The magic can begin

Gårdagen började så illa som en dag bara kan börja: jag tappade en glasskål i stengolvet på toaletten och såg den gå i tjugo miljoner bitar.
Så jag sopade upp det värsta och drog den fram dammsugaren. Egentligen hade jag mycket hellre väntat med att städa upp tills jag kom hem, eftersom jag var lagom stressad, men nu delar jag ju toalett med min granne och jag tyckte det kändes lagom oschysst att lämna honom med alla glasbitar.
Så jag dammsög. Och sprang sedan iväg, för att precis hinna med halv nio-bussen. Jag blir väldigt sällan stressad. Men igår morse var jag det. Min första lektion var engelska och jag hade ju ingen lust att komma försent. Ingen lust alls.
Men jag hann. Jag kom till skolan med fyra, fem minuter till godo och kastade mig därför upp till datasalen för att skriva ut "This Is My Sweden" som skulle lämnas in.
Då var naturligtvis papprena slut. Både i skrivaren och i skåpet. Toppen. Lyckligtvis var Joël där, nästan lika stressad som jag, och lyckades hitta två papper som han knölade in så att vi fick ut våra texter.
När lektionen hade börjat så skulle vi läsa igenom varandras texter och diskutera innan vi lämnade in. Då upptäcker mina vänner naturligtvis att jag har glömt ett "F" på ett väldigt visentligt ställe. Det stod "I" istället för "If". Suck.
"I add this F here, so you don't have to do it." sa jag till Helen, som bara log och tyckte att det var jättebra.

Efter lite svenska och lunch så var det då slutligen dags för skoltidningsredaktionen att ha möte och sprätta upp lådan, för att läsa igenom våra kamraters namnförslag på tidningen och göra vårt val.
Valet var inte svårt. I lådan låg förslag i stil med "Katter är också människor", "Djungelmänniskan Peter gick förbi med en palm" och, min favorit, "Den meningslösa skoltidningen". Jag skulle vilja snacka med människan som skrev det.
Valet föll, utan särskilt mycket beslutsångest, på namnet "Kung FU". Fyndigt, eftersom det är en kampsport också. Grattis till Rebecka i Maddes klass som kom på det. Du kommer få ett fint pris.
Sen var vi ju tvungna att ha lite spanska också. Torsdag skulle vara den ultimata veckodagen om vi slutade efter lunch och slapp ha spanska och geografi.
Men men, vi gör så gott vi kan för att ha kul på spanskan. Igår skulle vi beskriva personer, med ledtrådar som blev lättare och lättare, och de andra i gruppen skulle gissa vem personen var. Läraren hade några exempel med Jesus och Hillary Clinton, och våra klasskamrater beskrev så vitt skilda personer som Zlatan, Adolf Hitler, Carola, drottningen och Eminem.
Men vår var bäst. Jag och Josse och Isabelle beskrev Liemannen. Döden, personifierad. Jag slog upp ord som "lie", "huva", "benig" och "hämtar döda". Min kära vän Josse är ju lite vän av ordning så hon frågade: "Men hur lång är han då?"
"Han är väl normallång, typ." sa jag och Isabelle, och då skrev hon det. När Isabelle sedan hade läst upp våra ledtrådar och gick igenom vad allt betydde så kom hon ju till delen med att han var normallång.
"Och hur vet du det?" utbrast Joël spontant.
"Jag fikade med honom i söndags, okej!" blev Isabelles svar. Så kul kan spanska vara.
Sen hade vi geografi och letade efter städer vi inte hittade i kartböcker. Det var nästan ännu tråkigare än spanskan.
Efter skolan umgicks jag lite med Madde, tog framsidesbilden till vår kära tidning och gick lite på stan (försökte hitta en ny glasskål), innan jag gav mig iväg till Norrköping på nya äventyr. En eftermiddag/kväll med mina förlorade lägersystrar Melinda och Eva. En mycket lyckad eftermiddag/kväll.
Mindre lyckat var det dock att försöka ta sig hem igen sen. Det var mörk, det var kallt, jag hade ingen jacka och jag hittade inte i Norrköping. Det är ju buss nästan hela vägen mellan Linköping och Norrköping nu för tiden, och varifrån den gick hade jag ingen aning om. Eller ens om det gick någon.
Men jag hade tur. Jag träffade en annan Madde, nämligen klass 2i:s ledande miljöpartist som råkar bo i Norrköping, och hon höll mig sällskap tills bussen kom. Det uppskattade jag jättemycket, Madde. Jag blir lätt rädd och osäker när det är mörkt ute, framförallt i städer där jag inte hittar.
Bussresan gick bra, och i Linghem skulle vi ju hoppa av och byta till pendeltåg. Det var dock försenat. Så jag satt tjugo minuter på en perrong i Linghem klockan halv elva igår kväll utan jacka. Jag har aldrig varit så glad att se ett pendeltåg som jag var när det äntligen kom.

Idag har jag varit på IKEA med Madde (den Madde som är chefsredaktör för skoltidningen, alltså). Min lycka var gjord när jag hittade 100 grams chokladkakor för FEM KRONOR STYCK och en 150 grams chipspåse för TIO KRONOR. Jag vet vart jag ska köpa mitt godis hädanefter.
Sen åkte vi tillbaka till centralen, jag fick äran att träffa Maddes syster och efter det åkte jag hem och hamnade här, framför datorn. I morgon ska jag gå och fika med en BWO-kompis, och sen blir det filmkväll med sötaste Josse.