(Host)Family Dinner
Vi var sex personer; jag, mamma Sandy, 16-årige Jack, Jacks flickvän Georgia, 14-åriga Ellie och 11-åriga Brad. Middagen var typisk engelsk: kött, potatis, yorkshirepudding (en fluffig sak av pannkakssmet som smakar riktigt bra) och kokta grönsaker i överflöd. Jag har aldrig förstått vitsen med kokta grönsaker, men britter verkar inte känna till något annat.
Stora delar av tapeten i matrummet var bortriven. Hunden har rivit bort en hel del nere i ena hörnet och sen har familjen fortsatt, med någon ambition att tapetsera om.
”Egentligen borde vi bara riva ner allting nu på en gång.” sa Ellie. ”Så har inte pappa någon ursäkt att inte fixa till det sen.”
”Mm, så att vi får äta i ett rum utan tapeter i tre månader…” sa mamma Sandy.
Jack tog saken i egna händer och började riva i tapeten. Han rev bort en del halvvägs och lät den hänga som en flagga på halv stång.
”Jag gillar det.” sa Ellie. ”Modernt, nytänkande.”
”Nej, det ser fruktansvärt ut!” sa mamman. ”Riv ner det ordentligt, Jack!”
Jack lydde.
”Nej, ordentligt sa jag!” Mamman pekade på rester av brunt papper mellan väggen och tapeten som han inte lyckats få bort. Hon hjälpte honom.
”Jadu Lilly.” sa hon till mig. ”’Vad gjorde du med din värdfamilj?’ ’Jag såg på när de rev loss tapeten’.”
Jag och Georgia skrattade. Brad konstaterade att det här var mycket roligare än att göra läxorna. Mitt i alltihop kom hunden och försökte äta upp tapetresterna som låg slängda på golvet.
När mamman gick ut i köket så fick 14-åriga Ellie psykbryt på att det fortfarande var en massa brunt papper kvar, så hon började skrapa bort det. Hennes storebror rev loss lite till.
”NEJ! Nu måste jag ju skrapa bort det där också!”
Jag skrattade fortfarande, för de påminde så mycket om min familj.
I fredags lärde jag mig att Storbritannien har fyra nationaldagar; en för England, en för Skottland, en för Wales och en för Irland. Eller Nordirland då, som hör till Storbritannien. Varför är jag inte förvånad? Tycker fortfarande att UNITED Kingdom är missvisande.
Varsitt helgon har de också, samt olika nationella symboler. England har röda rosor och St. George (som av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska och som bekant hade ihjäl en stackars drake, honom tänker jag verkligen inte fira), Irland har treklövern och sin St. Patrick, Skottland har tistlar och Wales har någon skum grönsak. Vad de sistnämndas helgon hette kommer jag inte ihåg. Ledsen, Skottland och Wales, men helgon är inte min grej. Jag glömmer aldrig en konversation jag hade med en av mina bästa facebook-vänner, den då fjortonåriga brittiska Hannah. Det råkade vara just St. George’s Day och hon önskade mig en glad sådan. Jag frågade vad St. George gjorde för att bli ett helgon och hon sa ”jag har för mig att han dödade en drake, vänta så ska jag gå och fråga mamma”. Jag förklarade att jag hade hört om honom men att han av någon märklig anledning heter St. Göran på svenska. Hannah frågade om Sverige har några helgon, jag funderade en stund och kom efter mycket om och men på Heliga Birgitta. Jag kollade upp saken och hon heter St. Bridget på engelska (jag kommer aldrig fatta grejen med att översätta namn, men det görs hela tiden när det gäller helgon, gamla kungar och bibliska personer), vilket Hannah tyckte var jättekul eftersom det fick henne att tänka på Bridget Jones. På frågan vad Bridget gjorde för att bli ett helgon svarade jag dock sanningsenligt att jag inte har en aning. Det kunde varit en sån där fråga som får folk att åka ut ur ”Smartare än en femteklassare”.
