The magic can begin

Detta blogginlägg handlar om min tisdag och skulle blivit klart i onsdags. Det blev det inte, av diverse anledningar.

Vi skulle ha en föreläsning om HIV, fick jag reda på tisdag morgon.
Det var tre personer, två män och en kvinna, som berättade sina historier. Kvinnan rörde mig till tårar. Hon var en väldigt bra talare, väldigt engagerad, hade lätt för att skratta och kan bara beskrivas som… full av liv.
Hennes expartner, som smittade henne med HIV, dog . Det kunde lika gärna varit hon. Men där stod hon, så full av liv, och det var rörande. Samtidigt som det påminde mig om hur bräckligt livet faktiskt är.
Hon hade en åttaårig dotter när hon diagnostiserades med HIV. Dottern var fjorton innan hon fick veta sanningen. Sanningen om viruset hennes mamma bar på, viruset som dödat hennes mammas expartner.
”Du ska dö nu, mamma, eller hur?” sa hon. ”Jag hatar honom för vad han gjorde mot dig, jag hatar honom!”
Hon sa åt sin dotter att inte hata honom. Det fanns inget hat hos henne, det fanns bara den där sprudlande livsglädjen och kraften hos någon som reser sig igen, som skapar sig ett meningsfullt liv med eller utan HIV.
   De delade ut informationsblad, kondomer och röda band man kunde bära för att visa sitt stöd för personer med HIV. Jag satte ett på min jacka och bar det med stolthet. I deras sparbössa hällde jag i en hel näve pence-mynt. Kvinnan tackade mig.
”Du rörde mig till tårar…” mumlade jag fram, och hon log.

Efter lunch skulle vi som har British Culture på utflykt till Lewes. Minibussen räckte inte åt alla, så jag hamnade i en bil med Madelene och läraren Sue. Madelene satt fram och höll igång en konversation, själv var jag fullkomligt nöjd med att sitta i baksätet och titta ut genom fönstret.
Sue frågade om Madelene bodde med sina föräldrar hemma i Sverige. När Madelene hade svarat så gjorde Sue precis det jag hade hoppats att hon INTE skulle göra; hon ställde samma fråga till mig.
Jag vet aldrig vad jag ska svara på det. Denna gång blev det ett ”Öh… det är ganska komplicerat”. Sen förklarade jag att jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder, till en stad en och en halv timme bort (ten Swedish miles säger troligen inte britterna mer än vad deras miles säger mig) där jag gick på gymnasiet. Att jag bodde där och hade mitt eget ställe tills bara några veckor innan jag flyttade till England, då jag flyttade tillbaka till min familj. Att jag vill räkna mitt eget ställe som hemma men inte kan, eftersom jag har flyttat därifrån, men inte direkt kan säga att jag bor hos mina föräldrar heller. Sue höll med om att det var komplicerat.
   Lewes var en vacker stad full med historiska sevärdheter. Vädret kunde dock varit bättre. Jag har inget emot engelskt regn, men när det först kommer en störtskur för att sen vara soligt i fem minuter innan nästa störtskur så blir jag lite irriterad. Jag hade dock paraply och en bra jacka, så det gick ingen nöd på mig. Efter den guidade turen Sue gav oss satte jag mig på Costa Coffe med några tjejer från Gilmour och en kopp te. Gilmour är klassen som ordnade Oscarsgala för några veckor sedan. Klasserna är ju uppdelade efter våra förkunskaper i engelska, eller snarare efter hur bra vi gjorde ifrån oss på ett prov första dagen, och efter vad jag har hört är Gilmour klassen som jobbar på den högsta nivån. Skolans elit, om man så vill. Tyvärr har jag börjat tänka på dem lite som så. Den jag har pratat med är Nicole, som dock tyvärr inte var med på utflykten på Lewes. Nicole är förlovad med en engelsman och det hörs; hon låter så brittisk att jag inte kan låta bli att bli avundsjuk. Men Nicole är trevlig, jag gillar henne.

Kvällen spenderades på ett hotell med två av mina före detta lärare och de nuvarande treorna på mitt gymnasium.
   Jag vet att det har tillkommit en hel del läsare sen jag flyttade till England (=sen jag började blogga regelbundet), så jag får väl börja med att förklara. Varje år åker treorna på mitt gymnasium till Brighton tillsammans med två lärare. Där är de sedan en vecka och jobbar med välgörenhet av olika slag och tar del av den brittiska kulturen. Det var när jag själv var i Brighton, för ett år sedan, som jag insåg att det är här jag hör hemma.
Min engelskalärare från gymnasiet heter Helen (och det uttalas som på engelska, eftersom engelska är hennes modersmål). Helen växte upp på en ö längst upp i norra Skottland, flyttade till Sverige när hon var tjugo och träffade en svensk man. Helen är en helt fantastisk lärare, den bästa jag någonsin haft, och förutom det engelska språket gav hon mig och min klass en unik inblick i brittisk kultur. Hennes kultur. Hennes Skottland, framförallt, med alla mysterier och legender som följer med det. Helen är även en väldigt varm och kärleksfull person. Jag stod henne väldigt nära under hela gymnasiet, och inte minst såg jag upp till henne väldigt mycket. Avgudade. Om ni frågar mina kompisar från gymnasiet så heter det att jag näst intill dyrkade henne, och det kanske är sant. I vilket fall har hon betytt väldigt mycket för mig och när hon, de nuvarande treorna och Maria (som var min svenskalärare och som jag också tycker väldigt mycket om, även om hon tyvärr alltid verkar hamna i skuggan av Helen) nu var i Brighton så såg jag väldigt mycket fram emot att få träffa henne igen.
   Regnet vräkte ner och havsvinden var så stark att jag nästan trodde att den skulle slå omkull mig, men ändå var livet perfekt.  Helen och Maria bodde på ett hotell ganska långt ifrån där de bodde förra året, men med hjälp av en karta jag fått av Helen (hon och Maria var på min skola i måndags för att prata med Karen, som även är ansvarig för värdfamiljerna även i detta fall, och pratade då även en stund med mig) lyckades jag hitta dit.
Stället var inte direkt stort; det var i stort sätt bara hallen, ett sovrum, en toalett, ett kök på gränsen till kokskåp och ett litet vardagsrum där vi alla klämde in oss. Mina små ettor, de som nu är treor, Kalle som en gång gick i min klass men tog ett sabbatsår och nu går i deras, Helen och Maria, min gamla klasskompis Elin som också bor i Brighton nu, Emelie som var och hälsade på henne och så jag. Som drack tre koppar te och bara var så… glad. Och pratade engelska med alla. Trots att jag alltid pratat svenska med dem och trots att de svarade mig på svenska så KUNDE jag bara inte prata svenska själv, det går liksom inte längre. Inte här i England, där jag kan prata engelska. Engelska som har blivit Mitt Språk.
Och min engelska var så bra den kvällen, helt flytande och det närmaste perfekt jag någonsin varit.
”What a beautiful language you’ve developed!” sa Helen när jag pratade med henne. Ni kan gissa om jag blev alldeles knallröd i ansiktet och svällde av stolthet.
   Mina små treor berättade hur det går på deras jobb, och det var verkligen en nostalgitripp eftersom de flesta var samma jobb som jag och min klass hade. Roligast var Kalle, som jobbade på en skola för barn till folk som var villiga att betala £50 000 i terminsavgift. Överklassbarn, med andra ord. Han berättade att de få av barnen som vågade tilltala honom kallade honom Sir Karl, och jag höll på att skratta ihjäl mig. Det lät som en riddare eller ett katolskt helgon och passade fruktansvärt illa ihop med den Kalle jag en gång gått i samma klass som.
Maria bjöd mig på enorma chokladkakor som var utsökta men aldrig verkade ta slut. Som om det inte räckte med att jag tog en andra på hennes initiativ så slutade det med att hon lindade in de tre sista i aluminiumfolie och skickade med mig dem hem. Jag satt vid ett bord med Maria medan Helen satt och pratade med Elin och Emelie, så jag berättade lite allt möjligt för Maria. Bland annat drog jag av någon anledning hela historien om problemen med min internetuppkoppling. Avslutade med att jag nu har köpt ett mobilt bredband som fungerar hyfsat, men att de har någon sorts system med att man köper sig surftid och liksom laddar på och att detta enligt kvinnan i butiken måste göras via internet. Med ett brittiskt betalkort. Detta gör mig lite nervös, berättade jag, eftersom jag inte har något brittiskt betalkort.
Just då kom Helen och satte sig vid vårt bord och frågade vad jag var nervös för. Jag orkade inte dra hela historien en gång till, utan sammanfattade det med att jag nu plötsligt har ett brittiskt bredband ”with some kind of top up system, like a mobile phone” och att jag behövde ett brittiskt kreditkort för att göra det via internet.
Helen är en väldigt positiv person och i hennes värld är allting väldigt enkelt. Detta är precis vad jag behöver, eftersom jag själv i grund och botten är ganska rädd och osäker.
Hon sa att hon själv har både ett svenskt och ett brittiskt kreditkort, att det inte alls är säkert att jag behöver en fast adress för att skaffa ett brittiskt kreditkort. Att jag borde gå in på en bank och fråga.
Det borde jag verkligen göra, höll jag med om, och berättade att häromdagen när jag loggade in på min bank så stod det ”Uttagsavgift: 35 kr”. Varje gång jag tar ut pengar så säger bankomaten, på formell engelska, att jag kan bli tvungen att betala för det här uttaget, frågar om jag vill fortsätta ändå. Nej, det vill jag inte, skriker hela mitt väsen, men vad har jag för val? Jag trycker på yes varje gång. Och nu har jag alltså sett resultatet.
Detta gjorde Helen ännu mer övertygad om att jag borde skaffa ett brittiskt kreditkort. Det är så onödiga pengar, sa hon, och det verkar ju helt sjukt att jag ska behöva betala 35 kr bara för att ta ut kontanter.
   Jag berättade också att jag, när min kurs är slut, måste skaffa ett jobb för att kunna stanna i Brighton. Och att det gör mig jättenervös, eftersom jag aldrig haft ett riktigt jobb ens i Sverige.
Helen uppmuntrade mig på alla tänkbara sätt. Det är jättelätt att skaffa jobb i Storbritannien, sa hon, så fort man går förbi en affär så sitter det en lapp på dörren där det står att de behöver personal. Om det är självförtroende jag behöver så kan jag ju gå till någon välgörenhetsorganisation och jobba som volontär, det är en jättebra merit.
Bara det faktum att hon trodde på mig betydde jättemycket. Plötsligt vågade jag själv tro på att allting var möjligt, plötsligt var jag inte rädd längre. Hennes uppmuntran var precis vad jag behövde.
   Framåt tio var både Helen och Maria jättetrötta, och Helen sa till de små treorna att det nog började bli dags att avsluta den här festen snart. Jag kunde inte låta bli att skratta, för det var det artiga brittiska sättet att säga det på.
”Du får nog vara tydligare, Helen.” sa Maria när treorna inte gjorde någon ansats att resa sig från soffan. Helen försökte igen:
”Kommer ni ihåg vad vi pratade om på lektionen häromdagen, att jag har svårt för att säga nej och lindar in saker? Det var det som just hände. Jag försöker säga att ni måste gå nu.”
Jag dröjde mig ändå kvar en liten stund, pratade om Skottland. Men när Helen inte ens var artig och brittisk länge utan sa rakt ut ”du borde gå hem och skriva ditt CV nu, Lilly” så insåg jag att jag faktiskt borde gå. Även om det var svårt, för det var så härligt att få träffa Helen och Maria igen.
De verkade tycka samma sak.
”Well, my dear, it has been lovely to see you.” sa Helen precis innan jag gick. Jag kramade dem båda två riktigt länge, gick sen ut i natten och log för mig själv. Vågade tro på att inget är omöjligt, precis som jag lärde mig på gymnasiet.