Två förvirrade östgötar, en glad västgöte och en Halmstadbo på äventyr i Göteborg (med undertiteln: Vem städar ditt hotellrum när ingen ser?)
Jag borde ha gått och lagt mig tidigt, men nu ligger det ju tyvärr inte för mig. Så istället såg jag på Johnny Depp-filmen Sweeney Todd och kom i säng runt halv 12. Försökte sen sova så gott det gick, i den stekande hettan.
Kvart över sju började min mobil skratta ondskefullt och säga åt mig att gå upp. Jag låg kvar och ignorerade den tills Madde ringde och sa att hon var hos mig om tio minuter. Ja, tanken var ju att hon skulle ta tåget och möta mig på centralen, men på grund av ett blixtnedslag var alla pendeltåg inställda. Så hennes pappa var snäll nog att skjutsa henne till mig. Väl där åt vi frukost tillsammans och slog ihjäl en och en halv timme framför TV:n, diskuterade terrorism och led med våra grannar i väst.
Min matsäck inför den fyra timmar långa bussresan bestod av choklad, fyra äppelmunkar och en tvåliters vattenflaska. Madde hade en hel kasse matsäck som hon ställde in i mitt kylskåp när hon kom hem till mig. Väl nere på fjärrbussterminalen insåg vi att den stod kvar där. Retligt för stackars Madde, men jag skrattade gott eftersom det lika gärna kunde varit jag. Vi hade dock inte glömt något annat viktigt, kom vi fram till, och steg ombord på Swebus med gott mod.
Från Linköping till Gränna diskuterade vi diverse saker, både i våra huvuden och utanför fönstret. Någonstans mellan Gränna och Jönköping började vi dock leka min nya favoritlek: en av oss börjar berätta en historia och lämnar sen över till nästa när det är som mest spännande. Det blev en vansinnigt skruvad historia som inkluderade Torsten Husén, en stulen kaffebryggare, en väldigt speciell äggklocka, en massa av våra lärare, en oplannerad tidsresa, en flykt från ett ålderdomshem och ett ouppklarat brott år 1996. Torsten Husén var berättelsens huvudperson och tvåhundrasjutton år gammal, född någon gång på femtonhundratalet och hade bevittnat Gustav Wasas kröning. Och ja, det går inte ihop att han är född på femtonhundratalet och bara tvåhundra år gammal, men jag har aldrig sagt att jag är bra på huvudräkning. Dessutom är det bara en historia. En väldigt rolig sådan, jag skrattade mer eller mindre hela vägen från Jönköping till Göteborg. Det är dock tveksamt om de andra på bussen uppskattade vårt sällskap.
I Jönköpng gjorde bussen ett längre stopp för att byta chaufför, vilket gav mig och Madde möjlighet att sträcka lite på benen, gå på toa och köpa nåot lite matigare än choklad och munkar inne på Pressbyrån. När vi hade gjort det rullade bussen vidare, och när vi hade ätit lite fortsatte vi vår vansinnigt roliga historia. Tosten Husén hade lyckats hamna i ordentlig knipa när vi väl var framme i Göteborg, men då hade vi helt slut på inspiration och lät berättelsen vila lite.
Göteborg är en mysig stad.
Vi anlände en timme tidigare än Elise och Jonas, men lyckades slå ihjäl den timmen ganska bra. Jag hittade en Army of Lovers-skiva jag inte hade (trodde det var omöjligt) i en butik på centralen för bara tjugo kronor. Givetvis köpte jag den. Nordstan var alldeles för stort för oss ("vad söta ni är" var Elises spontana kommentar), så vi häckade på stationen istället. Sen ställde vi oss vid det inkommande tåget och välkomnade våra vänner.
Elise hade färgat håret brunt, efter att ha varit blond i två år. Men när jag väl hade kommit över den chocken så var hon jättesöt.
Jag lägger inte upp någon bild på Jonas eftersom jag inte är säker på att han skulle uppskatta det. Elise och Madde är ju trots allt mina bästisar så de får tåla det, men Jonas är bara Pojkvännen. Han är hur som helst av medellängd, ganska smal och har brunt, nästan axellångt och mycket lockigt hår.
Elise och Jonas hade två kartor som de gjorde sitt bästa för att läsa av. Jag var inte till någon hjälp alls eftersom jag aldrig har lärt mig läsa en karta (det och mycket annat har jag min grundskola att tacka för) men Jonas var ganska bra och efter en stunds irrande lyckades vi hitta till vårt hotell. På vägen dit fick vi se diverse spektakulära saker så som en å, två Scandic-hotell, fyra bensinstationer, ett garage för spårvagnar, ett glas med vatten och någon typ av grönsak som någon lämnat stående under en bänk
och något enorm som jag tror var Ullevi.
Notera den vackra skotska flaggan.
Appropå flaggor så gillade jag hotellet jättemycket när vi väl hittade dit, inte minst på grund av vad som hängde över dörren:
Hotellet var jättemysigt. Vi hade ett rum med en dubbelsäng (den tog naturligtvis kärleksparet), en våningssäng (Madde ville sova underst så jag fick den otillgängligaste sängen, dock var den riktigt bekväm), en TV, en fåtölj, två skåp och en toalett med dusch. Det enda tråkiga var utsikten:
Mm, vackert och pitoreskt över ett tak, en parkeringsplats och Göteborgs industriområde.
När vi hade packat upp så blev nästa stora steg att hitta något att äta. Hotellet hade en bar, men eftersom det enda som serverades där och kostade under nittio kronor var jordnötter så insisterade jag på att vi skulle hitta något billigare. Vi frågade i receptionen och efter mycket om och men hittade vi en grekisk restaurang där vi tog varsin pizza (förutom Elise som slog på stort och tog någon typ av dyr fisk, har redan glömt vilken art den tillhörde). Tillbaka på hotellet var klockan bara halv åtta, så vi bestämde oss för att besöka hotellets källarvåning och spela bijard. Något både jag och Elise var totalt värdelösa på, ska tilläggas. Vi var överlyckliga om vi överhuvudtaget lyckades träffa någon boll med pinnen. Många skratt blev det dock.
Nästa dag vaknade vi alla klockan halv nio av min mobil, som spelade en låt från exempelmappen som gick "pick up the phone, pick up the phone, yeeey, yeeey, yeeey" och inte direkt var det bästa vi hört. Jag hade ju dessutom gjort misstaget att lägga den på byrån eftersom jag hade tänkt att jag då skulle bli tvungen att klättra ner från sängen för att stänga av alarmet och att det kanske skulle få mig att vakna till. Dock orkade jag inte klättra ner, utan låg kvar och ignorerade alarmet tills Madde (som sov i en mer lätttillgänglig säng än jag) stängde av det.
Jag gillar hotellfrukostar. Jag åt två mackor med ost och marmelad (provade äppelmos på den ena först men det var ingen höjdare), en tallrik fil och cornflakes, tre skivor vattenmelon samt drack ett glas äppeljuice och en kopp English Breakfast Tea. Sen begav vi oss, med hjälp av samma karta som dagen innan, iväg mot Liseberg. Genom ett område med hus som såg ut att kunna förfalla när som helst, över infarten till ett parkeringsgarage, förbi ett köpcentrum och över en cool bro innan vi slutligen stod vid entrén. För första gången sen 2009, för mig och Elise. För första gången sen 2010, för Madde. Jonas vet jag inte.
Dagen på Liseberg var... fantastisk. Jag och Elise åkte Jukebox så många gånger att vi nästan blev yra i huvudet, Madde övertalade oss att åka Kållorado (stavningen var det som gjorde mig mest besviken, jag hade alltid tänkt mig "Collorado") TVÅ gånger så jag var dygnsur i tre timmar efteråt (roligt var det dock), jag och Elise köade i tjugofem minuter och åkte Balder en gång ("vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö!", trots att jag har åkt Balder ett antal gånger innan och bevisligen överlevt så är det alltid lika läskigt), vi tog en promenad i Kristallsalongen och jag lyckades gå in i en glasruta (aj), Madde lyckades vinna en chipspåse efter att ha spelat bort alla sina pengar på diverse chokladhjul och liknande, Madde och jag åkte Parisehjulet några gånger och det var mysigt, Jonas övertalade Elise att åka Uppskjutet och Elise försökte sedan övertala mig att åka det (aldrig aldrig aldrig!) och en bra stund efter lunchtid ställde vi oss i kö på Burger King och stod kvar där i säkert en halvtimme. Jag vet inte om det berodde på hungern eller något annat, men hamburgaren jag slutligen köpte var HIMMELSK.
Så här snygga är jag och Elise när vi åker Balder. Och nej, jag köpte inte fotot. Bara fotade det.
När vi slutligen övertalade Madde att åka Jukebox så tyckte hon det var jättekul. Regnet hotade oss titt som tätt men det blev inte så värst mycket av det, och det var vi glada för. Lisebergsbanan orkade vi inte köa till, däremot försökte vi oss på FlumRide. För att garantera att vi skulle komma hem dyngsura, liksom. Eftersom jag bara har varit på Liseberg tre gånger tidigare (varav en var BWO-konsert och en hade lite halvdåligt väder) så hade jag aldrig tidigare åkt FlumRide, men jag gillade den. Särskilt nedförsbackarna.
När det slutligen var dags för det vi kom dit för, "Lotta på Liseberg" med Martin Rolinski, så var både jag och Elise helt slut och jag satt ner på marken och åt remmar med smak av sur vattenmelon under större delen av programmet. För att få sittplats var man tvungen att börja köa klockan elva och det var ingen som orkade, så vi fick ståplats med bra utsikt över... ja, en storbildsskärm. Men, som jag och Elise sammanfattade det hela: "det är ju bara en tredjedel av BWO i cirka fem minuter, han har troligen skägg också". Ja, att få barn gör någonting med människor. Sist vi såg Martin offentligt såg han helt bedrövlig ut, som om han inte hade rakat sig på en månad. Nu såg han lite bättre ut, men han hade klippt sig. Ett dödligt misstag som vi troligen aldrig förlåter honom för.
Ignorera den skumma minen, för det är den bästa bilden jag fick. Låten är bättre än jag vågade hoppas på, men lilla Martin kommer få jobba hårt för sin solokarriär. Och jag är fortfarande tveksam till att han kommer klara sig något vidare utan Alexander Bard (för att inte tala om Marina).
Efter jippot åkte vi Jukebox en sista gång, jag och Elise köpte varsin Lisebergskanin i en butik (hon en rosa och jag en grön) och sen påbörjade vi en lång och händelselös vandring hemåt. Vid det laget önskade jag att jag inte hade haft någon känsel kvar i mina fötter, för de skrek av smärta.
Väl tillbaka åt vi en halvskum och extremt dyr "pizzabaugett" i hotellets bar och stupade sedan i säng. Det läskigaste var att någon mäniska inte bara hade varit inne på vårt rum och bäddat min säng, utan även vikit ihop min pyjamas och lagt den under kudden så att jag höll på att aldrig hitta den. Det är troligen helt normalt när man bor på hotell (så sällan som jag gör det har jag ingen direkt erfarenhet) men jag tyckte inte om det alls. Det kändes som ett grovt intrång i mitt privatliv. Detta ledde till att Jonas fyllde i utvärderingen som låg på skrivbordet och bad hotellpersonalen att "inte röra andras saker/kläder när de städade". Haha.
På tisdagen lyckades vi slå ihjäl en hel dag genom att låsa in våra väskor på centralen och sen driva runt på stan. Vi besökte Shock, Nordstan, en park, ett dyrt café (Jonas köpte en milkshake som kostade fyrtio kronor och inte ens var god, jag drack upp den av ren snålhet), McDonalds, Hemköp, Nordstan igen och en massa skumma ställen. På bussen tillbaka till Linköping pratade jag och Madde och allt mellan himmel och jord, dock blev berättelsen om Torsten Husén aldrig klar. Den sparar vi till nästa resa, Finaste.
Kvart över sju började min mobil skratta ondskefullt och säga åt mig att gå upp. Jag låg kvar och ignorerade den tills Madde ringde och sa att hon var hos mig om tio minuter. Ja, tanken var ju att hon skulle ta tåget och möta mig på centralen, men på grund av ett blixtnedslag var alla pendeltåg inställda. Så hennes pappa var snäll nog att skjutsa henne till mig. Väl där åt vi frukost tillsammans och slog ihjäl en och en halv timme framför TV:n, diskuterade terrorism och led med våra grannar i väst.
Min matsäck inför den fyra timmar långa bussresan bestod av choklad, fyra äppelmunkar och en tvåliters vattenflaska. Madde hade en hel kasse matsäck som hon ställde in i mitt kylskåp när hon kom hem till mig. Väl nere på fjärrbussterminalen insåg vi att den stod kvar där. Retligt för stackars Madde, men jag skrattade gott eftersom det lika gärna kunde varit jag. Vi hade dock inte glömt något annat viktigt, kom vi fram till, och steg ombord på Swebus med gott mod.
Från Linköping till Gränna diskuterade vi diverse saker, både i våra huvuden och utanför fönstret. Någonstans mellan Gränna och Jönköping började vi dock leka min nya favoritlek: en av oss börjar berätta en historia och lämnar sen över till nästa när det är som mest spännande. Det blev en vansinnigt skruvad historia som inkluderade Torsten Husén, en stulen kaffebryggare, en väldigt speciell äggklocka, en massa av våra lärare, en oplannerad tidsresa, en flykt från ett ålderdomshem och ett ouppklarat brott år 1996. Torsten Husén var berättelsens huvudperson och tvåhundrasjutton år gammal, född någon gång på femtonhundratalet och hade bevittnat Gustav Wasas kröning. Och ja, det går inte ihop att han är född på femtonhundratalet och bara tvåhundra år gammal, men jag har aldrig sagt att jag är bra på huvudräkning. Dessutom är det bara en historia. En väldigt rolig sådan, jag skrattade mer eller mindre hela vägen från Jönköping till Göteborg. Det är dock tveksamt om de andra på bussen uppskattade vårt sällskap.
I Jönköpng gjorde bussen ett längre stopp för att byta chaufför, vilket gav mig och Madde möjlighet att sträcka lite på benen, gå på toa och köpa nåot lite matigare än choklad och munkar inne på Pressbyrån. När vi hade gjort det rullade bussen vidare, och när vi hade ätit lite fortsatte vi vår vansinnigt roliga historia. Tosten Husén hade lyckats hamna i ordentlig knipa när vi väl var framme i Göteborg, men då hade vi helt slut på inspiration och lät berättelsen vila lite.
Göteborg är en mysig stad.
Vi anlände en timme tidigare än Elise och Jonas, men lyckades slå ihjäl den timmen ganska bra. Jag hittade en Army of Lovers-skiva jag inte hade (trodde det var omöjligt) i en butik på centralen för bara tjugo kronor. Givetvis köpte jag den. Nordstan var alldeles för stort för oss ("vad söta ni är" var Elises spontana kommentar), så vi häckade på stationen istället. Sen ställde vi oss vid det inkommande tåget och välkomnade våra vänner.
Elise hade färgat håret brunt, efter att ha varit blond i två år. Men när jag väl hade kommit över den chocken så var hon jättesöt.
Jag lägger inte upp någon bild på Jonas eftersom jag inte är säker på att han skulle uppskatta det. Elise och Madde är ju trots allt mina bästisar så de får tåla det, men Jonas är bara Pojkvännen. Han är hur som helst av medellängd, ganska smal och har brunt, nästan axellångt och mycket lockigt hår.
Elise och Jonas hade två kartor som de gjorde sitt bästa för att läsa av. Jag var inte till någon hjälp alls eftersom jag aldrig har lärt mig läsa en karta (det och mycket annat har jag min grundskola att tacka för) men Jonas var ganska bra och efter en stunds irrande lyckades vi hitta till vårt hotell. På vägen dit fick vi se diverse spektakulära saker så som en å, två Scandic-hotell, fyra bensinstationer, ett garage för spårvagnar, ett glas med vatten och någon typ av grönsak som någon lämnat stående under en bänk
och något enorm som jag tror var Ullevi.
Notera den vackra skotska flaggan.
Appropå flaggor så gillade jag hotellet jättemycket när vi väl hittade dit, inte minst på grund av vad som hängde över dörren:
Hotellet var jättemysigt. Vi hade ett rum med en dubbelsäng (den tog naturligtvis kärleksparet), en våningssäng (Madde ville sova underst så jag fick den otillgängligaste sängen, dock var den riktigt bekväm), en TV, en fåtölj, två skåp och en toalett med dusch. Det enda tråkiga var utsikten:
Mm, vackert och pitoreskt över ett tak, en parkeringsplats och Göteborgs industriområde.
När vi hade packat upp så blev nästa stora steg att hitta något att äta. Hotellet hade en bar, men eftersom det enda som serverades där och kostade under nittio kronor var jordnötter så insisterade jag på att vi skulle hitta något billigare. Vi frågade i receptionen och efter mycket om och men hittade vi en grekisk restaurang där vi tog varsin pizza (förutom Elise som slog på stort och tog någon typ av dyr fisk, har redan glömt vilken art den tillhörde). Tillbaka på hotellet var klockan bara halv åtta, så vi bestämde oss för att besöka hotellets källarvåning och spela bijard. Något både jag och Elise var totalt värdelösa på, ska tilläggas. Vi var överlyckliga om vi överhuvudtaget lyckades träffa någon boll med pinnen. Många skratt blev det dock.
Nästa dag vaknade vi alla klockan halv nio av min mobil, som spelade en låt från exempelmappen som gick "pick up the phone, pick up the phone, yeeey, yeeey, yeeey" och inte direkt var det bästa vi hört. Jag hade ju dessutom gjort misstaget att lägga den på byrån eftersom jag hade tänkt att jag då skulle bli tvungen att klättra ner från sängen för att stänga av alarmet och att det kanske skulle få mig att vakna till. Dock orkade jag inte klättra ner, utan låg kvar och ignorerade alarmet tills Madde (som sov i en mer lätttillgänglig säng än jag) stängde av det.
Jag gillar hotellfrukostar. Jag åt två mackor med ost och marmelad (provade äppelmos på den ena först men det var ingen höjdare), en tallrik fil och cornflakes, tre skivor vattenmelon samt drack ett glas äppeljuice och en kopp English Breakfast Tea. Sen begav vi oss, med hjälp av samma karta som dagen innan, iväg mot Liseberg. Genom ett område med hus som såg ut att kunna förfalla när som helst, över infarten till ett parkeringsgarage, förbi ett köpcentrum och över en cool bro innan vi slutligen stod vid entrén. För första gången sen 2009, för mig och Elise. För första gången sen 2010, för Madde. Jonas vet jag inte.
Dagen på Liseberg var... fantastisk. Jag och Elise åkte Jukebox så många gånger att vi nästan blev yra i huvudet, Madde övertalade oss att åka Kållorado (stavningen var det som gjorde mig mest besviken, jag hade alltid tänkt mig "Collorado") TVÅ gånger så jag var dygnsur i tre timmar efteråt (roligt var det dock), jag och Elise köade i tjugofem minuter och åkte Balder en gång ("vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö vi kommer dö!", trots att jag har åkt Balder ett antal gånger innan och bevisligen överlevt så är det alltid lika läskigt), vi tog en promenad i Kristallsalongen och jag lyckades gå in i en glasruta (aj), Madde lyckades vinna en chipspåse efter att ha spelat bort alla sina pengar på diverse chokladhjul och liknande, Madde och jag åkte Parisehjulet några gånger och det var mysigt, Jonas övertalade Elise att åka Uppskjutet och Elise försökte sedan övertala mig att åka det (aldrig aldrig aldrig!) och en bra stund efter lunchtid ställde vi oss i kö på Burger King och stod kvar där i säkert en halvtimme. Jag vet inte om det berodde på hungern eller något annat, men hamburgaren jag slutligen köpte var HIMMELSK.
Så här snygga är jag och Elise när vi åker Balder. Och nej, jag köpte inte fotot. Bara fotade det.
När vi slutligen övertalade Madde att åka Jukebox så tyckte hon det var jättekul. Regnet hotade oss titt som tätt men det blev inte så värst mycket av det, och det var vi glada för. Lisebergsbanan orkade vi inte köa till, däremot försökte vi oss på FlumRide. För att garantera att vi skulle komma hem dyngsura, liksom. Eftersom jag bara har varit på Liseberg tre gånger tidigare (varav en var BWO-konsert och en hade lite halvdåligt väder) så hade jag aldrig tidigare åkt FlumRide, men jag gillade den. Särskilt nedförsbackarna.
När det slutligen var dags för det vi kom dit för, "Lotta på Liseberg" med Martin Rolinski, så var både jag och Elise helt slut och jag satt ner på marken och åt remmar med smak av sur vattenmelon under större delen av programmet. För att få sittplats var man tvungen att börja köa klockan elva och det var ingen som orkade, så vi fick ståplats med bra utsikt över... ja, en storbildsskärm. Men, som jag och Elise sammanfattade det hela: "det är ju bara en tredjedel av BWO i cirka fem minuter, han har troligen skägg också". Ja, att få barn gör någonting med människor. Sist vi såg Martin offentligt såg han helt bedrövlig ut, som om han inte hade rakat sig på en månad. Nu såg han lite bättre ut, men han hade klippt sig. Ett dödligt misstag som vi troligen aldrig förlåter honom för.
Ignorera den skumma minen, för det är den bästa bilden jag fick. Låten är bättre än jag vågade hoppas på, men lilla Martin kommer få jobba hårt för sin solokarriär. Och jag är fortfarande tveksam till att han kommer klara sig något vidare utan Alexander Bard (för att inte tala om Marina).
Efter jippot åkte vi Jukebox en sista gång, jag och Elise köpte varsin Lisebergskanin i en butik (hon en rosa och jag en grön) och sen påbörjade vi en lång och händelselös vandring hemåt. Vid det laget önskade jag att jag inte hade haft någon känsel kvar i mina fötter, för de skrek av smärta.
Väl tillbaka åt vi en halvskum och extremt dyr "pizzabaugett" i hotellets bar och stupade sedan i säng. Det läskigaste var att någon mäniska inte bara hade varit inne på vårt rum och bäddat min säng, utan även vikit ihop min pyjamas och lagt den under kudden så att jag höll på att aldrig hitta den. Det är troligen helt normalt när man bor på hotell (så sällan som jag gör det har jag ingen direkt erfarenhet) men jag tyckte inte om det alls. Det kändes som ett grovt intrång i mitt privatliv. Detta ledde till att Jonas fyllde i utvärderingen som låg på skrivbordet och bad hotellpersonalen att "inte röra andras saker/kläder när de städade". Haha.
På tisdagen lyckades vi slå ihjäl en hel dag genom att låsa in våra väskor på centralen och sen driva runt på stan. Vi besökte Shock, Nordstan, en park, ett dyrt café (Jonas köpte en milkshake som kostade fyrtio kronor och inte ens var god, jag drack upp den av ren snålhet), McDonalds, Hemköp, Nordstan igen och en massa skumma ställen. På bussen tillbaka till Linköping pratade jag och Madde och allt mellan himmel och jord, dock blev berättelsen om Torsten Husén aldrig klar. Den sparar vi till nästa resa, Finaste.
Dag 12 - Min önskelista (samt en liten parentes om varför jag aldrig kommer ta körkort)
Den här är svår. Vad är kriterierna, liksom? Ska det vara realistiskt, realistiskt men osannolikt eller totalt orealistiskt? Det finns uppebarligen inga kriterier, så jag blandar hejvilt.
Först och främst skulle jag vilja åka på den omtalade resan till Skottland med Caddy. Bo på något lagom billigt hostel, hälsa på Nessie, åka runt på en massa fina spökslott, uppleva så mycket skotsk kultur som möjligt. Ha kul, skratta en massa med Caddy. Jag träffade förresten henne på tåget igår, hon åkte med mig från kisa till rimforsa och under den korta sträcken hann vi nästan skratta ihjäl oss. Hon sa att hon först varit sur över att hon missade bussen och var tvungen att ta tåget, men när hon såg mig insåg hon att det kanske var ödet. Det tror jag också att det var.
Sen vill jag naturligtvis åka till Brighton, men det behöver inte stå på önskelistan eftersom det kommer inträffa den 8 October (jag var lite frestad att börja räkna ner på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet, men Madde övertalade mig att låta bli). Till Spanien vill jag också åka, och få träffa mina älskade katalaner igen. Till Paris någon mer gång i mitt liv, för att det var så fantastiskt. Kanske till Brest igen, fast då måste jag bättra på franskan först.
Och sen skulle jag någon gång i mitt liv vilja åka till Månen. Nej, inte den där grå saken som snurrar runt Jorden, utan en plats som för mig är minst lika avlägsen: United States of America.
Att åka till USA är, för mig, ungefär som att åka till Månen: det finns folk som har gjort det, man kan ta del av deras historier och kanske dagdrömma om hur det skulle vara, men man kommer aldrig kunna åka dit själv och det får man liksom acceptera.
Nu tänker ni säkert att såå omöjligt är det väl inte, det är bara att spara pengar, bla bla bla, men jo. Tänk på att jag aldrig hade flugit förut när jag åkte till Frankrike. För en fattig flicka från landet är USA precis lika avlägset som Månen. Fast det tråkiga är att till skillnad från Månen, som mest verkar grå och tråkig, så lockar USA faktiskt. Jag skulle vilja åka dit. Och mitt smala hopp är Sofia, som har lovat att hon ska ta med oss (vet inte riktigt vilka som ingår i "oss" men det blir väl det vanliga gänget) på roadtrip genom USA om hon vinner en massa pengar. Hon sa att hon hade tänkt att alla skulle turas om att köra, "men eftersom du inte ska ta körkort så får du väl bidra med något annat".
Nej, jag ska inte ta körkort. Det är lika bra att reda ut det en gång för alla. Och innan alla börja protestera, "det måste du ju ha", "du kommer ju inte få några jobba annars" och allt annat folk brukar säga, låt mig förklara de tre anledningarna till detta för er:
1. Det kostar en förmögenhet. Om jag kände att jag verkligen verkligen ville så skulle jag väl kunna lägga ner en massa pengar på att ta körkort, men nu vill jag inte. Dessutom: att köpa bil. BENSINEN, bara den kostar ännu en förmögenhet. Bileländet kommer någon dag att gå sönder, och då ska den repareras till en liten nätt kostnad. Reservdelar. Vnterdäck. Bensin, ännu en gång. Nej tack. Eftersom det just nu inte finns något som säger att jag har mer pengar om ett år än vad jag har nu så sparar jag nog helst in på allt detta. Och som min pappa sa: "Med alla pengar du sparar på att inte ha bil så har du råd att åka taxi när du behöver."
2. Plugga en hel fet bok med trafikregler. Lära sig alla bilens delar och olika växlar och skit. Återigen, om intresset fanns så kanske. Men nu är jag inte det minsta intresserad. Jag ORKAR verkligen inte. Jag såg bara hur mycket min bror hade att plugga, och då skulle han ändå bara ta mopedkörkort. Likväl började han häromdagen diskutera med min pappa hur många "spanska svängar" det fanns på vägen till Växjö. Nördigheten stiger. Tänk er bara att ha detta i trean, ovanpå English C och Cambridge Exams och projektarbete och allt annat. Nej tack.
3. Även om ni har motsagt er de tidigare två anledningarna så kommer ni inte att kunna motsätta er denna:
Jag är en drömmare. Har alltid varit, kommer troligen alltid att vara. Min vän Madde, som som bekant umgås ganska mycket med mig, har lagt märke till att jag ibland glider bort till min egen lilla värld när vi sitter och pratar om någonting. Samma sak är det på tråkiga lektioner, på raster, på bussar, på tåg, hemma, överallt. Hela tiden. Att dagdrömma är min favoritaktivitet och så har det varit så länge jag kan minnas.
Nu fungerar ju inte denna egenskap något vidare ihop med bilkörning. Det räcker med att jag cyklar inne i stan för att jag måste koncentrera mig, säga åt mig själv "skärp dig nu, Lilly. Sluta drömma dig bort. Kolla nu när du svänger där framme, kommer det någon bil? Hoppsan, vad kom den där gubben ifrån? KÖR INTE ÖVER HONOM!"
Ni fattar, va? Jag skulle vara en trafikfara.
Så, det var en liten parentes. Bara för att jag vill att folk ska sluta tjata.
Ett körkort står alltså INTE på min önskelista. Däremot vill jag hemskt gärna ha ett husdjur. Jag har haft tre kaniner i mitt liv, och så marsvinet Fabian som min syster egentligen ägde. Jag saknar att ha ett husdjur. Jättemycket. Men just nu har jag verkligen ingen möjlighet, så det får väl bli senare. I min lilla lägenhet i Brighton om ett år. Jag skulle vilja ha en pygmé-igelkott, såg ett reportage om dem i någon tidning hos mormor och blev helt fast. De var underbara.
Något mer? Ja, att någon gång tågluffa runt Europa, lämpligen med Sofia och gänget.
Kärlek. Kanske familj och barn, om det känns rätt. Ett fint bröllop i ett av de där skotska spökslotten. Till och med jag kan ha fåniga romantiska drömmar.
Jag tror det var det. Idag ska jag sortera min reklam, cykla in till stan (utan att köra över någon gubbe) och prata med banken, kanske skriva lite och ha ännu en mysig Johnny Depp-filmkväll. Imorgon ska jag packa, för 11:15 på söndag sticker jag till Göteborg med De Bästa. Elises pappa betalar hotell åt oss, så vi ska gå på Liseberg, gå och shoppa och bara ha en massa kul. Det hela börjar med en fyra timmar lång bussresa tillsammans med Madde. Det kommer bli... legendariskt. Jag lovar er en fullständig rapport på bloggen sen, kära läsare.
Först och främst skulle jag vilja åka på den omtalade resan till Skottland med Caddy. Bo på något lagom billigt hostel, hälsa på Nessie, åka runt på en massa fina spökslott, uppleva så mycket skotsk kultur som möjligt. Ha kul, skratta en massa med Caddy. Jag träffade förresten henne på tåget igår, hon åkte med mig från kisa till rimforsa och under den korta sträcken hann vi nästan skratta ihjäl oss. Hon sa att hon först varit sur över att hon missade bussen och var tvungen att ta tåget, men när hon såg mig insåg hon att det kanske var ödet. Det tror jag också att det var.
Sen vill jag naturligtvis åka till Brighton, men det behöver inte stå på önskelistan eftersom det kommer inträffa den 8 October (jag var lite frestad att börja räkna ner på Facebook samma dag som jag fick reda på datumet, men Madde övertalade mig att låta bli). Till Spanien vill jag också åka, och få träffa mina älskade katalaner igen. Till Paris någon mer gång i mitt liv, för att det var så fantastiskt. Kanske till Brest igen, fast då måste jag bättra på franskan först.
Och sen skulle jag någon gång i mitt liv vilja åka till Månen. Nej, inte den där grå saken som snurrar runt Jorden, utan en plats som för mig är minst lika avlägsen: United States of America.
Att åka till USA är, för mig, ungefär som att åka till Månen: det finns folk som har gjort det, man kan ta del av deras historier och kanske dagdrömma om hur det skulle vara, men man kommer aldrig kunna åka dit själv och det får man liksom acceptera.
Nu tänker ni säkert att såå omöjligt är det väl inte, det är bara att spara pengar, bla bla bla, men jo. Tänk på att jag aldrig hade flugit förut när jag åkte till Frankrike. För en fattig flicka från landet är USA precis lika avlägset som Månen. Fast det tråkiga är att till skillnad från Månen, som mest verkar grå och tråkig, så lockar USA faktiskt. Jag skulle vilja åka dit. Och mitt smala hopp är Sofia, som har lovat att hon ska ta med oss (vet inte riktigt vilka som ingår i "oss" men det blir väl det vanliga gänget) på roadtrip genom USA om hon vinner en massa pengar. Hon sa att hon hade tänkt att alla skulle turas om att köra, "men eftersom du inte ska ta körkort så får du väl bidra med något annat".
Nej, jag ska inte ta körkort. Det är lika bra att reda ut det en gång för alla. Och innan alla börja protestera, "det måste du ju ha", "du kommer ju inte få några jobba annars" och allt annat folk brukar säga, låt mig förklara de tre anledningarna till detta för er:
1. Det kostar en förmögenhet. Om jag kände att jag verkligen verkligen ville så skulle jag väl kunna lägga ner en massa pengar på att ta körkort, men nu vill jag inte. Dessutom: att köpa bil. BENSINEN, bara den kostar ännu en förmögenhet. Bileländet kommer någon dag att gå sönder, och då ska den repareras till en liten nätt kostnad. Reservdelar. Vnterdäck. Bensin, ännu en gång. Nej tack. Eftersom det just nu inte finns något som säger att jag har mer pengar om ett år än vad jag har nu så sparar jag nog helst in på allt detta. Och som min pappa sa: "Med alla pengar du sparar på att inte ha bil så har du råd att åka taxi när du behöver."
2. Plugga en hel fet bok med trafikregler. Lära sig alla bilens delar och olika växlar och skit. Återigen, om intresset fanns så kanske. Men nu är jag inte det minsta intresserad. Jag ORKAR verkligen inte. Jag såg bara hur mycket min bror hade att plugga, och då skulle han ändå bara ta mopedkörkort. Likväl började han häromdagen diskutera med min pappa hur många "spanska svängar" det fanns på vägen till Växjö. Nördigheten stiger. Tänk er bara att ha detta i trean, ovanpå English C och Cambridge Exams och projektarbete och allt annat. Nej tack.
3. Även om ni har motsagt er de tidigare två anledningarna så kommer ni inte att kunna motsätta er denna:
Jag är en drömmare. Har alltid varit, kommer troligen alltid att vara. Min vän Madde, som som bekant umgås ganska mycket med mig, har lagt märke till att jag ibland glider bort till min egen lilla värld när vi sitter och pratar om någonting. Samma sak är det på tråkiga lektioner, på raster, på bussar, på tåg, hemma, överallt. Hela tiden. Att dagdrömma är min favoritaktivitet och så har det varit så länge jag kan minnas.
Nu fungerar ju inte denna egenskap något vidare ihop med bilkörning. Det räcker med att jag cyklar inne i stan för att jag måste koncentrera mig, säga åt mig själv "skärp dig nu, Lilly. Sluta drömma dig bort. Kolla nu när du svänger där framme, kommer det någon bil? Hoppsan, vad kom den där gubben ifrån? KÖR INTE ÖVER HONOM!"
Ni fattar, va? Jag skulle vara en trafikfara.
Så, det var en liten parentes. Bara för att jag vill att folk ska sluta tjata.
Ett körkort står alltså INTE på min önskelista. Däremot vill jag hemskt gärna ha ett husdjur. Jag har haft tre kaniner i mitt liv, och så marsvinet Fabian som min syster egentligen ägde. Jag saknar att ha ett husdjur. Jättemycket. Men just nu har jag verkligen ingen möjlighet, så det får väl bli senare. I min lilla lägenhet i Brighton om ett år. Jag skulle vilja ha en pygmé-igelkott, såg ett reportage om dem i någon tidning hos mormor och blev helt fast. De var underbara.
Något mer? Ja, att någon gång tågluffa runt Europa, lämpligen med Sofia och gänget.
Kärlek. Kanske familj och barn, om det känns rätt. Ett fint bröllop i ett av de där skotska spökslotten. Till och med jag kan ha fåniga romantiska drömmar.
Jag tror det var det. Idag ska jag sortera min reklam, cykla in till stan (utan att köra över någon gubbe) och prata med banken, kanske skriva lite och ha ännu en mysig Johnny Depp-filmkväll. Imorgon ska jag packa, för 11:15 på söndag sticker jag till Göteborg med De Bästa. Elises pappa betalar hotell åt oss, så vi ska gå på Liseberg, gå och shoppa och bara ha en massa kul. Det hela börjar med en fyra timmar lång bussresa tillsammans med Madde. Det kommer bli... legendariskt. Jag lovar er en fullständig rapport på bloggen sen, kära läsare.
Harry Potter and the Deatly Hallows - här slutar en epok av magi
Jag trodde inte det skulle beröra mig så starkt, verkligen inte. Jag hade ju trots allt läst sista boken, konstaterat redan då att jaha, nu är det slut.
Men det var något särskilt med den här filmen. Den grep tag i mig och höll taget i två timmar och tio minuter. Och sen: över. Borta. Slut.
Jag läste första boken när jag var elva år gammal. Ett litet barn som inte visste någonting om magi, Skottland eller fantasy. Harry Potter öppnade alla dessa dörrar för mig. Sen läste jag dem i tur och ordning; andra, tredje, fjärde och femte. När sjätte boken kom gick jag i sexan och kastade mig över den. Den sjunde slukade jag under jullovet i åttan.
Jag har varit en äkta HP-nörd. Jag har skrivit listor med trollformler, gjort trollstavar, delat in mina klasskamrater i Hogwarts fyra elevhem och inte minst använt böckerna som en verklighetsflykt. En värld som bättre passade mig. Detta var alltså före alla Johnny Depp-filmer, före BWO, före allting. Jag såg filmerna på bio, en efter en. Tredje när jag gick i femman, fjärde när jag gick i sexan (dessa två blev jag djupt besviken på eftersom de inte följde böckerna tillräckligt bra, och därför har jag faktiskt inte sett dem sen dess), femte när jag gick i sjuan, sjätte filmen sommaren mellan nian och ettan, sjunde filmen del ett i tvåan och nu... del två. Den sista.
Det där med att dela in mina klasskompisar i elevhem var förresten inget jag slutade med. Jag gjorde det med min klass i sexan, min årskurs på högstadiet och har även gjort det med min nuvarande klass. Jag gjorde till och med en Facebook-grupp där jag publicerade alla uppdelningar och lät folk komma med synpunkter. Det gjorde de och jag bytte elevhem på folk tills alla var nöjda.
Tiderna har förändrats så mycket; jag har vuxit från tioårigt barn till arton år och nästan vuxen. Men Harry Potter har alltid funnits där när jag behövde en värld att drömma mig bort till, en stunds verklighetsflykt. Vi är en hel generation som vuxit upp med Harry Potter och nu måste ta farväl. Det kommer ta mig ett tag att gå vidare.
Filmen var fantastiskt. Visst, jag tycker fortfarande inte att människan som spelar Voldemort är det minsta skrämmande och undrar hur han kunde få rollen, det stör mig något otroligt att både han och Harry har BLÅ ögon istället för röda respektive gröna (hur svårt kan det vara för Warner Bros att skaffa fram kontaktlinser, liksom?) och VEM SA ATT NEVILLE VAR KÄR I LUNA?! Inte JK Rowling, i alla fall, men för övrigt... filmen hade en slags magi som fångade mig totalt.
Och grät gjorde jag också. Utan att spoila för mycket så kan jag säga att det är en liten del i filmen när Harry nästan har gett upp men då hittar sin sista gåva från Dumbledore: Uppståndelsestenen. Och plötsligt är de där, alla som har dött i striden mot Voldemort och inte minst Harrys föräldrar. Hans mamma sträcker sin hand mot honom och säger att du har varit så modig, älskling. Snart är det över. Vi stannar hos dig, till slutet. Voldemort kommer inte kunna se oss för vi finns inne i ditt hjärta, vi har aldrig lämnat dig
Och för första gången tyckte jag verkligen synd om Snape, för filmen fick mig att se allt i ett nytt ljus. Hur missförstådd han har varit hela sitt liv, hur tragisk hela hans historia egentligen är. Tänk att han behövde se på Harry varje dag i sju år, se in i hans mors ögon i hans fars ansikte och för evigt påminnas om... ja, jag ska inte berätta för mycket för er som inte har sett filmen. Men det är en fruktansvärt tragisk historia. Och jag är glad att Snape fick sin upprättelse, blev för en sekund livrädd att de skulle ha klippt bort det ur filmen.
Allvarlig JK Rowling, vad ska du ha för att skriva sju böcker till? Jag ger dig det, vad det än är. Du må ha varit grym och dödat de flesta av mina favoritkaraktärer (må ni vila i frid, jag sörjer er som levande personer) men likväl älskar jag dig.
Tillgiven Harry Potternörd
För evigt,
Lilly Nilsson,
Gryffindors elevhem
Men det var något särskilt med den här filmen. Den grep tag i mig och höll taget i två timmar och tio minuter. Och sen: över. Borta. Slut.
Jag läste första boken när jag var elva år gammal. Ett litet barn som inte visste någonting om magi, Skottland eller fantasy. Harry Potter öppnade alla dessa dörrar för mig. Sen läste jag dem i tur och ordning; andra, tredje, fjärde och femte. När sjätte boken kom gick jag i sexan och kastade mig över den. Den sjunde slukade jag under jullovet i åttan.
Jag har varit en äkta HP-nörd. Jag har skrivit listor med trollformler, gjort trollstavar, delat in mina klasskamrater i Hogwarts fyra elevhem och inte minst använt böckerna som en verklighetsflykt. En värld som bättre passade mig. Detta var alltså före alla Johnny Depp-filmer, före BWO, före allting. Jag såg filmerna på bio, en efter en. Tredje när jag gick i femman, fjärde när jag gick i sexan (dessa två blev jag djupt besviken på eftersom de inte följde böckerna tillräckligt bra, och därför har jag faktiskt inte sett dem sen dess), femte när jag gick i sjuan, sjätte filmen sommaren mellan nian och ettan, sjunde filmen del ett i tvåan och nu... del två. Den sista.
Det där med att dela in mina klasskompisar i elevhem var förresten inget jag slutade med. Jag gjorde det med min klass i sexan, min årskurs på högstadiet och har även gjort det med min nuvarande klass. Jag gjorde till och med en Facebook-grupp där jag publicerade alla uppdelningar och lät folk komma med synpunkter. Det gjorde de och jag bytte elevhem på folk tills alla var nöjda.
Tiderna har förändrats så mycket; jag har vuxit från tioårigt barn till arton år och nästan vuxen. Men Harry Potter har alltid funnits där när jag behövde en värld att drömma mig bort till, en stunds verklighetsflykt. Vi är en hel generation som vuxit upp med Harry Potter och nu måste ta farväl. Det kommer ta mig ett tag att gå vidare.
Filmen var fantastiskt. Visst, jag tycker fortfarande inte att människan som spelar Voldemort är det minsta skrämmande och undrar hur han kunde få rollen, det stör mig något otroligt att både han och Harry har BLÅ ögon istället för röda respektive gröna (hur svårt kan det vara för Warner Bros att skaffa fram kontaktlinser, liksom?) och VEM SA ATT NEVILLE VAR KÄR I LUNA?! Inte JK Rowling, i alla fall, men för övrigt... filmen hade en slags magi som fångade mig totalt.
Och grät gjorde jag också. Utan att spoila för mycket så kan jag säga att det är en liten del i filmen när Harry nästan har gett upp men då hittar sin sista gåva från Dumbledore: Uppståndelsestenen. Och plötsligt är de där, alla som har dött i striden mot Voldemort och inte minst Harrys föräldrar. Hans mamma sträcker sin hand mot honom och säger att du har varit så modig, älskling. Snart är det över. Vi stannar hos dig, till slutet. Voldemort kommer inte kunna se oss för vi finns inne i ditt hjärta, vi har aldrig lämnat dig
Och för första gången tyckte jag verkligen synd om Snape, för filmen fick mig att se allt i ett nytt ljus. Hur missförstådd han har varit hela sitt liv, hur tragisk hela hans historia egentligen är. Tänk att han behövde se på Harry varje dag i sju år, se in i hans mors ögon i hans fars ansikte och för evigt påminnas om... ja, jag ska inte berätta för mycket för er som inte har sett filmen. Men det är en fruktansvärt tragisk historia. Och jag är glad att Snape fick sin upprättelse, blev för en sekund livrädd att de skulle ha klippt bort det ur filmen.
Allvarlig JK Rowling, vad ska du ha för att skriva sju böcker till? Jag ger dig det, vad det än är. Du må ha varit grym och dödat de flesta av mina favoritkaraktärer (må ni vila i frid, jag sörjer er som levande personer) men likväl älskar jag dig.
Tillgiven Harry Potternörd
För evigt,
Lilly Nilsson,
Gryffindors elevhem
Dag 11 - Någon jag vill byta liv med för en dag, och varför
Jag vet, det här är helt ärligt mest patetiskt. Senaste rubriken var före Frankrike, och det är tre månader sen. Men eftersom jag har en viss Sofia Ahlstrand som tjatar om att jag måste slutföra vad jag påbörjat, och inte minst eftersom jag ändå inte har något att blogga om, så tänkte jag att ja ja.
Jag funderade länge och väl på den här. Vem skulle jag vilja byta liv med? Det råder ju inte precis brist på kvinnliga förebilder i mitt liv: Helena Bonham Carter, Marina Schiptjenko, Lady Gaga eller för den delen min avgudade engelskalärare (vars namn ni alla borde kunna vid det här laget). Men sen tänkte jag igen: har inte även dessa personer någon gång känt sig vilsna i livet, varit olyckligt kära eller oroliga inför framtiden? Vi lever ju alla i samma värld, liksom.
Och då kom jag på det; den jag helst av allt skulle vilja byta liv med är Fåret Shaun. Tänk er: äta lite gräs, hitta på något bus med sina fårkompisar, lura bonden på gården och sen sova gott i en lada, utan att behöva oroa sig för någonting. Det vore livet.
Fast det är klart; jag skulle ju inte säga nej till att få leva en dag som Helena Bonham Carter heller. Bara att vara gift med Tim Burton kan ju vara värt att prova på.
Åh, jag måste verkligen blogga oftare. Känns som om jag börjar glömma bort hur man gör, som om jag mest svamlar just nu.
Anyway har jag tillbringat den senaste veckan i den småländska skogen och på diverse utflyter med min familj. Jag har bland annat återupptäckt vimmerby och påmints om varför jag var så glad över att få flytta därifrån, sett en rätt tråkig sten vid namn Rökstenen (för övrigt översatt med The Rök Stone på den engelskspråkiga skylten, det var det roligaste med hela stenen), träffat en gullig padda i en klosterruin, fikat med nämnd Sofia Ahlstrand och fått en detljerad redogörelse för både en vecka i Spanien och klass 3i:s historia, ätit friterad banan som min käre far har gjort, underhållit min mormor och morfar med redogörelser för vilka ämnen jag egentligen läser i skolan förutom alla språk (hade velat underhålla dem med historier från Frankrike, men eftersom de är så stora fans till min blogg så kunde de redan alla de historierna), cyklat på Visingsö (rätt trevligt, naturen var fin och vi åt god glass på ett café som hade en brittisk flagga över dörren. Slottsruinen var dock en stor besvikelse, man fick inte ens gå in i den längre), haft djupa diskussioner med min syster om våra familjer på The Sims och relationerna i första Twilight-boken samt sett filmen Trassel. Om man bortser från att prinsessan var tröttsamt naiv och tjejig, killen lite självupptagen, att de båda två var irriterande snygga och perfekta samt att de svenska rösterna sög (jag ville se den på engelska men det ville inte min familj) så var det faktiskt en ganska rolig film. Jag gillar hästen.
I morgon åker jag tillbaka till Linköping (det låter konstigt att säga att jag har hemlängtan men det går nog inte att beskriva på något annat sätt), och på onsdag blir det premiären av Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 med underbara tjejer: Madde, Tina, Disa och Jessica. Jag längtar.
Nästa rubrik är "Min önskelista" så den lär dröja ett tag. Detta inlägg skrev jag bara för er skull, mina läsare. Av kärlek.
Jag funderade länge och väl på den här. Vem skulle jag vilja byta liv med? Det råder ju inte precis brist på kvinnliga förebilder i mitt liv: Helena Bonham Carter, Marina Schiptjenko, Lady Gaga eller för den delen min avgudade engelskalärare (vars namn ni alla borde kunna vid det här laget). Men sen tänkte jag igen: har inte även dessa personer någon gång känt sig vilsna i livet, varit olyckligt kära eller oroliga inför framtiden? Vi lever ju alla i samma värld, liksom.
Och då kom jag på det; den jag helst av allt skulle vilja byta liv med är Fåret Shaun. Tänk er: äta lite gräs, hitta på något bus med sina fårkompisar, lura bonden på gården och sen sova gott i en lada, utan att behöva oroa sig för någonting. Det vore livet.
Fast det är klart; jag skulle ju inte säga nej till att få leva en dag som Helena Bonham Carter heller. Bara att vara gift med Tim Burton kan ju vara värt att prova på.
Åh, jag måste verkligen blogga oftare. Känns som om jag börjar glömma bort hur man gör, som om jag mest svamlar just nu.
Anyway har jag tillbringat den senaste veckan i den småländska skogen och på diverse utflyter med min familj. Jag har bland annat återupptäckt vimmerby och påmints om varför jag var så glad över att få flytta därifrån, sett en rätt tråkig sten vid namn Rökstenen (för övrigt översatt med The Rök Stone på den engelskspråkiga skylten, det var det roligaste med hela stenen), träffat en gullig padda i en klosterruin, fikat med nämnd Sofia Ahlstrand och fått en detljerad redogörelse för både en vecka i Spanien och klass 3i:s historia, ätit friterad banan som min käre far har gjort, underhållit min mormor och morfar med redogörelser för vilka ämnen jag egentligen läser i skolan förutom alla språk (hade velat underhålla dem med historier från Frankrike, men eftersom de är så stora fans till min blogg så kunde de redan alla de historierna), cyklat på Visingsö (rätt trevligt, naturen var fin och vi åt god glass på ett café som hade en brittisk flagga över dörren. Slottsruinen var dock en stor besvikelse, man fick inte ens gå in i den längre), haft djupa diskussioner med min syster om våra familjer på The Sims och relationerna i första Twilight-boken samt sett filmen Trassel. Om man bortser från att prinsessan var tröttsamt naiv och tjejig, killen lite självupptagen, att de båda två var irriterande snygga och perfekta samt att de svenska rösterna sög (jag ville se den på engelska men det ville inte min familj) så var det faktiskt en ganska rolig film. Jag gillar hästen.
I morgon åker jag tillbaka till Linköping (det låter konstigt att säga att jag har hemlängtan men det går nog inte att beskriva på något annat sätt), och på onsdag blir det premiären av Harry Potter and the Deathly Hallows part 2 med underbara tjejer: Madde, Tina, Disa och Jessica. Jag längtar.
Nästa rubrik är "Min önskelista" så den lär dröja ett tag. Detta inlägg skrev jag bara för er skull, mina läsare. Av kärlek.
Skrivkursen från Kolmården
Sista dagen plastade vi in våra alster och hängde upp lite varstanns i Gamla Linköping. Sen fikade vi, Jessica hade fixat päronsaft och chokladkaka med jordgubbar. Hon är nog inte så dum ändå.
Vi var De Ursprungliga: jag, Clara, Valeria och Sebastian. Vi pratade, skrattade och gjorde en sista övning: berättelser där man började med slutet och sen skickade vidare och lät nästa skriva vad som hände innan. Den jag skrev slutet på handlade tydligen om onskefulla valrossar, vid namn Bob och Bengt. I någon annan berättelse var det ankor och igår pingviner, Jessica sa att nästa skrivkurs borde hållas på Kolmården.
"Jag vill ha ditt nummer, Lilly." sa Valeria innan vi skulle skiljas åt. Bara rakt ut, utan omsvep. Och det fick hon så gärna.
Fem minuter senare fick jag ett SMS som löd: "Bu, lilly :D det är herman som talar !!"
De sa att vi aldrig ses igen, jag hade tänkt invända och säga något i stil med "jodå, när ni blir stora och kommer in till Linköping för att börja gymnasiet så kommer vi ses massor", men sen insåg jag att Clara och Valeria är jämnåriga med min lillasyster. Innan de ens hinner börja nian har jag förmodligen flytt landet, bosatt mig i London eller Brighton eller Edinburgh.
Men vi kan ses ändå, tjejer. För jag kommer sakna våra kreativa förmiddagar.
I morse stannade jag till på Coop i Valla för att köpa lunch. Tänkte att en pappersservett har mer utstrålning än hela personalen där tillsammans, tänkte skriva det till Sofia som brukar handla där.
Men jag hann inte så långt, för när jag skulle låsa upp min cykel hörde jag en röst bakom mig:
"Lilly, hey!"
Och jodå, där stod han, livs levande. Amerikanen jag inte sett sen skolavslutningen.
Jag blev faktiskt glad av att träffa honom. För att han sa hej till mig, såg så glad ut. Pratade med mig en stund, och sen avslutade med "Thank you for your E-mail by the way, it was very nice of you".
Jodå, världen är oförutsägbar. Så oföutsägbar att till och med Steven och jag nog kan bli vänner.
Vi var De Ursprungliga: jag, Clara, Valeria och Sebastian. Vi pratade, skrattade och gjorde en sista övning: berättelser där man började med slutet och sen skickade vidare och lät nästa skriva vad som hände innan. Den jag skrev slutet på handlade tydligen om onskefulla valrossar, vid namn Bob och Bengt. I någon annan berättelse var det ankor och igår pingviner, Jessica sa att nästa skrivkurs borde hållas på Kolmården.
"Jag vill ha ditt nummer, Lilly." sa Valeria innan vi skulle skiljas åt. Bara rakt ut, utan omsvep. Och det fick hon så gärna.
Fem minuter senare fick jag ett SMS som löd: "Bu, lilly :D det är herman som talar !!"
De sa att vi aldrig ses igen, jag hade tänkt invända och säga något i stil med "jodå, när ni blir stora och kommer in till Linköping för att börja gymnasiet så kommer vi ses massor", men sen insåg jag att Clara och Valeria är jämnåriga med min lillasyster. Innan de ens hinner börja nian har jag förmodligen flytt landet, bosatt mig i London eller Brighton eller Edinburgh.
Men vi kan ses ändå, tjejer. För jag kommer sakna våra kreativa förmiddagar.
I morse stannade jag till på Coop i Valla för att köpa lunch. Tänkte att en pappersservett har mer utstrålning än hela personalen där tillsammans, tänkte skriva det till Sofia som brukar handla där.
Men jag hann inte så långt, för när jag skulle låsa upp min cykel hörde jag en röst bakom mig:
"Lilly, hey!"
Och jodå, där stod han, livs levande. Amerikanen jag inte sett sen skolavslutningen.
Jag blev faktiskt glad av att träffa honom. För att han sa hej till mig, såg så glad ut. Pratade med mig en stund, och sen avslutade med "Thank you for your E-mail by the way, it was very nice of you".
Jodå, världen är oförutsägbar. Så oföutsägbar att till och med Steven och jag nog kan bli vänner.
