att omvända henne till pessimismen. Hon verkar minst lika fast besluten att omvända mig till optimismen, så vi får se hur det här slutar.
Vi kom tillbaka precis i tid för att se rektorn avsluta ett infomöte om skolans marknadsföring, lyckligtvis fick jag en sammanfattning av vad som sades av mina kära kamrater i handledargruppen. Sen hade vi klassråd och förutom frågan om att bjuda på middag så fick jag den spontana kommentaren att jag borde blogga mer. Som ni vill, mina vänner. Allt för er.
Sen hade vi engelska, och Helen var lika fantastisk som vanligt. I morgon ska vi lämna in texten om vår nationella identitet, This Is My Sweden. Jag vet inte om min är bra eller inte (okej, jag vet, vad hände med delen om att jag ska sluta ställa så höga krav på mig själv i engelskan? Jag jobbar på det. Jag har nästan slutat känna mig värdelös på franska, och det är en början).

Igår var jag förresten hemma hos min vän Sofia och fick med mig två tidningar. Expo "eftersom den är bra", och Nationell Idag "om jag behöver något att störa mig på". Jag gömde den sistnämnda djupt inne i Expo, jag vill inte påstå att jag vill skylta med att jag ens håller i antidemokratisk skit.
Man behöver inte mer än öppna tidningen Nationell Idag för att få lust att riva sönder skiten. Eller, mer passande, använda som toapapper.
På sida tre finns någon typ av krönika. Louise Warjeman, heter hon visst.
"Jag är en ung kvinna som alltid haft drömmar och visioner... bla bla bla
Men min största dröm är jag rädd för att förverkliga... bla bla bla... min största dröm har alltid varit att bilda en egen familj. Att hitta en man som älskar mig... bla bla bla... Sen ska vi bilda familj genom att skaffa barn, kanske tre eller fyra stycken. Bla bla bla. Jag vet att jag vill av hela mitt hjärta, men vågar jag det?"
Detta är bara början. Håll spypåsarna redo nu, för nu kommer det värsta av allt:
"Jag vill inte sätta barn till världen och låta dem växa upp i det samhälle som är vår verklighet idag. Mina barn ska inte behöva leva i ett Sverige som inte är svenskt, än mindre som det kommer bli när problemen eskalerar."
Sen återger hon verkligheten i två spalter, med ett samhälle där allt är invandrarnas fel och svenska barn blir retade på dagis just för att de är svenska. Någon som känner igen sig i denna bild av verkligheten?
Och så slutet:
"Vi svenskar får aldrig tillåta oss att bli minoritet i vårt eget land. Alla har vi ett gemensamt ansvar att se till att våra barn och barnbarn kommer att veta vad svensk kultur och svenska värderingar är för något.
Jag vill uppnå den största och viktigaste av mina drömmar. Jag vill ha en egen stor familj, och jag hoppas att jag förr eller senare kommer att skaffa barn när jag hittat rätt person att göra det med. Men faktum kvarstår när det ser ut som det gör idag; jag är rädd och jag vet inte om jag vågar."

Ursäkta mig nu, men jag måste bara få det skrivet:
Fy fan. Jag hoppas, för barnens skull, att hon aldrig hittar någon att skaffa barn med. Inga barn ska behöva växa upp med sån mamma.
Jag blir så arg att jag börjar skaka. Jag vet i alla fall vilka det är som förstör vårt land. Gör ni?

Ge oss vårt Sverige tillbaka, nationaldemokraterna. Ett Sverige där alla är välkomna.
Möjligen med undantag av er.

Min kära vän Sofia Ahlstrand är ju på sjukhuset i Västervik idag, så jag lovade henne att sammanfatta vad hon har missat av dagen på min blogg.
Först hade vi engelska och förhör på alla svåra ord. Hälften av dem fick vi vanligt glosförhör på, andra halvan skulle vi sätta in i meningar. Helst från texten vi hade läst. Det var ganska jobbigt faktiskt, fast jag lyckades med nästan alla (jag försöker sänka alla skyhöga krav jag har på mig själv, framförallt i engelska).
Sen var det rast och jag och Johanna skulle följa med Josse till BokMedia för att köpa block. Och: vem sitter utanför vårt klassrum, om inte min älskade Anna som jag inte har träffat sen hon tog studenten i våras?
Vi kramades en lång stund innan Josse och Johanna drog iväg mig till BokMedia. Josse köpte en massa block.
Sen hade vi svenska och gick igenom sista delen av filmanalysen. Och sen allt om diktanalysen. Det roligaste med det var dikten Maria tog som exempel:
"Jag står vid havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren."
Emelie gillade den. Jag och Isabelle tyckte mest att den var fånig. Isabelle (vars hår nu går i halvt blont och halvt flamingorosa eftersom färgen börjar gå ur) tyckte spontant att det lät som något en femåring kunde ha skrivit. Jag tror mest att jag föredrar djupare dikter.
Isabelle gillade dock framsidan på diktsamlingen vi fick ut för analysering. Den var rödspräcklig på ett (enligt henne) blodigt sätt. Vi fick även tillbaka våra texter om sommarlovet, med härliga små oläsliga kommentarer från vår kära svenskalärare.
Sen gick vi på lunch. Jag kunde inte riktigt släppa dikten och gjorde därför min egen, om resturangen vi äter skollunch på:
"Jag står vid BarBQ
Där är det
Där är BarBQ
Jag tittar på det
BarBQ. Jaha.
Det är som hemma."
Detta BarBQ serverade idag stuvade makaroner och falukorv. Under måltiden gled vi in på samtalsämnet Sverige, "typiskt svenskt" och vår nationella identitet. Innan Helen började prata om det hade jag troligen aldrig ens tänkt på det. Nu gör jag det jämt. Helen ser en massa saker som vi som bott i Sverige hela livet aldrig tänker på. Det är ju precis som hon sa: "... I've never been to a country that's so unproud of itself as Sweden. Being "typisk svensk", that's something negative to you, isn't it?". Och så är det ju. Det svenska är tråkigt. Och säger man att man är stolt svensk så blir man automatiskt Sverigedemokrat. För att inte tala om om man skulle råka gå runt med en svenska flagga. Det ifrågasatte Helen också, varför vi har låtit Sverigedemokraterna ta vår flagga och vår nationalsång och göra den till sitt vapen genom att sluta använda dem själva. Det har jag heller aldrig tänkt på.
Efter lunch häckade vi lite i datasalen, och sen skulle vi ha ett "spanjormöte" och försöka planera vad vi ska göra med våra spanska utbytesstudenter. Tack vare Joël och några andra driftiga personer så fick vi ihop ett helt schema.
Sen hade vi spanska, lämpligt nog. Nej, jag gillar inte spanska. Och det är lärarens fel. På min skola har vi ju tre fantastiska språklärare som undervisar i sitt modersmål; Elsa från en förort till Paris, Martina från Tyskland-någonstanns och så fantastiska Helen, från Orkney Islands i Skottland. Och så har vi spanskaläraren. Som heter Gun-Marie. Till att börja med. Dessutom är hon värdelös och har totalt tagit död på hela mitt engagemang för det spanska språket.
Så spanska blir inte roligare än vad man gör det till. Jag och Isabelle (som är om möjligt ännu mer omotiverad än jag och funderar på att hoppa av) gör det roligt på vårt eget sätt. I tisdags övade vi possesiva pronomen och skulle göra meningar med hans/hennes/ditt/mitt/deras/vårt och något ord, som någon annan sen skulle få säga på spanska. Jag valde "hans gravsten". Isabelle ville inte vara sämre, så hennes blev "mitt offerlamm". Det var hysteriskt roligt att se Gun-Maries min.
Efter spanskan hade vi geografi, vilket är nästan lika tråkigt. Torsdag skulle vara den ultimata skoldagen om man slutade efter lunch. Eller slängde in lite franska istället för spanska och geografi.
Franska är roligt. Vi verkar ha Harry Potter-tema nu, så jag har lärt mig att trollstav heter "un baugette de magique" (med reservation för stavningen). En magisk baugette, alltså. Jag kan inte sluta skratta åt bilden av hur de duellerar med baugetter.
Men det var en parentes. Padentes. Vad heter det? Ja ja, det var en ( ). På geografin tragglade vi lite mer länder, huvudstäder, regioner och residensstäder och började dessutom med koordinater. Det var lagom tråkigt.

Nu vet jag ju att du skulle ha haft tyska, Sofia, och att du troligen är ungefär femtio gånger ledsnare för att du missade det än vad jag skulle varit om jag hade missat spanskan. Vad ni gjorde på tyskan får Emelie redogöra för på SIN blogg. Nu ska jag göra lite skolarbete. Dock bara de roliga sakerna: diktanalys och My Sweden.