The magic can begin

Freja, min klasskamrat med det vackra namnet, fyllde år idag. Så halv nio ikväll trotsade jag min osociala natur, slet mig från min dator och promenerade bort till internatet för en stunds samvaro.

Vi blåste serpentiner, åt en tårta som någon bakat. En stereo spelade en av Frejas egna skivor, när den tog slut satte jag (som satt nära stereon) spontant i en gammal Markoolio-skiva som råkade ligga där. Till jubel, ska tilläggas, snart sjöng vi alla med i "Rocka På" och mindes barndom och lågstadiediscon.

Det är ändå något särskilt med folkhögskolor, tänkte jag. Stämningen är så varm, så öppen, så inkluderande. Alla förtjänar att bjudas in, alla är lika viktiga, alla räknas. När jag ikväll sa något, ett litet inlägg i diskussionen om något jag hade hört eller läst eller tänkt på angående ämnet som diskuterades, så märkte jag plötsligt hur alla andra tystnade och vände hela sin uppmärksamhet mot mig.

Det har alltid funnits andra som haft vettigare saker att säga, folk som vetat vad de pratat om, folk som varit mer värda att lyssna på. Här fanns inget sådant. I deras öron var min tanke/åsikt/kommentar om Melodifestivalen, Markoolio eller vad det nu var vi diskuterade precis lika viktig att lyssna på som vilket expertutlåtande som helst. Känslan jag upplevde var trygghet.

 

Folkhögskoledag, kallades det vi hade idag. Den började med en ärligt talat rätt tråkig föreläsning om folkhögskolan som skolform och målen med folkbildning och lite annat i samma stil. Men allra först började dagen med morgonfika, en uppsluppen tillställning där jag, Alex och Nathalie diskuterade dataspel. Nathalie underhöll oss med historier om bilspel hon spelat, den ena med värre körning än den andra, och sen utbytte vi erfarenheter av The Sims. Vi kom fram till att det skulle kunna vara en bra aktivitet framåt vintern, när vi får tråkigt här ute i Fårösund, att sätta oss och spela The Sims tillsammans. Och sen skämtade vi om att vi skulle kunna säga till Ludde att det är bra för vår kreativa process, att det ger oss inspiration till att skriva noveller om våra simmar, bara för att få det att låta bra.

Senare under dagen, framåt kvällen, fick vi alla ett sms från kursledare Ludvig. Jag satt bredvid Alex och vi tog upp våra mobiler exakt samtidigt.

"Åh, vad gullig han är!" utbrast jag helt spontant och noterade att en varm känsla spred sig i trakterna runt min mage.

 

Syftet med folkhögskoledagen verkade vara att lära känna så många på skolan som möjligt, över klassgränserna. Och även om vi hade några ganska pretentiösa och långtråkiga gruppdiskussioner om normer, gemenskap och respekt så gillade jag det. Även om det är toppen att vara en del av en klass så bör klassen i sin tur alltid vara en del av skolan. Denna dag var ett utmärkt tillfälle att få prata lite med trevliga människor från andra klasser och program.

Vi hade också något som kallades forumteater, där två lärare spelade upp en liten scen där en av dem var förtryck (till exempel av en hunsande chef eller en kollega som gillade att fälla nedsättande kommentarer) och vi i publiken sedan fick komma med förslag om hur den förtryckte skulle hantera detta. Om vi ville fick vi komma upp på scen och själva spela rollen.

Min favoritscen var den näst sista. Den av lärarna som spelade den förtryckta kom in i ett tänkt personalrum på sin arbetsplats i en röd tröja, varpå den onda kollegan genast började skratta åt den. "Har du rymt från Disney, eller? Rudolf med röda mulen?" Och sen, lite ironiskt: "Jättesnygg tröja, verkligen."

Vi i publiken hade lite alla möjliga lösningar, men min personliga favorit var när en kille som jag tror gick socialpedagogprogrammet gick upp på scenen:

"Jättesnygg tröja, verkligen."

"Tack så mycket, jag fick den efter att ha legat med din fru."

Jag tror han hette Kalle, men risken är ganska stor att jag kommer börja kalla honom för Erik. Han påminde mig väldigt mycket om Erik som gick i klassen över mig på gymnasiet.

 

Dagen skulle avslutats med lekar och grillning, men när det började ösregna så fick vi ta till Plan B. Det skumma gula huset mitt emot idrottscentret visade sig vara en filmstudio, och i en parkeringshus-liknande lokal lekte vi samarbetslekar i samma grupper som vi haft diskussioner i. Sen blev det hamburgare och wokade grönsaker på plasttallrikar.

Ibland kommer jag till en punkt då jag har överskridit min sociala förmåga. Då måste jag, för att inte bli galen, dra mig undan från allt socialt umgänge en stund för att samla kraft till att orka vara social igen senare. Det är helt enkelt så jag fungerar, inget att göra något åt.

Efter att ha ätit upp min hamburgare så kände jag att jag hade nått den punkten, så jag ursäktade mig med att det var "något jag borde få gjort" och gick ut. Med musik i öronen gick jag sedan ner till ICA och köpte en massa tråkiga saker; toapapper, en ny hårborste (min nuvarande "sjunger på sista versen", som vi brukar säga i min familj) en grön mugg (de jag har är så fruktansvärt små att de inte riktigt räcker till för att tillfredsställa mitt behov av te) ett par strumpor med igelkottar på (jag kunde inte låta bli, igelkott är mitt älsklingsdjur) och ett trepack fula trosor. Att gå bort till skolan med en kasse smutsiga underkläder och där skriva upp mig på någon tvättid är något jag känner att jag vill skjuta upp så länge som möjligt.

På väg tillbaka från ICA kom Alex springande mot mig.

"Jag har letat efter dig, jag var borta vid din stuga och knackade på. Du missade prisutdelningen."

Ja, det hade tydligen delats ut ett pris till varje grupp för våra strålande insatser i samarbetslekarna. Jag fick lite dåligt samvete och tackade Alex när hen gav mig en påse naturgodis. Det ingick tydligen i priset, och det som var kvar var det som de övriga i min grupp inte hade velat äta upp. Jag åt och åt i ett tappert försök att göra slut på alla bananchips och salta nötter. Ungefär halvvägs gav jag upp och gav påsen till Freja, som födelsedagspresent.

Jag har alltid varit så världsvan, orädd och äventyrslysten. Därför var det mycket ovant att jag igår kväll kände mig nervös inför första skoldagen, lite ensam och ledsen och på något sätt långt hemifrån.

Jag sov sådär, vaknade alldeles för tidigt. Åt frukost framför Youtube, valde kläder. Dagens tema blev stilrent. Jeans, en något fladdrig grårutig skjorta, keltiska örhängen och ett halsband med en liten drake.

 

Dagen började med gemensam fika. Jag satte mig vid utkanten av första bästa bord, skippade själva fikandet eftersom jag just ätit frukost. Vid mitt bord satt fem andra tjejer, två som pratade med varandra och tre som (liksom jag) satt tysta. För att fördriva tiden så roade jag mig med att namnge dem, att i mitt huvud hitta på ett namn till var och en av tjejerna. Antingen för att namnet såg ut att passa dem eller för att de påminde om någon annan som hette så. En av tjejerna som pratade var till exempel väldigt lik Evelina, som gick i min klass i Brighton, så i mitt huvud fick hon heta just så. En av de tysta tjejerna fick heta Rose eftersom hon påminde mig om The Doctors första companion (nämnde jag att Caddy har gjort mig helt besatt av Doctor Who, precis lagom tills vi åker till olika länder?).

Jag såg bara halva cafeterian från min plats, och tog därför för givet att alla jag såg skulle gå i min klass. Nej, visade det sig när vi förflyttade oss till en föreläsningssal strax intill, denna fikasamling var för samtliga elever på skolan. Vi var kanske hundra personer. I folkmassan fick jag syn på Rasmus och kände mig trygg när han satte sig bredvid mig.

Rektorn hade ett ganska ovanligt namn, det lät som Mate. Eller snarare Mejt, kanske. Hon pratade en stund om oss, sig själv och folkhögskolor i allmänhet, det jag tydligast kommer ihåg är att pop- och rocklinjen på denna skola ska få årets Anna Lind-pris (kom ihåg var ni läste det först, det är inte offentligt än), och sen presenterade hon all skolans personal. På skolan finns linjerna skrivande, manusskrivande, pop- och rock och socialpedagogik, vi fick alla ställa oss upp i klassgrupper under samlingen. Bara två av tjejerna som jag fikade med, hon som liknande Evelina och tjejen som hon pratade med, skulle gå i min klass så de andra kommer tyvärr få behålla sina påhittade namn ett tag.

 

Min kursledare heter Ludwig Drakenfjord och älskar att prata. Men han pratar en skånska som är väldigt behaglig att lyssna på, och jag har tyckt om honom ända sedan jag pratade i telefon med honom när jag, för en vecka sedan, fick min plats på skolan.

Vårt klassrum var perfekt. Bänkar i en cirkel mitt i rummet, soffor i hörnet, böcker på en hylla och framförallt texter, bilder, tidningsutklipp, foton och tavlor på varje ledig väggyta.

Jag är som bekant en väldigt känslig person och därför är det väldigt viktigt för mig vad jag får för känsla av de platser jag vistas på. Sterila och avskalade rum är det värsta jag vet. I mitt nya klassrum, däremot, trivdes jag direkt. Rummet var ett kreativt kaos som vibrerade av skaparlust.

"Och kom ihåg att det här är ert klassrum." upprepade Ludwig. Ludde, som han bad oss att kalla honom. "Om ni vill ta ner något från väggen och sätta upp något annat så tveka inte att göra det."

Vi är fjorton stycken i klassen. Vi skulle vartit sexton men två killar lämnade återbud. Jag kan nästan allas namn, något jag är stolt över eftersom det trots allt bara är första dagen.

 

Dagens lunch serverades på restaurangen bredvid skolan och bestod av kassler, ris och paprikasås. Vid det här laget började spänningarna släppa även hos mig.

"Åh, det finns så mycket te här!" sa en av mina klasskompisar i matkön. "Jag kommer dricka mer te än vad jag har druckit i hela mitt liv!"

Och där någonstans slängde jag ur mig att hon kunde komma hem till mig och dricka te. Hon var färgglad, det var nog mitt första intryck av henne. Hon hade ett stort halsband och ett par fladdriga byxor i något rödblommigt tyg. Hon hette Anna, memorerade jag senare på eftermiddagen.

Jag åt lunch vid samma bord som kursledare Ludde och två av mina klasskompisar, Sandra och Alex. Vi pratade om bussresan från Visby, om folks olika boende, om CSN och om vad vi gjort tidigare i livet. Kallprat i ordets rätta bemärkelse. Alex visade sig vara en riktigt kul typ som jag hade en del gemensamt med, så vi hängde ihop när klassen efter lunch fick en rundvandring på skolan.

 

Sen var det dags för det, för alla på folkhögskola, obligatoriska fikat. Jag fikade med Ludde och tre av tjejerna i min klass; klassens två Malin som praktiskt nog satt bredvid varandra i klassrummet och en tjej i illgrön tröja. Denna gång diskuterade vi gymnasiet, och till min egen förvåning underhöll jag dem andra med historier om mina spanskalektioner i ettan. Att läraren jag då hade borde ha valt ett annat yrke, men att jag i alla fall kan en väldig massa spanska frukter (internskämt för oss gamla FU:are), samt att jag läste både franska, spanska och tyska men i nuläget knappt kan något av detta språk ordentligt.

Tjejen mittemot, hon i den gröna tröjan, skrattade gott åt mina historier och verkade i största allmänhet vara en väldigt härlig person.

"Vad var det nu du hette?" frågade jag när vi lämnade fikat för att fortsätta rundvandringen.

Hon hette Natalie, är inte säker på stavningen. Jag försäkrade henne om att det skulle ha stört mig hela dagen ifall jag inte hade frågat efter hennes namn, hon skrattade och sa att jag säkert skulle ha benämnt henne som "du, i den gröna tröjan!" eller "du, Shrek!". Under resten av rundvandringen gick jag med henne. Hon var mycket riktigt en härlig person, glad och spontan och kreativ med livlig fantasi, precis som jag. Resten av rundturen bestod av idrottscentret jag bor granne med, ett skumt grönt hus där musiklinjen höll till och ett motionsspår man kunde springa om man kände sig hurtig. Sprang man på kvällen så kunde man trycka på en röd knapp på det gröna huset för att tända lyktorna längst med spåret. Natalie sa precis det jag tänkte; att hon inte skulle våga trycka på denna knapp eftersom det kändes som om det gröna huset skulle sprängas då. Alex var mest rädd för att gå vilse i spåret, och på vägen tillbaka delade vi tre med oss av diverse traumatiska historier från orientering under idrottslektioner i skolan.

 

Där var rundturen slut, och någon kom med idén att gå ner till havet och bada. Jag ville inte bada men jag följde gärna med ner till havet, men först av allt ville jag följa med mina klasskamrater bort till internatet för att hämta badkläder.

Om internatet såg otäckt ut utifrån så är det inget emot hur insidan såg ut. Spiraltrappor i sten och oändliga, fönsterlösa korridorer med kala väggar och rader av dörrar med nummer på. Rum som små fängelseceller med en säng, ett skrivbord, en liten kokvrå, ett badrum och ett enda fönster med karg utsikt. Efter att ha varit där var jag en gång för alla säker på att nej, även om det blir ett rum ledigt så tänker jag inte flytta dit.

Alex visade mig sitt rum, stillade min nyfikenhet. Jag skymtade en Yohio-poster, en regnbågsflagga och ett exemplar av del tre i Torka Aldrig Tårar Utan Handskar och fick bekräftat att Alex och jag hade väldigt mycket gemensamt. Alex hade inte med sig några badkläder till Gotland och skulle därför inte heller bada.

 

 Vi gick i lagom grupp ner till havet, tror nästan hela klassen var med. Alex och jag diskuterade olika sorters strand. Jag har i nuläget upplevt Skånes långa vita sandstränder, solvarma klippor i Blekinge, stränderna i Brighton som är täckta av stora vackra stenar och nu Gotland, som inte har någon strand alls. Det finns bara tallskog, lite gräs och någon sorts taggiga växter som plötsligt tar slut och byts ut mot hav.

Men det finns en brygga i alla fall, en jättestor brygga med säkert tre stegar. Det var denna brygga jag tog ett morgondopp ifrån, min första morgon på Gotland, eftersom jag bor granne med stigen som leder ner till denna. När Alex och jag tröttnade på att se de andra bada så gick vi således upp till min lilla stuga, jag hade ju fått se Alex rum så jag tyckte inte det var mer än rätt. Sen gick vi, skrattandes och pratandes, till ICA där vi irrade runt en pinsamt lång stund och letade efter saltet. Oerhört pinsamt, med tanke på att ICA i Fårösund inte är sådär jättestort. När vi väl kom ut därifrån så hade Alex dessutom glömt mjölken och fick springa in igen medan jag stod kvar utanför med kassarna. Nu har vi ett roligt minne som kommer binda oss samman, en komisk historia att berätta för folk, tänkte jag leende där jag stod. I kön till kassan såg jag även kursledare Ludde och hans flickvän (vars namn jag glömde så fort jag hört det), och jag konstaterade att Fårösund verkligen är litet.

 

Jag följde Alex till internatet, sa att jag kanske skulle komma dit senare om jag blev sällskapssjuk. Tyvärr satte jag mig framför datorn och såg på Young Dracula istället, för trött för att ta tag i något mer än att koka lite snabbmakaroner till kvällsmat.

Ikväll blir det tidigt i säng, i morgon ska vi ha någon typ av temadag. Jag hörde något om att grilla rotfrukter. Rapport kommer i morgon, mina vänner.

Mitt liv rymdes i två resväskor och en ryggsäck.

Jag tycker om att åka färja, konstaterade jag. Jag fick all spänning med att flyga; att checka in bagage, kliva ombord på en tillfälligt ditställd stege och befinna mig i en egen liten värld under resan. Men jag slapp allt krångel. Ingen vägde mina väskor innan de checkades in (och de var tur, för jag tvivlar starkt på att de hade klarat Ryanairs viktgränser). Ingen scanade mitt handbagage och vände ut och in på det i jakt på en tandkrämstub som jag eventuellt hade kunnat spränga planet med. Ingen tvingade mig att sitta fastspänd med avstängd MP3-spelare under start. Och, bäst av allt, ingen återuppstånden Hitler i Ryanair-uniform gick runt i kön till gaten med en pytteliten låda som mitt handbagage förväntades få plats i.

På färjan till Visby var jag fri att göra precis vad jag kände för. Först satt jag en stund och halvsov med musik i öronen. Sen, när jag började bli hungrig, gick jag till restaurangen och åt lunch. Och precis innan vi ankom till Visby så gick jag upp på "soldäck" för att få känna doften av havet. Då var jag så högt upp på denna enorma färja att jag fick svindel. Helt osökt kom jag att tänka på filmen "Titanic", den berömda scenen när kärleksparet står längst fram i fören med utsträckta armar. I mitt stilla sinne hoppades jag att det inte var möjligt att göra så på denna färja. Min mamma var på Almedalsveckan i somras, trots sin fobi för att åka båt, och ända sedan hon berättade att de visar film ombord på Gotlandsfärjan så har det varit något av ett internt skämt i min familj att de (inte) borde visa just "Titanic".

Denna gång visade de "En oväntad vänskap", om den förlamade miljonären som får en personlig assistent från ghettot i Paris. Det är en trevlig film, men eftersom jag redan har sett den så kände jag inte för att betala 70 kr för hörlurar. Istället satt jag kvar i restaurangen med ett skrivblock.

När vi sen kom till delen med att komma av färjan så tog jag ju, naiv som jag är, för givet att det bara var att följa efter alla andra ner för trapporna. Men nej, inte alls, ner för trapporna skulle bara de som hade en bil att återförenas med. Jag och en handfull andra (vem åker till Gotland utan bil, liksom?) skulle stå kvar precis där vi var. Efter en stunds pinsamt irrande upp och ner för diverse trappor så lyckades jag i alla fall ta mig iland, samla ihop mitt bagage och gå ut i solskenet.

Och när jag stod vid busshållsplatsen, lite lost och förvirrad och med väldigt mycket bagage, ploppade de upp ur jorden som svampar om hösten. Tre han och en hon, med precis lika mycket bagage som jag.

Man står inte vid en busshållsplats i Visbys hamn med tre väskor och ser förvirrad ut den här tiden på året om man inte ska till folkhögskolan. Tänkte vi alla fem, så vi bildade en liten klunga.

Hon hade solglasögon och något randigt på sig, skulle gå foto. Hon tog mig i hand och presenterade sig, men hennes namn gick in genom mitt ena öra och ut genom det andra. Hon kan ha hetat Bella, något säger mig att hon kanske gjorde det. Hon var framåt och utåtriktad och den som höll igång konversationer, frågade oss varifrån vi kom och vilken inriktning vi skulle gå.

Två av killarna var skäggiga, hade väskor som av formen att döma innehöll gitarrer och skulle mycket riktigt gå musik. En av dem hette John, en pratade skånska. Eventuellt kan samma person både ha hetat John OCH pratat skånska, jag vet inte säkert. Jag svarade på frågor och direkt tilltal, men höll mig lite på kanten och tog inga egna initiativ för att föra konversationen framåt. Förhoppningsvis tänkte de andra att jag bara var lite blyg. Jag ville gärna prata med dem och, om det skulle visa sig att jag tyckte om att prata med dem, lära känna dem, men inte där och då. Inte vid en busshållsplats omgiven av väskor, min första dag på Gotland.

Den tredje killen hade halvlångt blont hår, hennatatueringar och hatt. Han hette Rasmus och i början kom jag ihåg hans namn bara för att jag tänkte på Torka Aldrig Tårar Utan Handskar. Sen visade det sig att han skulle gå skrivande med mig OCH kom från Linköping, och då tydde jag mig halvt omedvetet till honom.

Någon, troligen hon som eventuellt hette Bella, listade ut att det gick en anslutningsbuss från hamnen till busstationen, så vi väntade i en svettig halvtimme på denna. När den kom visade den sig vara gratis, jag vet inte om det var något konstant eller om chauffören bara tyckte synd om oss och alla våra väskor. Själv tyckte jag fruktansvärt synd om mig själv när jag skulle släpa ombord mina fullpackade resväskor på denna pyttelilla stadsbuss.

I början tänkte jag att jag skulle memorera vägen från hamnen till busstationen, att jag kanske kunde gå nästa gång eftersom buss inte verkade gå särskilt ofta. Men efter ungefär halva vägen konstaterade jag: nej. Det är bara en liiten överdrift att det var en halv mil från hamnen upp till busstationen i Visby.

Busstationen var mest ett skämt: tre eller fyra busskurer på rad. Men väl där fick jag syn på en buss som det stod Fårösund på, och kastade mig därför mot den med Rasmus i släptåg. De andra tre skulle till folkhögskolan på Hemse (ja, det finns två, fråga inte...) och därför med en annan buss.

Rasmus visade sig vara en riktig gentleman. När det kom fram att vi var tvungna att betala bussen kontant, och jag i panik såg framför mig hur jag irrade runt i Visby med alla väskor på jakt efter en bankomat, så erbjöd han sig att betala min biljett. Som om ingenting. När min väska välte i en skarp kurva så kastade han sig upp och flyttade den från mittgången. Och när det blev platser lediga i främre delen av bussen så ställde han den på ett ledigt säte och satte sig helt sonika bredvid den. Jag försökte återgälda honom genom att vakta hans ryggsäck med mitt liv.

   För övrigt kan bussresan från Visby till Fårösund vara den segaste i mitt liv, och då har jag ändå åkt ganska mycket buss i mitt liv. Denna buss stannade vid varenda brevlåda på hela norra Gotland, vilket gjorde att 56 km tog över en timme. Tänk er detta plus väskorna som inte fick plats någonstans, ett tiotal plusgrader och så mycket folk som det överhuvudtaget är möjligt att klämma in på en så liten buss.

De flesta av dessa gick av i ett litet samhälle vars namn jag glömde i samma stund som vi åkte därifrån. När det bara var jag, Rasmus och två killar till kvar på bussen så konstaterade jag att vi verkligen var på väg till världens ände.

Fast det var skönt att alla andra gick av, för då fick vi tid att lära känna varandra lite bättre. Jag berättade för Rasmus att jag gick på gymnasiet i Linköping, på Folkuniversitetet, och det visade sig att han hade en äldre bror som också har gått där. Ibland är världen liten. Även om brodern ifråga var ganska mycket äldre än mig och garanterat hade tagit studenten innan jag hunnit börja.

En av de andra killarna, en lång kille med solglasögon, gick ett andra år med inrikting manusskrivande på skolan vi alla var på väg till. Den tredje i sällskapet, en lite kortare kille med lockligt mörkt hår, skulle gå skrivande med mig och Rasmus.

"Jag ska bo i nån lägenhet..." sa han när Rasmus började prata om internatet.

"Jag också!" utbrast jag, oändligt lättad. Den lockiga killen, som jag senare fick reda på hette Albin, hade precis som jag kommit in på skrivarlinjen i andra hand och fått beskedet för bara någon vecka sedan. Det var fullt på internatet, så han och jag skulle leta upp en William som hade ett idrottscenter och hyrde ut lägenheter till elever på folkhögskolan. Jag hade varit lite nervös över att helt själv behöva söka upp denna William när de andra gick direkt till internatet, men nu när Albin skulle göra samma sak så kände jag mig trygg och bestämde att det var han och jag mot världen.

   Manuskillen gick av vid ICA i Fårösund, jag och mina två blivande klasskamrater gick av vid folkhögskolans internat. Internatet var en fyrkantig, mörkgul byggnad som fick mig att tänka på filmen "Ondskan" och jag var plötsligt tacksam över att jag inte skulle bo där. Vi fortsatte förbi internatet, in på själva folkhögskolan som låg i en betydligt mer inbjudande byggnad. Där pratade vi med kvinnan i receptionen, vars namn jag glömmer hela tiden trots att jag har pratat med henne i telefon ett antal gånger, hon bockade av oss på en lista och skickade sedan iväg Rasmus till internatet. Albin och jag blev instruerade att fortsätta framåt, gå in på idrottscentret och fråga efter William.

 

Längst ut på norra Gotland ligger Fårösund. Längst norrut i Fårösund ligger internatet, folkhögskolan och därefter idrottscentret. Och där, bakom idrottscentret, precis innan en liten tallskog som följs av havet, ligger tre avlånga envåningshus. I varje hus finns två lägenheter. Och där, i lägenheten längst bort i sista huset, bor jag nu. Närmare än såhär kommer jag nog inte min dröm om att bo vid havet.

Jag älskade min pyttelilla lägenhet från första stund. Här finns ett litet kaklat badrum med duschkabin, ett köksbord med fyra stolar och två pallar, ett kök, en TV på väggen, en röd liten soffa, två sovrum med våningssäng och, bäst av allt; i det kombinerade köket och vardagsrummet finns en glasdörr som leder direkt till den lilla stigen genom skogen och ner till havet.

Garderoben var inte mycket till garderob, så alla mina kläder hamnade i olika högar på våningssängen i det extra sovrummet. Garderoben i mitt eget sovrum använde jag som skåp för att förvara min personliga ägodelar.

Ja, mycket av det jag tog med till Gotland skulle folk nog kalla "onödig" packning. Men för mig var alltihop absolut nödvändigt. För det är tack vare bilderna Caddy gjorde till mig, den lilla Big Ben jag köpte i London, fotot på mig och Josse och Madde från den sistnämndas student, alla brev från Hanami och den lilla tesilen i form av en anka som jag fick av Johanna som denna lägenhet känns som mitt hem. Två av mina Evanescence-skivor tog jag också med mig, trots att jag inte kommer kunna spela dem någonstans. Det gör mig trygg att se dem stå där i skåpet.

   När jag hade packat upp så skrev jag en lista på allt jag behövde och gav mig sedan iväg för att handla. ICA i Fårösund var dagens stora positiva överraskning. Jag hade väntat mig en liten kiosk med öppet till 15:00 på lördagar och stängt varje söndag, men detta var tvärtom en riktigt välsorterad butik som hade öppet 08-20 varje dag och allt jag kunde tänkas behöva.

På ICA träffade jag Albin igen. Med lurar i öronen, en korg på armen och frånvarande uppsyn såg han precis ut som jag. Jag log mot honom.

"Hur gick det, fick du något hotellrum?"

"Jodå. Det är inte särskilt hemtrevligt, men det är tak över huvudet och en säng och vad mer kan man begära?"

 

Mina grannar, i den andra lägenheten i "mitt" hus, är en tjej med kort mörkt hår och en äldre man. Hon presenterade sig som Erika (när jag väl hade lyckats få upp glasdörren), honom har jag inte pratat med. Jag är nästan säker på att i alla fall hon ska gå musik.

I morgon börjar skolan, och då får jag träffa de andra i klassen. Önska mig lycka till, mina vänner.