The magic can begin

Klassråd. Om vi fick något bestämt var tveksamt.
"... och förra veckan pratade vi ju om Lilla Augustpriset. Någon som har anmält sig?"
Jag räckte upp handen.
"Lilly har anmält sig."
"Bjuder du oss på middag om du vinner?" frågade någon annan av mina klasskamrater.
"Självklart." log jag. Så mycket krävdes det för att jag skulle börja dagdrömma om att vinna Lilla Augustpriset och bjuda halva skolan på middag. Hela min klass, en hög treor, kanske några ettor och sen några specifikt utvalda lärare. För att inte tala om alla resor jag skulle kunna göra...

Psykologin fortsätter. Freud hade mycket konstiga idéer. Om jag till exempel säger att jag en gång hade en kompis som HETTE xxx, så betyder det att mitt undermedvetna önskar att denna xxx vore död.
Klass 2i kommer mycket snart att börja överanalysera allt (om vi inte redan har börjat). Det lär vara en av biverkningarna när man har läst psykologi. Det kommer bli hysteriskt kul.
Scenisk gestaltning är ganska kul också. Idag skulle vi, i olika grupper, göra små komiska sketcher om samma familj. Jag spelade en otäck liten fjortis och hade följande dialog med min "mamma" när vi hade kommit en bit på väg till mormor och morfar i Norrland:
"JAG HAR GLÖMT MITT NAGELLACK! MAMMA, VI MÅSTE VÄNDA!"
"Nej, det hinner vi inte!"
"Men jag måste ju ha det!"
"Det finns säkert nagellack hos mormor och morfar."
"Nej, det finns inga nagellack i Norrland!"
"Du får klara dig."
"JAG HATAR DIG!"
Det var hysteriskt kul. Vad som däremot är rent pinsamt är att Janne (läraren) har slarvat bort min intervju om kulturkrockar, den som han skulle ha rättat och gett tillbaka innan sommarlovet. Tragiskt, Janne.

Efter lunch gick jag en liten promenad till biblioteket med Emelie och Josse. Emelie blev väl lite trött på mitt val av samtalsämne, men jag fortsatte eftersom jag fortfarande är fast besluten att omvända henne till pessimismen. Hon verkar minst lika fast besluten att omvända mig till optimismen, så vi får se hur det här slutar.
Vi kom tillbaka precis i tid för att se rektorn avsluta ett infomöte om skolans marknadsföring, lyckligtvis fick jag en sammanfattning av vad som sades av mina kära kamrater i handledargruppen. Sen hade vi klassråd och förutom frågan om att bjuda på middag så fick jag den spontana kommentaren att jag borde blogga mer. Som ni vill, mina vänner. Allt för er.
Sen hade vi engelska, och Helen var lika fantastisk som vanligt. I morgon ska vi lämna in texten om vår nationella identitet, This Is My Sweden. Jag vet inte om min är bra eller inte (okej, jag vet, vad hände med delen om att jag ska sluta ställa så höga krav på mig själv i engelskan? Jag jobbar på det. Jag har nästan slutat känna mig värdelös på franska, och det är en början).

Igår var jag förresten hemma hos min vän Sofia och fick med mig två tidningar. Expo "eftersom den är bra", och Nationell Idag "om jag behöver något att störa mig på". Jag gömde den sistnämnda djupt inne i Expo, jag vill inte påstå att jag vill skylta med att jag ens håller i antidemokratisk skit.
Man behöver inte mer än öppna tidningen Nationell Idag för att få lust att riva sönder skiten. Eller, mer passande, använda som toapapper.
På sida tre finns någon typ av krönika. Louise Warjeman, heter hon visst.
"Jag är en ung kvinna som alltid haft drömmar och visioner... bla bla bla
Men min största dröm är jag rädd för att förverkliga... bla bla bla... min största dröm har alltid varit att bilda en egen familj. Att hitta en man som älskar mig... bla bla bla... Sen ska vi bilda familj genom att skaffa barn, kanske tre eller fyra stycken. Bla bla bla. Jag vet att jag vill av hela mitt hjärta, men vågar jag det?"
Detta är bara början. Håll spypåsarna redo nu, för nu kommer det värsta av allt:
"Jag vill inte sätta barn till världen och låta dem växa upp i det samhälle som är vår verklighet idag. Mina barn ska inte behöva leva i ett Sverige som inte är svenskt, än mindre som det kommer bli när problemen eskalerar."
Sen återger hon verkligheten i två spalter, med ett samhälle där allt är invandrarnas fel och svenska barn blir retade på dagis just för att de är svenska. Någon som känner igen sig i denna bild av verkligheten?
Och så slutet:
"Vi svenskar får aldrig tillåta oss att bli minoritet i vårt eget land. Alla har vi ett gemensamt ansvar att se till att våra barn och barnbarn kommer att veta vad svensk kultur och svenska värderingar är för något.
Jag vill uppnå den största och viktigaste av mina drömmar. Jag vill ha en egen stor familj, och jag hoppas att jag förr eller senare kommer att skaffa barn när jag hittat rätt person att göra det med. Men faktum kvarstår när det ser ut som det gör idag; jag är rädd och jag vet inte om jag vågar."

Ursäkta mig nu, men jag måste bara få det skrivet:
Fy fan. Jag hoppas, för barnens skull, att hon aldrig hittar någon att skaffa barn med. Inga barn ska behöva växa upp med sån mamma.
Jag blir så arg att jag börjar skaka. Jag vet i alla fall vilka det är som förstör vårt land. Gör ni?

Ge oss vårt Sverige tillbaka, nationaldemokraterna. Ett Sverige där alla är välkomna.
Möjligen med undantag av er.