The magic can begin

Ett blogginlägg i veckan. Det här är tragiskt. Bedrövligt. Det måste bli ändring på det.

I morse vaknade jag och var förkyld. Trött, snorig, ont i halsen och hostande. Mm, kul. Precis vad man vill vakna med.
Nu tänker ni kanske att jag stannade hemma från skolan just därför. Då kan jag meddela att nej, det gjorde jag inte. Det krävs mer än så för att få mig att stanna hemma. Jag skulle ju ha engelska.
Men jag avstod från att cykla i alla fall. Jag behövde ju inte utmana min hälsa mer än absolut nödvändigt. Så jag anlände med bussen, fortfarande lite halvt sjuk, till morgonens första lektion som råkade vara psykologi. Vi fördjupade oss lite i Freud och hans tankar, samt valde aktivitet inför en friluftsdag.
Friluftsdagar är inte direkt det jag tycker bäst om i världen. Men men, på FU går allt att uthärda.
Mina vänner valde någon kryptisk aktivitet som jag redan har glömt namnet på. Jag funderade ett ögonblick och insåg ganska snabbt att ja, jag följer dem. För mig är det ingen självklarhet att ens HA några vänner som man kan välja likadant som inför friluftsdagar, det är något nytt och mycket fint.
I alla fall, efter psykologin skulle vi ha "valupptakt", vilket i praktiken innebar att vi var i grupper med en ledare från Samhäll C i varje och gick runt till olika lärare som gömde sig i centrum och ställde frågor om politik till oss. Jag tyckte ändå att jag kunde en hel del, bland annat stod jag och räknade upp vilka partier som tillhörde vilket block och vad alla deras partiledare hette. Kändes lite nördigt, men men. Och sen hade vi en dansetta i mitt lag som hette Viktor och var hysteriskt bra på att gissa rätt på frågor vi inte hade en aning om svaret på, så det gick rätt bra. Vem som vann har jag redan glömt, och exakt VAD man vinner vet ingen människa. Min kära lagledare sa att Erik skulle köpa ett pris, alternativt att man kunde vinna Erik själv.
Sen åt vi lunch, jag valde pasta för tredje gången den här veckan. Och sen var det dags. För Mötet.
Ja, eftersom jag nu är så dålig på att uppdatera den här bloggen så har jag väl glömt att berätta att jag nu är Vice Chefsredaktör för en skoltidning. Madde är chefsredaktör eftersom det är hennes projektarbete. Från början var vi en himla massa människor involverade, men nu är vi bara sex personer kvar. Jag, Madde, Josse, Sofia A, Elin B och Joël. Från början hade vi bara tänkt att ha Joël som frilans, men när alla började hoppa av så tyckte vi att vi likagärna kunde ge honom fast anställning som modejournalist.
I vilket fall, när vi först frågade Joël om han ville vara med så var hans första fråga "men vad heter tidningen då?". Då insåg Madde och jag att vi faktiskt inte hade något namn. Och då kom Madde på den geniala idén att göra en låda som alla på skolan kan lägga sina namnförslag i.
Men för det behövde vi informera folk, med mer än de rykten om tidningen som redan har sipprat ut. Alltså satte Madde upp lappar lite överallt och fick nästan alla skolans elever (plus Helen som stod i ett hörn och övervakade oss) att samlas i aulan.
Och längst fram stod vi. Sofia A hade åkt hem till Gullringen eftersom hon ska till sjukhuset i Västervik i morgon, och Elin B svek oss helt enkelt genom att inte dyka upp. Så det var jag, Madde, Josse och Joël. Och Madde och jag var tvungna att sköta det mesta av snacket, eftersom vi är mest ansvariga.
Det stora problemet är bara att vi är två väldigt blyga människor. Visst, på min blogg kan jag skriva precis vad som helst och skita i vem som läser, men när det kommer till att ställa sig inför en stor folkmassa och säga något så blir jag nervös, osäker. Jag har alltid varit bättre på att skriva än att prata.
Men vi visste att vi var tvungna att göra det. Det är en sån sak som man aldrig kommer ifrån i livet, och förr eller senare måste jag lära mig att klara av det. Det har redan blivit mycket bättre: för bara ett år sedan hade jag aldrig ens kommit på tanken att ställa mig inför hela skolan och prata, och nu gör jag det.
Och det gick väl... bra. Vi fick fram vårt budskap, visade lådan och några av Maddes kompisar hade redan efter mötet en massa namnförslag.
Sen hade vi klassråd och... kom inte fram till så mycket (vi gör sällan det på våra klassråd, har jag insett), och sen hade vi äntligen engelska. Och övade lite mer på våra trettiofem glosor. De flesta av dem är rätt svåra.

Tja, sen tog jag bussen hem. Särskilt mycket mer händer inte. Förutom då att en eller flera elever på FU har skapat en Facebooksida under namnet "Folkuniversitetet Linköping" och börjat blogga och oss och saker som händer på vår skola. Och INGEN vet vem eller vilka det är. Det kan vara vilka som helst.
Läskigt, tycker många. Jag tycker det är lite coolt.

Jag kan ha en dålig dag. Känna mig lite ledsen, trött, frusen och inte riktigt ha lust med någonting.
Eller så kan jag vara deprimerad på riktigt. Oavsett vilket så går det inte att vara ledsen när jag har engelska. Aldrig. Hur illa det än är.
För när hon ler så ler jag. När hon delar in oss i grupper, ”one, two, three, four, five, six”, skrattar, berättar något om brittisk kultur eller skotska traditioner, jämför med Sverige och berättar om hur det var när hon kom hit.
Något med hennes leende, hennes lysande ögon, hennes karisma och ständiga glädje. Något med det smittar av sig.
Vi pratade om vår kulturella identitet, vad som är typsikt svenskt och hur det påverkar oss, till och med nationalsången och svenska flaggan och varför rasisterna har gjort dem till sina. Men också om östergötska och andra dialekter, både svenska och brittiska.
Vi skrattade tillsammans. Och sen gick jag runt med ett fånigt leende på läpparna och hade glömt allt om att jag var trött och frusen. Bara för att det är så fantastiskt att ha engelska.

Jag trodde inte att man kunde se upp till en lärare, totalt avguda. Men hon är så fantastisk. Hon liknar ingen annan.

Det regnar. Det är kallt. Det blåser. Och jag har bara två saker att välja mellan när jag ska ha något på fötterna: ett par skor som ger mig så ont i fötterna att jag nästan dör, och ett par sandaler som bara ger mig lagom ont i fötterna. Men som är kalla.
Vi började förresten med psykologi idag. Jag stör mig fortfarande lite på läraren, lite med anledning av att han är idrottslärare och lite för att han började med att skrämma livet ur oss och säga att vi skulle springa fem kilometer varje idrottslektion och liknande, men psykologi kommer bli jättekul. Jag kastade mig över boken jag fick och kommer troligen att sitta och läsa i den på lediga stunder. Psykologi är intressant.
Sen hade vi lite kultur- och idéhistoria/scenisk gestaltning (ja, troligen det längsta namn på ett skolämne någonsin) och analyserade en text och en bild på en gubbe. Elin R fick det till att han var medlem i en hemlig sekt. Vi andra fick det till att han var schitsofren (stavning?) och trodde att han var Jesus. Eller så hade han bara ett enorm ego.
Och, ja, på lunchrasten tog jag en buss hem och hämtade en tjock tröja, eftersom jag höll på att frysa ihjäl. Den tjocka tröja jag använder är en rest från nian, med texten:
"Det är bara så
9E
Somliga är bättre än andra" och en massa namn på ryggen, i en specialritad gravsten. Denna tröja är ett monument över falsk gemenskap, skapad över några veckor och mest byggd på "oj vad fort de här åren har gått och egentligen är vi ju en ganska fin klass och oj vad det kommer bli sorgligt att skiljas". Men den är varm. Och bekväm. Och går i min favoritfärg: svart. Så jag använder den ändå.
Dagens handledartid uteblev, till förmån för ett stormöte med hela skolan där Peter (rektor) och Lovisa (elevrådsordförande) redogjorde för att vårt elevråd måste bli bättre och att det behövs representanter från varje klass (vi är ju bara sex klasser på skolan så hur svårt kan det vara, liksom?) som engagerar sig. Min klass har redan två representanter, annars funderade jag på att ställa upp.
Sen hade vi lite klassråd, bytte ordförande och sekreterare, diskuterade vad vi ska göra när våra spanjorer kommer hit (det är mindre än en månad kvar nu, sen får jag äntligen träffa min spanska Marina) och sen hade vi engelska. Och jag gick runt och log fånigt en stund innan jag påbörjade nästa projekt; att ta mig hem. Det var fortfarande kallt och grått och jag hade verkligen ingen lust att cykla. Jag ville åka buss. Jag funderade både på att lämna cykeln vid skolan över natten och att ta med den på bussen, men inget av detta kändes som någon särskilt bra idé.
Sen kom min kära vän Emelie, som var för snål för att ta bussen och bor åt exakt samma håll som mig. Hon löste mitt problem. Vi gick tillsammans, jag med min cykel. Och pratade om allt från färgskalor och barnprogram till släktingar och överkörda ekorrar.

Nu sitter jag hemma, i mjukisbyxor och min falska men bekväma klasströja samt med strumpor på fötterna, och tänker inte gå någonstans förrän i morgon.
Och då har jag engelska igen <3

 

Det blir roligare att diska när diskmedlet luktar äpple.
Havregrynsgröt är den optimala maträtten - snabb, smidig, billig, god och mättande
Ägg har alldeles för låg hållbarhetstid.
Filmjölk tar slut för fort.
Någon borde införa tvålitersfilmjölk.
Det är billigare att köpa ett paket med två liter äppeljuice än två paket med en liter.
Tvålitersäppeljuice finns. Varför inte filmjölk?
Klockradio är en bra uppfinning. Dock omöjlig att ställa in.
Tvätta är inte svårt alls.
Men det tar lång tid innan tvätten torkar.
Att cykla är det optimala sättet att ta sig fram - man får motion, känner sig fri och är miljövänlig
Den optimala typen av leverpastej är den bredbara.
Smör är bättre än flytande margarin eftersom man kan ha det både på smörgåsar och i stekpannan.
Linköping är stort och förorterna är fler än jag någonsin trodde. Men alla vägar leder till centrum.
Pasta och havregryn räcker i evigheter. Jämför med filmjölken.
Det bästa sättet att hålla koll på sina pengar är att spara alla kvitton.
Det är svårt att göra en budget när man bara har tusen kronor.
Efter en vecka på pasta och havregrynsgröt så börjar man längta efter frukt och grönsaker.
Gröna äpplen är fantastiskt goda.

Lilly är trött.
Lilly tittar längtansfullt på sin säng.
Lilly ska sova.


I övrigt är livet så fantastiskt. Så totalt fantastiskt.

Linköping är mitt och världen ligger framför mina fötter.

Nej, solen sken inte när jag kom med tåget igår. Det var regn i luften och mina axlar värkte sönder av alla väskor.
Men jag var så lycklig. Jag var Hemma. Äntligen.
Föreställ dig känslan av att ta sin egen kasse, gå ner till sitt eget ICA, köpa matvaror till sitt eget hushåll, betala dem med sina egna pengar, gå hem igen, låsa upp med sina egna nycklar och ställa in varorna i sitt eget skafferi och sitt (till hälften) egna kylskåp. Det var totalt fantastiskt.
Aldrig mer Vimmerby. Aldrig mer skabbiga rälsbussar som går sönder, Kustpilentåg som blir försenade eller överfulla ersättningsbussar. Aldrig mer aktiviteter i Linköping som jag inte kan vara med på för att jag har tåg att passa. Aldrig mer Vimmerby.
Linköping. ICA nedanför backen, stadsbussar överallt och min cykel. Jag har förresten världens skönaste cykelväg till skolan; det är nedförsbacke nästan hela vägen. Hemåt är det lite värre. Men då har jag ingen tid att passa.

Jag hade planerat det noga. Jag fick inte komma till skolan för tidigt, så att det verkade som om jag fortfarande bodde i Vimmerby. Men jag ville vara där en stund innan och hinna prata med mina vänner och krama vissa utvalda lärare.
Tio är bra, tänkte jag. En halvtimme innan. Förutom det faktum att jag hade läst fel och att vi inte skulle samlas förrän elva. Så jag var där en timme innan. Inte så mycket tidigare att det verkade som om jag bodde i Vimmerby (som om någon nu skulle ha missat att jag har flyttat), men helt klart för tidigt.
Så, jag slog ihjäl en halvtimme nere vid kaffeautomaten med Sofia, Lisa, Samuel och Ingrid. Sen gick vi upp en trappa och träffade Martina, som (efter att ha fått en av mina kramar) berättade att de nya ettorna skulle ha vårt förra klassrum och att vi skulle ta det som tvåorna hade förra året.
Vårt nya klassrum är alltså litet. Vädligt litet. Det här blir ett år med syrebrist.
Elsa kom förbi och fick också en kram, och sen gick vi in till vårt nya klassrum och konstaterade att ja, det är litet. Och ja, det kommer bli syrebrist. Isabelle sträckte sig, sin vana trogen, till att vi alla kommer dö.
Isabelle stoltserade förresten med sitt knallrosa hår idag. Minst tio personer, mig själv inräknad, gick fram och kände på det. Det var så rosa att det såg overkligt ut.
   Sen skulle hela skolan samlas i ettornas nya klassrum (jag slutar aldrig facineras över att hela min skola vår plats i samma rum) och ha någon typ av informationsmöte. Innan Peter (notera att jag inte benämner honom "rektorn") började prata så smet jag även fram och kramade Helen, min älsklingslärare som jag faktiskt har saknat jättemycket under lovet. Hon sa att det var kul att se mig och frågade hur det var i den nya lägenheten. Det var gulligt.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad som blev sagt på det där informationsmötet. Något om en ny lärare, och att Catarina har kommit tillbaka efter ett åt i Frankrike. Känns lagom skumt att plötsligt få en helt ny lärare som inte alls är ny utan bara har varit borta ett år.
Vad jag dock vet är att Peter nämnde att någon hade skrivit på Facebook och påpekat att de nya schemana inte var färdiga och att det var en massa hål i dem, och att han där igenom hade fått lära sig hur öppet allt ligger på Schoolsoft. Eller något sånt.
Det var JAG som skrev det på Facebook. Inte för att jag direkt har honom som vän, men vissa rykten verkar sprida sig snabbt. Haha, det var faktiskt lite roligt att han nämnde det. När Emelie sen skulle ner och fråga något om ledighetsansökan så sa jag skämtsamt till honom att han hängde ut mig. Då sa han att det var bra att jag hade reagerat, för att det är så det ska vara. Eller nått sånt.

Vi trängdes i en seg matkö och åt pannkakor, sen gick jag och Sofia, Emelie, Josse, Sofie och Elin på stan en stund. Vi fångade även upp två av de nya ettorna; Adina från Vimmerby och Alva som jag käne igen från en prova-på-dag i vintras. Båda två var mycket trevliga, även om jag pratade mest med Alva. Hon hade jättecoola örhängen; på det ena stod det hennes namn och på det andra stod det The Ark.
   Vi gick runt lite överallt, stannade en stund på torget innan McDonalds (torgnamn är inte min starka sida) eftersom det var valstugor där. Tack och lov från alla partier utom Sverigedemokraterna.
Där stod vi en stund och pratade med en ung och trevlig miljöpartist. Miljöpartiet vill bygga ut kollektivtrafiken, göra den bättre och billigare, och dessutom, hör och häpna, vill de inte ha några betyg i skolan alls. Jag gillar det. Det kanske är miljöpartist jag borde bli. Jag ville bli folkpartist tills de kom med sitt totalt värdelösa förslag om att skolk ska synas i betygen (mer om varför det är värdelöst längre ner).
   Folk droppade av en efter en. Alva följde vi till stationen (vad skulle vi vara för hemska tvåor om vi bara hade lämnat henne att gå vilse i city?) och sen var det bara jag, Sofia, Josse och Emelie kvar. Så jag tog med mig dessa tre mina vänner till mitt nya hem. Vi satt och pratade lite, det började regna, Sofia blev hungrig och vi gick ner till pizzerian (eller halvsprang eftersom det fortfarande regnade), och hon delade en pizza med Josephine. Sen skiljdes vi åt; Josse och Emelie gick åt ena hållet och jag och Sofia tog bussen åt det andra. Vi gick av vid Det Politiska Torget (som troligen har ett bättre namn i stadsplaneringen) och bort till folkpartisterna. Sofia ville gärna se mig skälla ut dem.
Jag skällde inte ut dem. Jag blev inte personlig. Vi förde bara ett samtal, diskuterade. Jag förklarade att elever som skolkar för att de inte bryr sig om skolarbetet i vilket fall skiter i sina betyg, och att de som kommer straffas av detta är de som bryr sig men som skolkar för att de mår dåligt i skolan, kanske blir trakasserade av andra elever eller orättvist behandlade av lärarna.
Det var en gammal tant och en kvinna som enligt namnskylten var lärare på Anders Ljungstedts Gymnasium. Den sistnämnda var den som pratade med oss, och hon sa att de vill lösa problemen som eleverna har i skolan istället för att låta dem fly från dem. Det är väl en jättebra, pretantiös tanke, men det är också väldigt lätt att säga för någon som aldrig varit där. Jag skolkade, framförallt i nian. Inte hela dagar och inte så mycket att någon påpekade det, men jag skippade lektioner som var särskilt jobbiga. Och jag kan ju bara föreställa mig hur jag skulle ha reagerat om någon hade sagt åt mig att gå på lektionerna så att mina problem kunde lösas. Inte för att lärarna vars lektioner jag inte gick på nu brydde sig, men men.
   Nej, Folkpartiet lyckades inte vinna tillbaka mig. Dessutom var det precis som Sofia sa: de kändes bara gamla. Miljöpartisten kändes fräsch och ungdomlig, inte mycket äldre än oss själva.

Nu sitter jag på biblioteket eftersom jag inte har internet hemma. Det är beställt, men ingen vet riktigt när det kommer eller ens vart (till mig i Linköping eller till min familj i Vimmerby, vi skrev båda adresserna).
I morgon är det någon kryptisk välkomnstaktivitet som jag ska komma lagom tidigt till, och sen skulle vi visst ha SO. Möjligen bara för att vi knappt har träffat Catarina förrut.
I övermorgon är det lektioner enligt schema. Och vår första lektion på torsdagar är en och en halv timmes engelska med Helen.
Lilly är lycklig.

Men den där känslan i magen. Den får man aldrig någon annanstans. Upp ner, runt runt.
Bredvid mig satt två småpojkar och sa inte ett ljud. Jag skrek och skrattade allt vad jag kunde. Tänk vad mycket kul man missar om man är rädd för att skämma ut sig. Själv är jag stolt fjolla.
På andra sidan om mig satt Josselyn och var nästan lika förtjust som jag. Madde stod kvar på marken och höll våra saker. Nästa år, lovade hon, då ska jag åka. "Vi ska tvinga dig", lovade jag. En outtalad överenskommelse om att nästa år, då är det vi tre som går på Skänninge Marknad.
Skänninge tänkte jag, det är väl någon liten håla. Marknaden är kanske ungefär som den i Vimmerby.
Nej. Den var större. Mycket större. Minst fem gånger så stor. Jag gjorde av med lite under en hundralapp på den flygande åkattraktionen, kvällsmat bestående av en drickyoghurt och en chokladkaka, två äppelmunkar (fast han som sålde dem försökte lura på mig TJUGOTVÅ stycken), och slutligen två frysta annanasskivor doppade i choklad och strössel. Det liknade inget annat jag tidigare smakat. Det var otroligt facinerande.
DVD-filmer, väskor, rengöringsmedel, böcker, glasfigurer, mattor och halsband var bara några av alla de saker vi såg. Vi bara gick och gick, skrattande och pratande. Vi var en perfekt treenighet. Madde den mjuka, som en gullig liten kaninunge. Josse den lojala, som en gullig liten hund. Och Lilly, som babblade på om allt och ingenting och kände sig spontan och orädd. Fast på något sätt kompletterade jag ändå vår grupp.

Mjölby kändes som ett stort betongblock. Madde blev hämtad, jag och Josse tog pendeltåg tilbaka till Linköping. Hem.
På centralen träffade vi söta mörklockiga Linn i Maddes klass. Hon log stort, gav oss varsin kram och stod och pratade med oss i ett par minuter, trots att hon hade en annan kompis med sig.
Hennes hår hade blekts av solen, det såg nästan blont ut nu. Hon går i åsrkusren över oss, jag har inte pratat så mycket med henne och i vanliga fall skulle vi kanske bara ha nickat lite åt varandras håll. Kanske vinkat.
Men detta är FU. Kärlekens skola. Så vi kramades och pratade.
Hon var så söt. När vi sedan fortsatte till bussen konstaterade Josse "du är som jag, Lilly, du går fort när du är glad".

Josse och jag hann med fyra filmer. Jag orkar helt ärligt inte recensera dem, så ni får nöja er med att:
* "Brokeback Mountain" är en av de vackraste och sorgligaste kärleksfilmer jag någonsin sett
* "Boy A" är fantastisk, vacker och gripande
* "The Hours" är lite rörig men helt klart sevärd
* Sin Nombre är lite halvskum, och dessutom på spanska

Nu ska jag försöka åstakomma något. Spela The Sims tänker jag låta bli; känns som om jag fick nog för en hel månad framöver under det där LANet.

Tack ännu en gång till Sofia för hjälpen med den nya bloggdesignen.

"Och VARFÖR står du och diskar nu, du skulle väl ta hand om din unge?"
"NEJ, låt bli kattmaten! Min unge är hopplös, han..."
"...och eftersom någon i det här hushållet är så VÄRDELÖS på att laga mat så har halva köket brunnit ner!"
"Vad håller han på med? Han biter sig själv i armen!"
"NEJ, toaletten är inte intressant, du HAR ju leksaker!"
"Den där kärringen var ju skitjobbig, henne kan vi döda om hon kommer hit igen!"
(senare, när kärringen var instängd på tomten) "Den där kärringen verkar ju odödlig, hon har härdat ut sen i höstas!"
"#¤& också, jag glömde att de skulle sörja farsan! Nu kommer han att spöka!"

Vi hade tre 1,5-liters Coca Cola, en Fanta, en påse godis, en påse chips, tre påsar popcorn, en hund och en massa vilja. Vi kopplade in våra datorer halv åtta på söndagkvällen, sen flöt begreppen "idag" och "imorgon" ihop till en enda dimmig massa, två dygn blev ett och samma.
Spelen blev vår verklighet, kolsyran vårt bränsle. Sovsäckarna var bara rekvisita.
Jag gillar inte Coca Cola någonstanns, men jag tvingade i mig två glas för koffeinets skull. Och på mig, som aldrig dricker vare sig Cola eller kaffe eller något liknande, hade det en helt otrolig effekt. Det höll mig pigg hela natten. Dagen. Dygnet. Hela denna odefinerbara tid vi spenderade framför datorerna.
Vi såg dag bli kväll och natt. För att sedan bli dag igen. Vi var med när solen gick upp.
Klockan sex på söndag morgon gick vi en promenad med Japp.
Vid nio-tiden slummrade jag någon halvtimme i min sovsäck. Det var ungefär det största misstag jag kunde göra: jag blev om möjligt ÄNNU tröttare.
Klockan tio packade vi ihop datorerna och gick hem till Sofia för att äta frukost. Fil, flingor, te, extremt löskokta ägg och melonbitar. Sen kopplade vi in datorerna igen, denna gång tog Sofia sin stationära så att Sandra kunde låna hennes laptop.
Då kunde vi äntligen tävla om vem som lyckades bäst. Men våra huvudpersonssimmar hann bara bli tonåringar, för klockan fyra på eftermiddagen skulle Sofia till frisören. Vi packade ihop våra datorer igen, jag följde med Sandra hem och gjorde några desperata försök att hålla mig vaken tills min skjuts hem kom.

Hemma drack jag ett glas Cola till. Exakt vilken koffeinkick jag går på nu vet jag inte, jag har varit vaken i trettio timmar. Ett dygn och lite mer.

Snart ska jag sova. I morgon ska jag till min älskade Josephine, även kallad Josse, Jossie, Josselyn, Josselyn of the United States eller helt enkelt Darling.
Det var även tal om Skänninge Marknad tillsammans med Madde. Det kan inte bli annat än kul.

Ibland skäms jag verkligen över att vara människa. Eller, ännu mer, över att vara ljushyad europé.
För mitt släkte har en viss benägenhet att tro att de står över alla andra. Typ folk som var där långt före dem.
Vem tycker att Christoffer Columbus var en hjälte? Inte jag. Det enda han gjorde var att köra bort indianerna och ta deras land. Exakt VAD är det som är så fantastiskt hjältemodigt?
Han UPPTÄCKTE Amerika. Jo, visst. Vad jag vet så hade indianerna upptäckt det för länge sen. Men men, vem bryr sig om det? Det är ju VI i västvärlden som ska upptäcka allt, bara för att vi råkar vara så fantastiska och tro att vi äger världen.
Det värsta är att det aldrig tar slut, heller. Och det behöver inte vara i dåtiden. I detta fall var det i en framtid. En fiktiv sådan visserligen, men ack så verklighetstrogen.
Vi kan historien, vi har hört den förr och vi skäms lika mycket varje gång. Denna gång var det inte indianer, utan varelser på en annan planet, men de liknade ändå indianer. De levde i ett med naturen, tillbad sin gudinna, flög på drakar, levde ett enkelt men underbart liv. Ett liv i frihet som vi inte kan förstå.
Sen kom forskargruppen, från vår egen hemplanet. Några av dem, The Good Guys, ville studera dessa varelser och lära sig mer om dem och deras fantastiska kontakt med naturen. De andra, The Bad Guys, tänkte bara på pengar. De ville komma åt skatterna. Att de var tvungna att förstöra trädet som alla dessa varelser bodde i brydde de sig inte om.
De kom ovanifrån, i sina flygande metallfarkoster, och bara förstörde. Allt brann, invånarna flydde i panik, skrikande och gråtande. Det var hemskt. Jag förstår den av mina vänner som sa att hon började gråta första gången hon såg det. Det gick rakt in i hjärtat och stannade där.
Och det blev bara värre och värre. Människorna tog ingen hänsyn alls, de hade kunnat utrota hela planeten bara för pengarna.
Det blev strid, och ursprungsbefolkningen var trots allt många många fler. Och de hade drakar. Och enorma pansarklädda noshörningar som kom från ingenstans.
Och i spetsen, på den största draken av dem alla, red den av människorna som hade blivit en av dem. Accepterad som en i stammen/gruppen, och pojkvän till ledarens dotter
Det slutade lyckligt, förstås. Vackert och lyckligt och blått. Men ändå är det den scenen, när hemträdet brinner och alla flyr i panik, som för alltid kommer dröja mig kvar i mitt medvetande som bevis på att människan är ond.

Ja, sammanfattningsvis har jag alltså äntligen sett filmen Avatar. Och jag gillade vad jag såg, trots att det fick mig att tappa tron på hela mänskligheten.
Men det var igår. Idag såg vi Ondskan. Den var väldigt våldsam och gjorde kanske inte direkt så mycket för att ge mig min tro på mänskligheten tillbaka, men det fanns ändå ett budskap i den som jag tyckte om: Våld föder bara mer våld, därför måste vi bryta den onda cirkeln. Och det går.
Sen hann vi med From Hell också, med fantastiska Johnny Depp. Sen kom jag hem, för ungefär en halvtimme sen. Klockan är nu ett på morgonen. Så rent formellt sett så var det igår som vi såg Ondskan och From Hell, och i förrgår som vi såg Avatar. Jag och Sofia och Sandra.

På söndag ska vi ha The Sims-lan. För er som inte är så insatta så betyder lan att man sitter och spelar dataspel hela natten, och det är vad vi ska göra. Vi ska hålla till i samma golfhus som efter festen i simhallen, äta popcorn och tävla om vem som lyckas skapa bäst liv åt sin Sim. Det kommer bli jätteroligt.

Jag gillar det här systemet. Att man kan vakna, äta frukost och sen skicka ett sms till en vän och fråga om hon vill hitta på något. Sen sätta sig i den bil, åka en överkomlig sträcka och stanna hos sina två vänner hela dagen. Från ett på dagen till halv ett på morgonen.

"Nu har jag ingen aning om var vi är." säger mamma.
"Det har jag." ler jag.
Jag går först, guidar min familj genom Min Stad. Leder oss dit vi ska, pekar ut intressanta saker och kommer med spännande kommentarer så som "på den gatan ligger Hemmakväll", "på det caféet jobbar en av mina klasskompisar" och "den här vägen brukar vi gå när vi ska till sporthallen".

Har Vimmerby någonsin känts så här? Som om varje gata är bara min, som om varje lyktstolpe är min barndomsvän och som om...
Som om jag bara kan gå vart som helst, hur länge som helst. Utan att stöta på någon som får mig att vilja gå åt ett annat håll, vända om, bli rädd, vilja gömma mig.
Möter jag någon jag känner här så kommer jag ge denna någon en kram. Vem det än är. Det finns inget som skrämmer mig längre.

Så fort jag officiellt flyttar till Linköping så kommer denna stad att stå som min hemort på Facebook. Att jag varken är född eller uppvuxen där, skitsamma. Linköping är Hemma. Aldrig som Vimmerby.

Jo, allt de säger om att sjunga tillsammans är sant. Man blir glad.
Det var ungefär en timmes väntan innan jippot började, men den kunde man lätt fördriva genom att bara titta på folk. Storebro ligger utanför Vimmerby, så det var ett nöje bara att sitta och kolla hur mycket folk man kände. Och, i många fall, hur många av dessa man faktiskt ville ha något med att göra.
Jag hälsade på två personer från vimarskolan. Tom och Rebecca, som jag hade franska och matte ihop med. De var två av de schystaste i hela årskursen. Rebecca såg mig nog inte, men Tom och jag vinkade och log flera gånger. Han hade vuxit sen jag senast såg honom. Inte mycket, men det fanns en knappt märkbar skillnad. Han såg äldre ut, vuxnare på något sätt.

Precis som förra året var folket uppdelade i tre kategorier; vrålande Darin-fans, allsångsglada pensionärer och så sånna som jag, som bara ville ha lite kul.
Kvällens stora stjärna var Kicki Danielsson. Jag hade väl inte väntat mig så mycket, tänkt att ja ja, men hon var faktiskt riktigt härlig. Så glad och så äkta, på något sätt. Och det svåra är ju som bekant inte att sjunga, utan att prata och underhålla folk mellan låtarna. Och det lyckades hon med.
Allsångsledaren skippade nästan sina dåliga skämt i år. Vad han dock gjorde var att han tog upp 13-åriga Emelie och 55-åriga Hans på scen och lekte dejtingservice. Jag väljer nog att inte kommentera det.
I övrigt var ju Mathilda Lindström där, naturligtvis. För er som inte vet vem hon är så kan jag dra den historien snabbt; Mathilda, 9 år, kom från ingenstanns och ställde upp i Talang år 200xx. Hon sjöng Siw Malmkvist-låtar. Sen blev det Lilla Melodifestivalen och en röst i filmen "Prinsessan och grodan". Samt uppträdanden på VARENDA jippo de kan annordna i hennes hemstad Vimmerby; allt från skolavslutningar (på vimarskolan, naturligtvis) och midsommarfiranden till nu allsång i Storebro. Och ja: hon är jääääättecharmig och jäääääätteduktig, men vi är fruktansvärt trötta på henne nu.
Hon sjunger "Gabriellas Sång", så vackert att till och med jag får gåshud. Det kunde jag ha fått ikväll med, om hon inte hade börjat med att säga "...ja, jag vet ju egentligen inte vad den här låten handlar om, men min pappa säger...".
"Hur gammal är hon egentligen?" frågade jag min syster.
"Hon ska börja femman."
Så pass. Då är hon ju... riktigt stor. Min spontana gissning skulle varit att hon hade varit runt åtta. VARFÖR måste alla småtjejer verka så... små?
Sen var det Shalaballa-Uffe från Talang. Jag hade aldrig hört talas om människan och det var ingen förlust. Han var totalt värdelös. Dock tyckte jag att det var hysteriskt roligt att han hette Uffe.
Och så ett totalt okänt rock-cover-band bestående av fyra Elvis-wannabes från Mariannelund av alla ställen. Alla deras låtar var allting Elvis eller något som lät som "Johnny B Good".
Tuben, några glada människor som äntligen sjöng en sång med meningsfull text. Charlotte och Tore, också de totalt okända. Det enda roliga med dem var att jag tyckte att allsångsledaren sa "Charlotte och Tove", och sen blev lite fundersam när det kom in en tjej och en gubbe.
Och, naturligtvis: Darin. Han var bra när han var ny, jag gillade honom jättemycket när jag var typ tolv, men sen kom Melodifestivalen 2010 och den låten sänkte honom totalt i mina ögon.
Han sjöng sin nya hit "Love Killer". Jag hörde den på radio för första gången i morse, men den var knappast ny eftersom min syster har förälskat sig i den och tjatat ut den. Den tilltalar dock inte mig ett dugg.
Och sen sin cover på "Viva La Vida", den kunde han helt ärligt ha lämnat hemma. Alternativt låtit bli att göra överhuvudtaget. Nej, det är inte så att jag stänger av radion så fort den spelas, men den stör mig. Och tro mig; den var inte bättre live. Tvärtom slaktade han den ännu mer med sina " ehh, ehh". Stackars Coldplay. Dock satt jag ändå och sjöng med i den, för jag älskar låten. Men inte hans version.
Sen ett par totlat okända låtar, och naturligtvis: "It hurts, it hurts, it hurts". Min brorsa gissade att hans allsång skulle vara "Det gör ont". Åh vad jag hade garvat då. Tyvärr fanns den inte med i allsångshäftet.

Och så var det en gubbe som hette Ove och vars enda uppgift verkade vara att tala om för folk var toaletterna fanns. Uppanpå, fanns de. OVANPÅ, för oss som inte vill prata hemsk småländska. I övrigt var han rolig. Toa-Ove, kallade vi honom. Om både vi och han är där nästa år så ska vi skrika "VAR ÄR TOAN, OVE?".

Ingen orkade köa för några autografer. Så vi packade ihop och gick mot parkeringen, fortfarande sjungande på "Sträck ut din hand". Och glada.

Det är roligt att bada. Med rätt sällskap och rätt inställning.

Första stället var litet; en öppning i skogen med sand en meter åt varje håll och Sveriges minsta brygga. Men vi var i länge, riktigt länge.
Sen gick vi tillbaka hem till Sofias mormor, löste lite korsord och åt stuvade makaroner och falukorv. Och så vidare, till nästa badställe. Där fanns ett omklädningsrum, ett dass och en ordentlig brygga.
Det var grunt en stund. Sen stupade det rakt nedåt.
Vi sa att vi skulle hoppa från bryggan och se om vi kunde känna botten. Vi tog sats och hoppade. Vi var så djupt nere att det slog lock för öronen. Där nere var det som att dyka ner i en isvak. Kallt, mörkt och bottenlöst.
Vi hoppade en, två, tre, tio gånger. Inte minsta tillstymmelse till någon botten. Hur mycket vi än hoppade. Men vi tröttnade inte för det, vi fortsatte. När vi inte flöt omkring och diskuterade tyska språket, The Sims eller Spotify-listor med internationellt tema.

Det var inte långt att gå tillbaka heller. Ingen väg är lång med en vän vid sin sida.

Jag plockade fram frukost, tidningen låg som vanligt på bordet. Den för lördagen glansiga framsidan gav rubrikerna "Fårflock på plats i Gästgivarhagen", "Flaggkonst ställs ut i Västervik" och "Dubbla krocket-fester i Frödinge". Inget ont om Vimmerby Tidning, de har publicerat många av mina dikter och en del av mina klagomål på kollektivtrafiken, men deras förstasidesrubriker är bara för roliga.
"Målilla är redo" var den största rubriken när man slog upp tidningen. Exakt VAD det var de var redo för orkade jag inte läsa, utan bläddrade vidare.
"Gymnasiet vinner Vimmerbyelever men tappar utifrån". Ja, om man bor i Kisa och har Linköping runt hörnet, exakt VAD ska man då i Vimmerby att göra?
Och under det: "Kolla vilka klasskompisar du får - Här är de nya gymnasieeleverna i Vimmerby". Detta fångade mitt intresse. Jag skummade igenom namnen utan att hitta särskilt många som jag kände eller ens visste vilka det var. Två väldigt tysta tjejer som gick i min klass och som efter ett år på IV nu skulle börja på något program. Jag pratade nästan aldrig med dem, men de utstrålade sån osäkerhet att jag ändå kände någon slags samhörighet. Framförallt med den ena av dem. Jag drog min till minnes att hon hade kommit in på fordon och att jag hade gratulerat henne till det på Facebook.
Något problembarn som också gick i min årskurs och till och med var en av mina plågoandar hade också kommit in någonstanns efter ett år på IV. Grattis till att du slösar bort ditt liv, tänkte jag ironiskt och kände mig SÅ lättad över att jag troligen aldrig mer kommer träffa någon av dessa människor.
Denna lista var betydligt roligare att läsa förra året. Så gott som ALLA mina mobbare stod i spalten IV, och en av dem skulle till och med GÅ OM NIAN. Jag kände mig totalt oövervinnerlig. Det var min stora upprättelse.
Fåren i Gästgivarehagen fick en liten notis som jag inte läste helt, eftersom en massa rubriker om Hutsfredsfestivalen på nästa sida drog min uppmärksamhet till sig. Jag kollade dock på den söta fårbilden innan jag kastade ett öga på Hultsfred och dess öde. Rockparty är begärt i konkurs. Några tappra ungdomar har stuckit till Hultsfred ändå, och ordnar någon egen festival.
Må Hultsfredsfestivalen vila i frid. Jag var aldrig där själv, men jag kände mig alltid lite stolt när jag såg en reklamaffisch uppe i Linköping. Och det satte trots allt Hultsfred på världskartan. Nu har de ingenting.
"Målilla redo för Beachboys". Jag kollade att ingen jag känner har dött och bläddrade ointresserat vidare.
Så Linköpingssidan. "Linköping har länets billigaste skolmat". Jag log för mig själv och tänkte på oss FU:are, som äter slottsstek, flygande Jakob och pasta med champinjoner i ädelostsås. VI har i alla fall länets BÄSTA skolmat. Kanske världens.
Tråkigt tråkigt. Jag läste serierna och vitsarna utan att reagera på något alls, kollade mittuppslaget med födelsedagar. Vimmerby är så litet att det nästan alltid är någon man känner som fyller år. Denna gång var det en av mina bästa killkompisar på mellanstadiet. Att döma av bilden hade han inte förändrats mycket alls.
Fler som fyllde år, och sen inrikes och utrikes med blodbrist och skärpt straff för sexköp. Sporten, som jag bara bläddrade igenom. Tråkiga filmer som gick på TV. Och sen var jag framme vid baksidan av tidningen. "Danskar dricker för mycket" och "Pseudonymen skänker inspiration".
Och så vädret. Så gott som hela Sverige lyste ilsket rött, och den lokala prognosen berättade att det skulle bli 28 till 31 grader varmt. Jo, det tror jag säkert. Om inte mer.
Slutligen tittade jag på datumet högst upp, log för mig själv och mindes. För ett år sedan var jag på Motalafestivalen och Marina Schiptjenko pratade med mig.

När jag borstade tänderna funderade jag på om jag verkligen SKULLE skriva ett blogginlägg om vad jag hade läst i Vimmerby Tidning.
Jadu Lilly, du skulle nog kunna blogga om precis vad som helst om du bara fick lust.

Jag satt och pillade bort klisterlappar från fodral till gamla ljudböcker. Just när jag lyckats få in kanten på en klisterlapp så långt under nageln att det började göra ont så ropade Linda på mig. Jag skulle hämta upp några böcker nere vid lånedisken.
Sagt och gjort. Jag tog den hysteriskt osmidiga vagnen och åkte ner en våning. Efter att ha konstaterat att det var tre stora papplådor med böcker som vägde åtminstone fem kilo var så började jag lasta dem på vagnen. Då hörde jag en röst från barnböckerna:
"Nämen hej!"
Jag är ju inte överförtjust i personal från vimarskolan, ni tror mig nog när jag säger att jag skulle ha sprungit åt motsatt håll om jag jag stött ihop med många av mina gamla högstadielärare. Men inte i detta fall.
På högstadiet hade varje klass två klassföreståndare. Vi hade en som följde oss från sjuan till nian, Andreas Sebring som var mitt stora stöd och min stora trygghet under hela högstadiet, och så en bredvid honom som byttes ut varje år.
I åttan var det Sophie. Vi hade henne bara i ett ämne och det var EA (som stod för "eget arbete" och egentligen borde ha hetat "lektionen då du gör allt som du borde ha gjort på någon annan lektion"), men jag gillade henne verkligen. Sen tog hon ledigt och i nian ersattes hon av en här icke namngiven mattelärare som jag tyckte hjärtligt illa om och vars närvaro som klassföreståndare störde mig i ett år.
Men där var hon nu alltså. Med sig hade hon också anledningen till sin ledighet, blonda Elsa på två år som stolt visade mig en bok om dinosaurier som hon skulle låna. Jag mindes att jag hade träffat henne två gånger tidigare, och båda gånger hade hon varit så liten att hon bara låg i en vagn och sov. Väldigt vad fort barn växer.
Sophie och jag kramades inte, men hon lade armen om mina axlar och jag gjorde likadant på henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag har utvecklats och visa henne att den där rädda tjejen i svart huvtröja för all framtid är borta. Men det fanns inte tid för det. Det blev ett "det är helt fantastiskt i Linköping, jag älskar min skola och min klass och mina lärare". En annan gång ska jag visa dig, Sophie.


Åh vad den här bloggen är dåligt uppdaterad. Det är TRAGISKT. Men jag kommer aldrig att bli en sån som bloggar varje dag bara för att berätta att jag har ätit fiskpinnar till lunch och sett en film. Jag bloggar när jag har något att säga, och då får det bli när det blir.
Men lite måste ni väl ändå få veta om vad som här hänt sen sist. Skolavslutningen var vacker, regnig, sorglig, lycklig och finklädd i en enda röra. Lycklig för att jag får komma tillbaka till en värld av vänskap, långa trappor och skratt, sorglig för att det tar elva veckor. Och för att treorna försvinner.
Jag jobbar på Vimmerby Bibliotek de första tre veckorna på lovet, vilket nu är den här och nästa. Jag har lärt mig att dricka varm choklad utan att bränna sönder munnen. Och sällskapet är alltid lika trevligt: mycket böcker, fina arbetskamrater och små doser av folk utifrån.
Och sen var det visst något bröllop häromdagen. Min mamma och syster satt hela dagen framför TV:n, själv flydde jag huset och tillbringade hela eftermiddagen hos min vän Alex. Mycket roligare. Allt tjat har gjort mig till antiroyalist, så Alex och jag bytte kanal så fort det dök upp något som hade med bröllopet att göra. Väl hemma tvingades jag ju ändå att se en sammanfattning, men men. Det roligaste var hon som satt bredvid kungen och hade på sig en illgrön klänning, Shrek-drottningen döpte vi henne till.
Men jag får väl säga grattis ändå. Jag gillar faktiskt Victoria, hon är liksom schysst. Så grattis, Victoria. Jag kanske blir bättre inställd till kungahuset nu när alla slutar tjata om det.

Nu borde jag städa, eftersom Elise kommer hit på torsdag. Eller så gör jag det i morgon. Känns mer lockande.
Puss och kram.

(Ni som inte går på FU behöver inte förstå allt, det är mycket interna skämt)

Jag har lärt mig att åka buss till Ryd, pendeltåg till Vikingstad och skabbig rälsbuss till Vimmerby, med en halvtimmes uppehåll för att se det fantastiska Rimforsa.
Jag har lärt mig flirta. Jag har lärt mig att kärlek inte alls är lätt för alla andra, utan att det tvärtom oftast är svårt, hur snygg och populär man än är.
Jag har lärt mig att debattera vilt, både på svenska och engelska. Förlorat några debatter om svensk politik, vunnit några om popcorn och bodyscanning på engelska och bevittnat en om IKEA:s toaletter.
Jag har lärt mig att prata spanska; säga Hej Johanna, vad heter du?, svara att jag bor i Väderstad och säga att idag är det imorgon, eller att det är torsdag för den delen.
Jag har nästan lärt mig att prata franska, i alla fall hur man skiljer på Jag är färdig och Jag är död. Men också ord som rumpa, förbluffa, gem och sparris.
Jag har lärt mig lite grann om nyanser, hur man går över till Andra Sidan och sedan återvänder, hur man gipsar en mjölkspann samt hur man INTE ritar av lökar på en handduk. Jag har också lärt mig att bild är så mycket mer än att bara sitta i en sal och rita på ett papper; bild är konstutställningar och ett kreativt tänkande som jag besitter, enligt min lärare.
Jag har lärt mig att rita grafer och att vi INTE kommer få någon mängdrabatt hur mycket äpplen vi än köper. Jag har också lärt mig att sluta gnälla, börja plugga och få mitt G i matte.
Jag har lärt mig att spela lacross, att tacklas och att gnälla mig igenom ett beeptest. Och lyckas på det, dessutom.
Jag har lärt hur man för en dialog med Jehovas Vittnen, eller i alla fall hur man skriver ett manus där man LÅTSAS göra det. Jag har lärt mig tycka och fått gapa för demokrati, längst fram i ett klassrum. Och älskat det.
Jag har lärt mig tyska utan att läsa det, bara genom att lyssna på mina vänner så kan jag nu säga: Jag är en mustasch. Ja, självklart.

Jag har lärt mig att skratta högre, le större, prata mer och vända blicken uppåt.
Jag har lärt mig att det aldrig har varit fel på mig, bara på min omgivning. Det beror inte på vem man är, det beror på vart man hamnar.
Jag har lärt mig att kramas, skratta och släppa människor intill mig. Jag har lärt mig att det finns godhet i världen, människor som tycker om mig.
Jag har lärt mig att även om det finns tjugosex andra elever i klassen, så finns det dem som väljer mig. Om de vill ha någon som går till McDonalds med dem när det är något mindre upphetsande till lunch, någon som följer med och köper godis på Hemmakväll, någon som följer med ner och letar efter rektorn för att få ett papper påskrivet, någon som sover hos dem i helgen och håller dem sällskap, någon som följer dem till tåget, någon att vänta på efter idrotten, någon att skicka ett SMS till när The Sims hänger sig, eller bara någon att ge en kram. Då gör de ett aktivt val. Och varje gång känner jag mig utvald.
Jag har lärt mig att man kan älska sin skola. Att man kan längta hela veckan efter att ha engelska, älska varje temaredovisning, ha sin klass som bakgrundsbild i datorn, gå igenom hela Linköping och vråla FU-sången...
Jag har lärt mig att äldre elever kan vara hur underbara som helst. Snälla, gulliga, välkomnande, omtänksamma.

Ni har lärt mig att vara stolt över den jag är, att vara lycklig.
Tack för allt, mina vänner. Jag älskar er alla. Vi ses i tvåan.

Hej mina vänner. Nu när jag har fått tolv timmars sömn och återhämtat mig något så är det dags att berätta om helgen.

Vi åkte till Skövde klockan halv åtta. Klockan elva åt vi spagetti och köttfärssås hos mormor och morfar. Klockan tolv sprang min kusin ut, tillsammans med cirka femtio miljoner andra 91:or, vi kramade henne och hängde en häst runt halsen på henne.
Klockan ett hade vi sett alla vagnar åka förbi inte bara en utan två gånger, och lyckats vinka till min kusin. Halv två var vi och mormor och morfar ute hos min moster och morbror och väntade på både dem och kusinen. När de dök upp så öppnade min kusin sina paket, det togs lite kort och pratades. Någonstans där satt jag också en halvtimme i solen, i klänning, och insåg exakt HUR känslig min bleka hud är. Jag brände sönder både axlarna och det runda området i urringningen på klänningen. Det var allt annat än behagligt.
Sen åt vi melon, kiwi, kalkon, frallor, vindruvor och en massa annat kul och pratade lite mer. Sen skjutsade pappa in mig till Skövde Central, där jag skulle ta tåget hemåt och mot nästa fest, den i Gullringens Simhall med FU-tjejerna.

Tågresan mellan Skövde och Nässjö är ganska lång och extremt seg. Jag stirrade ut genom fönstret lite, läste mycket i älskade Luftslottet Som Sprängdes, och tittade lite på mina medpassagerade. Mitt emot mig satt en kille i svart T-shirt med texten "Ju mer jag lär känna min kvinna, desto mer älskar jag min bil". På andra sidan mittgången satt en mamma och två barn, en pojke och en flicka. Pojken var kanske fem och flickan runt åtta. Pojken hette något så spännande som Shaun, det var inte ett dugg svårt att lista ut eftersom han var ganska livlig och mamman tilltalade honom med sitt namn ganska ofta. Fast på hans ryggsäck stod det Séan, så det var troligen så det stavades. Hade ju annars varit ganska komiskt om han hade hetat som Fåret Shaun. Bredvid hans namn stod i alla fall ett annat franskt namn, troligen ett flicknamn, som nog var hans storasysters. Antingen så var deras pappa fransk, eller så hade mamman bara en passion för franska namn. För övrigt skulle Séan och hans familj till Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby, så jag såg dem kliva av i Mariannelund ihop med mig.
Mina solbrända axlar klarade inte riktigt av att bära en ryggsäck, så varje steg i Nässjö blev rätt smärtsamt. På nästa tåg satt jag bara och stirrade ut genom fönstret, skrev långa SMS och tänkte igenom mitt liv. Mm, lite lagom muntert. I Mariannelund stod i alla fall min farbror och hans äldste son, en annan av mina kusiner, som skjutsade mig till Gullringen. Ja, tågförbindelserna mellan Skövde och Vimmerby är rätt kassa, så man kommer inte längre än till Mariannelund. Men min farbror körde mig enda fram till simhallens dörr, och min kusin hjälpte mig att lasta ur min sovsäck och ryggsäck.

Vi var sex tjejer med mig, av elva stycken bjudna. När jag kom hade Sofia, Emelie, Elin, Malin och Josse just badat och skulle fika. Så jag gjorde dem sällskap. Vi åt muffins, kakor gjorda av cornflakes och choklad, kladdkak, chokladbollar och en massa andra kakor och pratade om lite allt möjligt. Bland annat hade tjejerna fått en idé om att starta en klasstidning, och jag ska tydligen skriva ner mina tankar i Lillys Hörna. Jag är smickad. Det kör vi på i höst, när jag också bor i Linköping.
Sen badade tjejerna lite till, och till slut lyckades de även lura i mig. Den hemska knallröda solbrännan fick mig inte direkt att känna mig mindre obekväm i bikini, men vattnet svalkade i alla fall lite
Sen gick vi upp, duchade, satte oss i bastun, duschade igen, torkade golvet och klädde på oss. Jag passade på att visa mina nya sadaler för alla. Min stora tragedi i livet är att jag har så stora fötter att det aldrig har funnits sånna där vackra, feminina skor i min storlek, men nu har jag köpt ett par på postorder. Jag älskar dem.

Sen gick vi över en gräsmatta och hem till Sofia, där vi dumpade alla grejer i hallen och hälsade på Japp.
Japp är Sofias hund. Han är stor som en älgkalv, extremt lurvig och totalt underbar. Som en gosig björn.

Sofia förbarmade sig över mig och lånade mig en flaska After Sun, som jag dränkte in mina stackars axlar med. Sen lastade vi in alla grejer i en bil och beordrade Sofias pappa att köra bort dem till oss, tog Japp och började gå bort mot det lilla huset på golfabanan.
Det bestod av ett litet kök, ett rum med en massa bord, en läskigt mörk hall och en toalett. Ytterdörren gick inte att låsa, vilket i vanliga fall skulle gjort mig ganska nervös och fånigt mörkrädd. Men Japp är, trots sin gosiga utsida, en utmärkt vakthund. Hans närvaro gjorde mig trygg.
När Sofias pappa väl hade kört dit våra grejer så knuffade vi undan borden och bredde ut våra sovsäckar på golvet. De som ville tog en macka till kvällsmat, sen borstade vi tänderna och kröp ner i våra sovsäckar och löste världsproblem. Klockan var kanske tolv (det satt en klocka på väggen precis ovanför mig) och vi hann avhandla en timme politik (under ledning av Sofia), en timme om våra klasskamrater och en timme om flum och sex innan de flesta somnade. Jag befann mig i ett slags dimmigt tillstånd som jag brukar hamna i när jag är tillräckligt trött; jag säger precis samma saker och reagerar likadant som vanligt, men hjärnan hänger inte riktigt med, allt är lite otydligt och overkligt. Det är svårt att beskriva. I vilket fall så måste jag ha somnat, för jag vaknade till när klockan var kanske kvart över två och då låg Sofia och Josse fortfarande och diskuterade livet. Jag muttrade något åt dem och somnade sedan om, så gott det gick.

Jag HATAR att sova i sovsäck. Golv är alltid fruktansvärt hårda och sovsäcken är alltid lagom knölig och obekväm. Dessutom lyckades jag inte blåsa upp den uppblåsbara kudden som jag hade med mig, så jag sov utan kudde. Efter festen i Motala så la Kalle och jag våra sovsäckar i soffan och jag sov med armstödet som kudde, det var faktiskt riktigt bekvämt. Men golv: NEJ TACK.
Jag vaknade klockan halv sex och insåg direkt att jag inte skulle kunna somna om, så jag kröp ur sovsäcken och satte mig och läste en stund. Sen vaknade Sofia och Malin och gjorde samma bedömning, så vi tre gick ut på en morgonpromenad med Japp. Mina finsandaler tyckte inte om det, de var fulla med jord och barr och gräs när vi kom tillbaka så jag ställde mig och tvättade dem. Mina fötter tyckte inte heller om det. Vid det här laget hade jag insett att mina sandaler var till för att ha på sig på kortare, gärna stillasittande, festliga tillfällen och INTE för att gå genom halva Gullringen i. Mina fötter skrek i protest för varje steg jag tog.
De andra vaknade så småningom, och vi åt en lätt frukost bestående av två mackor med smör och varsitt äpple. Det roliga var att klockan på väggen gick en timme efter; alltså hade klockan varit halv sju när jag vaknade, ett när vi kröp ner i sovsäckarna kvällen innan och närmare tre innan jag slutligen somnat. Jag hade sovit cirka fyra timmar. Jag var dimmig i hjärnan hela dagen.
Vi följde våra vänner till bussen, vinkade av dem och sen gick jag och Sofia hem till henne och åt varsin tallrik fil, för att komplettera vår frukost. Jag skulle ju få vara kvar i Gullringen till lördagkvällen då min familj kom hem från Skövde, så Sofia och jag hann med att åka in till Vimmerby och ta en runda där också. Så gott det gick, med mina värkande fötter.
Vi satte oss i solen och halvsov. Sen kom Sandra.

Sandra bor också i Gullringen och är en gammal barndomsvän till Sofia. Jag träffade Sandra när jag var på skrivarläger 2008, vi umgås inte så mycket på själva lägret men desto mer efter det. Och första gången jag pratade med Sofia, på tåget till Linköping vår allra första dag på FU, så insåg vi att vi hade en gemensam vän.
Och Sofia skulle på någon middagsbjudning hos några vänner till sina föräldrar. Så Sandra tog hand om mig.
Vi bestämde oss för att gå ut och skjuta med pilbåge. Sen kom vi på den mycket roliga idén att vi kunde passa på att ha picknick också. Sagt och gjort. Vi packade en svart tygkasse med ostbågar, Ahgrens Bilar, melonbitar, godis och en 1,5 liters hallonsoda. Sen gick vi (Sandra hörde mig väl klaga över mina smärtande fötter så hon lånade mig ett par foppatoffor som var lite för små men himla sköna ändå) till gräsmattan vid simhallen och sköt lite. Det är betydligt svårare än det ser ut. Men Sandra lyckades lära mig, och efter bara några försök så sköt jag riktigt hyfsat.
Sandra var duktig. Hon sköt tio, femton meter och fick pilarna att fastna i träd.

Sen satte vi oss på en bänk, drog den intill sandlådan och radade upp allt ätbart på sandlådans kant. Där satt vi och åt och smidde onda planer medan myggorna och flugorna surrade runt oss. Flugorna förstod vi, eftersom vampyrer är döda, men inte myggorna eftersom vi också är blodsugare.

Sandra och jag har fruktansvärt mycket gemensamt. Förutom skrivandet så delar vi en passion för Pirates of the Caribbean-filmerna, Harry Potter, fantasy i allmänhet och vampyrer och varulvar i synnerhet. Vi hade jätteroligt.
Efter picknicken och lite fler skadeskjutna träd så gick vi hem igen, och eftersom jag kände mig extremt slö i hjärnan så sa jag att vi kunde titta på en film. Det blev Kingdom Of Heaven, ännu en sån där film som jag borde ha sett.
Nu har jag sett den. Det var lite samma typ av film som Braveheart, fast Braveheart var snäppet bättre.
Kingdom Of Heaven var ändå helt okej. Orlando Bloom spelade huvudrollen och inte bara såg exakt likadan ut som i Pirates of the Caribbean, utan även betedde sig exakt likadant. Han var precis så där tröttsamt ÄDEL och HJÄLTEMODIG som Will Turner, med en försvunnen pappa som dök upp från ingenstanns. Fast lite ledsnare, lite allvarligare.
Min trötthet började ta ut sin rätt, och jag satt och blundade lite. Sen åt jag lite mer godis, för att hålla mig vaken. Sen hackade jag lite på Orlando Bloom för att han var så ädel att han sa nej till att gifta sig med flickan han älskade, bli kung och rädda hela landet, bara för att han ville ha ett RENT HJÄRTA. Blä.
Men han ändrade sig efter ett tag och avstyrde ett helt krig mellan kristna och muslimer. Det var en typisk filmscen; han höll tal inför tusendals stridsklara människor, och på frågan om hur de skulle klara sig svarade han med att adla alla stridsdugliga män till riddare med samma ed som han själv adlades med.

Sen kom min familj och hämtade mig, jag åkte hem och smörjde in mig med kylbalsam och sov i tolv timmar.
Tack till Sofia Ahlstrand, Elin Bergner, Malin Sällber, Emelie Pettersson, Josephine Tholander, Japp och Sofias föräldrar.
Och vi ses igen, Sandra <3

Solen steker mina vampyrbleka ben, Bosses Glassbar har långa köer, vattnet porlar i Trädgårdsföreningen och grämattorna är precis lika gröna som under våra första veckor här på världens bästa skola. Det är sommar i Linköping; möjligheterna, drömmarnas och glassens stad.

Till och med jag har börjat längta efter sommarlov nu. Jag skyller det på Elise, min bästis. Hon började prata om allt vi ska göra; åka på Rix FM Festival, åka och bada, gå på Liseberg...
 Och så ska jag sommarjobba. Nya härliga veckor på Vimmerby Bibliotek med förmiddagsfika ute i solen (en macka med så mycket marmelad att jag fick hälften på kläderna och en kopp varm choklad som alltid brände mig, dock inte så illa som det låter när man har trevligt sällskap), böcker så långt ögat når och färska tidningar att sortera. Jag tänkte även försöka träffa mina två enda vänner från nian (de på sär som jag åt lunch med) som jag tragiskt nog nästan har tappat kontakten med. Jag åker faktiskt förbi en av tjejrnas hus med tåget varje dag, ser gräsmattan utanför och minns förra sommaren när vi låg där och kastade gräs på varandra. Det var fint.
   Och, icke att förglömma: jag ska med min mamma och mina syskon (och kanske pappa, men han verkade inte så sugen) på minisemester i Sveriges storstäder. Mamma har redan bokat Köpenhamn och Malmö, och jag hörde något om Stockholm också.
Jag längtar. Jag glömmer aldrig sommaren 08, när vi sprang runt i Köpenhamn och var på Believe It Or Not och pratade engelska med alla eftersom vi inte fattade ett ord danska. Och Malmö, en annan stad av drömmar där Marina Schiptjenko stannade och pratade med oss i augusti 2008.
Och älskade Stockholm. Vattnet, asfalten, tunnelbanan... <3


Oj, det där lät verkligen inte alls som något jag skulle skriva på min blogg. Men men, även en sån som jag är lycklig ibland. Och livet ÄR lättare på sommaren.

Eduardo va a hacer un vestido nuevo = Eduardo ska göra en ny klänning
Yo voy a comprar a la abuela = Jag ska köpa min mormor/farmor

Ja, spanskan blir nog inte roligare än man gör den. Vi skulle para ihop en person, en verbböjning och en aktivitet, och när jag väl hade parat ihop människan och verbet så tyckte jag att jag kunde ta mig lite friheter med resten. Jag hatar förväntade meningar. Det var betydligt roligare att tänka på Eduardo som modedesigner, alternativt transvestit, och på att jaget i fråga ville ha en ny mormor/farmor. Tyvärr ledde ihopparandet till att den enda aktivitet som fanns kvar för Julia och Lali var att besöka en massa läxor (dessa som Eduardo troligen skulle ha gjort). Låter inget vidare.
Efter spanskan inledde jag en jakt på tre lärare: Gunnis eftersom jag ville ta emot spanjorer, och Elsa och Marie för att de ska skriva på min ledighetsansökan.
Martina, tyskaläraren, var för säkert en månad sedan och satte upp en lapp i vårt klassrum om att hon behöver folk som kan ta emot några av de tyskarna som kommer. Det är främst för steg tre, men steg tre är inte så många så hon frågade alla andra också. Gunnis däremot, hon lät oss i steg ett lista ut själva att vi borde anmäla om vi vill ta emot spanjorer. Alltså stormade jag in på lärarrummet och utbrats: "Gunnis! Jag vill ta emot spanjorer! Varför har du inte frågat mig?!"
Lämpligt nog hittade jag Elsa i samma lärarrum, så nu är det bara Marie kvar. Jag får ta emot en spanjor. De har skrivit varsitt brev och berättat om sig själva, och vi som var intresserade fick läsa alla och välja ut någon.
Min spanska flicka verkar helcool. Hon har en hund, älskar hårdrock och motorcyklar och beskriver sig själv som "carefully and fun". Hennes engelska var inte den bästa, men jag förstod allt. Och det är ju den de är här för att träna på. Så med lite tur slipper jag prata spanska med henne.
Dessutom heter hon Marina. Och hur coolt är inte det?

På engelskan pratade vi lite mer om den stackars Holden Cauldfield från boken "Catcher In The Rye", vi lyssnade till och med på lite sånger om honom. Spotify är bra, framförallt i klassrum. Fast jag fnissade lite när det kom upp reklam för en bil mitt i alltihop.
Sen skulle vi skriva en utvärdering om vad vi vill jobba med nästa termin, vad vi har lärt oss mycket av, vad vi vill förbättra och så vidare. Engelskaundervisningen på FU. Jag kan lova att jag aldrig i mitt liv har skrivit en så positiv utvärdering förut. Men vad kunde jag skriva? Jag älskar allt vi gör på min skola. Jag längtar alltid till engelskan. Vad vi än gör. Inget är tråkigt när man har Helen.
Det skrev jag också. Jag kunde inte låta bli. Jag vill att hon ska veta hur mycket jag uppskattar henne. "You're probably the best teacher I've ever had" skrev jag.

Till lunch var det fisk, Johanna och jag fortsätter att undvika den läskiga vita såsen. Sen hade vi lite matte och ritade grafer, raka streck som visar hur priset påverkas av mängden. Eller nått. Per hade ett exempel med äpplen, och visade att strecket alltid är rakt. Om vi köper fem kilo äpplen så stiger priset lika mycket, eller nått. Jag började märka av att jag hade sovit för lite, och slängde ur mig något om att vi borde få mängdrabatt på äpplena och att det i så fall borde bli ett hack i grafen. Haha.

I tre år har jag räknat dagarna till sommarlovet, sett min frihet, trygghet och lycka närma sig. Och nu känns det plötsligt bara så... sorgligt.
Visst, det ska bli kul att kunna åka på festival (förhoppningsvis) och att träffa en massa människor, men samtidigt kommer jag ju sakna alla på FU så sjukt mycket. Jag och mina närmaste kompisar har bestämt att vi ska träffas en massa, men hur gör jag med folk som jag inte har samma anledning att träffa men ändå kommer sakna? Som Joël, Sofia G, Kalle, eller mina lärare för den delen.
Eller Anna, som tar studenten och försvinner ut. Åh, jag kommer sakna alla treor så mycket. Jämför med när jag gick i sjuan och FIRADE när niorna försvann, eftersom de nästan hade mobbat ihjäl mig. De kan inte ens ha tillhört samma årskurs som Anna, Hanna, Kajsa, Sara, Isabella och alla dansare.
Lova att du kommer och hälsar på mig i höst, Anna. Du kan sova på en madrass på golvet i mitt inneboenderum. Jag kommer sakna dig så mycket <3

Men jag längtar ändå till tvåan. Till att bo i Berga och kunna cykla till skolan, till alla resor och till att få ha spanska Marina och en namnlös fransk elev hos mig.
Och då är vi tvåor, vi får ta emot de nya ettorna. Lära dem FU-sången, leka lekar med dem och hälsa dem välkomna.
Om jag kan få en enda etta att känna sig hälften så lycklig efter sin första dag på FU som jag gjorde efter min så kan jag dö lugnt. Då har jag uppnått det största i livet.

Vi träffades i skolan och bytte om. Jag hade på mig en ful, gråbrun herrskjorta från Second Hand i Vimmerby, en kjol sydd av en mjölsäck och ett förkläde hemifrån med äkta fläckar. Ur fickan på förklädet stack min råtta upp.
Sen åkte vi buss till Vreta, i våra medeltida kläder. Det var en rolig upplevelse. Folk tittade, men det störde inte mig det minsta. Jag var med min klass, på väg in i medeltiden.
Och jag gick in för det. Så fort jag hade fått på mig kläderna så glömde jag alla mina problem, lämnade dem i 2000-talet, och gick in i rollen som Ylva.
Ylva är piga hos storbonden Torbjörn och hans fru Sif, tillsammans med sin bror Gottfrid och sin kusin Helga. Hon är rebellisk, envis och vägrar att acceptera att hon står lägst i samhället. Hon tror på frihet och jämlikhet. Men hon är också en väldigt ensam och ganska missförstådd ung kvinna, vars bästa vän är en råtta som jag har gjort i bilden genom att limma ihop lite grått tyg, stoppa med vadd och fixa diverse snören och piprensare och skinnbitar till ben, ögon, öron, nos och svans.
Våra lärare spelade diverse skumt folk; Birger Jarl, The Wife Of Bath, Benedicta Svante Polk, någon lagman och sen en hög kardinaler och övrigt kyrkofolk som kom från Rom, Frankrike och alla möjliga ställen för att de hade hört rykten om all synd hos oss. Hela rollspelet var naturligtvis på engelska.
Och vi var inte syndfria, direkt. Vi var en härlig samling stackare. Här fanns den girige adelsmannen som tänkte mer på sina pengar än på sin dotters lycka, den försupne adelspojken han hade lovat bort sin dotter till, prästfrun som hade en affär med kyrkodrängen, köpmännen som söp och sålde för gammal fisk (eller så var det bara kardinalen som ville sätta dit dem), hantverkarna som prasslade med varandra och hade utomäktenskapliga affärer i buskarna, och så bondfrun Sif som njöt av att piska sitt stackars tjänstefolk. För och inte tala om nunnan som var beredd att mörda för att bli abbedissa (och gissa tre gånger vem av mina vänner som spelade den onda nunnan? xD).
Kardinalerna var dock inte mycket bättre själva, kom vi fram till. Efter en enklare måltid (bröd med tre olika pålägg, morötter och små tomater, detta på extra medeltida papperstallrikar) så skulle vi rösta fram den syndigaste personen. Denna skulle få plikta med sitt liv, för att få bort Guds vrede ifrån oss. Lämpligt nog hade det ju börjat ösregna, och kardinalerna tog i så att de nästan spräckte sig med att det var Guds straff och syndafloden och bla bla bla.
Vi konspirerade. Vem kan väl dömma i Guds ställe, vilken rätt har de att anklaga oss? Det blev de två kardinalerna som fick offra sina huvuden. Upproriska Ylva älskade det, sättet vi satte oss upp emot överheten, så jag stod längst fram och skrek om rättvisa. Sen jublade vi, och lämpligt nog kom solen fram igen.

Det här var det roligaste jag gjort sen... ja, sen vår förra temaredovisning. Jag älskar min skola. Jag vill ha rollspel varje dag, för det här var jätteroligt.

De var tre studenter i tjugoårsåldern, två unga kvinnor och en ung man, som skulle föreläsa för oss på samhällskunskapen. Latinamerika-gruppen, kallades de, och de hade varit på något typ av utbytesprojekt i Equador.
När en av tjejerna började med att visa fakta om Equador, yta och officiellt språk och liknande, så tänkte jag att det här kommer bli jättetråkigt.
Oj vad fel jag hade. För när de väl hade tagit sig igenom faktan så gick de in på det viktiga, det som gjorde oss alla upprörda och engagerade: den stora miljökatastrofen.
De visade en egenhändigt producerat film, som med bilder och musik berättade en fruktansvärd historia för oss.
I Equador levde man som ett med naturen. Det var världens artrikaste plats, fanns en massa olika indianstammar och alla var glada och friska.
Sen kom Texaco dit och utvann olja. MYCKET olja. De trängde undan både djuren och indianerna.
Och när man utvinner olja blir det farliga restprodukter. Det finns sätt att göra sig av med dem så att de inte skadar miljön, men det struntade de i på Texaco. De grävde enorma hål och dumpade all skit i. Det regnade, som det gör mycket i regnskogen, och då rann allt ut i floden.
Denna flod är det vatten folk lever av. De badar, tvättar sina kläder och hämtar sitt dricksvatten där.
Nu har alla stora cancertumörer i magen och halsen. Barn föds med missbildningar, barn utan hudutslag är en ovanlig syn och två indianstammar har helt dött ut. Och alla djur vågar jag inte ens tänka på.

Det enda jag kan tänka är: VARFÖR hade vi aldrig ens hört talas om det här förut? Alla hade hört om Tjenobyl (stavning?) och det där oljeutsläppet i USA tjatar ju alla ihjäl sig om på nyhterna.
Denna miljökatastrof var det EN person i min klass som kände till, och det var för att han mamma hade varit i det området. Varför visste vi ingenting?
Sen pratade vi om vem som har mest makt att påverka och vem som ska ta ansvaret, och i min grupp var vi rörande överens om att makten ligger hos media och ansvaret hos Texaco. Media låter omvärldens få veta, så att vi kan påverka, och eftersom det var Texaco som ställde till hela skiten så är det de som får städa upp. Så enkelt är det.

Det coolaste är ändå att folket i Equador har fått nog. De har organiserat sig till en motståndsrörelse och stämt Texaco på flera miljarder dollar.
Rättegången har tagit lång tid, men våra föreläsare sa att den väntas bli något bestämt i år. Hoppas verkligen att de vinner.
Filmen de visade var fantastisk och jättehemsk, men själva föreläsningen kunde varit bättre. De var nya och osäkra. Killen i sällskapet irriterade mig till döds genom att stå och LE hela tiden, när han pratade om oljan och människorna som har cancer. Han kunde väl åtminstone FÖRSÖKT att se lite allvarlig ut

Till er som läser det här: lägg namnet Texaco på minnet. Och även Chevron, som de heter nu. Undvik dem så mycket ni kan. Jag ska försöka hålla mig uppdaterad om rättegången och meddela er hur det går.
Notera att jag använder min blogg till att informera, sprida kunskap och skapa opinion. Det känns jättebra.

När jag gick till skolan i morse och som vanligt sneddade över gräsmattan så kunde jag inte låta bli att tänka på den feta snöhögen som låg där och tvingade oss att gå runt. Det känns inte längesen. Och nu är allt så grönt och vackert. Ettan har gått så sjukt fort att jag nästan blir rädd. Det var inte längesen snön smälte och det var inte längesen min första dag på FU, när allt skulle vara så där perfekt eftersom det var början på mitt nya liv. Vi åkte buss från Rimforsa, jag satt bredvid Sofia, vi lärde oss FU-sången och lekte lekar med danstreorna och allt var så fantastiskt att jag inte kunde fatta att det var det som skulle bli mitt vardagsliv.
Det var inte längesen den allra första tiden. Vi satt i kaféet på rasterna, vi gick på stan i blandade gäng varje lunchrast, vi var lite osäkrare och lite nyare. Vi kände inte varandra, vi hade knappt lärt oss alla namn, vi umgicks med alla och provade oss fram för att hitta dem man trivdes bäst ihop med. Detta var inte längesen alls. Jag blir rädd. I hela högstadiet kändes varje dag som en mindre evighet, som att eländet aldrig skulle ta slut, och här går ett helt år på en sekund.

På svenskan hade vi debatter. Vi blev indelade i par, första och sista person på klasslistan tills man möttes på mitten, och fick sen en lapp per par med ett ämne som vi var antingen för eller emot. Ett annat par fick samma ämne men motsatt åsikt. Vi fick tio, femton minuter på oss att samla argument och blev sedan uppkallade till "soffan" (fyra stolar, helt enkelt) där vi skulle debattera inför publik. Vi hade ingen aning om när eller mot vilka förrän vi blev uppkallade.
Debatterna handlade om så skilda ämnen som söndagsöppna affärer, elektronisk fotboja istället för fängelse och gratis preventivmedel. Jag och Sebastian skulle vara för skoluniform. Eftersom det är ett ämne som ligger ganska nära mig (jag är en av få sjuttonåringar i Sverige som tycker det skulle vara bra med skoluniform, just eftersom jag vet hur det är att bli mobbad bland annat för sina kläder) så var jag rädd att det skulle bli väldigt personligt. Det blev det inte. Elin och Malin hade sina argument, jag och Sebastian hade våra och det var bara som en kul lek. Jag höll distansen. Vem som vann vet jag inte, och det spelar ingen roll eftersom det inte handlade om att vinna utan om att argumentera bra.
Den roligaste debatten var annars när Rebecca och Lucas (mest Rebecca, Lucas sa inte så mycket) företrädde IKEA:s högsta ledning som ville införa unisex-toaletter (alltså samma toalett för båda könen, istället för att ha uppdelat herr- och damtoa) och debatterade mot Nicolina och Sofia G, som förträdde något i stil med Riksförbundet För Privata Toaletter. Motsidan pratade mycket om integritet, Nicolina sa bland annat: "Aa, men äldre människor är ju väldigt pryda, min gamla mormor skulle aldrig kunna gå på en toalett med både män och kvinnor!"
Då kom Rebaccas fantastiska motargument: "Men din gamla mormor ska ju ändå dö snart!"
Hahaha. Sofia avlutade debatten med sammanfattningen: "Aa, nu vet vi ju alla hur mycket IKEA:s högsta ledning bryr sig om sina kunder! De vill kränka deras integritet och skjuta de gamla!"

På idrotten spelades Lacross (stavning?) ett skumt bollspel med klubbor med nät längst ut som man skulle fånga bollen i. När man spelar på riktigt ska man tydligen ha knäskydd och hjälm och halvt tackla ihjäl varandra, så jag antar att det vi körde var någon mesvariant. Fast vissa personer var ändå ganska aggressiva. Det var ganska roligt även om jag var rätt kass på att fånga bollen.

På bilden fortsatte vi med rekvisitan till vårt medeltidsrollspel. Jag har nog glömt att nämna det. Vi har utvecklat karaktärer, lärt oss om medeltida klasskillnader och tillverkat rekvisita. En dag i maj ska vi gå runt och leka att vi lever på medeltiden. Erkänn att jag troligen går på världens roligaste skola?
Min karaktär är en upprorisk bondpiga vid namn Ylva. Hennes rekvisita är en grå råtta som jag har limmat ihop av filt, snöre, några piprensare, lite läder och en massa vadd, och en mjölkspann som jag gipsade idag.
Jag har inte gipsat sen jag var liten, så jag hade glömt hur man gör. Läraren visade mig. Det var riktigt roligt. Det tyckte Nicolina också, hon satte sig bredvid mig och gipsade sin vänsterhand utan någon direkt anledning. Det ska bli spännande att se hur hon lyckas få bort det.
Sen hade vi betygssamtal, och det gjorde min dag. Jag hade en massa G+, en massa VG och ett MVG på mina bilduppgifter. Jag ligger just nu på VG. Det känns strålande. Hon sa också att jag är engagerad och kreativ, att jag har mycket egna tankar och idéer, att jag inte låter mig begränsas och en massa annat fint. Men bild är ju så roligt nu; på högstadiet satt vi bara i en sal och möglade, nu får vi gå på konstutställningar och göra självporträtt och gipsa och en massa annat som är jättekul.

Efter skolan gjorde jag sällskap med min svenskalärare Maria en bit och pratade lite om sommarjobb, pendlande och mitt nya boende. Sen gick jag en halvlyckad vända på stan med en alldeles för tung väska. Jag hittade tidningen som Marina Schiptjenko är med i (tre sidor intervju och världens vackraste bilder <3), men mina The Sims-spel var ÄNNU MER SLUT än vad de var i onsdags. Det är orättvist. Jag hade dem i handen, jag hade pengarna, jag skulle köpa dem, men då var de tydligen SLUT. Och idag stod inte ens fodralen framme. Lilly blir ledsen.

Gräset är grönt, jag har sommarjobb och boende i Linköping efter sommaren, i helgen kommer mina kompisar för hoppningsvis hit på älgsafari, jag har VG i bild och i morgon får vi ÄNTLIGEN ha engelska med Helen igen. I allmänhet ser livet ganska ljust ut.

Det finns inget mer tragiskt än att komma på sig själv med att inte ha bloggat på en vecka. Förlåt, mina vänner och läsare.

Det är bra att ha kontakter. Hannas och Micas rum blir båda lediga till sommaren, och någonstans mellan Linköping och Rimforsa så släppte jag min motvilja mot tanken på att bo inneboende och vande mig mer och mer vid den. Till slut kändes det inte så illa. Så idag åkte vi och tittade. Sofia följde med, av den enkla anledningen att hon visste var det låg till skillnad från mig.
Tanten heter Yvonne. Hon var snäll, trevlig, gullig och väldigt pratglad. Jag behövde inte ställa en enda fråga, hon besvarade dem alla utan att jag ens hade tänkt dem.
Det var en gemensam ingång, och sen en trappa upp till rummen. Två rum med gemensam toalett, mikro och kylskåp. Men med säng, kokplatta, skrivbord och en massa annat inne på rummen.
Hyran är i min värld så gott som ingenting, mitt inackorderingstillägg täcker nästan allt. Och alla möbler ingår. Det finns till och med ett förråd där man kan ställa cykeln. Dusch en trappa ner, ihop med en tvättmaskin.
Mellan de båda rummen skiljer det 200 kronor och en del i storlek. Jag står först i kön, så jag får välja vilket av rummen jag vill ha. Jag har ännu inte bestämt mig.
På tåget hem tänkte jag på allt jag ska göra. Alla människor jag ska umgås med, alla filmer jag ska köpa, alla små promenader jag ska ta till Coop och köpa mjölk och ost och vindruvor. Och allt jag plötsligt kommer kunna göra med mina vänner. Vi är åtta personer i mitt gäng ("mitt gäng"? Ni anar inte hur konstigt det känns att tänka det), och om jag flyttar i höst så bor plötsligt sex av oss i Linköping. Vilka filmkvällar vi ska ha då.
Det enda jag inte riktigt gillade var tanken på att behöva dela kylskåp med min granne. Kylskåpet var litet, och om två personer ska dela så kommer det bli jättetrångt. Plus att min granne kanske är världens bitch och snor min filmjölk, det vet jag ju inte. Men knappt har jag sagt det förrän min pappa meddelar att han har ett kylskåp att ge mig. Vissa människor upphör aldrig att förvåna.