Melodifestivalen 2010, deltävling 3
Svar: Två. En som skruvar och en som skyller på att det var Carolas fel att den förra gick sönder."
Bara för det så ska jag inte såga programledarna det minsta i kväll.
Jag lyssnar ju på Alcazar, även om det är mest på de gamla låtarna som Alexander Bard har skrivit (inte för att just han har skrivit dem utan för att de är sjukt fantastiska). Förra året var det de som fick min röst, både i sin egen deltävling och i finalen eftersom BWO inte tog sig dit. Så jag var totalt inställd på att rösta på dem i kväll.
Deras låt kom, och det var inte någon wow-känsla men det var ju en helt okej partylåt. Så jag var fortfarande helt inställd på att rösta på dem.
Johannes Bah Kuhnke kom, och vi sågade både honom och hans låt enhälligt efter en halv minut. Elin Lanto kom, och henne stör jag mig så mycket på (åh vad jag sitter och stör mig på alla hela tiden) att jag knappt lyssnade på låten. Min syster fällde sin egen giftiga kommentar när Lanto sjöng om någon doktor som skulle ge henne medicin; "ta det lugnt Elin, du ska få din medicin. Men du kommer att bli lite sömnig och oj, du missade visst framträdandet!".
Sen var det den där Erik Linder och honom var jag inte ett dugg imponerad av. Jag kan inte annat än hålla med min brorsa, som spontant utbrast att han såg ut som en korsning av Erik Grönwall och Per Gessle. Och vad det lät som vet jag inte. Getty Domein var väl kanske inte direkt någon Melodifestivallåt, men jag vill inte kalla den dålig. Det är bara synd att han sjöng på ett språk jag inte förstår, jag tar inte in låtar på samma sätt när jag inte förstår texen.
Och sen, kvällens stora överraskning; Timoteij. Ett för mig totalt okänt tjejband som jag knappt hade noterat. Visserligen från Skövde-Skara-Falköping, det som jag praktiskt taget räknar som mina andra hemtrakter (jag har min bästis i Mariestad, en kompis till i Skara och släktingar i Skövde som vi har hälsat på varje skollov så länge jag kan minnas), men fortfarande okända.
Och då kom wow-känslan, den jag har väntat på i två och en halv deltävling. En låt som vid första lyssningen bara gick rakt in. Och den wow-känslan kom inte vid Alcazar, utan vid ett relativt okänt tjejband från Skövde-Skara-Falköping. De var fyra helt vanliga tjejer, bara två år äldre än mig, med helt vanliga kläder och en fantastiskt bra låt. Det var så ÄKTA. Utan äckligt korta klänningar, hysteriskt blinkande ljus eller halvporriga dansare. Bara... på riktigt.
Och så var det ju Darin. Han både lät bättre och såg bättre ut när jag var tolv. Mammas spontana kommentar var "han ser ju tjock ut". Och låten var mest en massa stön; "it hurts, it hurts, it hurts, it hurts". Nej, jag var inte särskilt imponerad. Med tanke på allt tjat om honom och allt förhandsfavoritande (nu börjar jag använda ord som inte existerar) så hade jag väntat mig mycket mer.
Och rocktjejerna. Jag ångrar lite att jag sågade deras namn, för de var coola. Och låten var det inget större fel på. Jag tyckte faktiskt att den var bättre än Darins.
Sen genomgick jag en lättare beslutångest; ska jag rösta på Alcazar eller på Timoteij? Men när tjejernas låt spelades upp i snabbreprisen så kände jag bara: ja. Jag röstar inte på Alcazar i kväll, jag röstar på den låt som gav mig wow-känslan som jag har väntat så länge på. Så jag förvånade alla, inte minst mig själv, med att rösta på Timoteij. Och när de gick direkt vidare så blev jag verkligen jätteglad.
Det är nu det börjar likna något: skrällar och överraskningar och finalister som ingen hade väntat sig. Nu börjar det bli en riktig Melodifestival.
Så jag sågar inte något mer i kväll. Meltzer får leva, Lundgren får väl leta efter hotet mot Melodifestivalen om han tycker det är roligt, folk får ha på sig vad de vill och de läskiga blå smurfarna får stå och slå på sina avlopprör (fast LITE coola var de ändå). Jag säger bara stort grattis till Timoteij. Till den mest äkta låten i årets Melodifestival.
EU-rollspelet
Nästan hela skolan var helt underbart finklädda, i slips och kavajer och kjolar och skjortor. Vi skulle ju egentligen vara två från varje land i varje rollspelsgrupp, och jag hade tänkt att det inte var någon fara alls eftersom jag var i par med en trea som har samhäll C och är en av dem som är ansvariga för hela rollspelet.
Men nu var det ju några människor som föredrog att inte dyka upp. Bland annat trean jag var i par med. Då höll jag på att få total panik. Det var mitt första EU-rollspel, jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller knappt vad som skulle hända. Och jag var alltså ensam från mitt Spanien i min rollspelsgrupp.
MEN; jag klarade av det. Jag höll inledningstalet, först på spanska och sen på engelska. Engelskan lät jättebra och spanskan lät OTROLIGT bra med tanke på att jag bara läst spanska i en termin och knappast hade övat eller läst igenom talet ordentligt. Men trots det är jag väldigt glad över att det var Elsa och inte min spanskalärare som var rummets Övervakande Lärare, för uttalet var väl inte helt perfekt. Fast Filip hade det faktiskt värre än mig; han blev övergiven av sin tvåa och skulle hålla tal på GREKISKA.
JA; jag var jättenervös. Men Anna hade rätt hela tiden; det är inte så seriöst som det verkar. Visst, vi begärde ordet genom att vifta med vår skylt, blev tilldelade ordet, ställde oss upp och började allt vi sa med "honourable chairperson, dear delegates", men det var lite sådär med den formella engelskan. Anna blev själv tillsagd flera gånger av Chairperson att hålla sig till formellt språk, bland annat så sa hon åt Frankrike att "växa upp". Sen hade vi en hysteriskt rolig debatt om "space research" som slutade med att vi kom fram till att Frankrike var rädda för att bli attackerade av ailiens.
Det var jobbigt att stå upp, det var inte helt lätt att prata formell engelska och man blev lätt trött på att hela tiden säga "honourable chairperson, dear delegates", men när vi gick omkring och minglade med folk för att försöka få dem att skriva på vår resolution så kändes det bara som en rolig lek. Rollspel är ju faktiskt ett vuxnare ord för lek, och idag lekte vi att vi satt i EU:s ministerråd.
Sen skulle vi diskutera allas resolutioner och komma fram till något. Jag höll mest med de andra länderna, framförallt Frankrike, United Kingdom och Tyskland eftersom vi hade lite samma syn på terrorism, men jag pratade. Jag begärde ordet, ställde mig upp och sa saker. Jag är stolt över mig själv. Och många gånger pratade jag faktiskt mer än Filip (jag måste ju jämföra med någon).
Vi saknade helt resprsentanter från både Nederländerna, Polen och säkert flera länder. Vi var tio stycken i rollspelet; Anna 3i och Sofie 1i från United Kingdom, Josse 1i och random tvåa från Irland, Samuel 1D och random trea från Italien, en ensam tvåa eller trea från Sverige, Niklas från Frankrike, Tove 2i och Nathalie 1D från Tyskland, jag från Spanien och Filip 1i från Grekland. Sofie och Nathalie behövde knappt säga någonting eftersom de var med varsin pratglad äldre elev, Josse fick säga så gott som ALLT eftersom hennes tvåa var helt tyst, Samuel och den random trean delade ungefär på pratandet, Niklas pratade nästan mest av allihop, och jag och Filip hade det tuffast eftersom vi var ensamma ettor.
Just när vi satt och diskuterade terrorism så kom en lärare in med en liten lapp med ett meddelande på; ett plan kommer att släppa en atombomb och förinta hela Europa om två timmar; vad ska vi göra? Frankrike ville skjuta ner planet, men Annas förslag var ändå roligast; vi evakuerar hela Europa till våra gamla kolonier. Jag var väl rätt nöjd med det, med tanke på hur många kolonier Spanien har haft i Amerika, men vissa andra utan kolonier var mindre nöjda.
Nej, man glömmer aldrig sin första temaredovisning, eller sitt första EU-rollspel. Jag har haft en helt fantastiskt rolig dag.
Dagen (i brist på bättre rubrik)
Det var tåg på morgonen idag, en av de skabbiga små rälsbussarna som tydligen rullar fortfarande. Vi var cirka tjugofem, trettio minuter sena, en jämförelsevis så pass liten försening att jag knappt reflekterade över den. Det roligaste var att vi, på väg till skolan, mötte vår kära klasskamrat Emma Nyrén och hennes bror. De bor ju något närmare än oss Vimmerbyare och har därför aldrig kommit samtidigt som oss, men idag var det tydligen något fel på deras buss. I alla fall så sa Emma att Janne var sjuk och att vi troligen inte skulle ha någon religion.
Detta stämde; när vi kom in i vårt klassrum så satt de av våra klasskamrater som var där och gjorde helt andra saker än att ha religion. Sofia hade stuckit iväg för att simma, Malin hade åkt hem igen för att komma tillbaka till nästa lektion om cirka en och en halv timme och flera andra hade följt hennes exempel.
Isabelle var tillbaka idag, från sitt tillfälliga sjukdomstillstånd. Jag har saknat henne något otroligt, men exakt HUR tråkigt jag har haft utan hennen insåg jag nog inte förrän idag när hon var tillbaka.
I alla fall; den plötsliga rasten vi fick användes både till det ena och det andra. Många åkte som sagt hem, andra satt vid datorn och ett fåtal, i huvudsak bestående av Emelie och Josse, pluggade till historiaprovet genom att skriva en massa frågor på tavlan. Isabelle tyckte att det var roligare att sudda ut bokstäver i deras meningar, så att det till exempel stod "det heliga lanet" istället för "det heliga landet". Att följa Emelies halvhjärtade försök att skriva dit "D" igen tyckte jag också var hysteriskt kul, men jag fick faktiskt något vettigt gjort också; jag läste cirka två sidor i "Den hemliga historien". Denna bok är tydligen en klassiker (jag har aldrig ens hört talas om den förut), ska vara utläst ett par veckor efter sportlovet och är just nu fruktansvärt tråkig. Uppgifterna går isär om exakt när den börjar bli bra; Sofia A har nästan läst ut den och älskar den, Nicolina säger att hon har läst trehundra sidor och att den fortfarande är dålig, Kalle har läst den och totalsågade hela boken, osv.
Just Nicolina satt bredvid mig i klassrummet och var uttråkad. Hon och Sofie funderade länge och väl på vad de skulle göra för att roa sig, de kom på allt ifrån att "hoppa ut genom fönstret för att se hur mycket vi skadar oss" till att "tapetsera väggen med Lilly". Till slut kom Nicolina på det geniala; de skulle busringa till någon. Hon tog fram sin mobil, slumpade fram en kontakt som blev... Kundtjänst. Jag tycker fortfarande det är synd att hon aldrig ringde.
Efter denna innehållsrika rast så skulle vi ha naturkunskap, MEN: även denna lärare var, surprise surprise, sjuk idag. Jag var överlycklig över att slippa eländet (jag HATAR naturkunskap), och det var det nog flera som var, men någon kom i alla fall på en genial idé; om vi hade lite av eftermiddagens en och en halv timme långa språklekton nu istället, så skulle vi kunna sluta tidigare i eftermiddag. Det gick att ordna för alla utom tyskarna, Martina var tydligen upptagen med något annat. Men vi, vi hade franska klockan kvart över elva till tolv, en mycket märklig upplevelse. Idag gick vi igenom hur olika verb böjs i olika tidsformer, kanske inte världens roligaste grej men Elsa, min lärare, är faktiskt himla rolig. Det var ett verb som stavades med två S i dåtid, då kallade hon dem för nazist-verben, SS. Och när det bara var två S i plural i någon annan grupp så sa hon att nazisterna vågar sig bara fram när de är flera, alltså SS i plural. Haha. Och hon är himla gullig också; någon gång när vi höll på att somna så gick hon och hämtade ett glas vatten till mig och te till två av mina kamrater.
Efter denna märkligt korta och felplacerade franskalektion så var det lunch. Det stod "Kålpudding" på matsedeln, vilket ju lät hysteriskt upphetsande, men antingen ändrade de sig eller så har jag en helt felaktig bild av hur kålpudding ser ut, för det liknade mer köttfärslimpa. Gott var det i alla fall och jag tog faktiskt en extra portion. Bokstavligen tog eftersom mat-snubben inte var där och jag inte hade tid att vänta på honom (vi har ju serveringssystem på FU, det står en människa bakom en disk och ger oss maten) så sträckte jag mig in och tog mat till mig själv. Och även till Anna I Trean som inte heller hade tid att vänta men som inte riktigt nådde maten (ibland känns det bra att vara lång, hehe).
Sen hade vi lite mer förberedelser inför morgondagens dramatiska EU-rollspel. Jag känner mig en aning nervös, men Anna (samma Anna som i matsalen) försäkrade mig om att det inte är hälften så dramatiskt som det låter, att jag inte ska tänke så mycket på det utan bara ha kul. Jag önskar att mitt fjortonåriga jag hade fått träffa alla underbara treor på FU, då hade hon lärt sig tidigare att det faktiskt finns godhet i världen.
Dagen avslutades med en mera lekfull franskalektion, ett halvhjärtat försök att skriva på min samhälsskunskaps-grej i en datasal full av tjattrande tvåor och en halvsovande tillställning i ersättningsbussen hem. På lördag är det Melodifestival igen, det ser vi fram emot ;)
Melodifestivalen 2010, deltävling 2
Erik Saade fick i kväll min röst. Bra låt, snygga kläder och, ja, jag erkänner att jag tycker att han är söt. Men det var absolut INTE därför jag röstade på honom, för det är trots allt låten som allt hänger på. Trots att kläderna och framträdande kan förstöra den helt.
Nej, jag gillar inte hiphop, eller Dogge Doggilito (stavning?). Och kebabpizza-låten 2008 var väl lite kul och annorlunda, men ingen låt som jag direkt skulle lägga in på mobilen och lyssna på på ersättningsbussen hem. Och kombinationen av detta blev bara ett stort Ingenting, rent ut sagt. Det lät precis som jag hade väntat mig att en korsning av östeuropeisk folkmusik och svensk förortsrapp skulle låta.
Anna Maria Espinosa var kanske ingen vinnare, men jag tyckte inte att hon var riktigt så dålig som resten av Sverige tyckte. Fast jag hade väntat mig mer. Låttitteln lovade mycket. OCH hon hade en anständig klänning på sig.
Och så var det Highlights och MiSt eller vad de nu hette, där de försökte blanda så många olika klädstilar som möjligt på scen. Den manliga fronfiguren såg ut som en cirkusdirektör; jag kände riktigt lukten av elefant. Den kvinnliga frontfiguren var väl damen som han skulle såga itu, gissade min bror. Låten gjorde inget intryck alls. Och det är INTE bra.
Andreas Johnsson, då. Han är säkert jäääääättesnygg och låten är säkert jäääättebra, men han stod på scen med Carola 2008 och det har jag aldrig förlåtit honom för. Bara det faktum att han var där utan henne gjorde honom i och för sig bättre, men jag kunde ändå inte riktigt ta in låten. Jag stör mig något fruktansvärt på honom.
Och så var det ju lilla Mimmi Pigg i sin gräsliga rosa klänning. Jag HATAR Mimmi Pigg. Det enda hon gör är att fnittra hysteriskt fjolligt och skrika efter Musse så fort någon är dum mot henne. Kajsa Anka har ju åtminstone lite självrespekt. Men sen när ställer Disneyfigurer upp i Melodifestivalen? Precis i början av låten, när hon satt på scenen med en massa folk omkring sig och lampor som blinkade i alla omöjligt färger så var min första tanke; dagishörna. Sen såg jag hur hon såg ut och det förstärkte intrycket ytterliggare. Själva låten tänker jag inte ens kommentera.
Orsa Spelmän hade anständiga kläder och låten är väl hyfsad, men det är inte riktigt min typ av musik. Lite för mycket dansband.
Och så hade vi Hanna Lindblad. Inga anständiga kläder där heller, men hon var i alla fall riktigt snygg. Vilket är mer än vad man kan säga om baddräkts-tjejerna förra veckan. Och jag tyckte ändå att låten var hyfsad. Jag har svårt att såga henne, det beror troligen på att hon var så lik Marina Schiptjenko på den första bilden.
Och så pausunderhållningen. Parodierna på tidigare programledare i början var faktiskt riktigt underhållande. Och Charlott Perrelli var riktigt likt (NEJ, jag gillar inte Charlotte Perrelli. Hon vann över BWO 2008, med sin gräsliga klänning, barbiedock-liknande ansikte och en låt som var bra den första veckan men som jag till slut bara ville spy på). Det roliga med parodier är att man kan skratta åt dem antingen man gillar personen som blir parodierad eller inte. Jag har själv skrattat högt många gånger åt After Darks parodier på både BWO och Carola.
Dolph Lundgren är jag fortfarande inte ett dugg imponerad av. Dock var det lite roligt när han framställde Amy Diamond (ja, jag stör mig på henne också) som en kaksäljande tolvåring. Och jag avgudar Lisbeth Salander, men allvarligt, att googla på hotet mot Melodifestivalen kunde väl Lundgren ha gjort själv?
Och så var det Glada Huddik, kvällens höjdpunkt. Jag har älskat dem sen Allsång På Skansen. Är de inte bara för underbara? Man kan vara precis som man är och stå i TV och sjunga, på bästa sändningstid i Sveriges största TV-program. Det är så vackert. Och de är verkligen så glada och härliga.
Det var kvällens åsikter, nu ska jag leta upp nån kul musik och sen spela Sims. God kväll.
Medeltida Jeopardy
På historian hade vi Jeopardy. Det var faktiskt riktigt roligt. Vi var i fyra lag; Pestråttorna, Vandalerna, Bumbibjörnarna och så mitt lag, som någon av mina roliga kompisar döpte till Lillys Hjältar.
Pestråttorna ledde överlägset ett bra tag, men blev slutligen omkörda av Bumbibjörnarna. Mitt lag fick totalt exakt tio poäng, ihoptjänade på två fempoängsfrågor som samtliga besvarades av mig. Så man kan nog lugnt säga att jag var den som räddade mitt lag från att få noll poäng.
Sedan var det utslagsfråga där man fick satsa poäng, precis som i riktiga Jeopardy. Frågan var vem som grundade någon order som började på B, ingen i min grupp hade den blekaste aning. Malin var den som skulle skriva svaret, och i ren desperation skrev hon av någon anledning sitt eget namn. Så med andra ord svarade min grupp att den som grundade B***-orden var Malin Sällberg, behöver jag säga att det var hysterisk roligt?
Lite tröst var dock att ingen av de andra grupperna hade svarat rätt heller, lärar-människan (han är inte vår riktiga lärare men har haft de senaste fem lektionerna med oss, "lärarkandidat" tror jag är den korrekta termen) kom dessutom på att han inte ens hade gått igenom det med oss utan bara med dansklassen. Så det blev en ny utslagsfråga, denna gång kunde alla svaret men det blev Pestråttorna som vann eftersom de hade satsat mest poäng (de något fega Bumbibjörnarna satsade bara sju poäng när de hade cirka fyrtio). Lillys Hjältar kom på sista plats men vi är stolta ändå, framförallt är JAG stolt eftersom jag tog hem alla våra poäng. Fast man kan ju önska att jag hade kunnat något mer; jag kanske borde börja läsa igenom de där femton sidorna i boken innan vi har medeltidsprov nästa vecka.
I helgen är det Melodifestival, och att dömma av startfältet så kommer jag nog få lite wow-känsla på i alla fall NÅGON låt. Sen ska jag bara överleva det där medeltidsprovet och så är det sportlov och min Elise kommer hit. Livet känns ganska bra just nu.
Lilly har fortfarande inget vettigt att skirva, men uppdaterar ändå
Jag har gått tillbaka till min storhetstid, och dessutom utvidgat den till att ta 6-tåget till Linköping på både torsdagar och fredagar. Det är fysiskt plågsamt att behöva gå upp så tidigt när det dessutom är tjugo minusgrader ute, så ingen kan säga att jag inte offrar mig för mina studier. Jag är fruktansvärt tacksam över att jag inte har engelska första passet en tredje dag, det räcker fullständigt med franskan och spanskan.
Det som sades på spanskan i morse var i princip "tengo frío" och "tengo cansado" (vilket betyder "jag fryser" respektive "jag är trött") och det säger väl en del om hur motiverade vi var. Isabelle dök dessutom inte upp förrän efter halva lektionen, hon försov sig och missade bussen. Johanna dök inte upp alls och Haidar fick enligt ryktet gå från Skäggetorp.
På engelskan blev det lite mer suffix och så början på ett nytt arbete där vi delades in, tre och tre efter klasslistan, i olika organisationer (Greenpeace, UNICEF, Amnesty etc.). Det är tydligen någon mindre variant av EU-rollspelet där vi ska fördela pengar mellan våra organisationer.
EU-rollspelet, ja. Det var lite sorgligt att jag, som vanligt, var försenad till den introduktionen eftersom jag fortfarande är helt förvirrad. Det är en rollspelsgrupp, en landgrupp och någonting som ska skrivas. Men jag fattade i alla fall att vi ska gå runt och "flirta med de andra länderna så att de skriver på vårt förslag", som Anna I Trean uttryckte det. Det är bra att Anna är i min rollspelsgrupp, då känner jag mig trygg. Det är trots allt tvåorna och treorna som har koll.
Efter EU-rollspels-samlingen så följde jag med Nicolina och Sofia ner till Centralen. Sofie blev hämtad av sin pojkvän, så det var Nicolina och jag som satt och väntade i bussväntsalen en stund innan min ersättningsbuss dök upp och jag kastade mig ut för att få en Bra Plats. När jag åker tåg har jag stora krav: en Bra Plats är en plats vid ett fönster, med sätet vänt i tågets färdriktning, utan någon bredvid mig och gärna vid ett bord. När jag åker buss har jag bara ett krav: att få sitta själv. Utan någon fet gubbe från Kisa som tränger in sig bredvid mig. Det går väl ann om man får sätta sig längst in vid fönstret och det SEN kommer någon och tränger in sig, men att behöva sätta sig bredvid en fet okänd människa längst ut, det kan förstöra en hel resa. Och när man väl åker tåg är det ännu värre; då har jag cirka 1,5 centimeters mellanrum mellan mina egna knän och människan mittemots knän och cirka en halv millimeter mellan personen bredvid och mig.
I alla fall hade jag tur idag; jag satt själv hela resan. Sen ska jag avsluta blogginlägget med att påpeka att solsken faktiskt GÖR människor glada, det är ingen klyscha. Vi är väl alla trötta på den här vintern nu, själv är jag fruktansvärt trött på den. Men idag, en liten stund, så sken solen. Och trots att det fortfarande var femton minusgrader och en halvmeter snö så kändes allt så mycket lättare. Bara för lite sol. På vägen hem satt jag och lyssnade på Kings Of Tomorrow och tänkte på festivaler, grönt gräs och soliga dagar hos Elise.
Men allvarligt; i mitt nästa liv ska jag vara en björn. Äta och äta och äta hela hösten och sen gå i ide och sova bort snön och vintern och mörkret. Och kanske vakna till en stund när det är Melodifestival.
Melodifestivalen 2010, deltävling 1
Wow-känslan infann sig aldrig riktigt. Jag saknade en låt som man efter första lyssningen vet att man kommer rösta på, någon som fastnar.
Olas låt sa mig absolut ingenting efter första genomlyssningen. Som något man hör på radio, en av miljoner liknande låtar som går spårlöst förbi. Men det är troligen en låt som växer i längden, redan andra gången kunde jag konstatera att "ja, den är väl helt okej ändå". Helt klart en av de bättre låtarna i kväll. Vilket i och för sig inte säger mycket, eftersom det var bedrövligt låg kvalitet på låtarna.
Jenny Silver totalsågade vi enhälligt efter en halv minut. Även om hon INTE hade haft en totalt värdelös låt så hade jag totalsågat hennes baddräkt-liknande klänning, bedrövliga frisyr och svepande armrörelser. Smaklöst.
Linda Pritchard var om möjligt ÄNNU värre. Seriöst, har svenska kvinnor ingen självrespekt alls? Jag kan svära vid vad ni vill på att om jag någon gång är med i TV så kommer ni INTE att ha på mig någon halvporrig baddräktsliknande klänning, hur mycket jag än får betalt. Dessutom var hennes låt mest tröttsam. Och tillsammans med baddräkten var det nästan outhärdligt.
Pain Of Salvation var något av en överraskning; jag hade väntat mig någon typ av tysk industrirock snarare än deras lugna tempo. Sångaren liknade Ola Salo när han spelade Jesus. Det faktum att han hade byxor på sig var ett stort lyft efter tjejerna i baddräkt, fast jag önskade att han hade hittat ett par som var hela. Min syster störde sig mest på hans hår, medan mamma oupphörligt klagade på hans undertröja. Den, i kombination med håret och de trasiga jeansen, gjorde att han såg ut att vara klädd för att skruva med någon bil i något garage snarare än för att stå i TV. Jag sågade både honom och låten.
Anders Ekborg var helt okej, fortfarande ingen wow-känsla men i alla fall ordentligen klädd och med en hyfsad låt. Han förtjänade bättre placering än vad han fick.
Frispråkarn, ja, vad kan man säga? Låten hette "Singel" och efter någon minut gav min brorsa honom sin egen sågning: "Tja, låt mig säga så här: jag förstår varför han är singel.". Min syster gillade låten, men hiphop är verkligen inte min typ av musik. Även om låten inte var riktigt så illa som jag väntade mig.
Jessica Andersson fick min röst i kväll. Fin ballad och, det mest fantastiska av allt: en helt anständig klänning. Där har vi i alla fall EN svensk kvinna som har sin självrespekt kvar.
Sen kom Salem Al Fakir och han låt var lätt en av de bästa i kväll. Vilket fortfarande inte innebar att jag fick någon wow-känsla, snarare ett lugn konstaterande att "den här är okej".
Och programledarna: jag ska försöka att inte vara alltför hård eftersom INGEN programledare hittills har varit bra under sin första deltävling.
Det är något med mig och Måns Zelmerlöw som inte riktigt klickar. Han är liksom FÖR perfekt på något sätt, någon del av mig stör sig på honom. Trots det var han lugnt bäst i kväll.
Christine Meltzer var som en uppspeedad version av Petra Mede. Jag hatade Petra Mede i början, men vande mig till slut vid henne. Så Meltzer kan jag nog stå ut med. Hon hade på sig en extremt tight vit klänning utan minsta antydan till axelband, vilket jag inte riktigt gillar heller. Min syster tyckte att hon såg ut som en gås, men jag tänkte hela tiden på en golvmopp. Det var något med hennes hår.
Den enda jag INTE kan stå ut med är Dolph Lundgren. Jag har aldrig tidigare så mycket som hört hans namn, har fortfarande inte fattat vad han är känd för och definitivt inte vad han gör i TV. Redan vid hans stöddiga kommentar "Åh, här står jag i greenroom! Och nej; det är inte jag som har svårt med svenskan, det heter faktiskt så på svenska också!" så sågade jag honom. Denna sågning ökade i styrka allteftersom programmet gick, tills han slutligen tilldelades kvällens sågverk, som min bror så fyndigt uttryckte det.
Nej, vi får verkligen hoppas att det blir bättre. Jag läste igenom listan med bidrag i torsdags och två saker har jag fortfarande inte släppt: att ett av bidragen som sjungs av en tjej heter "Sucker For Love" (kan det BLI värre?) och att ett band på fullaste allvar heter Crucified Barbara (hur kan man överhuvudtaget bli tagen på allvar med ett sånt namn?).
Kvalitet efterlyses. Alexander Bard, låtskivandets gud, kom hit och ge folk något vettigt att sjunga.
Älskade Stockholm älskade klass
Naturhistoriska Museet var inte alls så tråkigt som det låter. Det hängde hajar i taket, vi fick se enorma dinusaurieskelett (aldrig har jag varit så glad över att dinosaurierna är utdöda som när jag såg en i naturlig storlek), vi fick mäta vår puls, gå in i Mörka Rummet (tyvärr förstörde Julia i 1D min upplevelse där inne genom att gå in efter mig så att ljuset tändes, men jag hörde Joël skrika senare när han gick in), kolla på vulkanutbrott och annat kul. Vissa av utställningarna påminde mer om ett experimentlabb för barn än om ett museum.
Förutom de roliga små klisterlapparna som vi skulle fästa väl synligt för att visa att vi hade rätt att gå in (jag fäste mitt på handen) så fick vi även två papper per grupp med en massa frågor som vi skulle leta upp svaret på. Det gick sådär för min grupp, men kul hade vi.
Efter en (alldeles för) snabb fikarast så var det egentligen sagt att vi skulle gå till nästa museum, Medeltidsmuseet, men någon ansvarig ändrade sig i sista stund så istället tog vi bussen. Joël greppade mikronfonen och gav oss en fantastisk guidning genom hela Stureplan, med Gucci och allt. Även jag såg dessutom något som fick mig att hoppa till: ett skyltfönster som det stod By Barda på (som i Jean-Pierre Barda från Army Of Lovers, för er utomstående). Tro inte att jag INTE tittade in för att se om han var där inne. Tro inte att jag INTE tänkte tanken på att försöka hitta tillbaka dit sen. Tro inte att jag INTE tänkte en massa andra tankar, ni känner ju mig. Men det gick så himla fort att jag inte ens hann ta en bild. Men jag såg det, och det kommer jag aldrig glömma.
Medeltidsmuseet var sådär. Jag ska säga precis som det var: tanken var att vi skulle få en massa fri tid i Sthlm, men nu fick vi bara ungefär en timme. Så ingen av oss var särskilt motiverad inför det sista museet, jag tror att nästan alla kände att de hellre ville gå på stan (själv kunde jag inte släppa det där med By Barda på en lång stund). Dessutom fick vi en guide som var Stressad Stockholmare upphöjt till tre; han pratade i världens fart och praktiskt taget sprang till nästa grej han skulle visa.
Han började med att stå tio minuter runt en inglasad modell av medeltidens Stockholm och peka ut alla kloster, jag ska vara ärlig igen och säga att jag slutade lyssna efter en halv minut. Men trots att hela min kropp började skrika efter att få sitta ner redan då, och trots hans tempo, så snappade jag upp några små saker här och var. Något härligt cyniskt som han sa om att "ja, en gång kunde man ju gå in i Storkyrkan men nu håller de ju på och förbereder något bröllops-jippo där", något om att det bara var tjuvar som hängdes och att alla andra blev halshuggna, samt något om ett väldigt omysigt straff för otrohet (fråga inte vad det är för saker jag lägger på minnet).
I alla fall så blev gubben klar efter någon timme och vi sprang ut i Stockholms stad. Jag och Josse, Isabelle, Emelie och Johanna gick till en härlig affär som hette Science Fiction-bokhandeln, jag köpte en almanacka med Shaun The Sheep och sen gick vi tillbaka till bussen. När alla väl hade samlat ihop sig (inga namn nämnda men det var ett gäng som gick vilse och ringde någon i bussen för att få veta vart de skulle gå) så begav vi oss hemåt. Vi åkte tvåvåningsbuss, så jag och Josse satt nästan längst fram på översta våningen, tillsammans med Sofia G, Elin R, Emma Nyrén och Rebecka. Vi diskuterade allt från tandvård till kusiner och syskonskap, det var mycket trevligt.
Om jag någon gång har varit glad att slippa åka tåg så var det den kvällen, när vi kom ner till Linköping och jag insåg följande;
1. Mitt resekort slutade gälla för tio minuter sedan.
2. Nästa tåg går om en timme och tretton minuter.
Josse och jag hoppade bara på en buss och var hemma hos henne på tio minuter. Vi åt lite, samlade oss, satt lite vid datorn och gick sen och lade oss. Så vill jag bo. Nära hem och bussar som går var tionde minut.
Teori, gummiband och Sthlm
Nu sitter jag i datasalen och utnyttjar den rast vi plötsligt fick till något vettigt: bloggande. Idag ska vi ha teori på idrotten, jag vet inte riktigt vad det innebär men det är nog bättre än att röra på sig. Troligen blir det väl en massa tjat om att man ska äta nyttigt och röra på sig, det överlever jag. Även om jag inte lyssnar på det.
Att dagen började med ett inställt tåg blev väl ingen förvånad över, inte heller över att ersättningsbussen var en halvtimme sen. Att bussen dessutom var överfull redan när den kom och att jag därför fick tränga in mig bredvid en främmande man med en fet ryggsäck i knäet och två tjattrande ungar bakom mig gjorde inte direkt saken bättre, tack och lov hade jag i alla fall mobilen och hörlurarna så musiken fick mig att stå ut upp till Linköping.
Väl framme var det dags för en redovisningen, denna gång bestod den i att spela upp dramer från Antikens Grekland iförd hemmgjorda pappersmasker. Kort sagt kan man säga att de inte hade så mycket roliga dramer i Grekland på den tiden; den första handlade om en kvinna som mördade sin man, nästa om en kvinna som mördade sina barn och sen kom våran, om Oidipus som dödade sin pappa, gifte sig med sin mamma och sen stack ut sina ögon. Den roligaste var sista gruppen, om kvinnorna som sexstrejkade för att få slut på männens krigande.
Maskerna var som sagt inte särskilt proffsigt gjorda, vi hade limmat och häftat fast lite gummiband, så sekunderna innan vi skulle upp på scen så släppte gummibandet i min mask på ena sidan. Lite stressad och lätt panikslagen, eftersom det var mig alla väntade på, lyckades jag hitta en fungerande häftapparat och fixa gummibandet. Sekunden då jag drar masken för ögonen så går den av på mitten. Så där står jag, med en halv mask och en klass som väntar på att jag ska upp på scen. Precis när jag håller på att drabbas av panik så hör jag Joël, som en räddande ängel:
"Du kan låna min mask, Lilly."
Tyvärr såg jag inte särskilt mycket genom den (vilket jag i och för sig inte gjorde genom den förra heller), men jag hade en mask att ta på mig. Och dramat spelades upp utan problem.
I morgon väntar Sthlm, med min älskade klass. Den kan inte bli annat än perfekt.
Sist jag var i Sthlm var i slutet av nian, våren 09. Bussen avgick från vimarskolans parkering 05:30, det var samling 05:15. Om vimarskolans parkering var en skrämmande plats under dagtid så var det inget mot vad den var klockan fem på morgonen.
Vi gick på några museeum och sen skulle vi ha lite fri tid. Det var tydligen totalt förbjudet att gå ensam, och eftersom jag inte hade någon större lust att låtsas tillhöra någon av grupperingarna i klassen så hade jag ett mindre krig med en lärare, som förföljde mig tills jag lyckades skaka henne av mig genom att söka upp några tjejer och gå med dem i ungefär två minuter. Sen blev det roligare; jag och min bästis Elise var av någon lycklig slump i Stockholm med skolan samma dag och lyckades på något sätt hitta varandra. Vi gick på NK en stund och letade efter Marina Schiptjenkos klänning, mer för att det var kul än för att vi faktiskt trodde på att vi skulle hitta den.
Det var inte så perfekt som det kommer bli med mina FU:are, men om jag ska vara ärlig så var det väl inte riktigt så illa som det låter heller. Om jag måste välja så är det väl ändå ett av de bättre minnena från nian
Jag sover hos Josse i Linköping tills på onsdag, så ni får vänta med redogörelsen tills jag kommer hem.
Puss och kram, mina kära bloggläsare.
Brev från KLT
Jag kommer hem och på bordet ligger ett brev från KLT. Jag ska dra hela historien kort: den 18 december förra året åkte jag hem från Linköping efter klassfesten, sjukt lycklig men lite lagom pigg efter halvdålig sömn och mycket städning, och blev tre timmar försenad hem tack vare att ännu ett av alla värdelösa tåg gick sönder. Tågvärden gav mig sitt ord på att även jag hade rätt till ersättning, så väl hemma skrev jag till KLT och bad om det. De svarade med ett brev om att resegarantin inte gäller vid "extrema väderförhållanden", eftersom vädret inte var ett dugg extremt den dagen så blev jag skitsur och skickade ett nytt mail. Först fick jag något om att "din överklagan har mottagits, vi har lång kö, bla bla bla", och sen "för att kunna gå vidare med ärendet behöver vi en kopia av ditt färdbevis den aktuella dagen". Så jag tog en kopia på varje sida av mitt skolkort och skickade iväg till KLT. Sen dess har det varit tyst.
Men nu låg det alltså ett brev på bordet. "Femtio spänn på att de kommer med den värdelösaste ursäkten hittills", sa jag till min brorsa. "Du är under 18 år, du har inte köpt någon biljett, du åkte från Linköping och då betalar KLT inte ut någonting, du går i skolan..."
Beredd på någon av tidigare nämnda bortförklaringar öppnade jag brevet:
Hej Lilly!
Vi beklagar de problem som uppstått vid din resa med oss 2009-12-18
Du har i ditt brev åberopat KLTs Resegaranti avseende en försening till slutdestinationen på minst 30 minuter.
Vi ersätter dig kontant med 300 kronor.
Ersättningen utbetalas, enligt önskemål, till ditt angivna bankkonto.
Vid ytterliggare kontakt med oss vänligen ange ärendenummer 11385.
Vi hoppas att snart få se dig ombord igen!
Med vänlig hälsning
Kalmar Läns Trafik AB
Jag var tvungen att sätta mig ner en stund. Funderar på att rama in brevet och sätta upp på väggen, som bevis för att det finns hopp om svensk kollektivtrafik.
Iaktagelser
Jag undrar om hon har sett mig och om hon i så fall känner igen mig. Mitt hår har en annan färg nu, kanske rör jag mig också annorlunda än sist hon såg mig. I Linköping skrattar jag och ler, går med rak rygg och blicken rakt framåt. Men det här är i Vimmerby och här återgår jag, utan att jag direkt tänker på det, till mitt skygga beteende och min vaksamma blick.
Hon ser precis ut som hon alltid har gjort. Som om det inte alls har gått ett och ett halvt år sedan det där konfirmationslägret, utan bara några dagar. Som om människorna i Vimmerby inte utvecklas alls, som om de bekräftar alla mina fördomar och inte kommer någonstans i livet överhuvudtaget.
Hon har en kompis med sig. En lång brunhårig varelse, uppskattningsvis av kvinnligt kön och i liknande ålder. De pratar lite, som vänner gör. Det finns alltså en människa som vill vara hennes vän. Som inte har insett vilket falskt litet äckel hon är än. Jag tycker synd om denna brunhåriga varelse. Snart är det hon som ligger ensam i en säng och hör sin före detta vän snacka en massa skit på andra sidan en solid vägg.
Det borde vara tragisk att jag är i samma rum som en gammal skolkamrat utan att vi överhuvudtaget låtsas om varandra. Men jag tycker inte det längre. Det har hänt förut och det kommer hända fler gånger.
Och trots att jag är i Vimmerby så har nog det där skygga rådjuret för tillfället byts mot en stolt katt. För allt jag känner är förakt. Jag vet vem av oss två som är den tragiska, hon som vilken dag som helst kommer att stå helt ensam. Jag vet vem av oss två det är som lär sig debattera på engelska och slussas ut i världen om två år. Jag vet vem av oss två det är som har en blogg med många läsare, och som strax innan jul blev kramad och hyllad av sina något onyktra vänner. Jag vet vem av oss två som borde ha behållt den andra som vän, och det är inte jag.
Och jag vet vem av oss som är starkast. Hon som nu börjar gå vidare, lyfter blicken, skrattar och vågar lita på människor igen. Den lilla igelkotten som visar sin mjuka undersida.
Livets små fina stunder
Det var inte direkt upplagt för att bli en bra dag. Jag somnade till exempel alldeles för sent igår, kanske för att jag låg och tänkte på en massa jobbiga saker men troligen mest för att jag, min vana trogen, har lyckats vända dygnet fel under denna korta helg. Inte så extremt, mitt sovande var bara framskjutet till cirka ett eller halv två, men ändå tillräckligt för att det ska bli totalt fel när jag ska till skolan. Dessutom börjar ju mina ensamma tågresor nu så... nej, det var inte upplagt för att bli en bra dag. Inte ens när vi slapp idrotten.
Lite scenisk gestaltning fick mig i alla fall att skratta lite. Sen satt jag med Sofia A och försökte läsa Asterix och Obelix på franska, eftersom det är vad vi har i läxa tills på onsdag. Det var någonting om fiskar, så mycket förstod jag. Mina franskakunskaper är helt ärligt ganska berövliga, jag skyller det liksom så mycket annat på vimarskolan.
Efter att ha varit på mattestuga och låtit Tony förvirra mig totalt så lämnade jag klassrummet, med världens tyngsta väska. Jag slängde ner matteböckerna i den också, inte så mycket för att jag tänkte jobba hemma som för att jag inte orkade gå upp till skåpet och knappast kommer orka klockan nio i morgon heller (den som har byggt vår skola har verkligen tänkt på att vi ska få motion; skåpen och alla datorer är på tredje våningen).
I trappan ner mötte jag Anna I Trean. Hon log igenkännande mot mig:
"Tjena bruden. Ska du hem nu?"
"Aa, det ska jag."
"Då får du ha det så bra, så ses vi i morgon."
"Mm, ha det bra!"
När jag gått genom halva parken på väg till Centralen så insåg jag att jag var glad på riktigt, för första gången under dagen. Och att jag, istället för att tänka på en massa jobbiga saker, tänkte på Anna. På att det var HON som skickade en vänförfrågan till MIG på Facebook och inte tvärtom. Att det var jag som fick. Från henne. Anna i trean.
Angående tågresor och att flytta
Den artonde augusti 2009, första gången i mitt liv då jag åkte kollektivt till skolan och bytte till buss i Rimforsa, satt jag bredvid Sofia Ahlstrand, flickan i den gröna jackan som var från Gullringen. Och enda sedan dess har det varit vi två. Efter skolan har vi gått tillsammans ner till Centralen, tagit en Metro och en Extra Östergötland ur något tidningsställ, kanske köpt något att äta eller dricka på Pressbyrån och sen satt oss på tåget eller bussen. Ibland har vi halvsovit, läst eller lyssnat på musik och stirrat ut genom fönstret, och ibland har vi haft intensiva diskussioner om precis allt.
Victor var med oss också, en gång i tiden. Vi pratade, skrattade, klagade och kommenterade alla artiklar vi läste i de obligatoriska gratistidningarna. Mica sa en gång att vi var som syskon. Det tog ett tag att inse hur mycket det stämde. Vi hade våra olikheter och vi tjafsade mycket, men vi kände varandra så himla bra. För trots att jag umgicks mer med Isabelle i skolan och Sofia umgicks med Malin så gick det aldrig att komma ifrån; om man åker tåg tillsammans två timmar och fyrtio miuter varje dag i en termin så lär man känna varandra otroligt väl. Det gällde Victor också.
I morgon flyttar Sofia till Linköping och kommer bara åka med mig hem på fredagar. Vart Victor har tagit vägen vet jag inte. Och Mica flyttar snart också. Tove har redan flyttat, och troligen Nathalie också. För mig väntar långa, tråkiga, ensamma tågresor tills jag får lägenhet.
Lägenhet, ja. Standarbilden av svenska ungdomar är väl att de bor hemma tills de är tjugo, slöa och ovilliga att ta tag i något överhuvudtaget.
Jag känner inte igen mig i den bilden. Varje gång jag går förbi ett område med lägenheter så börjar jag fundera. Skulle jag vilja bo här? Är det mysigt? Centralt? Bra bussförbindelser? Var handlar man?
På tåget hem, eller när som helst egentligen, så planerar jag. Vad jag ska äta. Hur jag ska inreda lägenheten. Vad jag behöver. Hur jag ska få studiebidraget att räcka till det jag behöver. Vad jag ska göra på kvällarna. På helgerna. Hur ofta jag ska åka och hälsa på familjen i Vimmerby. Det enda jag inte får att gå ihop är hyran. Det lilla bidrag jag får från kommunen täcker inte ens hälften.
Jag kan leva ett fattigt liv på pasta och mackor under veckorna, det priset är jag beredd att betala för att få bo i egen lägenhet i Linköping. Men hyran kommer aldrig att gå ihop. Så det är väl kört i vilket fall.
Jag har flyttat en enda gång i mitt snart sjuttonåriga liv. Då var jag cirka sex veckor gammal och flyttade från ett bostadsområde inne i Vimmerby till huset på landet där jag har bott hela mitt medvetna liv.
Och trots detta är jag inställd på att jag kommer flytta hemifrån vid sjutton års ålder. Och inte in till Vimmerby, utan till ett annat landskap, en annan kommun, en annan stad. Tio mil hemifrån.
Och jag har inga problem med det. Jag LÄNGTAR efter det.
Jag är nog ganska tuff ändå.
Varför jag tycker bättre om bussar än om tåg
Idag hade dock tvåorna temaintro, så vi började en halvtimme senare. Jätteskönt, tänkte jag, då slipper jag åka med 6-tåget och kan ändå komma i tid.
Men nej då. Vilken naiv idiot jag var. Den lilla glädjen som det innebär att komma i tid till en lektion ska Veolia naturligtvis ta ifrån mig.
Om allt fungerar så ska vårt tåg ankomma till Vimmerby 07:26 och vi ska vara i Linköping cirka 08:45. Detta är också tiden då vår första lektion börjar. Vi från Vimmerby har dock dispans att komma ungefär fem minuter försent varje dag, då det ändå tar ett par minuter att gå från Centralen och tågen ytterst sällan håller tiden.
I alla fall: idag ankom tåget cirka 07:40 till Vimmerby. Inget ovanligt och inget som vi funderade så mycket över eftersom vi hade en halvtimme till godo. Allt hade ändå fungerat om det inte hade varit för det faktum att vi aldrig kom längre än till Vimmerby. Tåget bara totalt upphörde att fungera och vi rörde oss inte en millimeter.
08:30 kom ersättningsbussen. 09:45 var vi uppe i Linköping; vi var en timme försenade och vad som kunde blivit en hel spanskalektion blev cirka tjugofem minuter.
ÅH vad jag var sur. När vi nu FÖR EN GÅNGS SKULL börjar en halvtimme senare så ska NATURLIGTVIS det här hända. Det borde jag ha förstått. När vi skulle gå på stan med tyskarna och visa dem svenska varor på Hemköp och en massa annat kul så var tåget en timme sent och jag hann knappt säga hej till dessa tyskar. När jag ska till mitt älskade Sthlm med min älskade klass så kommer tåget vara minst TVÅ timmar försenat så att jag missar hela resan, det kan jag förutse redan nu. Just därför ska jag sova hos min Josse i Linköping. Jag tar inga risker.
Hem blev det buss. Det stod på "tavlan" redan när vi kom till Centralen: "Inställt, Buss D1".
Allting gick bra och vi tappade bara lite tid på vägen, så vi var fyra eller fem minuter sena.
Jag tycker MYCKET bättre om bussar än om tåg. Och vet ni varför?
Bussar går ALDRIG sönder. De kan vara försenade, de kan vara överfulla, de kan fastna i en bilkö, de kan bli ännu mer försenade när det är halt ute, men DE GÅR ALDRIG SÖNDER. Du kliver på och sen kan du vara trygg med att veta att du inte behöver kliva av förrän bussen stannar där du ska av. Du kan lita på att de tar dig hela vägen hem och de står aldrig stilla utan någon synlig anledning.
Varje gång du kliver på ett tåg så är chansen 50-50. Kommer det att hålla hela vägen idag, eller blir det byte till buss någonstanns (oftast i Rimforsa av någon anledning)? Börjar det krångla så är chansen 50-50. Kommer det att klara av att gå hela vägen till nästa station, eller kommer ni bli tvugna att hoppa av någonstanns mitt ute i skogen (tre timmar i Bjärka Säby, det glömmer vi aldrig)? Står det stilla så är chansen snarare 70-30. Kommer ni att starta igen? Hur pass stora fel är det på tåget? Tar ni er vidare? Och, allt oftare; hur lång tid kommer ni att få vänta på bussen?
Förstår ni nu, älskade klasskamrater, varför jag har svårt att tycka synd om er när era pendeltåg är inställda eller försenade? Det är för att detta är min vardag. Exakt så här värdelös är tågtrafiken mellan Vimmerby och Linköping.
Upptäcksfärd i Linköping, utvecklingssamtal och omdömen
Eftersom jag hade så gott om tid idag (vi slutar 14:45 på tisdagar och tåget går 16:23) så gick jag på upptäcksfärd i Linköping. Jag fick se en hel del nya platser. Och plötsligt, utan att jag visste riktigt hur jag kom dit, så var jag vid Trädgårdsföreningen. Jag tittade på de snötäckta träden och gräsmattorna, log lite för mig själv. Och sen, till en början utan att jag ens tänkte på det, började jag sjunga för mig själv:
Berzianer bara gapar
Arrogant är Katedral
Folkungaskolan består av nördar
Och hela Ljunkan är så banal
OSLAGBARA!
FENOMENALA!
Vi kan ej hjälpa att vi är bäst
Sån är vår skola, sån är vår skola
Ja här på FU är allt en fest
Min första vecka på FU kommer jag aldrig att glömma. Det var varmare då, jag hade jeans och linne och solen sken och gräset var grönt, men det var samma plats. Med klasskamraterna jag vid den tiden inte ens visste namnet på. Anki och Irina och Emma och Erik Med Megafonen ledde oss. Och vi sjöng. Jag hade kunnat gå genom hela Linköping i en enda lycklig parad och bara sjunga Vår Sång. Så mycket kärlek och samhörighet. Det var bland det finaste jag någonsin varit med om.
I morgon är det dags för de dramatiska utvecklingssamtalen. I min värld är utvecklingssamtal fortfarande att man får hem ett brev där det står en vardagkväll då man med sina föräldrar ska infinna sig i skolan för att prata med klassföreståndarna om var man ligger i olika ämnen, men så gör vi inte här. Det är betydligt mer avancerat.
Det låg en lista på ett bord med en spalt för varje lärare och en massa små rutor, en för varje tid, där man fick skriva sitt namn. Jag var där och slogs om de tidigaste tiderna i måndags. Språklärarna var det lätt att hitta lediga tider hos, de har bara vår klass och även om vi är tjugosju stycken så blir det inte särskilt stora grupper delat på tre språk, men med de lärare som både vi och 1D har så var det bara att följa listan i rakt nederstigande led och ta den sista tiden.
Jag fick ändå till det ganska hyfsat; min sista tid är nu 14:05 med Janne. Idag upptäckte jag till min fasa att jag fått tiden 14:15 med Maria (jag vill ju helst hinna med 14:23-tåget och slippa vänta på det som går 16:23), men hon är en snäll och förstående människa så det gick att ändra. Det roligaste är annars att stackars Helen får ha sina samtal bakom kopieringsmaskinen, haha. Det låter trångt.
Det som ska diskuteras är de omdömen som halva klass 1i, inklusive jag, sprang till datasalen för att gå in på Schoolsoft och läsa någon gång förra veckan.
Mina omdömen är på det hela taget helt okej. Idrottsläraren Joakim Hammar skrev till en av mina kompisar att hon är "slö och oengagerad" så jag fruktade att jag själv skulle få ett omdöme i stil med "du är totalt värdelös, gå hem!". Istället fick jag något i stil med "Du ligger nu på ett G. Har fått intrycket av att du är nöjd med det???".
Ganska bra med tanke på vilka schyssta omdömen han verkar ha satt på mina vänner, en annan flicka i min klass fick till exempel något om att hon "sätter sig ner och tjurar när vi inte gör något roligt". Men JA, Jocke Hammar; jag är nöjd med att få G. Är det något fel med det eller?
Gulliga Elsa skriver INTE att jag är värdelös på franska utan att jag behöver jobba med mitt självförtroende. Det skriver jag under på. Helen skriver något jättefint, på engelska med en massa svåra ord jag knappt förstår. Marie håller fast vid att jag "kan mer än jag visar", vilket jag i och för sig också håller med om. Religion har jag VG i och omdömmet i scenisk gestaltning är otroligt bra med tanke på att jag egentligen hatar att prata inför folk. Gunnis tycker att jag har en bra arbetsinsats, Vikarie-Elin (som vi alla älskar att tycka illa om) bedömmer oss alla två och två så exakt vad hon tycker om MIG är oklart. Vad hon tycker om mig och Isabelle och vårt arbete framgår däremot tydligt.
Men mitt favoritomdöme är ändå det från Maria, svenskaläraren:
Du har lätt för att skriva, och tycker om att hitta självständiga lösningar utifrån ganska vida ramar. Det är spännande att se hur du jobbar medvetet med ordval, rytm och andra stilistiska knep som upprepningar, symboler och motsatser, för att skapa inlevelse och stämning i dina kreativa texter.
Jag gillar. Mycket. Men årets roligaste omdöme är ändå flickan i min klass som av Janne fick höra att hon "ibland är lite pratig med sina grannar". Dock har han inte skrivit något om pratighet på någon av hennes grannars omdömen. Så uppenbarligen sitter hon och pratar för sig själv utan att någon svarar, haha.
När jag ändå var inne på Schoolsoft så kastade jag en snabb blick på idrottsplaneringen och jag kan bara säga att det ser mörkt ut. Simning två nya gånger, ett nytt beeptest, löpning i Ryd vecka 18, ett nytt beeptest och "Tinnis" sista lektionen.
Det har varit en ära att känna er, mina vänner.
Medmänsklighet
Och nu har det varit jordbävning på Haiti, hundratusentals människor är döda och detta land som redan innan befann sig på botten ligger nu i ruiner. Och jag tänker bara på lilla Felix när jag ser nyhetsbilderna på rasmassorna och alla skadade människor. Hur går det för honom?
Haiti är ett av världens fattigaste länder, härjat av krig, politiska strider och den värsta AIDS-epidimin någonsin. Och så kommer den här katastrofen, som redan nu jämställs med tsunamin i Thailand.
Så nu ber jag er, mina vänner: smsa AKUT till 72900 och skänk femtio kronor till Röda Korsets arbete på Haiti. Titta bara på nyhetsbilderna och låt er medmänsklighet tala till er.
Jag gjorde det. För vår lilla Felix och för alla andra som behöver hjälp.
Lilly uppdaterar sin blogg, mer för själva uppdaterandets skull än för att jag faktiskt har något att skriva
Dagen inleddes bra med religion, och fortsatte sedan mindre bra med naturkunskap. Eftersom vi nu fick ha naturkunskap istället för engelska förra veckan (ÅHHHHH vad sur jag var!) så hade man ju kunnat hoppas att vi skulle ha engelska istället för naturkunskap idag, eftersom Helen nu är tillbaka (jag träffade henne i lunchkön och berättade hur mycket vi, läs "jag", har saknat henne). Men nejdå, vi ska tydligen plågas ihjäl med celler och bakterier och atomer och allt annat elände i världen. När jag och Isabelle satt vid hennes dator och letade fakta och jag beklagade mig lite så kom dagens citat, från Johanna som satt bredvid:
"Men Lilly, du måste ju dra ditt strå från stacken!"
Haha. Erkänn att uttrycket tack vare den lilla ändringen plötsligt fick en helt ny innebörd; istället för att vara en duktig myra och hjälpa till så monterar jag ner hela stacken. Det var hysteriskt roligt.
Dagens roligaste var annars att ALLA tåg var inställda UTOM vårt. Det som jag kallar "svensk vinter" och KLT kallar "extrema väderförhållande" hade tydligen slagit ut precis ALLA pendeltåg, de enda som gick var vår skabbiga rälsbuss och ett X2000 som skulle till Sthlm-Gävle. Mina pendeltågsåkande kamrater var måttligt roade. Och visst, det är inte kul, men med tanke på att deras tåg normalt sett går var tjugonde minut och är inställda ungefär en gång om året så har jag ändå liiiiite svårt att tycka synd om dem. Trasiga tåg och försenade ersättningsbussar är min vardag.
Jämställt på Farmville
I övrigt sitter jag här och skrattar åt mig själv. Jag spelar ju Farmville på Facebook och har ett antal får, både vita och svarta. Dessutom fick jag nu i "julklapp" (ni som också spelar Farmville förstår vad jag menar) några små lamm. Alla vita. När jag skulle ställa dem i hagen så tyckte jag att de såg så små och övergivna ut om de stod själva, så jag började ställa ett lamm vid varje får. Bara hos de vita fåren, det var väl någon del av mitt undermedvetna som tyckte att vita lamm passade ihop med vita får.
Först när alla vita får var upptagna så kom jag på; vad är detta för diskriminering? Varför skulle de svarta fåren vara sämre adoptivföräldrar än de vita? Så jag spred ut dem mer. Och nyss, när jag skördade min potatis, så såg jag att en massa av lammen nu har flyttat sig (funktionen med djur som rör sig på Farmville var tidigare begränsad till att de vred sig ett halvt varv någon gång i veckan, men nu har mina djur plötsligt vaknat och börjat gå omkring) och nu står samlade runt ett enda svart får. Så de svarta fåren var tydligen bättre föräldrar ändå.
Men allvarligt: man ska kämpa för lika värde och rättigheter åt folk, visst, men när man börjar införa jämställdhet bland fåren på Farmville så har det nog gått till överdrift. Minst sagt.
Back to reality
Citat från ett gäng trötta och mindre seriösa Internationals (läs Isabelle):
Tony Lärare: "Vad finns det då för livsformer som inte är djur eller växter?"
Isabelle: "Gnomer!"
Jag: "Ja Malin, vad har du gjort på jullovet då?"
Malin: "Tja, jag har varit i Sälen..."
Isabelle: "Du blev på smällen, eller vad sa du?"
Isabelle när vi följde med henne och köpte godis:
"Någon gång ska jag köpa hundra klubbor, och sen ska jag... äta dem!"
Ja, det är fler än jag som har vänt på dygnet under jullovet. Igår lade jag mig ändå i rätt tid, men när jag hade legat och vridit mig en timme utan att vara det minsta trött så fick jag ett SMS från Sofia, som inte heller kunde sova. Så jag låg någon timme och läste och messade. Men jag lyckades faktiskt somna tillslut, Sofia somnade tydligen inte förrän halv fyra. Men sen var hon ju ganska död på tåget i morse också.
Dagen började med någorlunda seriös spanska, Josse och jag kände oss duktiga. Sen skulle vi ju haft engelska med Helen, men eftersom hon fortfarande är i Egypten så hade vi istället naturkunskap med Hysteriskt Sega Tony. Gissa om jag var sur? Engelska som jag ÄLSKAR, byttes mot naturkunskap som jag verkligen HATAR.
Så vi fick en liten föreläsning om förutsättningarna för liv, atmosfären, livsformer, celler och organsismer. Gaaaaah, det var SÅ TRÅKIGT! (Ja, ni ser ju på citatet ovan hur pass seriösa Isabelle och jag var). Helen: KOM TILLBAKA OCH RÄDDA OSS!
Sen var det lunch och jag halkade i trappan och slog halvt ihjäl mig. Aj. Isabelle köpte godis, vi häckade en stund i datasalen och sen hade vi lite matte. Sen ut i kylan igen, för att hoppa på ett Kustpilentåg (!) och återvända till Vimmerby.
I morgon har Sofia A gett mig en riktig utmaning: jag ska ha en "gnällfri" dag. Inget klagande på varken snön, kollektivtraffiken, Vimmerby, kylan eller något annat på hela dagen.
Det kommer bli riktigt svårt. Egentligen skulle jag passa på att gnälla en massa på franskan, när hon inte är där, om det inte var för att Joël är där och det faktum att bara hans närvaro har en viss förmåga att göra mig hysteriskt glad och positiv. Vissa människor smittar av sig.
Men, precis som Sofia sa: det kommer förmodligen bli snöstorm och inställda tåg med en timme försenade ersättningsbussar i morgon, bara för att jag inte får klaga. Håll tummarna för mig.
Opersonligt skrivande
Men hur gör man egentligen när man skriver opersonligt? Jag tror inte att jag är särskilt bra på opersonligt skrivande. Skulle det bli "Idag hade vi matte. Tåget var en timme försenat" istället för "Dagen avslutades med en ganska ofokuserad mattelektion där Isabelle och jag tyckte det var betydligt roligare att rita streckgubbar i matteböckerna än att lyssna på den stackars lärarens försök att lära oss procenträkning. Sen ägnade jag och Sofia A en timme åt att sitta på Centralen och sända onda tankar till Veolia, Östgötatrafiken och alla andra idioter som, liksom alltid, var drabbade av fordonsfel."? Nej, för det kan jag ju räkna ut själv vad som är roligast att läsa. RIKTIGT så opersonliga ska vi inte vara. Notera nu att detta bara var exempelmeningar, Isabelle och jag sitter alltså INTE och ritar streckgubbar på mattelektionerna.
Okej, nu ska jag försöka skriva mindre personligt. Så jag skriver ingenting om Marina Schiptjenko och det faktum att hon skrev till mig på Facebook idag. Det tillhör det personliga.
Istället kan jag skriva att jag var och fikade med Masi idag. Vi pratade om allt och inget, men mest om lägerveckan vi delade och om våra gemensamma vänner. Kontakten med det gänget är egentligen helt bedrövligt dålig. Det är väl i stort sätt Melinda som jag har träffat i Linköping då, och så Masi någon gång.
Men när jag satt där så fick jag en ingivelse: det borde väl inte vara omöjligt att åka tåg från Linköping till Flen, upp till Eva och Lova? Vi skulle kunna ha en återträff med den halvan av gruppen som inte var med på den förra. Jag ska kolla upp det där.
Och eftersom inget av mina blogginlägg är komplett utan lite gnäll på kollektivtrafiken så ska jag avsluta med att berätta att jag fick ett brev från KLT idag. Jag har ju sökt reseersättning för den mer än två timmar långa förseningen hem den 18 december förra året, en ersättning som tågvärden gav mig sitt ord på att jag hade rätt till. Men nu skriver de kära KLT att ingen ersättning kan betalas ut eftersom resegarantin inte gäller under "extrema väderförhållanden".
Ursäkta? Säg mig, mina kära bloggläsare, vilken bild dyker upp i era huvuden när någon säger "extrema väderförhållanden"? I min värld ska det vara minst snöstorm och hagel. Den aktuella dagen var det visserligen svinkallt, men det varken snöade eller haglade. Alls. Det de kallar "extrema väderförhållanden" skulle jag snarare kalla "normalt väder så här års i det här landet".
DESSUTOM: lokföraren körde fram tåget och sa, klart och tydligt, att det var så pass stora fel på det att det inte skulle gå att köra med. Det berodde alltså i vilket fall som helst inte på vädret.
Nej ni, KLT, jag köper inte era patetiska bortförklaringar. Tro inte att jag ger mig. Jag kommer slåss.
Jaha, så gick det med det opersonliga bloggandet. Jag har i alla fall inte skrivit om Marina.
