The magic can begin

Ett blogginlägg i veckan. Det här är tragiskt. Bedrövligt. Det måste bli ändring på det.

I morse vaknade jag och var förkyld. Trött, snorig, ont i halsen och hostande. Mm, kul. Precis vad man vill vakna med.
Nu tänker ni kanske att jag stannade hemma från skolan just därför. Då kan jag meddela att nej, det gjorde jag inte. Det krävs mer än så för att få mig att stanna hemma. Jag skulle ju ha engelska.
Men jag avstod från att cykla i alla fall. Jag behövde ju inte utmana min hälsa mer än absolut nödvändigt. Så jag anlände med bussen, fortfarande lite halvt sjuk, till morgonens första lektion som råkade vara psykologi. Vi fördjupade oss lite i Freud och hans tankar, samt valde aktivitet inför en friluftsdag.
Friluftsdagar är inte direkt det jag tycker bäst om i världen. Men men, på FU går allt att uthärda.
Mina vänner valde någon kryptisk aktivitet som jag redan har glömt namnet på. Jag funderade ett ögonblick och insåg ganska snabbt att ja, jag följer dem. För mig är det ingen självklarhet att ens HA några vänner som man kan välja likadant som inför friluftsdagar, det är något nytt och mycket fint.
I alla fall, efter psykologin skulle vi ha "valupptakt", vilket i praktiken innebar att vi var i grupper med en ledare från Samhäll C i varje och gick runt till olika lärare som gömde sig i centrum och ställde frågor om politik till oss. Jag tyckte ändå att jag kunde en hel del, bland annat stod jag och räknade upp vilka partier som tillhörde vilket block och vad alla deras partiledare hette. Kändes lite nördigt, men men. Och sen hade vi en dansetta i mitt lag som hette Viktor och var hysteriskt bra på att gissa rätt på frågor vi inte hade en aning om svaret på, så det gick rätt bra. Vem som vann har jag redan glömt, och exakt VAD man vinner vet ingen människa. Min kära lagledare sa att Erik skulle köpa ett pris, alternativt att man kunde vinna Erik själv.
Sen åt vi lunch, jag valde pasta för tredje gången den här veckan. Och sen var det dags. För Mötet.
Ja, eftersom jag nu är så dålig på att uppdatera den här bloggen så har jag väl glömt att berätta att jag nu är Vice Chefsredaktör för en skoltidning. Madde är chefsredaktör eftersom det är hennes projektarbete. Från början var vi en himla massa människor involverade, men nu är vi bara sex personer kvar. Jag, Madde, Josse, Sofia A, Elin B och Joël. Från början hade vi bara tänkt att ha Joël som frilans, men när alla började hoppa av så tyckte vi att vi likagärna kunde ge honom fast anställning som modejournalist.
I vilket fall, när vi först frågade Joël om han ville vara med så var hans första fråga "men vad heter tidningen då?". Då insåg Madde och jag att vi faktiskt inte hade något namn. Och då kom Madde på den geniala idén att göra en låda som alla på skolan kan lägga sina namnförslag i.
Men för det behövde vi informera folk, med mer än de rykten om tidningen som redan har sipprat ut. Alltså satte Madde upp lappar lite överallt och fick nästan alla skolans elever (plus Helen som stod i ett hörn och övervakade oss) att samlas i aulan.
Och längst fram stod vi. Sofia A hade åkt hem till Gullringen eftersom hon ska till sjukhuset i Västervik i morgon, och Elin B svek oss helt enkelt genom att inte dyka upp. Så det var jag, Madde, Josse och Joël. Och Madde och jag var tvungna att sköta det mesta av snacket, eftersom vi är mest ansvariga.
Det stora problemet är bara att vi är två väldigt blyga människor. Visst, på min blogg kan jag skriva precis vad som helst och skita i vem som läser, men när det kommer till att ställa sig inför en stor folkmassa och säga något så blir jag nervös, osäker. Jag har alltid varit bättre på att skriva än att prata.
Men vi visste att vi var tvungna att göra det. Det är en sån sak som man aldrig kommer ifrån i livet, och förr eller senare måste jag lära mig att klara av det. Det har redan blivit mycket bättre: för bara ett år sedan hade jag aldrig ens kommit på tanken att ställa mig inför hela skolan och prata, och nu gör jag det.
Och det gick väl... bra. Vi fick fram vårt budskap, visade lådan och några av Maddes kompisar hade redan efter mötet en massa namnförslag.
Sen hade vi klassråd och... kom inte fram till så mycket (vi gör sällan det på våra klassråd, har jag insett), och sen hade vi äntligen engelska. Och övade lite mer på våra trettiofem glosor. De flesta av dem är rätt svåra.

Tja, sen tog jag bussen hem. Särskilt mycket mer händer inte. Förutom då att en eller flera elever på FU har skapat en Facebooksida under namnet "Folkuniversitetet Linköping" och börjat blogga och oss och saker som händer på vår skola. Och INGEN vet vem eller vilka det är. Det kan vara vilka som helst.
Läskigt, tycker många. Jag tycker det är lite coolt.