Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Erkänn att jag ändå är ganska bra på det här med att blogga varje dag? :)
Josselyn och Maddelyn, finaste.
The Almost Spanish Week.
Min finaste oh så saknade Johanna gjorde det här kortet till mig när jag fyllde år. Jag blev nästan tårögd.
Och så åkte vi ut till Vreta Kloster och lekte att vi levde på medeltiden hela dagen. Vi har troligt roligaste i världen på min skola.
Skrivarläger 2008 och en promenad i regnet. Hanna, Madde, Fanny, Lova och Jana, jag glömmer er aldrig.
Bästaste Elise och jag i ett sorgligt farväl.
FU i Stockholm, där jag vann en helgkurs i poesi. Detta var alltså innan jag började gymnasiet. Det måste ha varit ett tecken.
Skrivarläger 2009, då vi var som syskon. Finaste Karolina, Masi, Eva, Tetti, Fanny, Melinda, Linn, Y och Lova.
Älgen Harald, min älskling och första pojkvän.
Ja, jag älskar min skola. Jag gör faktiskt det.
Sommar i Skåne med min familj, så långt bortom alla världens bekymmer.
Skolavslutningen i ettan med mina älskade vänner. Notera att jag och Isabelle redan har hittat något som är mer intressant än kameran. Det är det jag älskar med den här bilden.
Liseberg 30 maj 2008, stans största BWO-fans framför scenen.
Tidernas mest misslyckade idolbild (till höger ser ni Marina Schiptjenko, idolen, och till väster min arm eftersom resten av mig är på väg ut ur bild) och ändå skrattar jag varje gång jag ser den. Så mycket minnen, så mycket kärlek.
Josselyn och Maddelyn, finaste.
The Almost Spanish Week.
Min finaste oh så saknade Johanna gjorde det här kortet till mig när jag fyllde år. Jag blev nästan tårögd.
Och så åkte vi ut till Vreta Kloster och lekte att vi levde på medeltiden hela dagen. Vi har troligt roligaste i världen på min skola.
Skrivarläger 2008 och en promenad i regnet. Hanna, Madde, Fanny, Lova och Jana, jag glömmer er aldrig.
Bästaste Elise och jag i ett sorgligt farväl.
FU i Stockholm, där jag vann en helgkurs i poesi. Detta var alltså innan jag började gymnasiet. Det måste ha varit ett tecken.
Skrivarläger 2009, då vi var som syskon. Finaste Karolina, Masi, Eva, Tetti, Fanny, Melinda, Linn, Y och Lova.
Älgen Harald, min älskling och första pojkvän.
Ja, jag älskar min skola. Jag gör faktiskt det.
Sommar i Skåne med min familj, så långt bortom alla världens bekymmer.
Skolavslutningen i ettan med mina älskade vänner. Notera att jag och Isabelle redan har hittat något som är mer intressant än kameran. Det är det jag älskar med den här bilden.
Liseberg 30 maj 2008, stans största BWO-fans framför scenen.
Tidernas mest misslyckade idolbild (till höger ser ni Marina Schiptjenko, idolen, och till väster min arm eftersom resten av mig är på väg ut ur bild) och ändå skrattar jag varje gång jag ser den. Så mycket minnen, så mycket kärlek.
Dag 4 - Ett intresse jag har
Det är bara en termin och jag börjar sakta men säkert acceptera det. Men jag tänker inte sätta hans papper bredvid Hennes, det skulle bara kännas fel. Och jag ju inte gärna köpa en ny pärm. Så jag köpte en plastficka för fem kronor på BokMedia och satte hans papper i.
Jag satte mig och tittade igenom pärmen. Jag trodde att det skulle göra ont, men tvärtom satt jag där med ett fånigt leende på läpparna som bara växte och växte efersom jag mindes allt så tydligt. Varje papper, varje uppgift vi gjorde, varje engelskalektion i hela ettan och första terminen i tvåan. Och varje "Very good" och "Well done" värme mer än alla MVG i världen, för det var hon som lärde mig att språk handlar om så mycket mer än betyg. På de äldsta texterna stod det till och med att hon såg fram emot att få läsa mer från mig.
Nej, ingen är som du, Helen.
Sen var det ju dagens rubrik, ja. Jag satt länge och väl och funderade på om jag egentligen har några andra intressen än engelska språket. Skrivandet, förstås, men det pratar jag redan så mycket om. Hela vitsen med de här rubrikerna måste väl ändå vara att berätta något nytt, eller hur?
Sen kom jag på att jag alltid har tyckt att det är väldigt spännande med historia. Fast inte nödvändigtvis på det sättet den berättas i skolböcker, jag gillar att se och uppleva.
Min familj åker ofta på semester. Inte utomlands, men till diverse ställen i Sverige. Och det är alltid mamma som planerar vad vi ska göra.
Min mamma gillar två saker: kyrkor och gamla slott. Därför kollar hon alltid nogrannt hur det är med utbudet av dessa på alla ställen dit vi ska. Kyrkor har jag helt ärligt börjat tröttna på (förlåt mamma, men de ser faktiskt i stort sätt likadana ut överallt), men jag säger aldrig nej till ett slott. Förhoppningsvis är det också en bra guide som brinner för det de berättar om och gör det levande. Vi brukar generellt ha tur med guider, jag och min familj. Bara en gång, på ett kloster någonstans, fick vi en riktigt sur kärring som på ett obehagligt sätt påminde mig om franskaläraren på Vimmerby Gymnasium. Det förstörde tyvärr hela upplevelsen med det klostret, denna guide är det absolut enda jag kommer ihåg. Men en annan härlig egenskap vi har i min familj är att vi kan göra en bra historia av precis allt, så nu för tiden berättar vi historien om Gräsliga Gunnel På Klostret för alla som vill höra.
Det här med rubriker är mycket svårare än jag någonsin trott. Det kräver eftertanke, att man känner sig själv.
Men det blir blogginlägg. Och alltid är det väl någon som läser dem.
Jag satte mig och tittade igenom pärmen. Jag trodde att det skulle göra ont, men tvärtom satt jag där med ett fånigt leende på läpparna som bara växte och växte efersom jag mindes allt så tydligt. Varje papper, varje uppgift vi gjorde, varje engelskalektion i hela ettan och första terminen i tvåan. Och varje "Very good" och "Well done" värme mer än alla MVG i världen, för det var hon som lärde mig att språk handlar om så mycket mer än betyg. På de äldsta texterna stod det till och med att hon såg fram emot att få läsa mer från mig.
Nej, ingen är som du, Helen.
Sen var det ju dagens rubrik, ja. Jag satt länge och väl och funderade på om jag egentligen har några andra intressen än engelska språket. Skrivandet, förstås, men det pratar jag redan så mycket om. Hela vitsen med de här rubrikerna måste väl ändå vara att berätta något nytt, eller hur?
Sen kom jag på att jag alltid har tyckt att det är väldigt spännande med historia. Fast inte nödvändigtvis på det sättet den berättas i skolböcker, jag gillar att se och uppleva.
Min familj åker ofta på semester. Inte utomlands, men till diverse ställen i Sverige. Och det är alltid mamma som planerar vad vi ska göra.
Min mamma gillar två saker: kyrkor och gamla slott. Därför kollar hon alltid nogrannt hur det är med utbudet av dessa på alla ställen dit vi ska. Kyrkor har jag helt ärligt börjat tröttna på (förlåt mamma, men de ser faktiskt i stort sätt likadana ut överallt), men jag säger aldrig nej till ett slott. Förhoppningsvis är det också en bra guide som brinner för det de berättar om och gör det levande. Vi brukar generellt ha tur med guider, jag och min familj. Bara en gång, på ett kloster någonstans, fick vi en riktigt sur kärring som på ett obehagligt sätt påminde mig om franskaläraren på Vimmerby Gymnasium. Det förstörde tyvärr hela upplevelsen med det klostret, denna guide är det absolut enda jag kommer ihåg. Men en annan härlig egenskap vi har i min familj är att vi kan göra en bra historia av precis allt, så nu för tiden berättar vi historien om Gräsliga Gunnel På Klostret för alla som vill höra.
Det här med rubriker är mycket svårare än jag någonsin trott. Det kräver eftertanke, att man känner sig själv.
Men det blir blogginlägg. Och alltid är det väl någon som läser dem.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Jag antar att det inte är helt ovanligt att börja prata högt för sig själv när man bor ensam. Men att börja prata engelska med sig själv måste väl ändå höra till det mindre vanliga?
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
"... and what were we supposed to do tomorrow then? Yeah, that's right, Peter was going to say something about..."
Klassrådsproblematik. Jag letade efter ordet för "klassråd" men hittade det inte, eftersom det är ett av orden Hon alltid säger på svenska. Kanske finns det inte ens någon motsvarighet i engelska språket.
Jag lät det vara och torkade ur min diskbalja med diskhandduken istället för att ta hushållspapper.
"Don't waste paper." När jag precis hade ställt in kastrullen fick jag syn på att locket till den låg kvar på bänken och skrattade för mig själv.
"Oh sorry, I almost forgot yah. Here you go, little fella. Oh, I seem to call everyone Little Fella now, don't I?"
Jag syftade naturligtvis på den gången jag öppnade äggkartongen för att se hur många ägg det fanns kvar. Det var bara en liten stackare kvar och honom tappade jag nästan. "Wooa, easy little fella, easy!"
Det blir värre: jag rättar mig själv. Inte bara grammatiken och det som är fel, utan uttalet. Om jag råkar uttala ett ord på amerikansk engelska rättar jag mig själv till det brittiska uttalet. För drömmarna min mamma gav mig redan som liten flicka, när vi pratade om Fish and Chips i tidningspapper och Madame Tussauds, växte sig till en besatthet av allt som har med Storbritannien att göra. Storbritannien är allt jag drömmer om och längtar efter.
Och engelska språket är mer än "Något jag tycker om". Det är en brinnande passion. Jag pratar engelska med mig själv för att det kommer naturligt, ibland utan att jag ens tänker på det. Jag har min Facebook, min mobiltelefon och mitt The Sims på engelska (och tro mig, jag sitter ofta och pratar engelska med mina simmar också). Ibland ändrar jag språk på bankomater, från svenska till engelska, bara för att "det är roligare". Allting blir roligare på engelska, är min stående åsikt, och det är faktiskt sant. Och i slutet av förra terminen, när jag kände det som att hela min värld var felvänd och att allting togs ifrån mig, då pratade jag ännu mer engelska än vanligt med mig själv. Det fick allting att kännas lättare. För jag visste att vad som än hände så skulle engelska språket finnas kvar. Det skulle ingen kunna ta ifrån mig.
Dag 2 - Därför bloggar jag
Det började på bilddagboken. Jag var femton år och hade alldeles för mycket tankar och åsikter och nästan inga kompisar.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Bilddagboken är till för att visa folk sina bilder. Jag lade allt fokus på texterna, skrev ner allt och inget och hittade sedan en passande bild till (eller tog en mindre passande blid bara för att den var fin).
Det var alltid genom texterna jag fick min upprättelse. Folk pratade med mig när jag hade fått bra betyg på någon svenskauppsats, läste mina tankar på bilddagboken, såg det som en spännande inblick i en värld de hörde hemma i lika lite som jag hörde hemma i deras.
Bilddagboken hade förbrukat sitt syfte samma dag som jag skaffade Facebook. Det var sommaren 2009, den mellan nian och ettan. Facebook blev en del av mitt nya liv, det blev lunchraster i datasalen då Johanna och jag skördade på Farmville. All kontakt skedde genom Facebook den hösten, jag skaffade det när alla andra skaffade. Drogs med av vågen.
Men sen kom det igen, det där behovet av att uttrycka mina tankar. Att skaffa en blogg hade jag länge funderat på, men det var Sofia som fick mig att faktiskt ta tag i saken. Det var i slutet av augusti eller början av september, troligen var det varmt ute och alldeles säkert var det innan Jehovas Vittnen i Vimmerby hade plockat undan sina svarta sopsäckar så att vi slapp se dem varje dag när tåget åkte förbi. Sofia sa:
"Lilly, i helgen ska du fåe tt uppdrag av mig. Skaffa en blogg. Jag kommer läsa den, jag lovar."
Resten är historia, som det så fint heter. Och än idag, ett och ett halv år senare, blir jag förvånad över hur många människor som faktiskt läser denna blogg. Mina klasskamrater, naturligtvis. Andra FU:are. Min mormor och två av hennes bröder. Människor från Vimmerby som jag aldrig ens har pratat med, men som ändå tycker att bloggen är fantastisk. Ett par av mina gamla lärare (bara de schyssta, ska tilläggas, de jag personligen har gett länken till). Mina internationella chattkompisar som förgäves försöker förstå vad som står ("Your language sounds like... nothing" fick jag höra en gång). Och en massa andra.
Så därför bloggar jag. För att uttrycka och dela med mig av mina tankar, känslor och upplevelser, visst. Men inte minst för att folk så gärna vill läsa.
Dag 1 - Det här är jag.
Ja, alla människor spelar olika roller. Världen är en enda teaterscen.
Jag tänkte på det där jag satt mitt emot henne. Jag skulle rita upp några av de roller jag spelade, och sen vem jag var bakom dem.
Rollerna var lätta: det var den glada och utåtriktade, lite galna. Den duktiga, ansvarstagande. Och så Skuggan, hon som inte syns och egentligen inte vill vara där alls och därför gör sig osynlig för att överleva. Tack och lov behöver jag inte spela den rollen längre.
Sen satt jag länge och väl och funderade på vem jag egentligen var, och det enda som dök upp i mitt huvud var bilden av igelkotten. Den jag använde sist jag skulle svara på vem jag egentligen var, då på engelska i skrift. Så jag ritade den och beskrev sen för henne hur jag vänder taggarna utåt när jag känner mig hotad, när någon försöker komma för nära. Hur taggarna skyddar min insida, den mjuka och ömtåliga. Fragile, var ordet jag tog till. Jag står fast vid att det inte finns någon bra motsvarighet på svenska, men Fragile säger allt. Det är något skört och vackert som lätt går sönder.
De människor som kommer innanför taggarna möter en mjuk och varm insida, men det är långt ifrån alla som kommer så nära. För taggarna avskräcker dem.
Jag lärde mig en del om både henne och mig själv den kvällen.
Jag tänkte på det där jag satt mitt emot henne. Jag skulle rita upp några av de roller jag spelade, och sen vem jag var bakom dem.
Rollerna var lätta: det var den glada och utåtriktade, lite galna. Den duktiga, ansvarstagande. Och så Skuggan, hon som inte syns och egentligen inte vill vara där alls och därför gör sig osynlig för att överleva. Tack och lov behöver jag inte spela den rollen längre.
Sen satt jag länge och väl och funderade på vem jag egentligen var, och det enda som dök upp i mitt huvud var bilden av igelkotten. Den jag använde sist jag skulle svara på vem jag egentligen var, då på engelska i skrift. Så jag ritade den och beskrev sen för henne hur jag vänder taggarna utåt när jag känner mig hotad, när någon försöker komma för nära. Hur taggarna skyddar min insida, den mjuka och ömtåliga. Fragile, var ordet jag tog till. Jag står fast vid att det inte finns någon bra motsvarighet på svenska, men Fragile säger allt. Det är något skört och vackert som lätt går sönder.
De människor som kommer innanför taggarna möter en mjuk och varm insida, men det är långt ifrån alla som kommer så nära. För taggarna avskräcker dem.
Jag lärde mig en del om både henne och mig själv den kvällen.
Ingen Rubrik
Hej mina trogna läsare. Jag lovade ju att jag skulle börja blogga varje dag, så nu får jag väl se till att hålla det löftet. Dock har det inte hänt särskilt mycket av intresse idag: jag har dammsugit, lärt mig några nya franska verbformer och kontaterat att det är mycket roligt att driva en skoltidning. När Madde och jag stack in huvudet i deras klassrum tystnade alla ettor, som om de väntade på att vi hade något viktigt att säga. Det hade vi tyvärr inte, vi skulle bara ta lite bilder. Men våra ettor är söta.
För övrigt hittade jag en ny kul grej på min gamla friend-of-a-friend Elin/Alice/Miranos blogg (jag vet aldrig riktigt vilket namn jag ska benämna henne med; internetaliaset jag lärde känna henne under, förnamnet som dolde sig där bakom eller förnamnet hon sedan bytte till). Det går ut på att man har trettio rubriker, en för varje dag.
Dag 1 - Det här är jag.
Dag 2 - Därför bloggar jag.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Dag 4 - Ett intresse jag har.
Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Dag 7 - I min handväska.
Dag 8 - Något jag brukar göra på måndagar.
Dag 9 - Det här får mig att må bra.
Dag 10 - Min musiksmak.
Dag 11 - Någon jag vill byta liv med för en dag, och varför.
Dag 12 - Min önskelista.
Dag 13 - Den här boken läser jag just nu.
Dag 14 - Mitt första husdjur.
Dag 15 - En favoritfilm.
Dag 16 - Så här var jag som barn.
Dag 17 - Det här drömmer jag om.
Dag 18 - Min första kyss.
Dag 19 - Mitt favoritminne.
Dag 20 - En plats jag tycker om.
Dag 21 - Jag skulle inte klara mig utan.
Dag 22 - Det här är ett problem.
Dag 23 - Vad kärlek är.
Dag 24 - Min tro.
Dag 25 - Det här saknar jag.
Dag 26 - Det här ångrar jag.
Dag 27 - Det här är jag rädd för.
Dag 28 - Tre saker ni inte visste om mig.
Dag 29 - Ett ögonblick.
Dag 30 - Månaden som gått i bilder.
Jag funderar på att göra det, faktiskt. Vad tycker ni? Det kanske skulle ge er en helt ny chans att lära känna mig. Men i så fall kommer jag naturligtvis att göra det på mitt eget sätt, det vill säga färre beskrivningar och fler texter ryckta ur sitt sammanhang. Det kan bli spännande.
Förlåt för innehållslöst inlägg. Det ska bli bättre.
För övrigt hittade jag en ny kul grej på min gamla friend-of-a-friend Elin/Alice/Miranos blogg (jag vet aldrig riktigt vilket namn jag ska benämna henne med; internetaliaset jag lärde känna henne under, förnamnet som dolde sig där bakom eller förnamnet hon sedan bytte till). Det går ut på att man har trettio rubriker, en för varje dag.
Dag 1 - Det här är jag.
Dag 2 - Därför bloggar jag.
Dag 3 - Något jag tycker om.
Dag 4 - Ett intresse jag har.
Dag 5 - Foton som betyder mycket.
Dag 6 - Tio låtar från min spotify-lista.
Dag 7 - I min handväska.
Dag 8 - Något jag brukar göra på måndagar.
Dag 9 - Det här får mig att må bra.
Dag 10 - Min musiksmak.
Dag 11 - Någon jag vill byta liv med för en dag, och varför.
Dag 12 - Min önskelista.
Dag 13 - Den här boken läser jag just nu.
Dag 14 - Mitt första husdjur.
Dag 15 - En favoritfilm.
Dag 16 - Så här var jag som barn.
Dag 17 - Det här drömmer jag om.
Dag 18 - Min första kyss.
Dag 19 - Mitt favoritminne.
Dag 20 - En plats jag tycker om.
Dag 21 - Jag skulle inte klara mig utan.
Dag 22 - Det här är ett problem.
Dag 23 - Vad kärlek är.
Dag 24 - Min tro.
Dag 25 - Det här saknar jag.
Dag 26 - Det här ångrar jag.
Dag 27 - Det här är jag rädd för.
Dag 28 - Tre saker ni inte visste om mig.
Dag 29 - Ett ögonblick.
Dag 30 - Månaden som gått i bilder.
Jag funderar på att göra det, faktiskt. Vad tycker ni? Det kanske skulle ge er en helt ny chans att lära känna mig. Men i så fall kommer jag naturligtvis att göra det på mitt eget sätt, det vill säga färre beskrivningar och fler texter ryckta ur sitt sammanhang. Det kan bli spännande.
Förlåt för innehållslöst inlägg. Det ska bli bättre.
Är du säker på att denna blogg fortfarande existerar när du klickar bort den?
"... vad han alltså ville få sagt var att vi inte kan vara säkra på någonting. Om vi inte ser någonting, hur vet vi då att det existerar?"
"Men hallå, vänta lite." invände Sofia A. "Jag träffar ju inte Isabelle särskilt ofta eftersom hon bor i Motala, menar du att jag inte kan vara säker på att hon existerar då?"
"Hm, intressant. Ni får införa någon typ av telefonkedja: 'Har du sett Isabelle idag? Jag är inte säker på att hon existerar längre.'".
"... om ett träd faller i skogen, fast ingen hör det falla, har det då fallit? Och har det hörts om ingen hör det?"
"... den här stolen kanske inte alls finns, den kanske är en illusion. Vi kanske är höga på något allihop och bara inbillar oss att den finns där."
Blundar man så slutar saker att finnas. När du sen öppnar ögonen så finns de igen, men ingen kan bevisa att de har funnits medan du blundade.
Isabelle hade ett annat exempel: "Men... just nu ser jag ju bara Nicolinas överkropp, hur kan jag då vara säker på att hon har ben?"
Nicolina tittade ner på sina ben under bordet, som för att försäkra sig om att de fortfarande fanns där. Flera av oss insåg att vi inte hade träffat våra föräldrar sen i morse, hur visste vi då att de existerade? Själv hade jag inte träffat min familj sen i lördags. Inte förrän vid lunchen dök en annan, jätteskön tanke upp: alla hemska människor som jag inte har träffat sen högstadiet, de existerar inte. Inte vimarskolan heller, för den delen.
Sen gick Janne ut ur klassrummet en stund, då kom vi fram till att han inte existerade längre och att vi därför inte hade någon lektion.
Det var inte filosofi, det var kultur- och idéhistoria, men det hela var mycket intressant.
"Men hallå, vänta lite." invände Sofia A. "Jag träffar ju inte Isabelle särskilt ofta eftersom hon bor i Motala, menar du att jag inte kan vara säker på att hon existerar då?"
"Hm, intressant. Ni får införa någon typ av telefonkedja: 'Har du sett Isabelle idag? Jag är inte säker på att hon existerar längre.'".
"... om ett träd faller i skogen, fast ingen hör det falla, har det då fallit? Och har det hörts om ingen hör det?"
"... den här stolen kanske inte alls finns, den kanske är en illusion. Vi kanske är höga på något allihop och bara inbillar oss att den finns där."
Blundar man så slutar saker att finnas. När du sen öppnar ögonen så finns de igen, men ingen kan bevisa att de har funnits medan du blundade.
Isabelle hade ett annat exempel: "Men... just nu ser jag ju bara Nicolinas överkropp, hur kan jag då vara säker på att hon har ben?"
Nicolina tittade ner på sina ben under bordet, som för att försäkra sig om att de fortfarande fanns där. Flera av oss insåg att vi inte hade träffat våra föräldrar sen i morse, hur visste vi då att de existerade? Själv hade jag inte träffat min familj sen i lördags. Inte förrän vid lunchen dök en annan, jätteskön tanke upp: alla hemska människor som jag inte har träffat sen högstadiet, de existerar inte. Inte vimarskolan heller, för den delen.
Sen gick Janne ut ur klassrummet en stund, då kom vi fram till att han inte existerade längre och att vi därför inte hade någon lektion.
Det var inte filosofi, det var kultur- och idéhistoria, men det hela var mycket intressant.
Gott nytt 2011
När jag var liten frågade någon av mina föräldrar om jag ville vara uppe till tolv på nyårsafton.
"Ser man när det nya året kommer?"
"Nej, det gör man inte."
"Nähä, då går jag och lägger mig."
Det syntes inte den här gången heller. Allt var som vanligt, bara två visare på en klocka berättade för oss att vi gick in i ett nytt år.
Men var det ändå inte något som var annorlunda? Slutet på något, och början på något annat?
Nej, vi lovade inte att börja motionera varje dag och sluta äta godis och gå ner tio kilo i vikt. Men jag lovade mig
själv att börja drömma och fortsätta hoppas. Att le mer och tänka mindre. Kanske att vara lite gladare.
Framför en kamera spelade vi in nyårshälsningar. Jag babblade på utan att veta riktigt vad jag skulle säga. Vad hade jag att säga om 2010? Om 2011 som komma skulle? Inte mycket. Jag ville varken se framåt eller bakåt, tyckte nuet var helt perfekt. Med mina vänner och den sprakande brasan.
Sen påminde Madde mig om att det är i år jag får åka till Brighton, vilket resulterade i att min nyårshälsning slutar med "JAAAAAA, JAG SKA TILL BRIGHTON! JAAAAA!"
Vi spelade ett kareokespel och jag tvingade min bror att sjunga hela "Barbie Girl" i falsett. Madde och jag gjorde det till vår grej att sjunga låtar vi inte kunde och helst aldrig hade hört förrut, det blev roligare så. Josse var duktig. Sen filmade vi mer, spelade spel, såg på film och skrattade. Och öppnade oss, delade våra liv med varandra. Bit för bit.
2011 kommer bli ett bra år. Det började så bra som ett år bara kan börja.
"Ser man när det nya året kommer?"
"Nej, det gör man inte."
"Nähä, då går jag och lägger mig."
Det syntes inte den här gången heller. Allt var som vanligt, bara två visare på en klocka berättade för oss att vi gick in i ett nytt år.
Men var det ändå inte något som var annorlunda? Slutet på något, och början på något annat?
Nej, vi lovade inte att börja motionera varje dag och sluta äta godis och gå ner tio kilo i vikt. Men jag lovade mig
själv att börja drömma och fortsätta hoppas. Att le mer och tänka mindre. Kanske att vara lite gladare.
Framför en kamera spelade vi in nyårshälsningar. Jag babblade på utan att veta riktigt vad jag skulle säga. Vad hade jag att säga om 2010? Om 2011 som komma skulle? Inte mycket. Jag ville varken se framåt eller bakåt, tyckte nuet var helt perfekt. Med mina vänner och den sprakande brasan.
Sen påminde Madde mig om att det är i år jag får åka till Brighton, vilket resulterade i att min nyårshälsning slutar med "JAAAAAA, JAG SKA TILL BRIGHTON! JAAAAA!"
Vi spelade ett kareokespel och jag tvingade min bror att sjunga hela "Barbie Girl" i falsett. Madde och jag gjorde det till vår grej att sjunga låtar vi inte kunde och helst aldrig hade hört förrut, det blev roligare så. Josse var duktig. Sen filmade vi mer, spelade spel, såg på film och skrattade. Och öppnade oss, delade våra liv med varandra. Bit för bit.
2011 kommer bli ett bra år. Det började så bra som ett år bara kan börja.
