The magic can begin

Anna-Maria drömde om ordet "foresser" inatt, och vi ägnade hela lunchen åt att fundera över vad det kan tänkas betyda. Hade hennes sovande hjärna hittat på ett nytt ord, bara sådär?

"Det låter som något man har i halsen..."

"Eller en fransk efterrätt." föreslog jag.

"Ja, lite grann. Som i 'gillar du foress?'..."

Själv gick jag runt och sjöng "pink fluffy unicorns, dancing on rainbows, pink fluffy unicorns, dancing on rainbows" på ett ganska psyksjukt sätt. Amanda i manusklassen kom in i matsalen, sjungande på samma låt, och utbrast någonting om att jag hade förstört hennes dag.

"Det är Alex fel!" försvarade jag mig. För det var Alex som började sjunga på låten i fråga och sen visade mig den på Youtube. Det fanns en tiotimmarsversion. Med en My Little Pony-baserad video. Jag delade med mig av låten till Facebook, och på ett sadistiskt sätt blev jag glad över att höra att Amanda inte heller fått något gjort under förmiddagen. Samt troligen terroriserat resten av sin klass med låten.

"Åh, nu fick jag ångest." sa jag utan någon speciell anledning när vi ställde bort vår disk. "Hej Bergman." sa jag sedan allvarligt och fäste min blick på en punkt i tomma luften.

"Ser du honom?" skrattade Anna-Maria bakom mig.

"Jag känner honom." sa jag, fortfarande allvarligt. "Jag känner honom inom mig."

"Åh, det där var mer än vad jag ville veta..."

"Det där får stå för DIG! Jag menar att jag känner att jag han lever och verkar genom mig, att jag har en väldigt fin och nära kontakt med honom..."

"Du gör det bara värre..."

"MEN KAN DU VARA TYST!?"

 

Sen skulle vi leta upp Ludde för att fråga något om Irlandsresan.

"Är han här idag?"

"Ja, jag såg honom i morse. Jag har dock ingen aning om VAR han är."
"Luuuuuudde?" ropade vi i olika tonlägen när vi gick genom korridoren på skolans övervåning, tittade in i alla klassrum vi gick förbi.

I korridorens sista rum satt Ludde och hörde oss gott och väl från sekunden vi kom upp för trappan. Han ställde sig bakom dörren, hoppade ut och skrek "BU!" när vi skulle titta in i det sista rummet. Vi hoppade högt båda två.

"Du får inte skrämmas sådär!"

 

Någonstans under dagen konstaterade jag att om alla författare inte redan är lite galna så lär vi definitivt bli det av att gå på skrivarlinjen.

Men jag sa det på ett väldigt kärleksfullt sätt.