Kort om dagen
På schemat stod det religion. Vad vi gjorde var att öva på jonglering med pappersbollar. Vi har verkligen coola lärare på den här skolan.
Och dessutom SLAPP vi tack och lov ha naturkunskap. Tack till hela klass 2i som hade sina redovisningar för oss, ni gjorde min dag.
Lunchen liknade inget jag tidigare ätit. Det var kött, bananer och jordnötter i en ljusröd sås, till detta serverades ris. Det var riktigt gott faktiskt.
Eftersom en massa handledare var borta så samlades vi utan handledare i en enda blandad grupp hos Janne. Det vi gjorde var i princip att fylla i en enkät som ingen riktigt visste vad den kom ifrån. Känns lagom skumt. Klassrådet skippade vi.
Och sen var det dags. Nationella prov i franska. Jag dog både en och två och tre gånger under hörförståelsen; en gång när jag inte fattade frågan som ställdes, en gång till när jag inte hann svara på den och sen en tredje när jag inte kunde stava till det jag hade hört eller hade någon aning om vad det betydde.
Men det roligaste var ändå att jag verkligen HAR kasst självförtroende när det gäller franska; jag satt och tänkte oj oj oj vad dålig jag är, oj oj oj vad mycket de andra skriver och oj oj oj vad mycket mer de kan, det här är ju inget svårt alls för dem.
Sen, när vi har lite paus innan den skriftliga delen och dricker lite vatten, så utbrister Joël:
"Var det bara jag eller var det här den värsta hörförståelsen vi någonsin haft? Det känns som om den kom direkt från helvetet!"
Observera alltså att det var Joël som sa det här, Joël som ändå är bland de allra bästa på franska i vår grupp. Då kändes det faktiskt lite bättre.
Sen hade vi den skriftliga delen, och det kan i alla fall omöjligt ha gått sämre än hörförståelsen. Vi skulle skriva ett brev till en fiktiv fransk klass och berätta om Sverige. Jag skrev mest om svenska högtider. Och när jag kom till julen så kunde jag inte komma på vad skinka heter på franska, så jag skrev ordet för gris istället. Det låter troligen lite halvbra: "På julen är det det vanliga; grisen, trädet och godiset. Och så kollar vi på Donald Ducks jul också, det är inte särskilt underhållande men det är en tradition". (Och nej, jag vet inte vad Kalle Anka heter på franska. Men DET förväntas jag faktiskt inte kunna, till skillnad från skinka).
Sen var det en massa ord som jag bara tog från engelskan och "förfranskade" och hoppades på att det var rätt. Så vad jag sa till Elsa när jag lämnade in var: "Skratta inte ihjäl dig nu åt alla felstavningar och konstiga ord, för jag har verkligen försökt". Det lovade hon att hon inte skulle göra. Gulliga lilla Elsa.
Utanför salen mötte jag min kära vän Sofia A, och om jag var missnöjd så var hon rent ut sagt HATISK mot allt som hade med nationella prov att göra. "Det här SÖG, S-Ö-G!" De fick tydligen elva sidor skriftligt på spanskan, så jag avundas henne inte. Vi kom fram till att om vi får godkänt på de här proven så ska vi köpa varsin fet låda med Ben&Jerry-glass.
Och dessutom SLAPP vi tack och lov ha naturkunskap. Tack till hela klass 2i som hade sina redovisningar för oss, ni gjorde min dag.
Lunchen liknade inget jag tidigare ätit. Det var kött, bananer och jordnötter i en ljusröd sås, till detta serverades ris. Det var riktigt gott faktiskt.
Eftersom en massa handledare var borta så samlades vi utan handledare i en enda blandad grupp hos Janne. Det vi gjorde var i princip att fylla i en enkät som ingen riktigt visste vad den kom ifrån. Känns lagom skumt. Klassrådet skippade vi.
Och sen var det dags. Nationella prov i franska. Jag dog både en och två och tre gånger under hörförståelsen; en gång när jag inte fattade frågan som ställdes, en gång till när jag inte hann svara på den och sen en tredje när jag inte kunde stava till det jag hade hört eller hade någon aning om vad det betydde.
Men det roligaste var ändå att jag verkligen HAR kasst självförtroende när det gäller franska; jag satt och tänkte oj oj oj vad dålig jag är, oj oj oj vad mycket de andra skriver och oj oj oj vad mycket mer de kan, det här är ju inget svårt alls för dem.
Sen, när vi har lite paus innan den skriftliga delen och dricker lite vatten, så utbrister Joël:
"Var det bara jag eller var det här den värsta hörförståelsen vi någonsin haft? Det känns som om den kom direkt från helvetet!"
Observera alltså att det var Joël som sa det här, Joël som ändå är bland de allra bästa på franska i vår grupp. Då kändes det faktiskt lite bättre.
Sen hade vi den skriftliga delen, och det kan i alla fall omöjligt ha gått sämre än hörförståelsen. Vi skulle skriva ett brev till en fiktiv fransk klass och berätta om Sverige. Jag skrev mest om svenska högtider. Och när jag kom till julen så kunde jag inte komma på vad skinka heter på franska, så jag skrev ordet för gris istället. Det låter troligen lite halvbra: "På julen är det det vanliga; grisen, trädet och godiset. Och så kollar vi på Donald Ducks jul också, det är inte särskilt underhållande men det är en tradition". (Och nej, jag vet inte vad Kalle Anka heter på franska. Men DET förväntas jag faktiskt inte kunna, till skillnad från skinka).
Sen var det en massa ord som jag bara tog från engelskan och "förfranskade" och hoppades på att det var rätt. Så vad jag sa till Elsa när jag lämnade in var: "Skratta inte ihjäl dig nu åt alla felstavningar och konstiga ord, för jag har verkligen försökt". Det lovade hon att hon inte skulle göra. Gulliga lilla Elsa.
Utanför salen mötte jag min kära vän Sofia A, och om jag var missnöjd så var hon rent ut sagt HATISK mot allt som hade med nationella prov att göra. "Det här SÖG, S-Ö-G!" De fick tydligen elva sidor skriftligt på spanskan, så jag avundas henne inte. Vi kom fram till att om vi får godkänt på de här proven så ska vi köpa varsin fet låda med Ben&Jerry-glass.
Valborg och annat
Ja, det var fredag eftermiddag. Alla skulle hem och fira valborg. Vilket inte Veolia förstod, eftersom vi fick en liten rälsbuss att klämma in oss i.
Sofia och jag kom dit sju minuter innan tåget skulle gå. Alla sittplatser var naturligtvis tagna och cirka tjugo personer stod i gången, och tio till stod utanför tåget. Det var totalt PACKAT.
Men vem sitter där i vimlet, på en av de attraktiva sittplatserna, om inte vår vän Mica som jag inte hade träffat på flera månader? Vi ställde oss hos henne. Efter tio minuter sa en röst i högtalaren att vi måste byta tåg. Åh, har de REDAN kommit på det?
Mica tröttnade. Hon ringde sin pappa och frågade om han kunde hämta oss i Kisa. Det kunde han och vi hoppade på en buss som var betydligt större än rälsbussen. Där satt vi sedan i ungefär en timme och diskuterade skolan, politik, valborgsfirande och annat. I Kisa gjorde vi ett snabbt byte, från buss till bil, och blev sedan hemskjutsade. Sofia blev avsläppt utanför sin ytterdörr, jag blev avsläppt på Vimmerby resecentrum eftersom jag skulle ut och äta med min familj. Jag tackade Micas pappa både en och två och tre gånger, och Mica själv fick en kram. De hade räddat mig från en extremförsenad tågresa och inte minst från ösregnet i Kisa.
Valborg var okej. Vi var i Djursdala, på deras hembygdsgård, ungefär så långt ifrån civilisationen det går att komma i Vimmerby kommun. Jag och min bror gick en promenad runt gården och tittade på backsipporna, de var blå och vackra och fridlysta. Min bror är väldigt rolig att prata med. Vi började prata om kor och bergsgetter, och kom fram till att vi ska göra ett genetiskt experiment och korsa en ko med en jak. Vad får vi då? Jo, en kajak förstås.
Mamma skulle vårtala, det var därför vi var där. Min mamma är en fantastisk talare. Hon pratade om våren, om vitsipporna som alltid kommer tillbaka, hur svår vintern än har varit, om grillen som man inte hittar när sommaren kommer och om att ta vara på stunden. Hon fyllde oss alla med en varm, optimistisk känsla, till och med mig.
Eldar är dock överskattade. Det brann, det blåste rök på oss och det fastnade aska på min jacka. Det roligaste jag och min bror hade var att spekulera i hur stor brandrisken var och när den omgivande skogen skulle ta eld. När vi inte pratade om våra kajakar, det vill säga.
Idag är mormor och morfar här och firar min bror (som fyllde femton år igår, grattis till honom!), min pappa som fyller den sjuttonde maj och mig som fyller den nittonde. Min bror fick det vansinnigt roliga spelet Med Andra Ord, några tröjor och lite godis, pappa fick ett USB-minne och jag fick två hundralappar, en 200 grams chokladkaka med nötter och, roligast av allt: två djupa tallrikar, två flata tallrikar och en pajform. Som ett första tillskott till mitt eget hushåll i Linköping. Tallrikarna var alla prydda med blåklintar, som passande nog är Östergötlands landskapsblomma (och även Folkpartiets blomma, vilket inte gör mig något det heller).
Mormor och morfar är förresten jättestora fans till min blogg, och det första de sa när de kom var att de tyckte inlägget om när Joël lärde mig dansa var jätteroligt. De frågade till och med om de kunde få se några danssteg. Nej, riktigt så roligt ska vi inte ha. Men tack så mycket för tallrikarna.
Sofia och jag kom dit sju minuter innan tåget skulle gå. Alla sittplatser var naturligtvis tagna och cirka tjugo personer stod i gången, och tio till stod utanför tåget. Det var totalt PACKAT.
Men vem sitter där i vimlet, på en av de attraktiva sittplatserna, om inte vår vän Mica som jag inte hade träffat på flera månader? Vi ställde oss hos henne. Efter tio minuter sa en röst i högtalaren att vi måste byta tåg. Åh, har de REDAN kommit på det?
Mica tröttnade. Hon ringde sin pappa och frågade om han kunde hämta oss i Kisa. Det kunde han och vi hoppade på en buss som var betydligt större än rälsbussen. Där satt vi sedan i ungefär en timme och diskuterade skolan, politik, valborgsfirande och annat. I Kisa gjorde vi ett snabbt byte, från buss till bil, och blev sedan hemskjutsade. Sofia blev avsläppt utanför sin ytterdörr, jag blev avsläppt på Vimmerby resecentrum eftersom jag skulle ut och äta med min familj. Jag tackade Micas pappa både en och två och tre gånger, och Mica själv fick en kram. De hade räddat mig från en extremförsenad tågresa och inte minst från ösregnet i Kisa.
Valborg var okej. Vi var i Djursdala, på deras hembygdsgård, ungefär så långt ifrån civilisationen det går att komma i Vimmerby kommun. Jag och min bror gick en promenad runt gården och tittade på backsipporna, de var blå och vackra och fridlysta. Min bror är väldigt rolig att prata med. Vi började prata om kor och bergsgetter, och kom fram till att vi ska göra ett genetiskt experiment och korsa en ko med en jak. Vad får vi då? Jo, en kajak förstås.
Mamma skulle vårtala, det var därför vi var där. Min mamma är en fantastisk talare. Hon pratade om våren, om vitsipporna som alltid kommer tillbaka, hur svår vintern än har varit, om grillen som man inte hittar när sommaren kommer och om att ta vara på stunden. Hon fyllde oss alla med en varm, optimistisk känsla, till och med mig.
Eldar är dock överskattade. Det brann, det blåste rök på oss och det fastnade aska på min jacka. Det roligaste jag och min bror hade var att spekulera i hur stor brandrisken var och när den omgivande skogen skulle ta eld. När vi inte pratade om våra kajakar, det vill säga.
Idag är mormor och morfar här och firar min bror (som fyllde femton år igår, grattis till honom!), min pappa som fyller den sjuttonde maj och mig som fyller den nittonde. Min bror fick det vansinnigt roliga spelet Med Andra Ord, några tröjor och lite godis, pappa fick ett USB-minne och jag fick två hundralappar, en 200 grams chokladkaka med nötter och, roligast av allt: två djupa tallrikar, två flata tallrikar och en pajform. Som ett första tillskott till mitt eget hushåll i Linköping. Tallrikarna var alla prydda med blåklintar, som passande nog är Östergötlands landskapsblomma (och även Folkpartiets blomma, vilket inte gör mig något det heller).
Mormor och morfar är förresten jättestora fans till min blogg, och det första de sa när de kom var att de tyckte inlägget om när Joël lärde mig dansa var jätteroligt. De frågade till och med om de kunde få se några danssteg. Nej, riktigt så roligt ska vi inte ha. Men tack så mycket för tallrikarna.
Gravitonas, nationella prov och Öppet Hus i en skum blandning
"We're the saints with missing halos
We're the crows with broken wings
Keep your eyes from the volcano
Keep your eyes wide shot
The kites won't make you fly"
Alexander Bard
Nu lyssnar jag på Gravitonas första singel och glömmer jag allt om BWO och bara älskar låten så mycket att jag vill leva i den och andas den med varje del av min kropp.
Jag hade skyhöga förväntningar på den. Och jag lovar att Alexander Bard är den enda låtskrivare som både kan leva upp till dessa förväntningar och ÖVERTRÄFFA dem.
Jag gillar inte nationella prov. Inte någonstans. Bara att höra talas om dem gör mig nervös. Vi gjorde ett gammalt nationellt prov, som övning, idag på franskan, och jag gillade inte det heller. Vi har inte prov på FU. Att sitta tysta och stirra ner i ett papper tillhör högstadiet. Som tur var satt Joël precis bredvid mig, så jag slapp ryckas tillbaka i någon högstadie-flashback. I och för sig var väl franskan det enda roliga i högstadiet, men i alla fall.
Provet gick väl... så där. Jag läser oftast väldigt snabbt, om någon ger mig ett papper så brukar de bli förvånade över hur snabbt jag läser det. Om det är på svenska, vill säga. Boken "The Cather In The Rye" som vi nu har läst på engelskan har fått mig att inse hur mycket långsammare jag läser när det är på engelska. En svensk bok i samma storlek som den skulle jag ha blivit klar med på en eller två tågresor, men när det är på engelska så läser jag i bästa fall tjugo sidor på samma tid.
Och när jag sen ska läsa på franska, det ska ingen tala om. Det var cirka en sidas test som vi skulle svara på frågor om, och det tog säkert tio minuter bara att läsa igenom allt och förstå det. Att svara på frågorna gick... så där. Jag lyckades få det till att en människa var nattvakt på sjukhuset (varför ett sjukhus nu skulle behöva en nattvakt) när hon i själva verket bara hade jour. Min tröst var dock att Joël lyckades få det till samma sak.
Jag tror att jag har förträngt alla nationella prov jag har gjort förut. Jo, jag kommer ihåg den skriftliga delen av svenskan, jag skrev en berättelse som jag blev jättenöjd med. Och så åt jag vindruvor och choklad.
Och så hade vi ju testnationella i biologi. Under den lektionen kastades det pappersflygplan, kommer jag ihåg. Och tanten som skulle "vakta" oss (som för övrigt verkade ha blivit uppgrävd med ett gäng andra fossiler) gav en pojke som hette John världens utskällning för att han råkade ta upp sin mobil ur fickan.
En fråga var om ett ekosystem med rävar och sorkar och en massa andra djur, och hur det påverkar ekosystemet om sorkarna försvinner. Mitt svar var: "Öhh, rävarna får mindre att äta?"
Och på FU:s dörr står det en trevlig liten lapp, där de tackar alla som har hjälpt till på Öppet Hus under terminen och berättar att det finns en liten överraskning att hämta på expeditionen för oss.
Jag var där idag. Överraskningen är en biocheck.
Tillåt mig illustrera den stora skillnaden för er. Vi har vimarskolan i Vimmerby, där de har Öppet Hus på en lördag, med obligatorisk närvara för hela högstadiet. Denna dag hade vi bland annat matte, med en väldigt tröttsam lärare som istället för att visa vad vi hade jobbat med i matten var tvungen att ge en föreläsning på högskolenivå för att visa hur fantastiskt mycket HAN kunde. Det var mest pinsamt.
Det enda roliga med den dagen var för övrigt att folk skulle uppträda i kafeterian och att min musiklärare sa "...så du Lilly, du kan ju läsa en dikt eller nått.". Jag hade allvarligt tänkt att läsa upp dikten I Kylans Korridoren, den långa orginalversionen, för att låta alla få veta vilken bild av svenska grundskolan i allmänhet och vimarskolan i synnerhet som skulle följa mig genom livet. Tyvärr gjorde jag aldrig det, och det ångrar jag. Jag hade ÄLSKAT att se rektorns min.
Och sen har vi FU då. Också en lördag, men här blir vi tillfrågade om vi möjligtvis har tid och skulle kunna hjälpa till lite. Och vem anmäler sig först? Jo, Lilly. Som bor tio mil från skolan åker upp till Linköping på en lördag och ÄLSKAR det.
Och sen får vi biocheckar. För att vi bara vi har varit glada en förmiddag. DET är ett Öppet Hus.
Om ni tycker det här blogginlägget är en aning osammanhängande så får ni skylla på Alexander Bard, för det är hans underbara låt som distraherar mig.
Jag ska i alla fall ge er I Kylans Korridorer igen, för att påminna om min bild av svenska skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har postat den lite överallt, men jag är så sjukt stolt över den. Det är som mitt livsverk.
We're the crows with broken wings
Keep your eyes from the volcano
Keep your eyes wide shot
The kites won't make you fly"
Alexander Bard
Nu lyssnar jag på Gravitonas första singel och glömmer jag allt om BWO och bara älskar låten så mycket att jag vill leva i den och andas den med varje del av min kropp.
Jag hade skyhöga förväntningar på den. Och jag lovar att Alexander Bard är den enda låtskrivare som både kan leva upp till dessa förväntningar och ÖVERTRÄFFA dem.
Jag gillar inte nationella prov. Inte någonstans. Bara att höra talas om dem gör mig nervös. Vi gjorde ett gammalt nationellt prov, som övning, idag på franskan, och jag gillade inte det heller. Vi har inte prov på FU. Att sitta tysta och stirra ner i ett papper tillhör högstadiet. Som tur var satt Joël precis bredvid mig, så jag slapp ryckas tillbaka i någon högstadie-flashback. I och för sig var väl franskan det enda roliga i högstadiet, men i alla fall.
Provet gick väl... så där. Jag läser oftast väldigt snabbt, om någon ger mig ett papper så brukar de bli förvånade över hur snabbt jag läser det. Om det är på svenska, vill säga. Boken "The Cather In The Rye" som vi nu har läst på engelskan har fått mig att inse hur mycket långsammare jag läser när det är på engelska. En svensk bok i samma storlek som den skulle jag ha blivit klar med på en eller två tågresor, men när det är på engelska så läser jag i bästa fall tjugo sidor på samma tid.
Och när jag sen ska läsa på franska, det ska ingen tala om. Det var cirka en sidas test som vi skulle svara på frågor om, och det tog säkert tio minuter bara att läsa igenom allt och förstå det. Att svara på frågorna gick... så där. Jag lyckades få det till att en människa var nattvakt på sjukhuset (varför ett sjukhus nu skulle behöva en nattvakt) när hon i själva verket bara hade jour. Min tröst var dock att Joël lyckades få det till samma sak.
Jag tror att jag har förträngt alla nationella prov jag har gjort förut. Jo, jag kommer ihåg den skriftliga delen av svenskan, jag skrev en berättelse som jag blev jättenöjd med. Och så åt jag vindruvor och choklad.
Och så hade vi ju testnationella i biologi. Under den lektionen kastades det pappersflygplan, kommer jag ihåg. Och tanten som skulle "vakta" oss (som för övrigt verkade ha blivit uppgrävd med ett gäng andra fossiler) gav en pojke som hette John världens utskällning för att han råkade ta upp sin mobil ur fickan.
En fråga var om ett ekosystem med rävar och sorkar och en massa andra djur, och hur det påverkar ekosystemet om sorkarna försvinner. Mitt svar var: "Öhh, rävarna får mindre att äta?"
Och på FU:s dörr står det en trevlig liten lapp, där de tackar alla som har hjälpt till på Öppet Hus under terminen och berättar att det finns en liten överraskning att hämta på expeditionen för oss.
Jag var där idag. Överraskningen är en biocheck.
Tillåt mig illustrera den stora skillnaden för er. Vi har vimarskolan i Vimmerby, där de har Öppet Hus på en lördag, med obligatorisk närvara för hela högstadiet. Denna dag hade vi bland annat matte, med en väldigt tröttsam lärare som istället för att visa vad vi hade jobbat med i matten var tvungen att ge en föreläsning på högskolenivå för att visa hur fantastiskt mycket HAN kunde. Det var mest pinsamt.
Det enda roliga med den dagen var för övrigt att folk skulle uppträda i kafeterian och att min musiklärare sa "...så du Lilly, du kan ju läsa en dikt eller nått.". Jag hade allvarligt tänkt att läsa upp dikten I Kylans Korridoren, den långa orginalversionen, för att låta alla få veta vilken bild av svenska grundskolan i allmänhet och vimarskolan i synnerhet som skulle följa mig genom livet. Tyvärr gjorde jag aldrig det, och det ångrar jag. Jag hade ÄLSKAT att se rektorns min.
Och sen har vi FU då. Också en lördag, men här blir vi tillfrågade om vi möjligtvis har tid och skulle kunna hjälpa till lite. Och vem anmäler sig först? Jo, Lilly. Som bor tio mil från skolan åker upp till Linköping på en lördag och ÄLSKAR det.
Och sen får vi biocheckar. För att vi bara vi har varit glada en förmiddag. DET är ett Öppet Hus.
Om ni tycker det här blogginlägget är en aning osammanhängande så får ni skylla på Alexander Bard, för det är hans underbara låt som distraherar mig.
Jag ska i alla fall ge er I Kylans Korridorer igen, för att påminna om min bild av svenska skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har postat den lite överallt, men jag är så sjukt stolt över den. Det är som mitt livsverk.
Bakom tegelväggar kvävs våra drömmar
vi packas ihop och formas till en enda grå massa
utan personligheter
utan drömmar
utan egna tankar
utan hopp
Mellan hårda korridorsgolv av opersonlig sten
och vita, sönderklottrade takpannor med sterila lysrör
Föds så mycket rädsla
Finn din plats i skuggorna och håll dig där
Men vad händer sedan
med alla dessa skuggvarelser
som redan i korridorer fulla av maktspel
fick lära sig att inte finnas?
Kommer de någonsin lyckas bryta
det mönster av osynlighet och självförakt
som de drog in i redan i skolan?
I färglösa klassrum
på asfalterade skolgårdar och i kylans korridorer
ska vi bygga vår framtid
lära oss matte, fysik, engelska och geografi
men också att vi duger som vi är
att alla har rätt att vara olika
På dessa platser blir människor förstörda för alltid
Har man dag efter dag i kanske tre år
fått höra att man är så ful
så äcklig
så dum i huvudet
så tjock
så misslyckad
eller fel på något annat sätt
så stannar det kvar
längst in i själen
och finns där för evigt
Efter tillräckligt många slag slutar man att resa sig
De håller fast vid sina klyschor om god värdegrund baserad på glädje och respekt
medan tegelväggarna kväver allt vårt hopp
tvingar oss längre och längre ner i mörkret
Oss
Mig och skuggvarelserna
Jag finns där som en av dem
men ändå inte riktigt
Jag har inte slutat hoppas
Uppstoppade rävar, äkta vänskap och en massa dans
Det första som mötte oss när vi kom hem till Josse var en uppstoppad räv. Alternativt röv, eftersom Malin valde att höra fel och ge oss alla mer eller mindre mysiga bilder i huvudet av en uppstoppad bakdel. Jo, kul var det.
Vi var en helt perfekt liten grupp; jag, Josse, Emelie, Johanna, Elin och Malin. Vi körde charader, garvade så att vi nästan dog och åt en massa. Ben & Jerry-glass (vilket definitivt levde upp till mina förväntningar), sallad med kyckling, naturgodis och Geisha.
Sen skulle vi se på skräckfilm och det är inte direkt min grej. Jag satte mig strategiskt i sängen så att jag hade lagom bra uppsikt över TV:n och lutade mig mest bort ifrån den. När vi sedan pausade, för att Johanna var tvungen att åka hem och Josse följde henne till bussen, så valde jag att stanna utanför rummet och låta de andra se klart filmen utan mig. Det är ju inte så att jag direkt kommer börja tro att jag är hemsökt av demoner eller nått sånt, men filmen började ändå kännas ganska obehaglig och jag tog det säkra före det osäkra. Och när jag hörde hur de andra skrek och såg hur uppskrämda de var sen så kunde jag bara konstatera att jag hade gjort helt rätt val.
När filmen var slut så spelade vi det roliga och väldigt högljudda spelet Med Andra Ord, för att sedan övergå till Sanning eller Konsekvens. Vi snurrade en flaska och delade våra liv med varandra, gläntade på dörrarna till vårt inre. Det var vackert. Äkta vänskap.
Josse och jag har haft en mysig helg hos henne när vi hunnit med bland annat promenader med Figaro, ett besök hos Josses coola mormor på landet, två filmer till, en massa snack och även slutförandet av en fruktansvärt tråkig inlämningsuppgift, bestående av att skriva ett träningsschema till en fiktiv person med namnet Charlotte samt skriva en massa om knäledens uppbyggnad och vad hon ska göra åt sin knäskada. Jag motstod frestelsen att skriva: "Kära Charlotte. Googla på dina knäskador. Läs en bok. Väx upp och gör sitt eget träningsprogram."
Idag började vi med lite svenska och skulle sedan ha idrott. Joël skulle hålla i idrottslektionen och det skulle bli dans.
För att kunna dansa ska man helst ha:
1. Koordinationsförmåga
2. Taktkänsla
3. Smidighet.
Inget av detta har jag mer av än vad kylskåp i allmänhet har. Därför har jag alltid sett dans som något jobbigt, tröttsamt och onödigt och var väl inte jättesugen på dagens idrottslektion.
Men Joël var en bra lärare och till slut fick han även mig att klara lite basic saker. Cha cha (stavning?) var så gott som omöjligt; dels skulle man kombinera arm- och benrörelser och dels skulle man ha en man som styrde (Johanna var min man och hon hade lite svårt att styra mig eftersom jag är längre än henne). Men när vi sedan kom till vals så lyckades jag faktiskt lära mig. Visst, Johanna och jag var inte i samma takt som musiken eller som några andra i rummet på långa vägar, MEN vi var i samma takt som varandra. Vi lyckades koordinera våra fötter så att vi rörde oss synkroniserat, och det kommer jag vara stolt över hela veckan. Att det överhuvudtaget gick.
Sen hade vi samba och det var roligast av allt. Jag släpade fötterna framåt, skakade överdrivet på kroppen och viftade med armarna. Jag såg troligen inte klok ut, och definitivt inte som om jag dansade, MEN jag brydde mig inte. För jag hade roligt.
Så Joël har idag lyckats med något som jag aldrig trodde att någon skulle lyckas med: att få mig och dansa och tycka att det är roligt.
Lilly goes överkörd grävling
Vi hade engelska och jag och Nicolina skulle förklara ord för Joël och Olof, utan att använda själva ordet. Nicolinas förklaring av ordet "brave" blev "...we saw that movie: hmhmHeart". Sen var det min tur. Genom att vifta lite med armarna och låta så försökte jag gestalta "cheerful". Joël tyckte att det såg ut som en överkörd grävlings dödsryckningar. Det var så roligt att jag satt och gapskrattade i flera minuter.
"Ska du hem och blogga om det här nu, eller?" sa Joël när vi hade slutat skratta.
"Självklart!" log jag.
"Ska du hem och blogga om det här nu, eller?" sa Joël när vi hade slutat skratta.
"Självklart!" log jag.
Värdegrundsdag
Värdegrundsdag, hette det. Det är en upplevelse att höra talas om den där värdegrunden och likabehandlingsplanen när man vet att den faktiskt betyder något och inte bara är en massa skitsnack från Sam Månssons drömvärld (nej, jag tröttnar aldrig på att snacka skit om rektorn på min förra skola, eller ännu hellre om hela skolledningen som satt på sina bakdelar och himlade med ögonen i tre år, medan jag upplevde verkligheten i de iskalla korridorerna).
Vi skulle på föreläsningar. Min första var med två unga kvinnor från en öppenvårdmottagning (rätt ord?) i Norrköping som tar emot unga flickor med självskadebeteende. De var bra, men hela föreläsningen var rätt deprimerande eftersom jag (och flera andra) kände igen så himla mycket. Om mobbing, låg självkänsla, yttre och inre smärta.
Så när föreläsningen var slut gick jag och Isabelle till Tvillingarnas och köpte varsin 200 gram Marabou. Isabelle var som vanligt sugen på godis och jag behövde verkligen muntra upp mig lite, så för att visa min vänskap köpte jag en likadan chokladkaka som henne.
Sen gick jag i sällskap med Olof, Lisa och Emma över till Andra Sidan (byggnaden mittemot som också är FU, fast IV, det är ett av våra roligaste interna skämt) och nästa föreläsning, om livet med ADHD.
Hon hette Michelle. Hon var typ fyrtio, piercad och hade stora rasslnade armband. Hon var helcool. Och trots att jag inte har ADHD så kände jag igen väldigt mycket av det hon berättade; när hon gick i skolan var hon rätt stökig och stod alltid själv när de andra var två och två. Det är så det är med svenska skolan; om man inte passar in i mallen så är man körd från början. I några papper på ett kontor någonstans så står det att skolan ska förbereda oss för vuxenlivet, ge oss ett socialt nätverk och forma oss till självständiga individer. Vad ingen ser är att det som sker är raka motsatsen; redan från lågstadiet tvingas vi vara som alla andra, vi stöps in i en form. Och de få elever som inte passar in blir så mobbade att de aldrig blir självständiga individer heller.
Förutom sånna som jag då. Överlevarna. Och vi som har turen att gå på FU; Kärlekens skola där alla blir accepterade som dem de är.
Lunchrasten spenderades mestadels i ett fönster (att sitta i fönstren, alternativt hänga ut från dem, är allas nya favoritaktivitet nu när solen skiner) tillsammans med bland andra Josse, Olof samt Calle och Erik från tvåan. Det var mycket trevligt. Erik har för övrigt äntligen kommit på vad bokstäverna runt min hals står för: Bengt Walléns Ortopedklinik. Haha.
Sen hade vi en liten samling i EU-rollspelsgrupperna där vi diskuterade föreläsningarna, helt ärligt tyckte jag att vi kunde ha fått åka hem istället. Men Anna höll ställningarna och uttalade sig om alla föreläsningar, antingen hon hade varit på dem eller inte, och till slut var det slut. Då sprang jag och letade efter vår studierektor Magdalena, som likt alla andra rektorer aldrig är på sitt kontor när man vill prata med henne. Tack vare Elsa så hittade jag henne ändå, drog historien om den tjafsade tågvärden i morse och fick en försäkran om att det bara var rent skitsnack: mitt tågkort gäller fortfarande från Vimmerby, trots att det står Östergötatrafiken på det.
Vi är i Småland i cirka femton minuter innan vi korsar länsgränsen. Jag fattar inte ens att de orkar tjafsa.
Vi skulle på föreläsningar. Min första var med två unga kvinnor från en öppenvårdmottagning (rätt ord?) i Norrköping som tar emot unga flickor med självskadebeteende. De var bra, men hela föreläsningen var rätt deprimerande eftersom jag (och flera andra) kände igen så himla mycket. Om mobbing, låg självkänsla, yttre och inre smärta.
Så när föreläsningen var slut gick jag och Isabelle till Tvillingarnas och köpte varsin 200 gram Marabou. Isabelle var som vanligt sugen på godis och jag behövde verkligen muntra upp mig lite, så för att visa min vänskap köpte jag en likadan chokladkaka som henne.
Sen gick jag i sällskap med Olof, Lisa och Emma över till Andra Sidan (byggnaden mittemot som också är FU, fast IV, det är ett av våra roligaste interna skämt) och nästa föreläsning, om livet med ADHD.
Hon hette Michelle. Hon var typ fyrtio, piercad och hade stora rasslnade armband. Hon var helcool. Och trots att jag inte har ADHD så kände jag igen väldigt mycket av det hon berättade; när hon gick i skolan var hon rätt stökig och stod alltid själv när de andra var två och två. Det är så det är med svenska skolan; om man inte passar in i mallen så är man körd från början. I några papper på ett kontor någonstans så står det att skolan ska förbereda oss för vuxenlivet, ge oss ett socialt nätverk och forma oss till självständiga individer. Vad ingen ser är att det som sker är raka motsatsen; redan från lågstadiet tvingas vi vara som alla andra, vi stöps in i en form. Och de få elever som inte passar in blir så mobbade att de aldrig blir självständiga individer heller.
Förutom sånna som jag då. Överlevarna. Och vi som har turen att gå på FU; Kärlekens skola där alla blir accepterade som dem de är.
Lunchrasten spenderades mestadels i ett fönster (att sitta i fönstren, alternativt hänga ut från dem, är allas nya favoritaktivitet nu när solen skiner) tillsammans med bland andra Josse, Olof samt Calle och Erik från tvåan. Det var mycket trevligt. Erik har för övrigt äntligen kommit på vad bokstäverna runt min hals står för: Bengt Walléns Ortopedklinik. Haha.
Sen hade vi en liten samling i EU-rollspelsgrupperna där vi diskuterade föreläsningarna, helt ärligt tyckte jag att vi kunde ha fått åka hem istället. Men Anna höll ställningarna och uttalade sig om alla föreläsningar, antingen hon hade varit på dem eller inte, och till slut var det slut. Då sprang jag och letade efter vår studierektor Magdalena, som likt alla andra rektorer aldrig är på sitt kontor när man vill prata med henne. Tack vare Elsa så hittade jag henne ändå, drog historien om den tjafsade tågvärden i morse och fick en försäkran om att det bara var rent skitsnack: mitt tågkort gäller fortfarande från Vimmerby, trots att det står Östergötatrafiken på det.
Vi är i Småland i cirka femton minuter innan vi korsar länsgränsen. Jag fattar inte ens att de orkar tjafsa.
Gnäll, regnbågsfärgade dammvippor och otäcka två-och-två-uppdelningar
Ett mycket trevligt påsklov är över, och vad börjar vi med efter lovet? Ersättningsbuss. En svinkall sådan som blev totalt fullsatt redan i Kisa (och då menar jag fullsatt, det satt till och med folk på platserna till höger om busschauffören, där det vanligtvis bara sitter tågvärdar).
Nej, jag har inte saknat tankarna på matte, naturkunskap eller spanskaprov på verb som vi sett uppskrivna på tavlan en eller två gånger under hela ettan, men jag har saknat mina vänner.
En vecka utan dem känns som en halv evighet. Seriöst, hur ska jag överleva sommaren?
Isabelle har köpt coola lurviga regnbågsfärgade saker att ha på benen, så nu syns hon på flera mils avstånd. Man behöver inte ens spana efter hennes illgröna mössa längre. Den bleknar bredvid dessa "dammvippor", som Kalle kallade dem.
Kalle, ja. Nu är han tillbaka, efter att ha varit sjuk sen sportlovet. Vi har saknat honom. Jag hade nästan glömt hur rolig han är, eller hur lockigt hans hår är. Det var så sjukt längesen nu att han nästan kändes som en ny person, men samtidigt en precis lika självklar del av vår klass som han alltid varit.
Idrotten var fysiskt och psykiskt plågsam. Trots att jag kanske inte direkt gick in för den till 100% när vi sprang och gjorde armhävningar så var det ett moment när man skulle bära sina gruppkamrater och sen springa tillbaka och hämta nästan som totalt dödade mig. Visst, varken Elin eller Emelie vägde särskilt mycket, men i kombination med att springa en massa så var det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Så jag halvt släpade mig tillbaka till skolan, åt lite biff och satt sen resten av lunchrasten och pratade med Isabelle. Hon har haft ett väldigt intressant påsklov.
Sen skulle vi ha scenisk gestaltning, idag handlade det om intervju-teknik. Vi är halvklass, andra halvan hade bild, och låt mig klaga lite till: jag totalt hatar hur halvklass-grupperna är indelade. Så fort det började pratas om intervjuer så kunde ju alla räkna ut att vi skulle träna på det, och bara som en ren reflex så kollade jag antalet personer i rummet.
Vi var tretton stycken. Udda antal. Så när Janne, vår lärare, sa: "Och nu ska ni ju prova att intervjua varandra, är ni jämt antal?" så svarade jag ju naturligtvis: "Nej. Jag är över."
"Vadå du? Det kan ju likagärna vara jag!"
Nej, Nicolina, det kunde det inte. Det var du och Jennika, Sofie och Elin B, Kalle och Olof, Sofia och Elin R, Emelie och Rebecca, och Alex och Lukas. Mina erfarenheter har gett mig ett sjätte sinne för gruppuppdelningar. Två och två likaväl som gäng. Och jag var den som inte hade någon kompis i gruppen.
Nu löste sig just det bra: tjejerna på bakre raden fick vara tre och jag hamnade med Kalle. Det var roligt. Fast jag är ganska kass på att intervjua folk, det lät ungefär som ett möte hos Anonyma Alkoholister:
"Hej, vad heter du?"
"Jag heter Kalle."
"Hej Kalle."
Sen kom nästa moment: vi skulle gå ut på stan och överfalla folk och ställa frågor till dem. Två och två då, lämpligtvis.
"Nu är vi ju inte jämt antal, men någon kanske kan gå själv om man vill det."
Det var lågt, Janne. Riktigt lågt. Du tror väl inte på allvar att någon VILL gå själv och se de andra vara två och två?
Jag har hatat begreppet "två och två" ända sen sexan. Jag reagerar fortfarande extra på det, trots att jag inte behöver. Nu har jag ju min Isabelle; en alldeles egen två-och-två-kompis. Förutom det faktum att hon inte är i samma grupp som mig nu. Så fort vi är klara med temat så tänker jag byta grupp. Det här suger.
I alla fall så vägrade jag att gå själv någonstans, och jag var nära att ställa till en liten scen innan jag tillslut föstes ihop med Nicolina och CO. Vi hittade en riktigt trevlig gubbe i orange arbetsväst som vi frågade lite om valet. Han var socialdemokrat och berättade i fem minuter om hur hårt livet är för arbetarklassen.
Lite mer gnäll: vi ska ha naturkunskap i tre år, och förutom det faktum att naturkunskap är det värsta som finns så är min lärare så tråkig att all min energi går åt till att hålla mig vaken. Nathalie i dansklassen sa att han påminde lite om Carola Söderberg (Nk-lärare på vimarskolan med en fantastisk sövande röst och på vars lektioner vi satt och skickade låtar till varandras mobiler utan att få någon allvarligare tillsägelse än "men sluta nu Kristian, jag får ett nervöst sammanbrott") och det läskigaste är att hon har rätt. De skulle kunna vara släkt.
Så när striden om spanskan och denna tröttsamt ofokuserade lärare har lagt sig så blir nästa krig mot naturkunskapen och Tony. Tänka sig, jag hade aldrig trott att jag skulle behöva förklara krig mot några lärare på den här fantastiska skolan. Men det är i alla fall bara två nu, och inte sju.
Och så lite optimism (jag vet knappt om ordet stavas med ett eller två P, så sällan använder jag det xD): Solen skiner. Jag har haft ett jättehärligt påsklov och ätit en massa godis, träffat min bästis Elise och hennes pojkvän, haft gulligaste Josse hos mig och lyssnat på en massa nya underbara låtar. Imorgon har vi engelska igen, med älskade Helen. Josse fyller snart år, och då blir det fest hos henne med sallad och Ben och Jerry-glass. Det ser jag verkligen fram emot.
Nej, jag har inte saknat tankarna på matte, naturkunskap eller spanskaprov på verb som vi sett uppskrivna på tavlan en eller två gånger under hela ettan, men jag har saknat mina vänner.
En vecka utan dem känns som en halv evighet. Seriöst, hur ska jag överleva sommaren?
Isabelle har köpt coola lurviga regnbågsfärgade saker att ha på benen, så nu syns hon på flera mils avstånd. Man behöver inte ens spana efter hennes illgröna mössa längre. Den bleknar bredvid dessa "dammvippor", som Kalle kallade dem.
Kalle, ja. Nu är han tillbaka, efter att ha varit sjuk sen sportlovet. Vi har saknat honom. Jag hade nästan glömt hur rolig han är, eller hur lockigt hans hår är. Det var så sjukt längesen nu att han nästan kändes som en ny person, men samtidigt en precis lika självklar del av vår klass som han alltid varit.
Idrotten var fysiskt och psykiskt plågsam. Trots att jag kanske inte direkt gick in för den till 100% när vi sprang och gjorde armhävningar så var det ett moment när man skulle bära sina gruppkamrater och sen springa tillbaka och hämta nästan som totalt dödade mig. Visst, varken Elin eller Emelie vägde särskilt mycket, men i kombination med att springa en massa så var det jobbigt. Riktigt jobbigt.
Så jag halvt släpade mig tillbaka till skolan, åt lite biff och satt sen resten av lunchrasten och pratade med Isabelle. Hon har haft ett väldigt intressant påsklov.
Sen skulle vi ha scenisk gestaltning, idag handlade det om intervju-teknik. Vi är halvklass, andra halvan hade bild, och låt mig klaga lite till: jag totalt hatar hur halvklass-grupperna är indelade. Så fort det började pratas om intervjuer så kunde ju alla räkna ut att vi skulle träna på det, och bara som en ren reflex så kollade jag antalet personer i rummet.
Vi var tretton stycken. Udda antal. Så när Janne, vår lärare, sa: "Och nu ska ni ju prova att intervjua varandra, är ni jämt antal?" så svarade jag ju naturligtvis: "Nej. Jag är över."
"Vadå du? Det kan ju likagärna vara jag!"
Nej, Nicolina, det kunde det inte. Det var du och Jennika, Sofie och Elin B, Kalle och Olof, Sofia och Elin R, Emelie och Rebecca, och Alex och Lukas. Mina erfarenheter har gett mig ett sjätte sinne för gruppuppdelningar. Två och två likaväl som gäng. Och jag var den som inte hade någon kompis i gruppen.
Nu löste sig just det bra: tjejerna på bakre raden fick vara tre och jag hamnade med Kalle. Det var roligt. Fast jag är ganska kass på att intervjua folk, det lät ungefär som ett möte hos Anonyma Alkoholister:
"Hej, vad heter du?"
"Jag heter Kalle."
"Hej Kalle."
Sen kom nästa moment: vi skulle gå ut på stan och överfalla folk och ställa frågor till dem. Två och två då, lämpligtvis.
"Nu är vi ju inte jämt antal, men någon kanske kan gå själv om man vill det."
Det var lågt, Janne. Riktigt lågt. Du tror väl inte på allvar att någon VILL gå själv och se de andra vara två och två?
Jag har hatat begreppet "två och två" ända sen sexan. Jag reagerar fortfarande extra på det, trots att jag inte behöver. Nu har jag ju min Isabelle; en alldeles egen två-och-två-kompis. Förutom det faktum att hon inte är i samma grupp som mig nu. Så fort vi är klara med temat så tänker jag byta grupp. Det här suger.
I alla fall så vägrade jag att gå själv någonstans, och jag var nära att ställa till en liten scen innan jag tillslut föstes ihop med Nicolina och CO. Vi hittade en riktigt trevlig gubbe i orange arbetsväst som vi frågade lite om valet. Han var socialdemokrat och berättade i fem minuter om hur hårt livet är för arbetarklassen.
Lite mer gnäll: vi ska ha naturkunskap i tre år, och förutom det faktum att naturkunskap är det värsta som finns så är min lärare så tråkig att all min energi går åt till att hålla mig vaken. Nathalie i dansklassen sa att han påminde lite om Carola Söderberg (Nk-lärare på vimarskolan med en fantastisk sövande röst och på vars lektioner vi satt och skickade låtar till varandras mobiler utan att få någon allvarligare tillsägelse än "men sluta nu Kristian, jag får ett nervöst sammanbrott") och det läskigaste är att hon har rätt. De skulle kunna vara släkt.
Så när striden om spanskan och denna tröttsamt ofokuserade lärare har lagt sig så blir nästa krig mot naturkunskapen och Tony. Tänka sig, jag hade aldrig trott att jag skulle behöva förklara krig mot några lärare på den här fantastiska skolan. Men det är i alla fall bara två nu, och inte sju.
Och så lite optimism (jag vet knappt om ordet stavas med ett eller två P, så sällan använder jag det xD): Solen skiner. Jag har haft ett jättehärligt påsklov och ätit en massa godis, träffat min bästis Elise och hennes pojkvän, haft gulligaste Josse hos mig och lyssnat på en massa nya underbara låtar. Imorgon har vi engelska igen, med älskade Helen. Josse fyller snart år, och då blir det fest hos henne med sallad och Ben och Jerry-glass. Det ser jag verkligen fram emot.
Påskägg
"Ditt ägg ligger i en kiosk, glad påsk!"
"Ditt ägg ligger i ett skjul, god jul!"
"Ditt ägg ligger i en dusch, nu blir det blött, usch!"
Eller, min brorsas: "Idag har vi inte träffat Johan, ditt ägg ligger i toan!"
Ja, jag må ha skrivandets gåva, men när det kommer till att rimma är jag totalt obegåvad. Den gåvan fick istället min syster, detta skrev hon till mig:
"Ägget kommer lära sig spela, medan det med oss får kela.
Det är många ögon som nu tittar, leta där du tror dig ägget hittar." Det tog mig en bra stund att hitta det där stackars godisägget.
Men den som brorsan skrev till min syster var ändå roligast:
"Ditt ägg ligger på en terass, nu får du för samhället göra en insats.
Ägg äts oftast med sked, ditt ägg ligger i Hultsfred." Jag är SÅ glad att det inte var jag som fick den, jag hade ALDRIG hittat ägget. Förutom det lilla faktumet att "terass" inte rimmar på "insats", inte någonstans, så var det riktigt bra. Det låg förstås inte i Hultsfred, utan under pappas flagga från Hultsfreds Räddningstjänst. Och mitt ägg låg i ett skåp bakom synthen, under några foton på oss när vi var små, så det var långsökt men bra. Till mamma lyckades jag (med hjälp av syrran) skriva något om att hon har nyckeln till kylskåpet och att hennes ägg ligger ovanpå det och "badar i damm".
Vi har kul. Fler familjer borde göra som oss; gömma godisägg och skriva rim.
Glad Påsk :)
Lite om dagen och mycket om helgen
När vi slutligen fått iordning både maten, datorn, projektorn och högtalarna så startade vi filmen och satte oss och åt. Den var engelskspråkig utan text; inga problem för oss Internationals dock.
Jag missade ett par minuter i början när jag gick för att värma mer mjuka tacobröd (eller jag hade tänkt värma dem, men struntade i det eftersom jag inte förstod mig på micron), men i övrigt tror jag att jag förstod nästan allt. Kyrkoflickan och skolans bråkstake; i början var det svårt att säga vem av dem som var mest tröttsam. Men de tog sig båda två och blev ett par; totalt oväntat för alla i filmens värld, men vi som tittade hade naturligtvis förstått det direkt.
Jag råkade få SMS mitt under kyrkoflickans stora avslöjande, vilket ledde till att alla hyschade irriterat på min mobil. Filmen var menad att vara sorglig, men en grupp tjejer på första raden (inga namn nämnda xD) satt och garvade vid helt fel tillfälle så det mesta av det sorgliga gick förlorat. Dock var det lite vackert i slutet, men fortfarande inte särskilt sorgligt. Jag föredrar Titanic.
När filmen var slut och tre av oss sprungit iväg till sin buss så skulle mina något mer feminina vänner sätta på sig ansiktsmasker. Själv gick jag mest och garvade åt hur roliga de såg ut; de som bara hade vanliga såg extremt solbrända ut, men några av dem hade dessutom gjort något eget, grötliknande, som de smetade in sig med. Det såg extremt äckligt ut.
Två till sprang iväg till varsin buss och så var det bara jag, Elin, Malin, Emelie och Josse kvar. När allt kletigt var borttvättat så skulle de sminka sig och fixa håret. Även jag och Josse gick med på att låta tjejerna sminka oss och Malin gjorde underverk med mig. Jag kände mig som någon annan än mig själv, och jag tror att jag gillade det. Men Josse blev ändå sötast; med smink och sprayat hår så såg hon ut som Alice Cullen.
Sen irrade vi runt i natten som glada, yra höns innan vi hittade en buss in till centrum. Klockan var kanske 10, jag satt på ett café, sminkad, med fyra kompisar, och visste att det är sånna här kvällar som gör livet värt att leva. När vi hade druckit upp vår varma choklad så var vi så hyperaktiva att vi GICK hela vägen tillbaka istället för att ta bussen. Och plötsligt gick vi över till att prata engelska med varandra, som om ingenting. Internationals.
Tack ännu en gång till Elin för en fantastisk kväll.
Jag sov hos Josse hela helgen. Och då, när vi stod i köket med varsin sked och skrapade upp resterna av smeten till chokladbollarna ur bunken, så insåg jag: det är det här som är äkta vänskap.
Så i morse vaknade vi av Josse outhärdligt hurtiga alarm, åt ost- och gurkmackor och äpplen och sprang sedan till bussen. På svenskan läste vi diverse blodiga medeltidsballader, plus något på fornsvenska som vi skulle försöka förstå (jag och Josse och Johanna fick det till "varför leker barbarerna med oskyldiga pennor"). Idrotten var okej; vi lekte lite lekar så som flaggan, kinesiska muren och kramkull. Allt var strålande tills den ondskefulla Joël, som stod för musiken, spelade en låt med en viss Carola. Jag insåg ganska snabbt att det inte FINNS något bättre sätt att få mig att totalt tappa koncentrationen.
Sen åt vi köttfärslimpa och hade bild, vi färdigställde våra stackars stilleben och började sedan skissa på våra självporträtt. Det är jättedjupt och jättekul; man ska ha med både text och bilder som säger något om ens personlighet, tankar, känslor, osv. Jag har en lång rad med BWO-citat jag ska ta med.
Jag missade ett par minuter i början när jag gick för att värma mer mjuka tacobröd (eller jag hade tänkt värma dem, men struntade i det eftersom jag inte förstod mig på micron), men i övrigt tror jag att jag förstod nästan allt. Kyrkoflickan och skolans bråkstake; i början var det svårt att säga vem av dem som var mest tröttsam. Men de tog sig båda två och blev ett par; totalt oväntat för alla i filmens värld, men vi som tittade hade naturligtvis förstått det direkt.
Jag råkade få SMS mitt under kyrkoflickans stora avslöjande, vilket ledde till att alla hyschade irriterat på min mobil. Filmen var menad att vara sorglig, men en grupp tjejer på första raden (inga namn nämnda xD) satt och garvade vid helt fel tillfälle så det mesta av det sorgliga gick förlorat. Dock var det lite vackert i slutet, men fortfarande inte särskilt sorgligt. Jag föredrar Titanic.
När filmen var slut och tre av oss sprungit iväg till sin buss så skulle mina något mer feminina vänner sätta på sig ansiktsmasker. Själv gick jag mest och garvade åt hur roliga de såg ut; de som bara hade vanliga såg extremt solbrända ut, men några av dem hade dessutom gjort något eget, grötliknande, som de smetade in sig med. Det såg extremt äckligt ut.
Två till sprang iväg till varsin buss och så var det bara jag, Elin, Malin, Emelie och Josse kvar. När allt kletigt var borttvättat så skulle de sminka sig och fixa håret. Även jag och Josse gick med på att låta tjejerna sminka oss och Malin gjorde underverk med mig. Jag kände mig som någon annan än mig själv, och jag tror att jag gillade det. Men Josse blev ändå sötast; med smink och sprayat hår så såg hon ut som Alice Cullen.
Sen irrade vi runt i natten som glada, yra höns innan vi hittade en buss in till centrum. Klockan var kanske 10, jag satt på ett café, sminkad, med fyra kompisar, och visste att det är sånna här kvällar som gör livet värt att leva. När vi hade druckit upp vår varma choklad så var vi så hyperaktiva att vi GICK hela vägen tillbaka istället för att ta bussen. Och plötsligt gick vi över till att prata engelska med varandra, som om ingenting. Internationals.
Tack ännu en gång till Elin för en fantastisk kväll.
Jag sov hos Josse hela helgen. Och då, när vi stod i köket med varsin sked och skrapade upp resterna av smeten till chokladbollarna ur bunken, så insåg jag: det är det här som är äkta vänskap.
Så i morse vaknade vi av Josse outhärdligt hurtiga alarm, åt ost- och gurkmackor och äpplen och sprang sedan till bussen. På svenskan läste vi diverse blodiga medeltidsballader, plus något på fornsvenska som vi skulle försöka förstå (jag och Josse och Johanna fick det till "varför leker barbarerna med oskyldiga pennor"). Idrotten var okej; vi lekte lite lekar så som flaggan, kinesiska muren och kramkull. Allt var strålande tills den ondskefulla Joël, som stod för musiken, spelade en låt med en viss Carola. Jag insåg ganska snabbt att det inte FINNS något bättre sätt att få mig att totalt tappa koncentrationen.
Sen åt vi köttfärslimpa och hade bild, vi färdigställde våra stackars stilleben och började sedan skissa på våra självporträtt. Det är jättedjupt och jättekul; man ska ha med både text och bilder som säger något om ens personlighet, tankar, känslor, osv. Jag har en lång rad med BWO-citat jag ska ta med.
Vi ses igen, mina vänner
När jag klev av mitt tåg stod de där, i en klump av väskor och sorgsenhet. Jag försökte fånga deras blickar, ville säga hej då utan att riktigt våga.
Läraren såg mig och vinkade. Jag gick fram och vi utbytte avskedsfraser på engelska, mitt språk. "Nice to meet you", "take care, all of you", "bye". Saknaden låg i luften.
Den mörka pojken, som jag knappt pratat med under veckan, gav mig en hejdå-kram.
Det var kallt ute. Men jag frös inte på hela vägen till skolan. Hans kram höll mig varm.
Läraren såg mig och vinkade. Jag gick fram och vi utbytte avskedsfraser på engelska, mitt språk. "Nice to meet you", "take care, all of you", "bye". Saknaden låg i luften.
Den mörka pojken, som jag knappt pratat med under veckan, gav mig en hejdå-kram.
Det var kallt ute. Men jag frös inte på hela vägen till skolan. Hans kram höll mig varm.
Väldigt internationellt
Jag känner mig väldigt internationell. Och totalt utmattad.
Dagens 1,5 timmes franskalektion spenderades idag, precis som i fredags, tillsammans med våra franska utbytesstudenter. Idag skulle vi dessutom prata FRANSKA med dem.
Först spelade vi ett spel som vi har spelat ett par gånger förut; man får en fråga om varje region i Frankrike och om man svarar rätt så erövrar man den regionen, vilket i praktiken innebär att man målar den röd på en Frankrikekarta, och den som får flest regioner vinner. Fast idag skulle vi svenskar läsa frågorna och fransmännen svara på dem. Min spontana reaktion var "det här kommer ju bli pinsamt!". Och visst, ingen av oss uttalade allting helt perfekt, men våra franska vänner hjälpte oss och de förstod oftast vad vi sa oavsett hur vi uttalade det. Men med mitt dåliga självförtroende var det rätt jobbigt ändå.
Sen gick vi över till ta-lappen-och-nudda-väggen-leken, den har vi också kört förut och den går helt enkelt ut på att vi är två lag och det ligger en massa lappar med olika bilder på i en rad på golvet. Elsa säger ett ord på franska, en från varje lag ska springa fram och ta rätt bild och sen springa tillbaka till sitt lag, innan motståndaren nuddar en och vinner lappen. Denna lek är ganska rolig eftersom den ofta tas väldigt seriöst; folk springer och skriker och de olika lagen jublar eller buar. Sist vi körde den så välte vi nästan Joëls julgran.
Idag var det förstås lite annorlunda; orden var på franska för oss och på engelska för fransmännen. Ämnet var kläder, vilket jag inte är så bra på så jag körde på taktiken att vänta tills min motståndare hade tagit ordet och sen helt enkelt jaga. Det fungerade.
Sen kom det svåraste momentet av alla; fransmännen hade med sig en enkät med frågor om miljön som vi skulle svara på. Muntligt. Den kortaste av de franska flickorna (Fanny, är det så hon heter?) och jag hade en del kommunikationsproblem; helt ärligt så är hon bara lite bättre på engelska än vad jag är på franska, men som tur var fanns både Elsa och en av fransmännens lärare till hjälp. Jag tror vi fick ihop det tillslut, även om jag inte riktigt förstod alla frågor och chansade en del.
Ja, ibland är det tufft att gå på internationell skola. Men jag blir faktiskt bättre och bättre på franska, och det är trots allt ett tag kvar tills det är vi som ska ta emot utbytesstudenter.
Bättre och bättre på matte verkar jag visst bli också. Min mattelärare bor i Rimforsa och åker ibland med mitt tåg, och just i morse så kom han fram och gratulerade mig till resultatet på matteprovet vi gjorde igår.
Godkänd med marginal, hur otroligt låter inte det? Det är troligen det högsta jag någonsin fått på ett matteprov.
Dagens 1,5 timmes franskalektion spenderades idag, precis som i fredags, tillsammans med våra franska utbytesstudenter. Idag skulle vi dessutom prata FRANSKA med dem.
Först spelade vi ett spel som vi har spelat ett par gånger förut; man får en fråga om varje region i Frankrike och om man svarar rätt så erövrar man den regionen, vilket i praktiken innebär att man målar den röd på en Frankrikekarta, och den som får flest regioner vinner. Fast idag skulle vi svenskar läsa frågorna och fransmännen svara på dem. Min spontana reaktion var "det här kommer ju bli pinsamt!". Och visst, ingen av oss uttalade allting helt perfekt, men våra franska vänner hjälpte oss och de förstod oftast vad vi sa oavsett hur vi uttalade det. Men med mitt dåliga självförtroende var det rätt jobbigt ändå.
Sen gick vi över till ta-lappen-och-nudda-väggen-leken, den har vi också kört förut och den går helt enkelt ut på att vi är två lag och det ligger en massa lappar med olika bilder på i en rad på golvet. Elsa säger ett ord på franska, en från varje lag ska springa fram och ta rätt bild och sen springa tillbaka till sitt lag, innan motståndaren nuddar en och vinner lappen. Denna lek är ganska rolig eftersom den ofta tas väldigt seriöst; folk springer och skriker och de olika lagen jublar eller buar. Sist vi körde den så välte vi nästan Joëls julgran.
Idag var det förstås lite annorlunda; orden var på franska för oss och på engelska för fransmännen. Ämnet var kläder, vilket jag inte är så bra på så jag körde på taktiken att vänta tills min motståndare hade tagit ordet och sen helt enkelt jaga. Det fungerade.
Sen kom det svåraste momentet av alla; fransmännen hade med sig en enkät med frågor om miljön som vi skulle svara på. Muntligt. Den kortaste av de franska flickorna (Fanny, är det så hon heter?) och jag hade en del kommunikationsproblem; helt ärligt så är hon bara lite bättre på engelska än vad jag är på franska, men som tur var fanns både Elsa och en av fransmännens lärare till hjälp. Jag tror vi fick ihop det tillslut, även om jag inte riktigt förstod alla frågor och chansade en del.
Ja, ibland är det tufft att gå på internationell skola. Men jag blir faktiskt bättre och bättre på franska, och det är trots allt ett tag kvar tills det är vi som ska ta emot utbytesstudenter.
Bättre och bättre på matte verkar jag visst bli också. Min mattelärare bor i Rimforsa och åker ibland med mitt tåg, och just i morse så kom han fram och gratulerade mig till resultatet på matteprovet vi gjorde igår.
Godkänd med marginal, hur otroligt låter inte det? Det är troligen det högsta jag någonsin fått på ett matteprov.
Små grodorna runt en krukväxt
Man fattar inte hur löjliga vissa svenska traditioner är förrän man berättar om dem för folk utifrån. Idag kom de omtalade franska utbytesstudenterna och vi i franska steg 3 underhöll dem första lektionen. Vi hade Lucia-tåg, spelade "Vintern raaaasat ut bland våra fjällar" från Spotify, sjöng "Helan går" och låtsades dricka ur plastmuggar, och så finalen; vi dansade midsommardans runt en krukväxt.
Vi var ju tvungna att förklara allt för våra franska vänner, så när vi först skulle dansa "mormors lilla kråka" så började Emma översätta:
"This is a song about grandmas little bird, who is trying to drive a car and that doesn't end up well, she can't drive, maybe beacuse she is a bird, and..." tills Joël avbröt henne med ett bestämt "some things are not MEANT to be translated, Emma!". Vi dansade, och de verkade tycka det var hysteriskt kul att ramla omkull (det ÄR faktiskt den roligaste biten). Sen gick vi över till "små grodorna", Emma nöjde sig med att säga "this is a song about little frogs", och så fick fransmännen dansa med oss. Om jag någonsin har insett hur löjligt det är att hoppa som grodor runt en midsommarstång så var det då. Och vad fransmännen tänkte vill jag inte ens veta.
Sen hade vi lite "Swedish Fika"; vi åt kanelbullar, pepparkakor, kringlor och halva dammsugare (jag vet inte om någon upplyste dem om att vi kallar dessa för Vacuum Cleaners) och drack apelsinsaft. Joël hade Swedish Quiz och överraskade oss alla med att INTE nämna Carola, istället var det lite almänna frågor om SAAB, kungafamiljen, ABBA och svenska städer. Och sen den roligaste frågan av alla, vad H&M står för:
A: Henrik och Malin
B: Hennes och Mauritz
C: Hona och Man.
Ingen gissade på den sista eftersom samtliga svensktalande personer i rummet började gapskratta när det lästes upp. Vid genomgången av de rätta svaren sen så berättade vi för dem att "'hona' is a female animal".
Jag åt två Joël-bullar (han hade faktiskt bakat dem själv), försökte inleda ett samtal med den franska flickan mittemot mig och log mot alla människor så fort jag fick chansen. Efter denna hysteriskt roliga tillställning så skulle vi ha historia, medan fransmännen togs omhand av tvåorna. Temat för denna lektion var Starka Kvinnor, så vi fick höra två helt underbara historier om en drottning som brände ihjäl sina friare och två överklassnunnor som gjorde uppror mot klostret. Är det inte sorgligt att inte dessa historier står i någon historiabok för elever på mellanstadiet? Det är rent TRAGISKT att en massa tjocka, skäggiga kungar tar upp varenda sida av vår historia. Hur roliga är de att läsa om, på en skala? De heter allihop Karl, Erik eller Gustaf och krigar, super och dör.
Sen var det tydligen något mer jippo med fransmännen efter lunch, men jag dissade det till förmån för en tågresa med min kära vän Sofia (som förresten fyller sjutton idag, grattis!). Vi hade mycket trevligt och diskuterade både bilfärden till Tyskland, nästa år då vi själva ska åka som utbytesstudenter och en massa annat blandat.
Nästa helg blir det kul. Mer tänker jag inte säga.
Vi var ju tvungna att förklara allt för våra franska vänner, så när vi först skulle dansa "mormors lilla kråka" så började Emma översätta:
"This is a song about grandmas little bird, who is trying to drive a car and that doesn't end up well, she can't drive, maybe beacuse she is a bird, and..." tills Joël avbröt henne med ett bestämt "some things are not MEANT to be translated, Emma!". Vi dansade, och de verkade tycka det var hysteriskt kul att ramla omkull (det ÄR faktiskt den roligaste biten). Sen gick vi över till "små grodorna", Emma nöjde sig med att säga "this is a song about little frogs", och så fick fransmännen dansa med oss. Om jag någonsin har insett hur löjligt det är att hoppa som grodor runt en midsommarstång så var det då. Och vad fransmännen tänkte vill jag inte ens veta.
Sen hade vi lite "Swedish Fika"; vi åt kanelbullar, pepparkakor, kringlor och halva dammsugare (jag vet inte om någon upplyste dem om att vi kallar dessa för Vacuum Cleaners) och drack apelsinsaft. Joël hade Swedish Quiz och överraskade oss alla med att INTE nämna Carola, istället var det lite almänna frågor om SAAB, kungafamiljen, ABBA och svenska städer. Och sen den roligaste frågan av alla, vad H&M står för:
A: Henrik och Malin
B: Hennes och Mauritz
C: Hona och Man.
Ingen gissade på den sista eftersom samtliga svensktalande personer i rummet började gapskratta när det lästes upp. Vid genomgången av de rätta svaren sen så berättade vi för dem att "'hona' is a female animal".
Jag åt två Joël-bullar (han hade faktiskt bakat dem själv), försökte inleda ett samtal med den franska flickan mittemot mig och log mot alla människor så fort jag fick chansen. Efter denna hysteriskt roliga tillställning så skulle vi ha historia, medan fransmännen togs omhand av tvåorna. Temat för denna lektion var Starka Kvinnor, så vi fick höra två helt underbara historier om en drottning som brände ihjäl sina friare och två överklassnunnor som gjorde uppror mot klostret. Är det inte sorgligt att inte dessa historier står i någon historiabok för elever på mellanstadiet? Det är rent TRAGISKT att en massa tjocka, skäggiga kungar tar upp varenda sida av vår historia. Hur roliga är de att läsa om, på en skala? De heter allihop Karl, Erik eller Gustaf och krigar, super och dör.
Sen var det tydligen något mer jippo med fransmännen efter lunch, men jag dissade det till förmån för en tågresa med min kära vän Sofia (som förresten fyller sjutton idag, grattis!). Vi hade mycket trevligt och diskuterade både bilfärden till Tyskland, nästa år då vi själva ska åka som utbytesstudenter och en massa annat blandat.
Nästa helg blir det kul. Mer tänker jag inte säga.
En helt vanlig tisdag :)
Vi diskuterar Tyskland för fullt. Sofia ska kolla hur mycket det kostar att åka tåg eller båt dit, jag vet inte om det beror mest på att vi vill spara pengar eller det faktum att det kanske inte är så bra att köra fyra tjejer till Tyskland när man har haft körkort i kanske några månader. På matten sa någon av Sofia, Johanna och Isabelle att det är sextonårsgräns på ölen i Tyskland, och då sa plötsligt Linus Mattepraktikant: "Skitsnack, jag köpte öl i Tyskland när jag var fjorton!". Haha, kanske inte vad man förväntar sig att få höra av någon som är nästan lärare. Vi får se hur det blir det där med ölen, jag är ju nykterist och om vi nu åker bil så är det tveksamt om jag kommer låta Sofia dricka eftersom hon troligen kommer vara den enda med körkort.
På rasten sprang alla runt och letade efter lediga datorer, utan framgång. Mina kompisar vände i trappan, men jag gick ändå upp till tredje våningen för att konstatera att: nej, det finns inga lediga datorer. Men vid datorn närmast dörren satt Anna, som direkt tittade upp från sitt skolarbete för att prata med mig. Hon skrev på en engelska C-uppsats om hemlöshet, med fotnötter (låter betydligt roligare än fotnoter) och allt. Sen skulle hon hämta en huvudvärkstablett åt sin kompis Kajsa och frågade om jag ville låna datorn lite. Så lyckades med det ingen annan gjorde under den rasten; jag fick en dator. Jag kollade Facebook och satt sen på stolen och bara vaktade Annas dator och hennes English C-uppsats med mitt liv. Dock kom Elin och Malin förbi och var tvungna att kolla något viktigt, så de fick låna datorn i tredje hand ett par minuter. Det gjorde mig en smula nervös. Men allt gick bra och Anna verkade nöjd när hon kom tillbaka, dock utan huvudvärkstablett till den stackars Kajsa. Vi pratade lite till och sen gick jag ner, med ett leende på läpparna.
Tanken var väl att vi skulle haft samhällskunskap, men denna lärare var inte där. Och på FU finns det, med ett enda undantag, bara en lärare i varje ämne, så om den läraren inte är där så får man ha något annat ämne med någon lärare som är ledig. Om det nu inte råkar finnas någon Vikarie-Elin i något hörn, vill säga. I det här fallet fanns det inte det, så vi såg vi på Alex och CO:s favoritfilm: "Braveheart". Helt okej film hittills, trots allt våld.
Sen åt vi någon typ av köttgryta till lunch och hade lite mer diskussioner om Tyskland. Och innan någon visste ordet av så var det dags för det fruktade engelskaprojektet Group Rotation. Denna gången var det Johanna som skulle ha muntlig presentation, Josse som skulle ha Written Summary och jag som skulle ha debatt. Och jag säger bara, sammanfattningsvis; det kan bara gå bättre för Johanna nästa gång, för nu vet hon allt om hur man INTE håller debatt. Men jag babblade på. På engelska. Jag har språket även om jag inte lyckades hålla någon vidare debatt. Och jag är verkligen glad över att jag är i samma grupp som Josse och Johanna, två personer som jag verkligen slappnar av tillsammans med. Det blir inte lika läskigt då.
Till på köpet så skulle man ju spela in hela debatten på en läskig liten teknisk sak som gjorde mig alldeles nervös bara med sin närvaro, och sen lyssna på den och skriva en utvärdering om vad man kan förbättra med sitt språk. Tack och lov är det bara utvärderingen som ska lämnas in till Helen, ingen annan behöver lyssna på min röst inspelad på en läskig teknisk sak.
Så efter lektionen stack jag upp till datasalen för att föra över inspelnings-eländet till datorn; jag satt i säkert fem minuter och försökte mosa in den läskiga saken i datorn innan Josse upplyste mig om att jag var vid fel USB-port. Och nej; jag är ingen teknisk person. Inte någonstans. Men efter diverse omkopplingar och ryckande i sladdar och en del hjälp av Olof (dagens ros!) så lyckades det, och jag kunde andas ut.
På tåget hem gick det, förutom tågvärden, omkring en ung blond tjej och delade ut enkätundersökningar till alla. "Ja, vi gör de här över hela landet för att undersöka hur kollektivtrafiken fungerar och vi vore jättetacksamma om ni ville ta er tid att fylla i den här.". Självklart ville jag det. Jag älskar att fylla i enkäter om saker jag är missnöjd med.
Det var det vanliga: "är personalen serviceinriktad?", "får du den information du behöver?", "är det städat på tåget?" osv., och så två hysteriskt roliga frågor:
"Hur stor är chansen att du skulle rekommendera någon annan att åka den här tåglinjen?"
Noll.
"Känns det tryggt att åka med det här tåget?"
Nej, det kan stanna och/eller gå sönder när som helst. Fast det skrev jag inte, eftersom det var ringar att kryssa i där längst till höger var "stämmer mycket bra" och längst till vänster var "stämmer inte alls". Ni kan gissa vad jag kryssade.
På rasten sprang alla runt och letade efter lediga datorer, utan framgång. Mina kompisar vände i trappan, men jag gick ändå upp till tredje våningen för att konstatera att: nej, det finns inga lediga datorer. Men vid datorn närmast dörren satt Anna, som direkt tittade upp från sitt skolarbete för att prata med mig. Hon skrev på en engelska C-uppsats om hemlöshet, med fotnötter (låter betydligt roligare än fotnoter) och allt. Sen skulle hon hämta en huvudvärkstablett åt sin kompis Kajsa och frågade om jag ville låna datorn lite. Så lyckades med det ingen annan gjorde under den rasten; jag fick en dator. Jag kollade Facebook och satt sen på stolen och bara vaktade Annas dator och hennes English C-uppsats med mitt liv. Dock kom Elin och Malin förbi och var tvungna att kolla något viktigt, så de fick låna datorn i tredje hand ett par minuter. Det gjorde mig en smula nervös. Men allt gick bra och Anna verkade nöjd när hon kom tillbaka, dock utan huvudvärkstablett till den stackars Kajsa. Vi pratade lite till och sen gick jag ner, med ett leende på läpparna.
Tanken var väl att vi skulle haft samhällskunskap, men denna lärare var inte där. Och på FU finns det, med ett enda undantag, bara en lärare i varje ämne, så om den läraren inte är där så får man ha något annat ämne med någon lärare som är ledig. Om det nu inte råkar finnas någon Vikarie-Elin i något hörn, vill säga. I det här fallet fanns det inte det, så vi såg vi på Alex och CO:s favoritfilm: "Braveheart". Helt okej film hittills, trots allt våld.
Sen åt vi någon typ av köttgryta till lunch och hade lite mer diskussioner om Tyskland. Och innan någon visste ordet av så var det dags för det fruktade engelskaprojektet Group Rotation. Denna gången var det Johanna som skulle ha muntlig presentation, Josse som skulle ha Written Summary och jag som skulle ha debatt. Och jag säger bara, sammanfattningsvis; det kan bara gå bättre för Johanna nästa gång, för nu vet hon allt om hur man INTE håller debatt. Men jag babblade på. På engelska. Jag har språket även om jag inte lyckades hålla någon vidare debatt. Och jag är verkligen glad över att jag är i samma grupp som Josse och Johanna, två personer som jag verkligen slappnar av tillsammans med. Det blir inte lika läskigt då.
Till på köpet så skulle man ju spela in hela debatten på en läskig liten teknisk sak som gjorde mig alldeles nervös bara med sin närvaro, och sen lyssna på den och skriva en utvärdering om vad man kan förbättra med sitt språk. Tack och lov är det bara utvärderingen som ska lämnas in till Helen, ingen annan behöver lyssna på min röst inspelad på en läskig teknisk sak.
Så efter lektionen stack jag upp till datasalen för att föra över inspelnings-eländet till datorn; jag satt i säkert fem minuter och försökte mosa in den läskiga saken i datorn innan Josse upplyste mig om att jag var vid fel USB-port. Och nej; jag är ingen teknisk person. Inte någonstans. Men efter diverse omkopplingar och ryckande i sladdar och en del hjälp av Olof (dagens ros!) så lyckades det, och jag kunde andas ut.
På tåget hem gick det, förutom tågvärden, omkring en ung blond tjej och delade ut enkätundersökningar till alla. "Ja, vi gör de här över hela landet för att undersöka hur kollektivtrafiken fungerar och vi vore jättetacksamma om ni ville ta er tid att fylla i den här.". Självklart ville jag det. Jag älskar att fylla i enkäter om saker jag är missnöjd med.
Det var det vanliga: "är personalen serviceinriktad?", "får du den information du behöver?", "är det städat på tåget?" osv., och så två hysteriskt roliga frågor:
"Hur stor är chansen att du skulle rekommendera någon annan att åka den här tåglinjen?"
Noll.
"Känns det tryggt att åka med det här tåget?"
Nej, det kan stanna och/eller gå sönder när som helst. Fast det skrev jag inte, eftersom det var ringar att kryssa i där längst till höger var "stämmer mycket bra" och längst till vänster var "stämmer inte alls". Ni kan gissa vad jag kryssade.
Sex sanningar om Melodifestivalen, och lite citat från dagens bildlektion
Sex sanningar om Melodifestivalen
1. Fel låt vinner ALLTID.
2. Vi kommer skämma ut oss i Eurovision så länge Svenska Folket får bestämma.
3. Varje år uppstår konsprationsteorier; antingen så har vinnaren manipulerat tittarsiffrorna (2010) eller så har alla jurygrupper gjort upp innan vem som ska få alla tolvor (2008).
4. Varje år finns det alltid någon som säger sig ha röstat på låten som borde ha vunnit men inte kommit fram.
5. Fläktar är otroligt tröttsamma; det var jättecoolt de första fem åren men nu för det bara folks tankar till Carola.
6. Andreas Johnsson är extremt överskattad. Han har gjort en enda bra låt i sitt liv och det är "Glorious", hans första. Sen gick det bara utför. Och allvarligt; hur kan man vakna en morgon och komma på tanken "nu vill jag ställa upp i Melodifestivalen med Carola!"? Och snygg är han inte heller.
Idag hade vi bild och gjorde stilleben, i det här fallet innebar det att vi skulle rita av två kannor, två lökar och två böcker på en duk. Det var ganska svårt men på något sätt lyckades jag få det helt okej. Under lektionen sades saker som:
"Den här färgen ser rätt god ut. Om man tänker på choklad alltså, inte om man tänker på bajs."
"Den här kannan har bantat medan jag har målat den, den var mycket tjockare när jag började!"
"Om du säger 'nyanser' en gång till så hoppar jag ut genom fönstret!"
"#@¤ också, jag glömde att kannan har en utväxt!"
Haha ja, vad kan man säga? Här på FU finns eliten <3
1. Fel låt vinner ALLTID.
2. Vi kommer skämma ut oss i Eurovision så länge Svenska Folket får bestämma.
3. Varje år uppstår konsprationsteorier; antingen så har vinnaren manipulerat tittarsiffrorna (2010) eller så har alla jurygrupper gjort upp innan vem som ska få alla tolvor (2008).
4. Varje år finns det alltid någon som säger sig ha röstat på låten som borde ha vunnit men inte kommit fram.
5. Fläktar är otroligt tröttsamma; det var jättecoolt de första fem åren men nu för det bara folks tankar till Carola.
6. Andreas Johnsson är extremt överskattad. Han har gjort en enda bra låt i sitt liv och det är "Glorious", hans första. Sen gick det bara utför. Och allvarligt; hur kan man vakna en morgon och komma på tanken "nu vill jag ställa upp i Melodifestivalen med Carola!"? Och snygg är han inte heller.
Idag hade vi bild och gjorde stilleben, i det här fallet innebar det att vi skulle rita av två kannor, två lökar och två böcker på en duk. Det var ganska svårt men på något sätt lyckades jag få det helt okej. Under lektionen sades saker som:
"Den här färgen ser rätt god ut. Om man tänker på choklad alltså, inte om man tänker på bajs."
"Den här kannan har bantat medan jag har målat den, den var mycket tjockare när jag började!"
"Om du säger 'nyanser' en gång till så hoppar jag ut genom fönstret!"
"#@¤ också, jag glömde att kannan har en utväxt!"
Haha ja, vad kan man säga? Här på FU finns eliten <3
Melodifestivalen 2010, Final
Hade jag väntat mig något annat? Ja, jag måste erkänna att jag började hoppas när de internationella jurygrupperna gav sina röster. Det verkade som det fanns hopp.
Men nej då. Vi ska naturligtvis inte prova nått nytt i det här landet, vi kör samma koncept som har gett oss en tjugotredjeplats i Eurovision de senaste fem åren; en tjej med klänning och fläkt. Jag vill inte ens TÄNKA på vad resten av Europa tänker om oss, om de där uppe i Sverige som verkar skicka samma människa år efter år efter år och aldrig fattar att fläktar och schlagerdivor funkade jättebra för tjugo år sen men är helt ute nu.
DET ÄR PINSAMT. P I N S A M T, HÖR NI DET!? Vi skämmer ut oss precis som vanligt, det här året tror jag inte ens att vi lyckas kvala oss in. UTSLAGNA I DELFINAL, hur låter det?
Ja ja, någon sorts recension ska ni väl få också. Jag blir bara mindre och mindre imponerad av Dolph Lundgren och i kväll störde jag mig något otroligt på honom så fort han öppnade munnen. Hans amerikanska kollega (förväntades jag känna igen honom?) störde mig också, framför allt det faktum att han sa "Dolph, Christina and Mens". Christine såg för en gångs skull INTE ut som en golvmopp och Måns, ja, han är väl okej. Jag gillade hans sågning av Nicklas Wahlgren och Laila Bagges bröllop.
Darin känns mest tröttsam. Pernilla Wahlgren hade tack och lov bytt till en klänning som var mindre Carola-aktig, så jag blev inte riktigt lika spyfärdig som förra veckan, men jag står för att jag hånskrattade högt och skadeglatt när hon låg sist. Andreas Johnsson, tja, även om jag INTE hade stört mig på honom sen Carola-grejen 08 så hade jag aldrig kunnat ta honom på allvar eftersom jag och mina syskon har kommit fram till att hans låt låter som vår bil när den inte startar (min brorsa har även utökat med att Andreas själv låter som om han sitter på dass). Timoteij är bara glada och härliga och jag gillar verkligen att det gick bra för dem. Peter Jöback är gullig och jätteduktig, men hans låt kunde fortfarande ha varit så himla mycket bättre. Ola vet jag inte riktigt vad jag tycker om, det är väl en helt okej poplåt men kanske inget som slår. Jessicas låt är vacker, dock störde det mig att hon såg så glad ut eftersom det är ganska sorglig text. Salem älskar vi. Erik Saade är... söt... och låten är riktigt bra, så jag hade hellre skickat honom till Oslo än Anna Bergendahl. Allvarligt, hon kommer från "Idol" och har köpt sig fyrtio minuters berömelse. Hon ska helst försvinna totalt om ett år, som alla andra så kallade idoler, inte gå och vinna Melodifestivalen.
Ni som inte vet vad jag tycker om TV-programmet "Idol" kan gissa er till det nu.
Pausunderhållningen var för övrigt helt okej. Jag gillar när folk sjunger.
Och jag ÄLSKAR Alexander Rybak. Han är bara så söt och gullig och duktig att jag nästan blir kär.
Och vi i BWO-sekten kommer fortsätta tjata ett tag till: "om vi bara hade skickat BWO 2006...", "om vi bara hade skickat BWO 2008...", "hade vi skickat BWO 2009, då ni...".
Och nu även "om vi bara hade skickat Salem 2010, då...". Och jag står fast vid att BWO kunde ha vunnit hela Eurovision både 2006, 2008 och 2009. Och att Salem skulle ha vunnit åt oss i år om vi bara hade haft förstånd nog att skicka honom.
Men det hade vi inte. Och det kommer inte att gå bra alls. Jag lovar er, om Sverige kommer högre än tionde plats i år så ska jag... jag vet inte. Ni får komma på något lämpligt jag kan göra då.
Tankar på en försenad ersättningsbuss
Solen skiner. Snön ser inte alls lika kall ut längre, inte när den glittrar så där. Gullringen, skogen och Kisa fladdrar förbi och jag stör mig något otroligt på en fläck på fönstret.
Ibland blir det sånna där otäcka två-och-två-uppdelningar, till och med på FU. Som på franskan i fredags. Det kommer fransmän hit, som vi ska underhålla. Bland annat genom att visa lite svenska högtider för dem. I fredags konstaterade vi att Joël och Lisa har en högtid, Olof och Emma har en annan och Emelie och Elin har en tredje. Någon frågade mig "vad har du då, Lilly?". Jag hade ingen aning. Jag hade starkt för mig att jag tidigare ingick i någon av dessa två-och-två-grupper som en tredje, men det verkade ingen annan komma ihåg. Jag vet fortfarande inte vad jag har. Vi är ju lämpligtvis sju personer i min franskagrupp och jag är den som inte riktigt passar in bland de självsäkra, pratiga och glada övriga sex.
På resecentrum hörde jag Tove prata om resan till Frankrike. Tvåorna åker i morgon, vi åker någon gång nästa år. Det kommer bli fantastiskt. Framförallt för mig, som aldrig har flugit förut eller varit längre utomlands än i Danmark.
Fast jag måste bättra på min franska tills dess. Just nu känns det rätt hopplöst; verbformer i passé compossé och imparfait och med être och avoir och SS bara snurrar runt i mitt huvud som en förvirrad röra. Till min klena tröst så är ju syftet med utbytet för fransmännen att de ska få öva på sin engelska, och engelska kan jag i alla fall. Bättre än någonsin tidigare.
Igår hade jag en liten diskussion med Nicolina och Sofie om varför jag inte var med på idrotten. Jag sa nått om att jag inte vill visa mig i bikini för en massa karlar.
"Men det är ju värre att visa sig för killar, för det är ju de som kollar."
"Seriöst, tror ni att det är några killar som kollar på MIG, eller?"
"Öh, ja?"
Det var fint. Jag kommer tänka på det länge.
För övrigt kom vi inte fram till så mycket; Nicolina ÄLSKAR att bada och kunde inte för sitt liv förstå varför jag inte gillar det.
Det är konstigt vad lite sol kan göra. Plötsligt är allt så mycket ljusare, så mycket lättare. Det spelar ingen roll att det är minusgrader och att snön ligger vit och solid, bara solen skiner så tänker jag på sommaren.
Ibland blir det sånna där otäcka två-och-två-uppdelningar, till och med på FU. Som på franskan i fredags. Det kommer fransmän hit, som vi ska underhålla. Bland annat genom att visa lite svenska högtider för dem. I fredags konstaterade vi att Joël och Lisa har en högtid, Olof och Emma har en annan och Emelie och Elin har en tredje. Någon frågade mig "vad har du då, Lilly?". Jag hade ingen aning. Jag hade starkt för mig att jag tidigare ingick i någon av dessa två-och-två-grupper som en tredje, men det verkade ingen annan komma ihåg. Jag vet fortfarande inte vad jag har. Vi är ju lämpligtvis sju personer i min franskagrupp och jag är den som inte riktigt passar in bland de självsäkra, pratiga och glada övriga sex.
På resecentrum hörde jag Tove prata om resan till Frankrike. Tvåorna åker i morgon, vi åker någon gång nästa år. Det kommer bli fantastiskt. Framförallt för mig, som aldrig har flugit förut eller varit längre utomlands än i Danmark.
Fast jag måste bättra på min franska tills dess. Just nu känns det rätt hopplöst; verbformer i passé compossé och imparfait och med être och avoir och SS bara snurrar runt i mitt huvud som en förvirrad röra. Till min klena tröst så är ju syftet med utbytet för fransmännen att de ska få öva på sin engelska, och engelska kan jag i alla fall. Bättre än någonsin tidigare.
Igår hade jag en liten diskussion med Nicolina och Sofie om varför jag inte var med på idrotten. Jag sa nått om att jag inte vill visa mig i bikini för en massa karlar.
"Men det är ju värre att visa sig för killar, för det är ju de som kollar."
"Seriöst, tror ni att det är några killar som kollar på MIG, eller?"
"Öh, ja?"
Det var fint. Jag kommer tänka på det länge.
För övrigt kom vi inte fram till så mycket; Nicolina ÄLSKAR att bada och kunde inte för sitt liv förstå varför jag inte gillar det.
Det är konstigt vad lite sol kan göra. Plötsligt är allt så mycket ljusare, så mycket lättare. Det spelar ingen roll att det är minusgrader och att snön ligger vit och solid, bara solen skiner så tänker jag på sommaren.
Melodifestivalen 2010, Andra Chansen
Helt allvarligt, snart kommer jag väl börja säga att vi borde lägga ner hela skiten. Jag sa det 2008 när Perrelli vann, jag sa det 2009 när BWO åkte ut och snart kommer jag säga det igen. Väl medveten om att jag kommer ta tillbaka det ganska snart och vara lika engagerad nästa år.
Okej, jag är sur. Jättesur. Det gick totalt åt skogen. Men jag ska försöka blogga hyfsat sansat ändå.
Jag vill påstå att Andra Chansen är den tuffaste tävlingen i hela Melodifestivalen. Sen duellsystemet infördes är det ett stenhårt krig.
Vi hade en liten egen röstning innan programmet, jag och mamma och mina syskon. Och när vi lyssnade igenom låtarna så insåg jag en sak: Pernilla Wahlgrens låt kunde ha varit helt okej. Ingen vinnare, men en helt okej låt att dansa lite till. OM hon hade tagit en klänning som INTE såg ut som en korsning av Perrelli och Carola. OM hon hade skippat fläkten. OM hon inte hade varit otäckt nära finalen.
Men nu såg hon precis ut som Carola. Jag höll på att kräkas.
Men Undertröjan (som vi inofficiellt har döpt Pain Of Salvation och deras sångare till) kände jag inte direkt någon större lust att rösta på heller. Visst, jag hatar inte låten, men jag skulle inte direkt säga att jag älskar den heller. Så i första duellen lade jag ner min röst och hoppades att Svenska Folket ändå skulle rösta fram den artist jag ändå föredrog. Det gjorde de inte.
Sen var det den lilla Mimmi Pigg mot Crucified Barbara. Jag gillar Crucified Barbara. Bra låt, coolt framträdande och snygga tjejer. I den duellen gick det i alla fall bra.
Sen var det slut på det braiga. Neo, min favorit i hela Andra Chansen, blev utslagen av gubbarna med fiol. Innan resultatet lästes upp så konstaterade jag att "ja, deras låt är väl ändå okej". Men nu är frågan om jag inte kommer börja ha något emot dem med.
Nej, det kommer jag faktiskt inte. Jag har fullt upp med att störa mig på Pernilla Wahlgren.
Sen var det dags för den duell där jag hade svårast att välja: Alcazar mot Jessica Andersson. Visst, Alcazar är totalt underbara, men jag tycker fortfarande att deras låt kunde varit så otroligt mycket bättre än vad den är. Så min röst gick till Jessica.
Pausunderhållningen tänker jag inte ens kommentera. Jag passade på att messa med min vän Melinda precis då, så jag slapp Dolph Lundgren och vad-det-nu-var-han-höll-på-med. Jag citerar min underbara kusin Charlott: "Undra vad det skulle kosta att skicka tillbaka honom till Hollywood?". Dock var parodin på Pernilla Wahlgren totalt underbar. Christine Meltzer är bättre som skådespelare än som programledare.
Sen hade man ju hoppats på rättvisa i världen. På att de coola hårdrockstjejerna hade tagit sig till final och att vi hade sluppit ännu en schlager-häxa med överglittrig klänning och Carola-fläkt i finalen. Men nu finns inte rättvisan. Inte någonstans. Ni ska se att hon vinner i finalen också och att vi ännu en gång får skämmas för Svenska Folket (vilka är egentligen denna anonyma massa som inte förstår sitt eget bästa?) inför hela Europa.
Nej. Jag vill inte tro det. Inte kan hon väl vinna över alla dessa fantastiskt duktiga killar som är i final? Salem Al Fakir, Peter Jöback, Erik Saade?
Nu hoppas vi på rättvisan i världen, mina vänner. Aldrig upplever jag så mycket samhörighet med BWO-fansen som när det är Melodifestival. Vi tycker lika om det mesta. Vi gillar Neo och Alcazar, stör oss på Pernilla Wahlgren (ännu en gång: jag har inget emot henne, det är framträdandet, klänningen och sammanhanget) och hatar Carola. Det är skönt. Hur det än går under en deltävlingen så finns BWO-fansen på MSN sen; vi firar och sörjer ihop. Just nu är vi sura ihop.
Okej, jag är sur. Jättesur. Det gick totalt åt skogen. Men jag ska försöka blogga hyfsat sansat ändå.
Jag vill påstå att Andra Chansen är den tuffaste tävlingen i hela Melodifestivalen. Sen duellsystemet infördes är det ett stenhårt krig.
Vi hade en liten egen röstning innan programmet, jag och mamma och mina syskon. Och när vi lyssnade igenom låtarna så insåg jag en sak: Pernilla Wahlgrens låt kunde ha varit helt okej. Ingen vinnare, men en helt okej låt att dansa lite till. OM hon hade tagit en klänning som INTE såg ut som en korsning av Perrelli och Carola. OM hon hade skippat fläkten. OM hon inte hade varit otäckt nära finalen.
Men nu såg hon precis ut som Carola. Jag höll på att kräkas.
Men Undertröjan (som vi inofficiellt har döpt Pain Of Salvation och deras sångare till) kände jag inte direkt någon större lust att rösta på heller. Visst, jag hatar inte låten, men jag skulle inte direkt säga att jag älskar den heller. Så i första duellen lade jag ner min röst och hoppades att Svenska Folket ändå skulle rösta fram den artist jag ändå föredrog. Det gjorde de inte.
Sen var det den lilla Mimmi Pigg mot Crucified Barbara. Jag gillar Crucified Barbara. Bra låt, coolt framträdande och snygga tjejer. I den duellen gick det i alla fall bra.
Sen var det slut på det braiga. Neo, min favorit i hela Andra Chansen, blev utslagen av gubbarna med fiol. Innan resultatet lästes upp så konstaterade jag att "ja, deras låt är väl ändå okej". Men nu är frågan om jag inte kommer börja ha något emot dem med.
Nej, det kommer jag faktiskt inte. Jag har fullt upp med att störa mig på Pernilla Wahlgren.
Sen var det dags för den duell där jag hade svårast att välja: Alcazar mot Jessica Andersson. Visst, Alcazar är totalt underbara, men jag tycker fortfarande att deras låt kunde varit så otroligt mycket bättre än vad den är. Så min röst gick till Jessica.
Pausunderhållningen tänker jag inte ens kommentera. Jag passade på att messa med min vän Melinda precis då, så jag slapp Dolph Lundgren och vad-det-nu-var-han-höll-på-med. Jag citerar min underbara kusin Charlott: "Undra vad det skulle kosta att skicka tillbaka honom till Hollywood?". Dock var parodin på Pernilla Wahlgren totalt underbar. Christine Meltzer är bättre som skådespelare än som programledare.
Sen hade man ju hoppats på rättvisa i världen. På att de coola hårdrockstjejerna hade tagit sig till final och att vi hade sluppit ännu en schlager-häxa med överglittrig klänning och Carola-fläkt i finalen. Men nu finns inte rättvisan. Inte någonstans. Ni ska se att hon vinner i finalen också och att vi ännu en gång får skämmas för Svenska Folket (vilka är egentligen denna anonyma massa som inte förstår sitt eget bästa?) inför hela Europa.
Nej. Jag vill inte tro det. Inte kan hon väl vinna över alla dessa fantastiskt duktiga killar som är i final? Salem Al Fakir, Peter Jöback, Erik Saade?
Nu hoppas vi på rättvisan i världen, mina vänner. Aldrig upplever jag så mycket samhörighet med BWO-fansen som när det är Melodifestival. Vi tycker lika om det mesta. Vi gillar Neo och Alcazar, stör oss på Pernilla Wahlgren (ännu en gång: jag har inget emot henne, det är framträdandet, klänningen och sammanhanget) och hatar Carola. Det är skönt. Hur det än går under en deltävlingen så finns BWO-fansen på MSN sen; vi firar och sörjer ihop. Just nu är vi sura ihop.
Lillys stora äventyr med bussen till Kisa
Solen skiner. Jag fick MVG på religionsuppsatsen. På naturkunskapen satt Haidar och tjatade en halvtimme på att jag skulle säga vem av honom och Alex jag gillar bäst. Nästa år, när Sofia A fyller 18, ska vi åka till Tyskland. Sofia ska köra bilen, Malin läsa kartan (notera att det är samma Malin som frågade om Holland låg i Sverige), Isabelle sköta snacket, Johanna betala ölen (?) och jag ska blogga om allt, utan att utelämna någonting. På franskan hade vi heta diskussioner om vad vi ska baka till fransmännen som kommer hit.
Sånna här dagar är livet helt fantastiskt.
Och vi SKA se till att det där med Tyskland blir av. Jag älskar er, tjejer, så länge ni vill vara mina vänner så är jag lycklig <3
Dock lyckades jag missa tåget hem, vilket var mindre fantastiskt. Det är verkligen inget roligt alls att missa tåget när nästa inte går förrän om två timmar. Man vill bara sätta sig ner och gråta.
Det gjorde jag inte. Istället hoppade jag på första bästa buss till Kisa. Det var faktiskt mycket roligare, denna buss stannade på alla möjliga konstiga ställen så jag fick se världen. Dessutom kunde jag drömma mig tillbaka till en decemberkväll för inte alltför länge sedan. Det var mörkare då, jag hade sällskap av Olof, Kalle, Elin B och Kalle i tvåan och slutdestinationen var Motala och klassfesten, men det var en likadan buss och den avgick från samma hållsplats.
I Kisa var det mindre roligt. Kallt, mörkt och totalt öde. Deras "väntsal" är dessutom det värsta jag sett; det stinker rök och både bänkar och väggar är nedklottrade med saker som "vill du knulla?" och "den som läser det här är en idiot". När jag väl hittade en buss till Vimmerby så visade det sig dessutom att mitt skolkort inte gällde. Det står visserligen Östgötatrafiken på det, men när jag åker tåg så gäller det ända till Vimmerby. Så var inte fallet med bussar från Kisa. Men jag hade tur; chauffören var snäll och hade väl inte hjärta att lämna en stackars tjej i Kisa klockan sex en onsdagkväll, så jag fick åka med ändå. Vi var två passagerare på hela bussen, den andra gick av i Södra Vi.
Jag tjänade en halvtimme på att åka buss istället för att vänta på nästa tåg. Det var en intressant upplevelse men inget jag rekommenderar: nästa gång är det inte säkert att chauffören är lika snäll.
Och så lite om Melodifestivalen. CD:n är i vår ägo och hemma analyserar vi sönder alla låtar. De roligaste kommentarer jag har hört hittills är att Andreas Johnssons låt låter som vår bil när den inte startar, och att Pernilla Wahlgrens låt låter som något ur en eftertext till "Göta Kanal 2" (jag vet inte om det sista är bra eller dåligt, fråga min bror).
Jag har insett att det är totalt omöjligt att bedömma en låt efter att ha hört den en enda gång, om det inte är Kärlek Vid Första Lyssningen (det är det sällan utom med Alexander Bards låtar, hehe). Så gott som alla låtar är ju helt okej efter några lyssningar. Vissa blir dessutom MYCKET bättre när man slipper se dem som sjunger.
Och: jag har bestämt mig. Salem Al Falkir är den jag vill ha i Eurovision. De andra låtarna är fantastiska, men hans är den som liksom håller. Dessutom; vore inte det ett underbart budskap till alla Sverigedemokrater och liknande ohyra ute i Europa; det här är Salem Al Fakir, han är hur svensk som helst och vi är jättestolta över honom? Allt detta sa mamma redan efter första deltävlingen, och jag håller med henne nu.
Sånna här dagar är livet helt fantastiskt.
Och vi SKA se till att det där med Tyskland blir av. Jag älskar er, tjejer, så länge ni vill vara mina vänner så är jag lycklig <3
Dock lyckades jag missa tåget hem, vilket var mindre fantastiskt. Det är verkligen inget roligt alls att missa tåget när nästa inte går förrän om två timmar. Man vill bara sätta sig ner och gråta.
Det gjorde jag inte. Istället hoppade jag på första bästa buss till Kisa. Det var faktiskt mycket roligare, denna buss stannade på alla möjliga konstiga ställen så jag fick se världen. Dessutom kunde jag drömma mig tillbaka till en decemberkväll för inte alltför länge sedan. Det var mörkare då, jag hade sällskap av Olof, Kalle, Elin B och Kalle i tvåan och slutdestinationen var Motala och klassfesten, men det var en likadan buss och den avgick från samma hållsplats.
I Kisa var det mindre roligt. Kallt, mörkt och totalt öde. Deras "väntsal" är dessutom det värsta jag sett; det stinker rök och både bänkar och väggar är nedklottrade med saker som "vill du knulla?" och "den som läser det här är en idiot". När jag väl hittade en buss till Vimmerby så visade det sig dessutom att mitt skolkort inte gällde. Det står visserligen Östgötatrafiken på det, men när jag åker tåg så gäller det ända till Vimmerby. Så var inte fallet med bussar från Kisa. Men jag hade tur; chauffören var snäll och hade väl inte hjärta att lämna en stackars tjej i Kisa klockan sex en onsdagkväll, så jag fick åka med ändå. Vi var två passagerare på hela bussen, den andra gick av i Södra Vi.
Jag tjänade en halvtimme på att åka buss istället för att vänta på nästa tåg. Det var en intressant upplevelse men inget jag rekommenderar: nästa gång är det inte säkert att chauffören är lika snäll.
Och så lite om Melodifestivalen. CD:n är i vår ägo och hemma analyserar vi sönder alla låtar. De roligaste kommentarer jag har hört hittills är att Andreas Johnssons låt låter som vår bil när den inte startar, och att Pernilla Wahlgrens låt låter som något ur en eftertext till "Göta Kanal 2" (jag vet inte om det sista är bra eller dåligt, fråga min bror).
Jag har insett att det är totalt omöjligt att bedömma en låt efter att ha hört den en enda gång, om det inte är Kärlek Vid Första Lyssningen (det är det sällan utom med Alexander Bards låtar, hehe). Så gott som alla låtar är ju helt okej efter några lyssningar. Vissa blir dessutom MYCKET bättre när man slipper se dem som sjunger.
Och: jag har bestämt mig. Salem Al Falkir är den jag vill ha i Eurovision. De andra låtarna är fantastiska, men hans är den som liksom håller. Dessutom; vore inte det ett underbart budskap till alla Sverigedemokrater och liknande ohyra ute i Europa; det här är Salem Al Fakir, han är hur svensk som helst och vi är jättestolta över honom? Allt detta sa mamma redan efter första deltävlingen, och jag håller med henne nu.
Allt möjligt en måndag efter lovet
Snön täcker världen med en slafsig, härlig sörja. MEN; i morse åkte vi med stil till skolan. Det var TÅG, det var KUSTPILEN och det VAR I TID. Jag, Julia och Elin höll på att svimma (en gång för länge sedan var vi sju FU-tjejer som åkte från Vimmerby, nu är det snart bara jag kvar). Allt var jättebra tills jag insåg att jag hade lyckats glömma mina hörlurar hemma, då satt jag och var sur ända till Kisa. Allvarligt, jag hade både laddat mobilen och lagt in de nya låtarna, och så glömmer jag hörlurarna!
På FU var allt sig likt. Joël hälsade mig välkommen med "Du är en OND människa!". Efter min sågning av Pernilla Wahlgrens låt och påhoppet mot Perrelli och Carola så hade han tydligen förklarat ett mindre krig mot mig, haha. Det var riktigt charmigt att se honom gå omkring hela dagen och säga "Nu tänker jag inte prata med dig!".
Isabelle hälsade mig med att smyga upp bakom mig när jag satt vid datorn och lägga händerna framför ögonen på mig (eller strax framför glasögonen).
Jag: "Aaaah, det står en läskig människa bakom mig!"
Isabelle: "Gissa vem det är!"
Jag: "Hm, det låter som Isabelle..."
Isabelle: "Nej, du har fel, det är inte alls jag!"
På idrotten hade vi det fruktade beep-testet, och jag säger inte att det gick bra men det gick faktiskt bättre än förra gången. Jag HAR urdålig kondition och jag gjorde faktiskt mitt bästa idag, ansträngde mig så mycket jag klarade av. Och trots att jag gav upp först av alla i klassen så var jag hyfsat nöjd med mig själv eftersom det var ganska mycket bättre än förra gången, då jag helt enkelt inte orkade bry mig.
Sen spelade vi lite fotboll. Nicolina och jag har en egen klaga-på-idrotten-pakt och gick mest runt på planen. Jag rörde mig slött åt samma håll som bollen, Nicolina agerade bollplank. Och stackars Josse missades av bollen med några millimeter.
Johanna, Sofia och Malin uteblev allihop från idrotten och dök inte upp förrän vid ett-tiden, så jag avnjöt en mycket trevlig lunch med Josse, Isabelle och Emelie. Sen kom vi tillbaka till klassrummet, Joël hade med sig sitt exemplar av Melodifestivalskivan och spelade Pernilla Wahlgrens låt på hög volym för att försöka övertyga mig om hur bra den är, haha. Jag måste förtydliga att jag faktiskt inte något emot Pernilla Wahlgren, det vara bara detta framträdande som jag inte gillade. Picadilly Cirkus (stavning?) är en himla härlig låt. Perrelli kommer jag troligen sluta störa mig på om några år, när jag har kommit över att hon vann över BWO. Carola däremot, det fiendeskapet är livslångt.
I alla fall så hade vi kultur- och idéhistoria helklass eftersom Åsa Bildlärare var sjuk och satt och skissade på de karaktärer vi ska spela i nästa rollspel. Denna gång är det tema medeltid. Visst går jag på en fantastiskt härlig skola?
Efter skolan kände jag får att inviga den vår som inte finns så jag avnjöt en helt underbar glass från det där lilla stället vid rulltrappan på Gränden, en kula jordgubb och en choklad. Det var HIMMELSKT. Sen klämde jag in mig på en härligt överfull rälsbuss som konstigt nog gick. När vi stod tjugo minuter i Rimforsa så fick jag världens gulligaste SMS från Melinda:
"Hej Lilly. Vad gör du? Jag sitter och väntar på min skjuts som skulle kommit för en timme sen, och då tänkte jag naturligtvis på dig och alla dina tågförseningar."
Vad jag önskar mig nu är en av de där beryktade återträffarna. Jag saknar er så mycket, alla Anonyma Skrivnarkomaner där ute. Heder till Y:et och Vampyren som kämpar så för att få ihop alla. Jag ska kämpa med er.
På FU var allt sig likt. Joël hälsade mig välkommen med "Du är en OND människa!". Efter min sågning av Pernilla Wahlgrens låt och påhoppet mot Perrelli och Carola så hade han tydligen förklarat ett mindre krig mot mig, haha. Det var riktigt charmigt att se honom gå omkring hela dagen och säga "Nu tänker jag inte prata med dig!".
Isabelle hälsade mig med att smyga upp bakom mig när jag satt vid datorn och lägga händerna framför ögonen på mig (eller strax framför glasögonen).
Jag: "Aaaah, det står en läskig människa bakom mig!"
Isabelle: "Gissa vem det är!"
Jag: "Hm, det låter som Isabelle..."
Isabelle: "Nej, du har fel, det är inte alls jag!"
På idrotten hade vi det fruktade beep-testet, och jag säger inte att det gick bra men det gick faktiskt bättre än förra gången. Jag HAR urdålig kondition och jag gjorde faktiskt mitt bästa idag, ansträngde mig så mycket jag klarade av. Och trots att jag gav upp först av alla i klassen så var jag hyfsat nöjd med mig själv eftersom det var ganska mycket bättre än förra gången, då jag helt enkelt inte orkade bry mig.
Sen spelade vi lite fotboll. Nicolina och jag har en egen klaga-på-idrotten-pakt och gick mest runt på planen. Jag rörde mig slött åt samma håll som bollen, Nicolina agerade bollplank. Och stackars Josse missades av bollen med några millimeter.
Johanna, Sofia och Malin uteblev allihop från idrotten och dök inte upp förrän vid ett-tiden, så jag avnjöt en mycket trevlig lunch med Josse, Isabelle och Emelie. Sen kom vi tillbaka till klassrummet, Joël hade med sig sitt exemplar av Melodifestivalskivan och spelade Pernilla Wahlgrens låt på hög volym för att försöka övertyga mig om hur bra den är, haha. Jag måste förtydliga att jag faktiskt inte något emot Pernilla Wahlgren, det vara bara detta framträdande som jag inte gillade. Picadilly Cirkus (stavning?) är en himla härlig låt. Perrelli kommer jag troligen sluta störa mig på om några år, när jag har kommit över att hon vann över BWO. Carola däremot, det fiendeskapet är livslångt.
I alla fall så hade vi kultur- och idéhistoria helklass eftersom Åsa Bildlärare var sjuk och satt och skissade på de karaktärer vi ska spela i nästa rollspel. Denna gång är det tema medeltid. Visst går jag på en fantastiskt härlig skola?
Efter skolan kände jag får att inviga den vår som inte finns så jag avnjöt en helt underbar glass från det där lilla stället vid rulltrappan på Gränden, en kula jordgubb och en choklad. Det var HIMMELSKT. Sen klämde jag in mig på en härligt överfull rälsbuss som konstigt nog gick. När vi stod tjugo minuter i Rimforsa så fick jag världens gulligaste SMS från Melinda:
"Hej Lilly. Vad gör du? Jag sitter och väntar på min skjuts som skulle kommit för en timme sen, och då tänkte jag naturligtvis på dig och alla dina tågförseningar."
Vad jag önskar mig nu är en av de där beryktade återträffarna. Jag saknar er så mycket, alla Anonyma Skrivnarkomaner där ute. Heder till Y:et och Vampyren som kämpar så för att få ihop alla. Jag ska kämpa med er.
Melodifestivalen 2010, deltävling 4
Oj oj oj, nu börjar det bli på riktigt. När man sitter med naglarna intryckta i handflatorna och ber högt till godheten i världen att en viss låt INTE ska gå till final.
Efter att min kära klasskamrat har hyllat Pernilla Wahlgren i sin blogg så måste jag skriva raka motsatsen; NEJ. Låten var totalt platt, gick in genom ett öra och ut genom det andra. Det hade jag kunnat stå ut med, om det inte hade varit för det faktum att hon såg ut som en korsning mellan Charlotte Perrelli och Carola. Jag höll på att kräkas. Dessutom VILL jag inte ha dessa schlagerdivor i final överhuvudtaget; jag är så fruktansvärt trött på att skicka en Carola-wannabe med fläkt och glittrande klänning till Eurovision varenda år. Vi ser ju hur det har gått hittills, eller hur? Fast jag ska vara schysst; Marlena Ernman gillade jag. Det var något nytt, något annorlunda. Dessutom var jag inte hälften så laddad inför finalen 09 som inför den 08; BWO hade åkt ut, jag och mamma satt i varsin säng med vita härliga täcken på vandrarhemmet i Stockholm och tittade på den kombinerade TV/datorn, jag var rätt frånvarande eftersom jag några timmar tidigare hade sprungit på Martin Rolinski på väg tillbaka från Gamla Stan och allt kändes mer som en kul grej en som en tävling på blodigt allvar (det VAR på blodigt allvar 08).
I alla fall; kvällens favorit var Neo. Jag gillade låten, lätt pop helt i min smak som fick mig att tänka på Mika, och även om han kunde haft något bättre på sig så var det inte så att det störde. Han förtjänade den finalplats han inte fick.
Och så de andra. Sibel i sin paketsnöreklänning berörde mig inte det minsta. När jag kollade på DVD:n från 2008 med Elise så slängde jag ur mig att Sibel är snygg, det tog jag tillbaka i kväll. Hon VAR snygg, 2008. Året då allt var perfekt utom vinnarlåten. Och dansarna i sina dykardräkter skulle ha passat bättre på planeten Ürgüp i Vintergatan som vi såg en halvtimme innan Melodifestivalen började (jag ÄLSKAR Vintergatan!).
Py Bäckman kunde man bara garva åt. Alltså visst, hon skriver totalt fantastiska låttexter (jag får fortfarande tårar i ögonen när jag lyssnar på Gabriellas Sång), men hon ska helt klart hålla sig till det. Detta var bara totalt patetiskt. Det SÅG hemskt (hon såg ut som Ozzy Osbourne, jag älskar att citera min brorsa och hans klockrena sågningar), det LÄT hemskt och just denna låttext var bara pinsam. Det räckte med att höra en minut av låten för att räkna ut att hon skulle komma sist.
Sen var det Lovestooned. Det roliga var att ALLT; både låten, kläderna och ljuset på scen, fick mig att tänka på en sån där låt i Eurovision; lite märkligt, på något språk man inte förstår, från något lite udda land. Som Iprenmannen 2006 (?) eller den där människan med golfkärran från Frankrike (?) 2008 (?) (jag har faktiskt ganska dålig koll på Eurovision, tro det eller ej. Det är så många låtar att hålla koll på). Just denna hade säkert varit bra om jag hade haft en annan musiksmak.
Och så den där Anna Bergendal. Just den låten, och Pernilla Wahlgrens låt, råkade jag faktiskt höra en förhandslyssning på när jag var på toa hos min moster och morbror, troligen på någon kanal som börjar med P. Den är väl helt okej, troligen blir den bättre när man har hört den lite fler gånger. Dock tycker jag inte att den var tillräckligt bra för Finalplatsen Number One, den skulle Neo haft.
De där småpojkarna i Noll Diciplin kunde gott ha stannat i Lilla Melodifestivalen, det är allt jag har att säga. Och det är en sågning, tro mig.
Och så Peter Jöback. Honom gillar vi, även om jag hade väntat mig lite mer av låten. Hollow betyder förresten "ihålig", bara så ni vet (detta är första syntomet på FU International-syndrom; du får panik om du stöter på ett engelsk ord som du inte vet vad det betyder och måste omedelbart slå upp det, nästa syntom är att du börjar säga "vad heter det på svenska nu igen?").
Ja, nu blir det inte roligare. Vi har hört alla låtar och nu återstår bara den dramatiska röstningen. Fel låt kommer vinna, vi kommer skämma ut oss i Eurovision, alla kommer gapa och skrika och säga att vi ska lägga ner skiten, jag kommer i det tysta nästan hålla med men samtidigt veta att jag kommer vara i precis lika mycket extas nästa år och älska det precis lika mycket igen.
För det är så det är. Jag kan inte hjälpa det: jag ÄLSKAR Melodifestivalen.
Men lika bra som 2008 blir det aldrig. Det är bara ett faktum. BWO:s magiska låt, kärleken, älskade Kristian Luuk, Björn Gustafsson som jag var störtförälskad i under två månader, Nour (som jag höll på att störa ihjäl mig på), och BWO igen.
Och jag var där. Den 23 februari 2008, i Cloetta Center i Linköping, på deltävling 3 av Melodifestivalen. Jag och min kompis Matilda satt på någon läktare och såg inte mycket mer än TV-skärmarna, men vi var där. Mitt i allt. Den känslan var totalt magisk, en av de största upplevelserna i mitt liv.
Och BWO var där. Långt ner, på scenen. Jag såg dem stå där och prata med journalisterna och funderade på att klättra, alternativt hoppa, ner till dem. Det gjorde jag inte och det behövdes inte heller, för tre månader senare fick jag träffa och krama dem bakom ett kravallstaket på Liseberg.
Jag har DVD:n från Melodifestivalen 2008. Den sitter jag och tittar på ibland, drömmer mig tillbaka och känner mig som en gnällig pensionär när jag konstaterar; det var bättre förr.
Efter att min kära klasskamrat har hyllat Pernilla Wahlgren i sin blogg så måste jag skriva raka motsatsen; NEJ. Låten var totalt platt, gick in genom ett öra och ut genom det andra. Det hade jag kunnat stå ut med, om det inte hade varit för det faktum att hon såg ut som en korsning mellan Charlotte Perrelli och Carola. Jag höll på att kräkas. Dessutom VILL jag inte ha dessa schlagerdivor i final överhuvudtaget; jag är så fruktansvärt trött på att skicka en Carola-wannabe med fläkt och glittrande klänning till Eurovision varenda år. Vi ser ju hur det har gått hittills, eller hur? Fast jag ska vara schysst; Marlena Ernman gillade jag. Det var något nytt, något annorlunda. Dessutom var jag inte hälften så laddad inför finalen 09 som inför den 08; BWO hade åkt ut, jag och mamma satt i varsin säng med vita härliga täcken på vandrarhemmet i Stockholm och tittade på den kombinerade TV/datorn, jag var rätt frånvarande eftersom jag några timmar tidigare hade sprungit på Martin Rolinski på väg tillbaka från Gamla Stan och allt kändes mer som en kul grej en som en tävling på blodigt allvar (det VAR på blodigt allvar 08).
I alla fall; kvällens favorit var Neo. Jag gillade låten, lätt pop helt i min smak som fick mig att tänka på Mika, och även om han kunde haft något bättre på sig så var det inte så att det störde. Han förtjänade den finalplats han inte fick.
Och så de andra. Sibel i sin paketsnöreklänning berörde mig inte det minsta. När jag kollade på DVD:n från 2008 med Elise så slängde jag ur mig att Sibel är snygg, det tog jag tillbaka i kväll. Hon VAR snygg, 2008. Året då allt var perfekt utom vinnarlåten. Och dansarna i sina dykardräkter skulle ha passat bättre på planeten Ürgüp i Vintergatan som vi såg en halvtimme innan Melodifestivalen började (jag ÄLSKAR Vintergatan!).
Py Bäckman kunde man bara garva åt. Alltså visst, hon skriver totalt fantastiska låttexter (jag får fortfarande tårar i ögonen när jag lyssnar på Gabriellas Sång), men hon ska helt klart hålla sig till det. Detta var bara totalt patetiskt. Det SÅG hemskt (hon såg ut som Ozzy Osbourne, jag älskar att citera min brorsa och hans klockrena sågningar), det LÄT hemskt och just denna låttext var bara pinsam. Det räckte med att höra en minut av låten för att räkna ut att hon skulle komma sist.
Sen var det Lovestooned. Det roliga var att ALLT; både låten, kläderna och ljuset på scen, fick mig att tänka på en sån där låt i Eurovision; lite märkligt, på något språk man inte förstår, från något lite udda land. Som Iprenmannen 2006 (?) eller den där människan med golfkärran från Frankrike (?) 2008 (?) (jag har faktiskt ganska dålig koll på Eurovision, tro det eller ej. Det är så många låtar att hålla koll på). Just denna hade säkert varit bra om jag hade haft en annan musiksmak.
Och så den där Anna Bergendal. Just den låten, och Pernilla Wahlgrens låt, råkade jag faktiskt höra en förhandslyssning på när jag var på toa hos min moster och morbror, troligen på någon kanal som börjar med P. Den är väl helt okej, troligen blir den bättre när man har hört den lite fler gånger. Dock tycker jag inte att den var tillräckligt bra för Finalplatsen Number One, den skulle Neo haft.
De där småpojkarna i Noll Diciplin kunde gott ha stannat i Lilla Melodifestivalen, det är allt jag har att säga. Och det är en sågning, tro mig.
Och så Peter Jöback. Honom gillar vi, även om jag hade väntat mig lite mer av låten. Hollow betyder förresten "ihålig", bara så ni vet (detta är första syntomet på FU International-syndrom; du får panik om du stöter på ett engelsk ord som du inte vet vad det betyder och måste omedelbart slå upp det, nästa syntom är att du börjar säga "vad heter det på svenska nu igen?").
Ja, nu blir det inte roligare. Vi har hört alla låtar och nu återstår bara den dramatiska röstningen. Fel låt kommer vinna, vi kommer skämma ut oss i Eurovision, alla kommer gapa och skrika och säga att vi ska lägga ner skiten, jag kommer i det tysta nästan hålla med men samtidigt veta att jag kommer vara i precis lika mycket extas nästa år och älska det precis lika mycket igen.
För det är så det är. Jag kan inte hjälpa det: jag ÄLSKAR Melodifestivalen.
Men lika bra som 2008 blir det aldrig. Det är bara ett faktum. BWO:s magiska låt, kärleken, älskade Kristian Luuk, Björn Gustafsson som jag var störtförälskad i under två månader, Nour (som jag höll på att störa ihjäl mig på), och BWO igen.
Och jag var där. Den 23 februari 2008, i Cloetta Center i Linköping, på deltävling 3 av Melodifestivalen. Jag och min kompis Matilda satt på någon läktare och såg inte mycket mer än TV-skärmarna, men vi var där. Mitt i allt. Den känslan var totalt magisk, en av de största upplevelserna i mitt liv.
Och BWO var där. Långt ner, på scenen. Jag såg dem stå där och prata med journalisterna och funderade på att klättra, alternativt hoppa, ner till dem. Det gjorde jag inte och det behövdes inte heller, för tre månader senare fick jag träffa och krama dem bakom ett kravallstaket på Liseberg.
Jag har DVD:n från Melodifestivalen 2008. Den sitter jag och tittar på ibland, drömmer mig tillbaka och känner mig som en gnällig pensionär när jag konstaterar; det var bättre förr.
