The magic can begin

Ludde sa att han brukar ge sin klass någon julsaga eller liknande i julklapp, men att han i år gjorde ett undantag eftersom han hittade något som kändes viktigare: en bok om en ung man som flykt från ett fångläger i Nordkorea.

"Jag kan dock rekommendera att ni INTE läser den över jul, för den är ganska tung."

Jag gick tvärtemot det rådet och slukade den på två dagar, innan jag ens hunnit tillbaka till fastlandet.

 

Boken handlar om Shin, som föddes i ett arbetsläger i Nordkorea. Hans pappa hade en bror som försökte fly från landet, fick han veta långt senare, och därför sattes hela familjen i lägret eftersom "brott mot regimen" är ett brott man är skyldig till i tre generationer. Varför mamman satt i lägret vet han fortfarande inte. All form av sexuell kontakt mellan fångar var förbjuden, men om du jobbade extra hårt så kunde du ibland få ett så kallat "belöningsäktenskap", en lägervakt eller liknande valde någon du fick gifta dig med och sedan sova tillsammans med några nätter om året. Det var så Shin och hans äldre bror, som han knappt kände, kom till. Shin kände inte till något annat än lägret, han visste ingenting om världen utanför eller ens om kärlek. Redan som mycket litet barn stal han sin mammas mat, trots att han fick stryk av henne. Det var så tillvaron såg ut: gör vad du kan för att överleva. Lägrets regler skulle följas till punkt och pricka. Att rapportera medfångar som bröt mot reglerna var något som uppmuntrades; gjorde du det kunde du belönas med en extra portion mat, en bättre sovplats, mindre stryk eller ett lättare arbete.

När Shin började skolan blev en flicka i hans klass ihjälslagen med en pekpinne för att hon hade några majskorn i fickan. När barnen jobbade i en gruva så krossade en annan flicka stortån. Den amputerades utan bedövning.

När han var tretton år försökte hans mamma och storebror fly. Shin rapporterade dem till en lärare och såg dem bli avrättade utan att ens reflektera över att det skulle kunna vara fel. Det skäms han över idag, men på den tiden förstod han inte bättre. I Nordkoreas fångläger finns ingen kärlek.

Till saken hör naturligtvis att läraren till åt sig all ära för upptäckten av flyktförsöken, vilket ledde till att Shin torterades över öppen eld för att fängelsevakterna ville få honom att berätta vad han visste. Hade han tänkt fly tillsammans med sin mamma och bror? Hade han känt till flyktplanerna men hållit tyst om dem, vilket var ett minst lika allvarligt brott?

Till slut kunde någon ändå intyga att det Shin sa var sant, att det faktiskt var HAN som hade rapporterat om flyktförsöket, så då släpptes han ut ur cellen och kunde återvända till skolan. Där han blev misshandlad av både lärare och elever bara för att han råkade vara sin mammas son.

 

När Shin var äldre slutade han då skolan och började jobba. Jag fattade det som att det mesta Nordkorea producerar; kläder, textiler, mat och likande; kommer från gratis arbetskraft i lägren.

När han jobbade på en textilfabrik träffade Shin Park. Park var, tilll skillnad från Shin, uppväxt utanför arbetslägret. Park berättade för Shin om Kim Jong Il, om Nordkoreas huvudstad Pyongyang, om grannländerna Sydkorea och Kina, om pengar och mobiltelefoner och datorer (saker som Shin aldrig hade sett) och, framförallt, om grillat kött.

Matransonerna var små, och Shin hade varit hungrig hela sitt liv. När han och Park bestämde sig för att försöka fly från lägret så var det grillat kött Shin längtade efter, att få äta sig mätt varje dag.

En vinterkväll, när de arbetade uppe i bergen, lyckades de springa fram till elstängslet som omgav lägret. Park kom fram först. Han ställde sig på knä och förde in huvud, axlar och armar mellan de två nedersta taggtrådarna.

Detta var alltså inte sånt elstängsel som ger en kort elstöt för att hålla kor borta. Det producerade ström menad att döda. Shin hörde hur det sprakade till, kände lukten av bränt kött och Park rörde sig inte mer.

Utan att tveka klättrade Shin över sin kamrats döda kropp, som höll ner elstängslet med sin vikt. Strömmen kändes fortfarande, men den var inte dödlig. När hans fot halkade av Parks kropp fick han dock svåra brännskador som blödde i veckor. Att han inte dog var egentligen bara rena turen.

 

Planen hade varit Parks från början, han hade kontakter som skulle kunna ta dem till Sydkorea. Utan Park visste Shin inte riktigt vad han skulle göra, men han lyckades ändå klara sig.

Till saken hör att även utanför lägren är det katastrof i Nordkorea, större del av befolkningen är illa klädda och konstant undernärda och svälter och stjäl och lever på gatan, så Shin passade in fint.

Han bröt sig in i hus, stal varma kläder och mat som han antingen åt eller sålde. Köpte kex och cigaretter som han mutade sig fram med. Att han lyckades ta sig över gränsen till Kina var egentligen också bara ren tur: gränsvakterna var också trötta och hungriga och därför halvbra på sitt jobb. Kex och cigaretter betydde helt enkelt mer för dem än att vakta gränsen.

Nära gränsen bor kinesiska bönder som brukar utnyttja flydda nordkoreander som billig arbetskraft. Det låter kanske hemskt, men för Shin var det underbart. Han fick tre mål mat om dagen, en varm plats att sova på, tak över huvudet och pengar (även om det var sorgligt lite), allt detta bara för att han vaktade några grisar. I och med arbetet fick han tillbaka den värdighet lägret fråntagit honom.

Kinesiska myndigheter är måttligt roade av alla svältande och desperata nordkoreaner som mutar sig över gränsen och skulle nog helst av allt skicka tillbaka dem, men Shin lyckades klara sig. En dag sökte han jobb på en restaurang i, om jag inte minns fel, Shanghai.

"Du måste prata med chefen, och han är inte här." sa en halvhjälpsam servitris. "Men det sitter en man vid bordet där borta som säger att han är från Korea, du kan ju prata med honom."

Återigen hade Shin en fruktansvärt tur, för mannen i fråga var en journalist från Sydkorea. Han lyckades smuggla in Shin på den sydkoreanska ambassaden och på så sätt få honom till Sydkorea, landet alla nordkoreaner drömmer om.

 

I Sydkorea är de inte så jätteintresserade av arbetslägren, högre löner är en viktigare politisk fråga för dem än ett enat Korea. Men de är väldigt vänliga och hjälpsamma och tar så gärna emot flyktingar från Nordkorea, de har till och med speciella center där de erbjuder dem läkarvård, psykologhjälp och hjälp med arbete och anpassning till det nya landet.

Anpassningen är en svår process, för aldrig har två grannländer varit mer olika än Nord- och Sydkorea. Och för Shin var det extra svårt, eftersom anpassningen är anpassad för nordkoreaner som vuxit upp utanför arbetslägren. Shin är, vad vi vet, de enda som någonsin lyckats fly från ett sådant läger och när han nu slutligen var i trygghet började han må fruktansvärt dåligt och drömma mardrömmar om sin tid som fånge.

Någon föreslog att han skulle börja skriva ner sin livshistoria, kanske mest i terapisyfte, så det gjorde han. Tack vare den blev han känd över hela världen. började engagera sig politiskt och kom så småningom i kontakt med den amerikanske journalist som skrev boken jag läst. Om Shin och hans livsöde, men också med massor av bakgrundsinformation om läget i Nordkorea.

 

Mest av allt gjorde denna bok mig arg.

Vem har INTE läst om Hitler, andra världskriget och förintelsen i skolan och undrat varför folk inte gjorde någonting, framförallt de som kände till koncentrationslägren?

Det här pågår just i detta nu, borta i Nordkorea. Fånglägren kan ses på Google Earth. Det är minst lika illa som i 30-talets Tyskland, och här borta i Europa är vi helt ovetandes.

Men de som vet, FN och USA:s regering och alla andra gubbar med makt här i världen, VARFÖR GÖR DE INGENTING?!

"För att Nordkorea har kärnvapen." svarade Ludde på den frågan när jag blev upprörd. "Ingen vågar."

 

Idag vid fikat satt min klasskompis Malin och läste DN.

"Titta, det är ju han. Han i Nordkorea."

Och ja, där var mycket riktigt Kim Jong-un, galningen som styr Nordkorea. Han fyllde tydligen år, och DN rapporterade glatt om hur han firades i hemstaden Pyongyang.

Jag fick ett utbrott och satt och gapade och skrek en lång stund om att hans födelsedag är väl inget att fira, varför skriver DN en sån här artikel, borde jag kanske maila dem och upplysa dem om vad Kim Jong-un har gjort mot Shin och mot alla andra i sitt land?

Jag har gjort liknande saker i min ungdom. När jag var runt femton år och lyssnade mycket på radio så var det en halvspånig programledare på Rix FM som tjatade om sin nya päls; 'ååh det är ju så synd om djuren med det ÄR ju så snyggt med päls'. Jag skrev ett mail med några väl valda ord om hur djuren behandlas inom pälsindustrin, dels i Sverige men framförallt i Kina (som helt saknar djurskyddslagar) därifrån mycket av pälsen importeras. Detta var 2008, så jag vet inte om det fortfarand är lika illa eller om framsteg har gjorts. Vad jag vet är att inget mer om päls nämndes på den radiokanalen efter mitt mail.

Något senare, när jag hade börjat gymnasiet och läste Metro på ett tåg mellan Linköping och Vimmerby, så var det en liten artikel om några björnar på en cirkus i Ryssland. Dessa björnar hade lärt sig att gå på två ben, åka skridskor och till och med spela ishockey, vilket också framställdes som positivt och något lite "kul".

Nej, inget kul alls. Ni kan ju föreställa er hur man tvingar en björn att gå på två ben, och sen lär den något så totalt onaturligt som att spela ishockey. I Ryssland, vars djurskyddslagar jag i och för sig inte är insatt i men med tanke på deras syn på homosexualitet så står de ungefär lika högt i mina ögon som Nordkorea.

Så återigen skrev jag några väl valda ord, denna gång till Metro. Jag fick inget svar men det kändes bra att ha sagt ifrån. Vi har väl alla behovet av att känna att vi gör något för världen, eller hur?

 

Jag ska komma på ett sätt att göra något för Nordkorea. För Shin och hans livsöde berörde mig djupt.

Ni andra: läs boken. Här är den: