The magic can begin

Våra tyskar är söta. Idag fick de smaka en massa svenska mat i skumma kombinationer, debattera med oss och leka den klassiska tidningsleken. Deras engelska är på samma nivå som vår (vilket är en otrolig skillnad mot spanjorerna), men jag har hört från interna källor att de är ganska svåra som grupp och att spanjorerna var bättre på det sättet.
Jag pratade mest med Josses tyska flicka. Hon heter Eva-Maria, men kallas... Ja, nu ska jag kunna stava det också. Det var tillräckligt svårt att lära mig uttala det, för mig som inte kan tyska och därmed inget uttal alls. Men "V" uttalas som "F" på tyska, så hennes smeknamn uttalas "iiiifiiiie". När jag väl lärde mig uttala det så tyckte jag det var jättegulligt. Jag tänker på "Eeeeeva" i filmen "Wall:E".
Efter skolan hade jag inget att göra alls. Så istället för att åka hem och ha tråkigt åkte jag inte hem alls. Jag spenderade istället eftermiddagen i stan med Isabelle. Färgexplosionen Isabelle, med illgrön mössa som hon har döpt till Toby och hår som nu går i blekrosa-orange-vitt (det var knallrosa första dagen i skolan, men färgen går ur mer och mer).
Vi gick till en mangaaffär i äkta Isabelle-stil som låg hysteriskt centralt i en källare någonstans i utkanten av Tannefors. Sen gick vi in till centrum igen för att äta tidig (väldigt tidig) kvällsmat på McDonalds. Klockan var ungefär halv fyra, fyra och filmkvällen med tyskarna skulle börja halv sex. Vi hade med andra ord en massa tid att slå ihjäl. Vi försökte äta långsamt för att dra ut på tiden. Det gick sådär. Så efter att ha ätit och diskuterat allt från bussar, Torsten Hussén och Gubben på stan (han som har en egen Facebook-grupp, ni från Linköping vet vem jag menar) så bestämde vi oss för att gå tillbaka till skolan och slå ihjäl lite tid där, framför varsin dator. Det vi mest gjorde var nog att störa Emelie som försökte skriva sin naturkunskapsuppsats. Sen är ju jag och Isabelle lite skumma, så när vi har tråkigt börjar vi läsa om dödsstraff på Wikipedia. Vi hittade ett: vältande av mur. Man välter helt enkelt en mur över någon. Isabelle tyckte det var lite mesigt. Jag tyckte det lät ganska kul. Vad som var mindre kul är att det faktiskt används som straff för homosexualitet i Afghanistan.
Sen kom tyskarna och även våra vänner som är deras värdar. Jag fick ett akut behov av Fanta och Johanna var också törstig, så vi gick ut för att köpa dricka. Grejen var ju bara att skolan var låst, så vi visste att när vi väl var ute så skulle vi inte komma in igen utan kod. Någon sa koden till oss och sen gick vi och upprepade den hela vägen till Hemmakväll, sa den efter varje mening. Trots det hade jag glömt den cirka fem minuter efter att vi hade kommit in igen. Jag har verkligen inget sinne för siffror. Fråga bara mina syskon hur bra jag var på att räkna när vi spelade Monopol.
Sen satte vi oss vid ett bord i ett hörn nere i kafét, jag och Johanna, Josse, Isabelle och Jennika. Vi snurrade min Fantaflaska och berättade mörka hemligheter för varandra, och sen kom vi av någon anledning in på filmen "Sweeney Todd" och att Isabelle faktiskt HAR döpt sin mössa efter den lilla pojken i filmen. Det skummaste med den filmen är annars att jag fortfarande inte har bestämt mig för om jag gillade den eller inte, trots att det var över en månad sedan jag såg den. Den var mycket speciell och obehaglig på ett sätt som satte sig kvar i ett par dagar efteråt. Men den är helt klart sevärd om man gillar Johnny Depp, Tim Burton, småläskiga filmer eller allt i en kombination.
Sen åt de pizza, alla utom jag och Isabelle som som sagt hade ätit på "Donken", och så skulle vi se en film. Den var säkert okej, men jag såg lite dåligt från mitt hörn och var lite allmänt ofokuserad. När Isabelle gick till sin buss vid kvart i åtta så följde jag med och letade upp min egen buss.

I morgon ska jag till Vimmerby. Jag har inte den minsta lust, men jag måste eftersom jag har ett bankkort att hämta ut. Om det inte var för att jag så väl behövde det där busskortet och bidraget från CSN så skulle jag slutat att vara skriven i Vimmerby för länge sen. Och få göra allt i Linköping, höra hemma här på riktigt.
Jag ska klippa alla band en dag. På riktigt.

Sovmorgon borde vara något positivt. Jag borde hylla den som har bestämt att vi inte ska börja förrän halv tio på tisdagar.
Men det gör jag inte. Det är mest tröttsamt, faktiskt. Om det är någon dag i veckan jag brukar komma försent så är det tisdag, just för att vi börjar fyrtiofem minuter senare än vanligt.
Nu skulle jag dessutom försöka ställa om min klockradio så att den skulle gå igång en timme senare. Dåååålig idé, Lilly. Jag är ungefär lika tekniskt begåvad som en plastgaffel. Någonstans gjorde jag fel, så klockradio-eländet gick igång tjugo över sex. Mm, kul. Så var det med den sovmorgonen.
När jag väl rättat till felet så ställde jag min mycket pålitliga mobiltelefon istället, och slumrade i kanske tio, femton minuter innan jag tvingades gå upp. Av någon anledning fick jag för mig att jag skulle duscha.
Ja, de flesta människor duschar på morgonen eftersom det gör dem pigga. På mig har duschande en helt motsatt effekt: det gör mig lugn och avslappnad och därför tycker jag bättre om att duscha på kvällarna. Men nu duschade jag alltså på morgonen. Och det gjorde mig inte särskilt mycket piggare, faktiskt. Mest blöt.
Tyskarna har anlänt, dock har jag inte haft äran att träffa dem än. Denna gång är jag inte involverad och det kanske är tur det, för jag har inte släppt spanjorerna än. Sofia är dock involverad och hon är helnöjd med sin tyska tjej.
Vi hade lite språk, alla grupper tillsammans. Vi i steg ett skulle intervjua någon i steg fyra, ställa lite frågor om fritid och familj och mat och jag vet inte allt. Jag och Malin slog oss ihop, eftersom hon har steg fyra i spanska och steg ett i franska. Det gick väl hyfsat. Hon hade spansk ordföljd på sina franska meningar, och min egen spanska är ju lite så där. Men det gick.
Sen skulle vi till Ryd. Och springa. Så kul att man garvar ihjäl sig. Jag var liite avundsjuk på mina vänner som fick åka och paddla med sina tyska utbytesstudenter och därför slippa. Men bara tills jag gick utanför dörren. Då kände jag hur kallt det var och tyckte istället synd om dem.
Jag väntade på bussen tillsammans med Joël, Lisa, Kalle, Emma och Emelie G. Av någon anledning började vi prata om vad folk gjorde före internets tid. Såg framför oss hur det ristade in sina bloggar, en massa smileysar och Dagens Outfit på runstenar.
"Hej, vad gör du?
Ska kriga mot Norge. Sj då? :)"
"Dagens outfit består av en björnpäls, rentarmar och en yxa från Norge."
Jag tror seriöst att jag har världens roligaste klasskamrater.
Jag sprang inte. Jag gick. Och, bäst av allt, bredvid mig gick min nya själsfrände Nicolina. Hon är, precis som jag, övertygad om att idrottslärare är födda sadister och existerar bara för att plåga stackars elever. Hon blev också vald sist på idrotten i högstadiet, fast i laguppdelningar istället för paruppdelningar, som i mitt fall. Hon förstår inte heller vitsen med varför folk tränar, eller varför de "lär sig" dricka kaffe. Hon delar min övertygelse om att motion är hälsofarligt.
2,5 kilometer kan gå väldigt fort att gå. Vi pratade om lite allt möjligt, både om våra gemensamma övertygelser och om hennes prao i åttan, alla burar hon glömde stänga och alla hamstrar hon tappade. Men också om grannar, hus på landet och McDonalds fiskburgare. Och när vi hade gått hela vägen och kom tillbaka så konstaterade vi: vad bra vi är.
Dagens lunch var höstgryta, den såg skum ut så jag valde pastan. Sen umgicks jag lite med min kära vän Madde innan jag gick på dagens sista lektion: franska. Den ägnades mestadels åt att läsa en text om Ludwig den fjortonde och hur en dag i hans liv såg ut. När vi kom till delen om hans toalettbesök och det faktum att han hade en speciell person anställd för att torka honom i rumpan så spårade vi ur något. Men kul var det. Efter franskan så skulle jag gå på mattestuga, eftersom min lärare praktiskt taget beordrat mig till det. Jag vet inte hur många gånger bara den senaste veckan (två dagar) som jag har beklagat mig över matte B och sagt att det troligen blir min undergång.
Så jag gick på mattestugan. Det var jag, några tjejer i trean och så en i ettan. Jag var nog minst pepp, men Tove bredvid mig var inte långt efter. Men hon ska ha mycket cred för att hon lärde mig hur man ser om en graf lutar uppåt eller neråt. Jag dog lite när min graf lutade åt fel håll, men så visade det sig att jag bara hade glömt ett minustecken i värdetabellen. Då levde jag upp igen. Nästan.
Mattestugan tog halva eftermiddagen. Sen kom jag hem, städade mitt rum (men inte toan, NÅGOT får faktiskt min granne göra. Saknar karlar helt förmågan att se när det behöver städas?), chattade med folk, nördade soundtracket till Pirates of the Caribbean och gick och köpte filmjölk. Nu är det mörkt ute och i morgon ska jag ha engelska. Jag måste passa på att njuta av det nu, för snart åker ju Helen till Brighton med våra kära treor.
Jag gillar det inte. Sist hon var där så fick vi ha naturkunskap istället för engelska. Behöver jag säga att det nästan blev min undergång?
Dessutom går ju min Madde i trean nu. Och hur jag ska klara mig utan henne en vecka vet jag inte.
Brighton-veckan lär bli tuff.

(For the English version, schroll down)


"Oh Lilly, don't cry." sa de till mig hela tiden. Men det var hopplöst. Jag hade utkämpat ett krig mot mina tårar enda sedan Marina packade sin väska och vi gick till busshållsplatsen tillsammans för sista gången. Tanken "när jag kommer tillbaka hit, kommer jag tillbaka ensam"  var tillräckligt för att få mig att vilja gråta.
Vi signerade varandras flaggor. Vi skrattade och grät i en trött kombination. Dansade den skottska dansen som Helen lärde oss förra året, och en spansk eller katalansk också. Filmen "Mamma Mia!" var lite för glad för att matcha mitt sinne, men den hindrade mig i alla fall från att gråta. En stund.
För när jag såg Cristinas tårar började jag och kunde inte sluta. Jag tänkte på vår underbara vecka. Första mötet på busstationen, med Marinas vackra lockiga hår och stora tunga väska. Första kvällsmaten hos mig, pastan och min hemmagjorda sås som jag var så glad att hon gillade. Första engelskalektionen på torsdag morgon, med alla name games á la Helen. IKEA efter skolan. Kvällen hos Malin, vi tittade på "Idol" och en politisk debatt. Fredag med pizzaparty, femton katalaner och nästan lika många svenskar på den minsta pizzerian i den delen av stan. Party och dans till alla låtar vi kom på. Den långa och mörka men trevliga bussresan ner till Vimmerby, även med ett möte med en inte allför nykter klasskamrat. Helgen med Astrid Lindgren, svensk natur á la Gullringen och några filmer. Den ensamma måndagen, och den lyckliga återföreningen. Kvällen med nötter och smoothies hos Sofia.
Och sen kom det. Slutet. Avskedet. Tårarna.
De satt på Elsas och fikade. När Marina och jag dök upp och kom in genom dörren applåderade de allihop. Det gjorde de för Sofia, Marta and Maria också, men det gjorde mig varm inuti. Jag kände att de ville ha mig där. Jag var en del av deras grupp.
Vi gick till McDonalds och köpte kvällsmat. När vi väntade på Joël and Emma var jag tvungen att fråga Marina: vad hade varit det bästa med den här veckan i Sverige?
"Everything." sa hon.

Någonstans när jag hade anpassat mitt språk efter henne. Någonstans när jag kunde hålla en koversation med henne vid liv och prata om Sverige, musik, Stockholm eller politik. Någonstans när vi skrattade tillsammans. Någonstans när vi satt på busshållsplatsen, i kylan och mörkret, när hon spelade sin musik för mig och jag bara lyssnade utan att behöva säga någonting. Någonstans när jag lärde mig att se när hon var ledsen och när hon var glad, bara genom att titta på henne.
Någonstans där förstod jag att vi är vänner för livet nu.
Vet du vad det värsta är, Marina?
Imorgon kommer det inte att sitta någon katalansk hårdrockare med svart lockigt hår på extrasängen och äta Ballerinakex.
Jag kommer sakna dig så mycket, Marina. Ditt vackra hår, dina svart kläder, din närvaro i den andra sängen i mitt rum. Sättet du pratar, går, ler, skrattar och försöker hitta det engelska ordet för någonting, med dina händer och din gulliga spanska brytning.

Någonstanns här måste allt gå tillbaka till det normala igen. Jag måste börja prata svenska, tänka på svenska, cykla till skolan. Äta frukost ensam.
Jag har en lång väg tillbaka till det normala. Och jag vet inte om jag vill dit.
Vad jag vet är att jag kommer åka till Spanien och hälsa på alla dessa underbara människor. Jag har inte mycket pengar, har aldrig flygit förrut och min spanska slutar vid "Hola, como te llamas?", men jag ska. Någon dag. På något sätt. Jag lovar. Jag älskar er, mina katalaner.

(Ni som vill läsa detta på svenska får vänta tills imorgon)

"Oh Lilly, don't cry." they said to me all the time. But it was hopeless. I had fighted a war against my tears ever since Marina packed her bag and we went to the bus stop together for the last time. The thought "when I come back here, I come back alone" was enought to make me wanna cry.
We signed each others flags. Were crying and laughing in a tired combination. Dancing the Scottish dance that Helen showed us last year, and a Spanish or Catalan one as well. The movie "Mamma Mia!" was a bit too happy to match my mind, but at least it stopped me from crying. A while.
Cause when I saw Cristina's tears, I started and couldn't stop. I thought about our wonderful week. The first meeting at the bus station, with Marina's beautiful curly hair and big heavy bag. The first dinner at my place, the pasta and my home made sauce which I was so glad that she liked. First English class at Thursday morning, with all name games á la Helen. IKEA after school. Evening at Malin's place, watching "Idol" and a political debate. Friday with pizza party, 15 Catalans and almost as many Swedes at the smallest pizzeria in that part of town. Party and dancing to all the songs we came up with. The long and dark but nice bus journey down to Vimmerby, with a meeting with a not-too-sober classmate as well. The weekend with Astrid Lindgren, Swedish nature á la Gullringen and some movies. The lonely Monday, and the happy reuniting. The evening with nuts and smoothies at Sofia's place.
And then it came. The end. The goodbye. The tears.
They sat at Elsa's and had some fika. When Marina and I showed up and came in throw the door, all of them clapped. They did that to Sofia, Marta and Maria too, but it made me warm inside. I felt that they wanted me there. I was a part of their group.
We got to McDonalds and bought dinner. When we waited for Joël and Emma, I had to ask Marina: what had been the best thing with this week in Sweden?
"Everything." she said.

Somewhere when I had adapted my language after her. Somewhere when I could keep a conversation with her alive, talking about Sweden, music, Stockholm or politic. Somewhere when we laughed together. Somewhere when we sat at the bus stop, in the cold and darkness, she played me her music and I just listened and didn't have to say anything. Somewhere when I learned to see when she was sad and when she was happy, just by one look.
Somewhere there, I understood that we are friends for life now.
Do you know what the worst thing is, Marina?
Tomorrow, there won't be any Catalan hard rocker with black curly hair sitting in the extra bed and eating cookies.
I will miss you so much, Marina. Your beautiful hair, your black clothes, your presece in the other bed in my room. The way you talk, walk, smile, laughts and tries to find the Engish word for things, with your hands and cute Spanish accent.

Somwhere here, everything has to go back to normal again. I have to start speaking Swedish, thinking in Swedish, cycle to school. Eat my breakfast alone.
I have a long way back to normal. And I don't know if I wanna go there.
What I know is that I will go to Spain and visit all this wonderful people. I don't have much money, have never flied before and my Spanish ends with "Hola, como te llamas?", but I will. Someday. Somehow. I promise. I love you, my Catalans.

Gårdagen började så illa som en dag bara kan börja: jag tappade en glasskål i stengolvet på toaletten och såg den gå i tjugo miljoner bitar.
Så jag sopade upp det värsta och drog den fram dammsugaren. Egentligen hade jag mycket hellre väntat med att städa upp tills jag kom hem, eftersom jag var lagom stressad, men nu delar jag ju toalett med min granne och jag tyckte det kändes lagom oschysst att lämna honom med alla glasbitar.
Så jag dammsög. Och sprang sedan iväg, för att precis hinna med halv nio-bussen. Jag blir väldigt sällan stressad. Men igår morse var jag det. Min första lektion var engelska och jag hade ju ingen lust att komma försent. Ingen lust alls.
Men jag hann. Jag kom till skolan med fyra, fem minuter till godo och kastade mig därför upp till datasalen för att skriva ut "This Is My Sweden" som skulle lämnas in.
Då var naturligtvis papprena slut. Både i skrivaren och i skåpet. Toppen. Lyckligtvis var Joël där, nästan lika stressad som jag, och lyckades hitta två papper som han knölade in så att vi fick ut våra texter.
När lektionen hade börjat så skulle vi läsa igenom varandras texter och diskutera innan vi lämnade in. Då upptäcker mina vänner naturligtvis att jag har glömt ett "F" på ett väldigt visentligt ställe. Det stod "I" istället för "If". Suck.
"I add this F here, so you don't have to do it." sa jag till Helen, som bara log och tyckte att det var jättebra.

Efter lite svenska och lunch så var det då slutligen dags för skoltidningsredaktionen att ha möte och sprätta upp lådan, för att läsa igenom våra kamraters namnförslag på tidningen och göra vårt val.
Valet var inte svårt. I lådan låg förslag i stil med "Katter är också människor", "Djungelmänniskan Peter gick förbi med en palm" och, min favorit, "Den meningslösa skoltidningen". Jag skulle vilja snacka med människan som skrev det.
Valet föll, utan särskilt mycket beslutsångest, på namnet "Kung FU". Fyndigt, eftersom det är en kampsport också. Grattis till Rebecka i Maddes klass som kom på det. Du kommer få ett fint pris.
Sen var vi ju tvungna att ha lite spanska också. Torsdag skulle vara den ultimata veckodagen om vi slutade efter lunch och slapp ha spanska och geografi.
Men men, vi gör så gott vi kan för att ha kul på spanskan. Igår skulle vi beskriva personer, med ledtrådar som blev lättare och lättare, och de andra i gruppen skulle gissa vem personen var. Läraren hade några exempel med Jesus och Hillary Clinton, och våra klasskamrater beskrev så vitt skilda personer som Zlatan, Adolf Hitler, Carola, drottningen och Eminem.
Men vår var bäst. Jag och Josse och Isabelle beskrev Liemannen. Döden, personifierad. Jag slog upp ord som "lie", "huva", "benig" och "hämtar döda". Min kära vän Josse är ju lite vän av ordning så hon frågade: "Men hur lång är han då?"
"Han är väl normallång, typ." sa jag och Isabelle, och då skrev hon det. När Isabelle sedan hade läst upp våra ledtrådar och gick igenom vad allt betydde så kom hon ju till delen med att han var normallång.
"Och hur vet du det?" utbrast Joël spontant.
"Jag fikade med honom i söndags, okej!" blev Isabelles svar. Så kul kan spanska vara.
Sen hade vi geografi och letade efter städer vi inte hittade i kartböcker. Det var nästan ännu tråkigare än spanskan.
Efter skolan umgicks jag lite med Madde, tog framsidesbilden till vår kära tidning och gick lite på stan (försökte hitta en ny glasskål), innan jag gav mig iväg till Norrköping på nya äventyr. En eftermiddag/kväll med mina förlorade lägersystrar Melinda och Eva. En mycket lyckad eftermiddag/kväll.
Mindre lyckat var det dock att försöka ta sig hem igen sen. Det var mörk, det var kallt, jag hade ingen jacka och jag hittade inte i Norrköping. Det är ju buss nästan hela vägen mellan Linköping och Norrköping nu för tiden, och varifrån den gick hade jag ingen aning om. Eller ens om det gick någon.
Men jag hade tur. Jag träffade en annan Madde, nämligen klass 2i:s ledande miljöpartist som råkar bo i Norrköping, och hon höll mig sällskap tills bussen kom. Det uppskattade jag jättemycket, Madde. Jag blir lätt rädd och osäker när det är mörkt ute, framförallt i städer där jag inte hittar.
Bussresan gick bra, och i Linghem skulle vi ju hoppa av och byta till pendeltåg. Det var dock försenat. Så jag satt tjugo minuter på en perrong i Linghem klockan halv elva igår kväll utan jacka. Jag har aldrig varit så glad att se ett pendeltåg som jag var när det äntligen kom.

Idag har jag varit på IKEA med Madde (den Madde som är chefsredaktör för skoltidningen, alltså). Min lycka var gjord när jag hittade 100 grams chokladkakor för FEM KRONOR STYCK och en 150 grams chipspåse för TIO KRONOR. Jag vet vart jag ska köpa mitt godis hädanefter.
Sen åkte vi tillbaka till centralen, jag fick äran att träffa Maddes syster och efter det åkte jag hem och hamnade här, framför datorn. I morgon ska jag gå och fika med en BWO-kompis, och sen blir det filmkväll med sötaste Josse.

Klassråd. Om vi fick något bestämt var tveksamt.
"... och förra veckan pratade vi ju om Lilla Augustpriset. Någon som har anmält sig?"
Jag räckte upp handen.
"Lilly har anmält sig."
"Bjuder du oss på middag om du vinner?" frågade någon annan av mina klasskamrater.
"Självklart." log jag. Så mycket krävdes det för att jag skulle börja dagdrömma om att vinna Lilla Augustpriset och bjuda halva skolan på middag. Hela min klass, en hög treor, kanske några ettor och sen några specifikt utvalda lärare. För att inte tala om alla resor jag skulle kunna göra...

Psykologin fortsätter. Freud hade mycket konstiga idéer. Om jag till exempel säger att jag en gång hade en kompis som HETTE xxx, så betyder det att mitt undermedvetna önskar att denna xxx vore död.
Klass 2i kommer mycket snart att börja överanalysera allt (om vi inte redan har börjat). Det lär vara en av biverkningarna när man har läst psykologi. Det kommer bli hysteriskt kul.
Scenisk gestaltning är ganska kul också. Idag skulle vi, i olika grupper, göra små komiska sketcher om samma familj. Jag spelade en otäck liten fjortis och hade följande dialog med min "mamma" när vi hade kommit en bit på väg till mormor och morfar i Norrland:
"JAG HAR GLÖMT MITT NAGELLACK! MAMMA, VI MÅSTE VÄNDA!"
"Nej, det hinner vi inte!"
"Men jag måste ju ha det!"
"Det finns säkert nagellack hos mormor och morfar."
"Nej, det finns inga nagellack i Norrland!"
"Du får klara dig."
"JAG HATAR DIG!"
Det var hysteriskt kul. Vad som däremot är rent pinsamt är att Janne (läraren) har slarvat bort min intervju om kulturkrockar, den som han skulle ha rättat och gett tillbaka innan sommarlovet. Tragiskt, Janne.

Efter lunch gick jag en liten promenad till biblioteket med Emelie och Josse. Emelie blev väl lite trött på mitt val av samtalsämne, men jag fortsatte eftersom jag fortfarande är fast besluten att omvända henne till pessimismen. Hon verkar minst lika fast besluten att omvända mig till optimismen, så vi får se hur det här slutar.
Vi kom tillbaka precis i tid för att se rektorn avsluta ett infomöte om skolans marknadsföring, lyckligtvis fick jag en sammanfattning av vad som sades av mina kära kamrater i handledargruppen. Sen hade vi klassråd och förutom frågan om att bjuda på middag så fick jag den spontana kommentaren att jag borde blogga mer. Som ni vill, mina vänner. Allt för er.
Sen hade vi engelska, och Helen var lika fantastisk som vanligt. I morgon ska vi lämna in texten om vår nationella identitet, This Is My Sweden. Jag vet inte om min är bra eller inte (okej, jag vet, vad hände med delen om att jag ska sluta ställa så höga krav på mig själv i engelskan? Jag jobbar på det. Jag har nästan slutat känna mig värdelös på franska, och det är en början).

Igår var jag förresten hemma hos min vän Sofia och fick med mig två tidningar. Expo "eftersom den är bra", och Nationell Idag "om jag behöver något att störa mig på". Jag gömde den sistnämnda djupt inne i Expo, jag vill inte påstå att jag vill skylta med att jag ens håller i antidemokratisk skit.
Man behöver inte mer än öppna tidningen Nationell Idag för att få lust att riva sönder skiten. Eller, mer passande, använda som toapapper.
På sida tre finns någon typ av krönika. Louise Warjeman, heter hon visst.
"Jag är en ung kvinna som alltid haft drömmar och visioner... bla bla bla
Men min största dröm är jag rädd för att förverkliga... bla bla bla... min största dröm har alltid varit att bilda en egen familj. Att hitta en man som älskar mig... bla bla bla... Sen ska vi bilda familj genom att skaffa barn, kanske tre eller fyra stycken. Bla bla bla. Jag vet att jag vill av hela mitt hjärta, men vågar jag det?"
Detta är bara början. Håll spypåsarna redo nu, för nu kommer det värsta av allt:
"Jag vill inte sätta barn till världen och låta dem växa upp i det samhälle som är vår verklighet idag. Mina barn ska inte behöva leva i ett Sverige som inte är svenskt, än mindre som det kommer bli när problemen eskalerar."
Sen återger hon verkligheten i två spalter, med ett samhälle där allt är invandrarnas fel och svenska barn blir retade på dagis just för att de är svenska. Någon som känner igen sig i denna bild av verkligheten?
Och så slutet:
"Vi svenskar får aldrig tillåta oss att bli minoritet i vårt eget land. Alla har vi ett gemensamt ansvar att se till att våra barn och barnbarn kommer att veta vad svensk kultur och svenska värderingar är för något.
Jag vill uppnå den största och viktigaste av mina drömmar. Jag vill ha en egen stor familj, och jag hoppas att jag förr eller senare kommer att skaffa barn när jag hittat rätt person att göra det med. Men faktum kvarstår när det ser ut som det gör idag; jag är rädd och jag vet inte om jag vågar."

Ursäkta mig nu, men jag måste bara få det skrivet:
Fy fan. Jag hoppas, för barnens skull, att hon aldrig hittar någon att skaffa barn med. Inga barn ska behöva växa upp med sån mamma.
Jag blir så arg att jag börjar skaka. Jag vet i alla fall vilka det är som förstör vårt land. Gör ni?

Ge oss vårt Sverige tillbaka, nationaldemokraterna. Ett Sverige där alla är välkomna.
Möjligen med undantag av er.

Min kära vän Sofia Ahlstrand är ju på sjukhuset i Västervik idag, så jag lovade henne att sammanfatta vad hon har missat av dagen på min blogg.
Först hade vi engelska och förhör på alla svåra ord. Hälften av dem fick vi vanligt glosförhör på, andra halvan skulle vi sätta in i meningar. Helst från texten vi hade läst. Det var ganska jobbigt faktiskt, fast jag lyckades med nästan alla (jag försöker sänka alla skyhöga krav jag har på mig själv, framförallt i engelska).
Sen var det rast och jag och Johanna skulle följa med Josse till BokMedia för att köpa block. Och: vem sitter utanför vårt klassrum, om inte min älskade Anna som jag inte har träffat sen hon tog studenten i våras?
Vi kramades en lång stund innan Josse och Johanna drog iväg mig till BokMedia. Josse köpte en massa block.
Sen hade vi svenska och gick igenom sista delen av filmanalysen. Och sen allt om diktanalysen. Det roligaste med det var dikten Maria tog som exempel:
"Jag står vid havet.
Där är det.
Där är havet.
Jag tittar på det.
Havet. Jaha.
Det är som på Louvren."
Emelie gillade den. Jag och Isabelle tyckte mest att den var fånig. Isabelle (vars hår nu går i halvt blont och halvt flamingorosa eftersom färgen börjar gå ur) tyckte spontant att det lät som något en femåring kunde ha skrivit. Jag tror mest att jag föredrar djupare dikter.
Isabelle gillade dock framsidan på diktsamlingen vi fick ut för analysering. Den var rödspräcklig på ett (enligt henne) blodigt sätt. Vi fick även tillbaka våra texter om sommarlovet, med härliga små oläsliga kommentarer från vår kära svenskalärare.
Sen gick vi på lunch. Jag kunde inte riktigt släppa dikten och gjorde därför min egen, om resturangen vi äter skollunch på:
"Jag står vid BarBQ
Där är det
Där är BarBQ
Jag tittar på det
BarBQ. Jaha.
Det är som hemma."
Detta BarBQ serverade idag stuvade makaroner och falukorv. Under måltiden gled vi in på samtalsämnet Sverige, "typiskt svenskt" och vår nationella identitet. Innan Helen började prata om det hade jag troligen aldrig ens tänkt på det. Nu gör jag det jämt. Helen ser en massa saker som vi som bott i Sverige hela livet aldrig tänker på. Det är ju precis som hon sa: "... I've never been to a country that's so unproud of itself as Sweden. Being "typisk svensk", that's something negative to you, isn't it?". Och så är det ju. Det svenska är tråkigt. Och säger man att man är stolt svensk så blir man automatiskt Sverigedemokrat. För att inte tala om om man skulle råka gå runt med en svenska flagga. Det ifrågasatte Helen också, varför vi har låtit Sverigedemokraterna ta vår flagga och vår nationalsång och göra den till sitt vapen genom att sluta använda dem själva. Det har jag heller aldrig tänkt på.
Efter lunch häckade vi lite i datasalen, och sen skulle vi ha ett "spanjormöte" och försöka planera vad vi ska göra med våra spanska utbytesstudenter. Tack vare Joël och några andra driftiga personer så fick vi ihop ett helt schema.
Sen hade vi spanska, lämpligt nog. Nej, jag gillar inte spanska. Och det är lärarens fel. På min skola har vi ju tre fantastiska språklärare som undervisar i sitt modersmål; Elsa från en förort till Paris, Martina från Tyskland-någonstanns och så fantastiska Helen, från Orkney Islands i Skottland. Och så har vi spanskaläraren. Som heter Gun-Marie. Till att börja med. Dessutom är hon värdelös och har totalt tagit död på hela mitt engagemang för det spanska språket.
Så spanska blir inte roligare än vad man gör det till. Jag och Isabelle (som är om möjligt ännu mer omotiverad än jag och funderar på att hoppa av) gör det roligt på vårt eget sätt. I tisdags övade vi possesiva pronomen och skulle göra meningar med hans/hennes/ditt/mitt/deras/vårt och något ord, som någon annan sen skulle få säga på spanska. Jag valde "hans gravsten". Isabelle ville inte vara sämre, så hennes blev "mitt offerlamm". Det var hysteriskt roligt att se Gun-Maries min.
Efter spanskan hade vi geografi, vilket är nästan lika tråkigt. Torsdag skulle vara den ultimata skoldagen om man slutade efter lunch. Eller slängde in lite franska istället för spanska och geografi.
Franska är roligt. Vi verkar ha Harry Potter-tema nu, så jag har lärt mig att trollstav heter "un baugette de magique" (med reservation för stavningen). En magisk baugette, alltså. Jag kan inte sluta skratta åt bilden av hur de duellerar med baugetter.
Men det var en parentes. Padentes. Vad heter det? Ja ja, det var en ( ). På geografin tragglade vi lite mer länder, huvudstäder, regioner och residensstäder och började dessutom med koordinater. Det var lagom tråkigt.

Nu vet jag ju att du skulle ha haft tyska, Sofia, och att du troligen är ungefär femtio gånger ledsnare för att du missade det än vad jag skulle varit om jag hade missat spanskan. Vad ni gjorde på tyskan får Emelie redogöra för på SIN blogg. Nu ska jag göra lite skolarbete. Dock bara de roliga sakerna: diktanalys och My Sweden.

Ett blogginlägg i veckan. Det här är tragiskt. Bedrövligt. Det måste bli ändring på det.

I morse vaknade jag och var förkyld. Trött, snorig, ont i halsen och hostande. Mm, kul. Precis vad man vill vakna med.
Nu tänker ni kanske att jag stannade hemma från skolan just därför. Då kan jag meddela att nej, det gjorde jag inte. Det krävs mer än så för att få mig att stanna hemma. Jag skulle ju ha engelska.
Men jag avstod från att cykla i alla fall. Jag behövde ju inte utmana min hälsa mer än absolut nödvändigt. Så jag anlände med bussen, fortfarande lite halvt sjuk, till morgonens första lektion som råkade vara psykologi. Vi fördjupade oss lite i Freud och hans tankar, samt valde aktivitet inför en friluftsdag.
Friluftsdagar är inte direkt det jag tycker bäst om i världen. Men men, på FU går allt att uthärda.
Mina vänner valde någon kryptisk aktivitet som jag redan har glömt namnet på. Jag funderade ett ögonblick och insåg ganska snabbt att ja, jag följer dem. För mig är det ingen självklarhet att ens HA några vänner som man kan välja likadant som inför friluftsdagar, det är något nytt och mycket fint.
I alla fall, efter psykologin skulle vi ha "valupptakt", vilket i praktiken innebar att vi var i grupper med en ledare från Samhäll C i varje och gick runt till olika lärare som gömde sig i centrum och ställde frågor om politik till oss. Jag tyckte ändå att jag kunde en hel del, bland annat stod jag och räknade upp vilka partier som tillhörde vilket block och vad alla deras partiledare hette. Kändes lite nördigt, men men. Och sen hade vi en dansetta i mitt lag som hette Viktor och var hysteriskt bra på att gissa rätt på frågor vi inte hade en aning om svaret på, så det gick rätt bra. Vem som vann har jag redan glömt, och exakt VAD man vinner vet ingen människa. Min kära lagledare sa att Erik skulle köpa ett pris, alternativt att man kunde vinna Erik själv.
Sen åt vi lunch, jag valde pasta för tredje gången den här veckan. Och sen var det dags. För Mötet.
Ja, eftersom jag nu är så dålig på att uppdatera den här bloggen så har jag väl glömt att berätta att jag nu är Vice Chefsredaktör för en skoltidning. Madde är chefsredaktör eftersom det är hennes projektarbete. Från början var vi en himla massa människor involverade, men nu är vi bara sex personer kvar. Jag, Madde, Josse, Sofia A, Elin B och Joël. Från början hade vi bara tänkt att ha Joël som frilans, men när alla började hoppa av så tyckte vi att vi likagärna kunde ge honom fast anställning som modejournalist.
I vilket fall, när vi först frågade Joël om han ville vara med så var hans första fråga "men vad heter tidningen då?". Då insåg Madde och jag att vi faktiskt inte hade något namn. Och då kom Madde på den geniala idén att göra en låda som alla på skolan kan lägga sina namnförslag i.
Men för det behövde vi informera folk, med mer än de rykten om tidningen som redan har sipprat ut. Alltså satte Madde upp lappar lite överallt och fick nästan alla skolans elever (plus Helen som stod i ett hörn och övervakade oss) att samlas i aulan.
Och längst fram stod vi. Sofia A hade åkt hem till Gullringen eftersom hon ska till sjukhuset i Västervik i morgon, och Elin B svek oss helt enkelt genom att inte dyka upp. Så det var jag, Madde, Josse och Joël. Och Madde och jag var tvungna att sköta det mesta av snacket, eftersom vi är mest ansvariga.
Det stora problemet är bara att vi är två väldigt blyga människor. Visst, på min blogg kan jag skriva precis vad som helst och skita i vem som läser, men när det kommer till att ställa sig inför en stor folkmassa och säga något så blir jag nervös, osäker. Jag har alltid varit bättre på att skriva än att prata.
Men vi visste att vi var tvungna att göra det. Det är en sån sak som man aldrig kommer ifrån i livet, och förr eller senare måste jag lära mig att klara av det. Det har redan blivit mycket bättre: för bara ett år sedan hade jag aldrig ens kommit på tanken att ställa mig inför hela skolan och prata, och nu gör jag det.
Och det gick väl... bra. Vi fick fram vårt budskap, visade lådan och några av Maddes kompisar hade redan efter mötet en massa namnförslag.
Sen hade vi klassråd och... kom inte fram till så mycket (vi gör sällan det på våra klassråd, har jag insett), och sen hade vi äntligen engelska. Och övade lite mer på våra trettiofem glosor. De flesta av dem är rätt svåra.

Tja, sen tog jag bussen hem. Särskilt mycket mer händer inte. Förutom då att en eller flera elever på FU har skapat en Facebooksida under namnet "Folkuniversitetet Linköping" och börjat blogga och oss och saker som händer på vår skola. Och INGEN vet vem eller vilka det är. Det kan vara vilka som helst.
Läskigt, tycker många. Jag tycker det är lite coolt.